Just nu är jag hemma efter ungefär en vecka ute på landet. Det var verkligen kul att träffa familj som jag vanligtvis inte träffar dagligen. Plus att jag känner mig mindre stressad där än vad jag gör här hemma i staden.💫

När jag var där så hälsade jag på min pappa och mina syskon. Önskar att jag skulle kunna se dem oftare men med plugget så fungerar det inte just nu i alla fall. Hos min pappa rensade jag blåbär, sjukt mycket blåbär. Så nu har jag frysen och kylskåpet fullt med ungefär 33 liter närodlade och ekologiska blåbär.🍃

Sedan hälsade jag även på min mormor och det var så mysigt att laga middag där och småprata med henne.👧👵 Vi for också ut en sväng för att plocka hallon mitt ute i skogen där de växer naturligt. Men när vi kom dit så var de helt omogna ;( Men vi gick inte hem tomhänta för det. Vi hittade åkerbär istället. Har aldrig ätit det tidigare men dem var faktiskt super goda. 😍Synd bara att de inte är så vanliga här.

Nu är det bara några dagar kvar tills jag börjar gymnasiet och jag vill bara säga lycka till, till alla er andra som börjar skolan nu i höst! Sommarlovet har verkligen gått fort och jag längtar faktiskt lite tillbaka till plugget. 😮Gillar att följa rutiner och vara produktiv. 🙌Även om jag lätt blir stressad av det är det värt det när allt blir klart i tid.

Igår var jag i stan för att köpa lite "back to school" prylar och det gick väl lite sådär. Köpte fyra pennor på akademibokhandeln för typ 150kr. ✒Ja.. helt onödigt köp men jag var tvungen, typ.

Haha anyways, jag måste fortfarande fixa ett penfodral och kalender. 📒✏Funderar på att beställa en almenacka från personligalmenacka.se eftersom det hade varit snyggt! Inte säker än, men en almenacka måste jag ha i alla fall. Vi får se vad det blir.

Önskar dig lycka till i skolstarten!😀

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det är hemskt att vår värld ser ut så här. Oskyldiga människor drabbas för livet på grund av hjärtlösa människor som är ute efter att skapa terror. Hur kommer framtiden se ut? Har vi ens en framtid?

Jag finner inga ord för hur mycket detta gör ont i mitt hjärta..

Det enda jag kan säga är att mitt hjärta och mina tankar är hos alla anhöriga och offren.

Jag hoppas att rätt personer åker dit för detta och lär sig en läxa för livet. Stoppa terrorismen. Heal the world.

Likes

Comments

(Inlägget skrevs för några dagar sedan)

I skrivande stund sitter jag i huset jag växte upp i. I en by mitt ute i ingenstans, omringat av bärskogar. Känslan av att vara här är nostalgisk. Tiden går långsamt men samtidigt fort. Jag påmins om barndomsminnen som levde här för ungefär tolv år sedan.

Ett minne som jag minns tydligt är hur jag och min syster alltid brukade sätta på cd-spelaren på högsta volym i köket medan vi sjöng och dansade till. Det är någonting vi alltid har gjort och det gör vi fortfarande idag, oftast när vi lagar mat.

Eller hur jag tillsammans med mormor och morfar plockade jordgubbar i deras trädgård. Tiden var frusen, jag hade ingenting att oroa mig om.

Saknar det mycket. Att bara vara. I mitt liv fungerar det inte så, utan istället varar en standig kamp mellan att passa in eller våga sticka ut. En kamp mellan gott och ont.

Livet är inte enkelt, det har jag fått lära. Men jag kommer aldrig upp hoppet, livet är värt att kämpa för.

Likes

Comments

Jag pratade med min syster i vardagsrummet när vi plötsligt båda två vände blicken mot tv rutan. "De som utför yoga dyrkar djävulen". Tittar sällan på tv men när jag väl kollar är det på history channel. Och det var påslaget medan vi pratade.

Jag yogar varje kväll och morgon och enligt history channel så dyrkar jag alltså djävulen?

Har aldrig riktigt funderat på det och förstår inte riktigt hur någonting som yoga, som befriar själen från stress och negativ energi, kan betyda att alla yogisar dyrkar djävulen. Helt galet. XD

Fick denna bok i julklapp och rekomenderar den verkligen! Har inte läst ut den än... Men den är inspirerande och innehåller lite av en självbiografi samt steg för steg hur man kan utföra olika yogapositioner.

Tror du att man som yogi dyrkar djävulen? (Det gör inte jag! XD)

Yogar du också? Eller har du läst boken? Berätta gärna vad du tycker/tyckte om det!

Ha det bra så länge så ses vi snart igen!

Likes

Comments

(JAG VET att alla bilder i detta inlägg är av dålig kvalité men det beror på att jag har problem med överförningen från kamera till datorn, bättre kommer inom kort)

i alla fall...


Jag beställde ett par STRONGER träningstights i modellen JAMAICA och de är värda varenda krona!!

Har velat ha ett par STRONGER tights länge och funderade först på de gråa eller svarta men när jag såg att de skulle släppa en ny kollektion var jag tvungen att hålla ut lite till... Och det var verkligen värt det.

Tightsen kom efter endast två dagar, snyggt inslaget med detta fina kortet. Mycket inspirerande!

Är less på att alla mina träningskläder är svarta, vita och gråa så nu kommer jag se ut som en färgklick när jag är ute och springer. Just nu är det nog lite för varmt för dessa men ser framemot att använda dem senare i sommar och framförallt i höst!

Om någon undrar hur de är i storleken skulle jag säga att de är bra. Älskar att de är långa i benen eftersom att jag ofta har det problemet när jag köper tights, att de passar perfekt men är för korta i längden. Vilket inte dessa tights är.

Om du som läser funderar på att köpa någonting av STRONGER's sortiment tycker jag verkligen att du ska göra det!

De är bra i storleken, man känner kvalitén och de är värda pengarna.

Nästa köp blir en matchande sport top.

Vi ses snart igen!

Likes

Comments

Äntligen fick vi hälsa lilla Aki välkommen hem till oss. En kattunge som vi tog över av ett jourhem genom kattakuten.

Så här ser han ut och förutom hans charmiga personlighet så är han ju supersöt. ^w^ Vilken ras han är är oklart men det spelar ingen roll alls för min del. Känslan av att känna hans mjuka kattungepäls är helt underbar. Haha, jag har haft katt i hela mitt liv och det känns alltid lite speciellt när det handlar om kattungar. Då man har chansen att påverka en varelses liv från början.

Likes

Comments

(Detta inlägg skrevs 24/7)

Nu kommer en liten lifeupdate eftersom att jag inte skrivit på länge!

Jag fieriejobbar just nu som parkarebate och det funkar väl. Ångrar mig lite nu sista veckan, men det är bara att kämpa på. Det låter enklare än vad det är, och det är hårdare än vad jag trodde att det skulle vara. Men i slutändan är det en fin gärning åt samhället som vi alla omkring uppskattar. En ren natur.

Livet är lite kaos i detta ögonblick. Har massor jag behöver och vill göra men tyvärr räcker inte tiden till. Det blir ofta så att jag lägger det åt sidan för att verkligen fokusera på vad som är viktigt i nuet.

Under tiden jag inte bloggat har jag varit hos min pappa och passade på att hälsa på min mormor i samma vända. Här ovan är en bild från byn. Har promenerat denna stig miljontals gånger sedan jag var liten och just denna plats är en av de som jag känner mig som mig själv. Hemma där jag växte upp, vid vattnet, med vinden i håret.

Besökte även Pajala Marknad tillsammans med min pappa och syster. De höll en pride parad vilket var roligt att vara med på.

Veggomat är inte så stort än i de norraste delarna av landet. Så i brist på vegansk mat fick jag överleva på froosh, banan, rawbars och majskakor i två dagar. Haha det var inte så farligt faktiskt. När jag väl lagade middag kändes det väldigt lyxigt med riktig mat.


Likes

Comments

(Här är mina slutord jag skrev i åk 9. De skulle publiceras men det hände aldrig så jag publicerar det här istället. )

Ett brustet hjärta. En tom själ. Ett par tårfyllda ögon. Två skakande händer. En personlighet som instängd bakom låsta dörrar försöker hitta sin väg ut. Likt en strimma ljus mitt i den mörkaste natten. Ensamheten jag känt, tårarna jag gråtit, krampen i hjärtat jag kämpat mot och trycket i mitt psyke. Utan att nämna specifika händelser var detta min vardag, min vardag som skulle bli min verklighet och skapa den jag är idag. Starkare än någonsin.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som skulle bli utsatt och det är väl någonting du också har tänkt ibland. Det kommer aldrig hända mig. Men det gjorde det, och det pågick under hela min tid på grundskolan. Men det var det ingen som lade märke till, att jag inte behandlades som andra, att jag var den som stod utanför, att jag fick ta de konsekvenser andra orsakat. Lilla jag, ensam på mina egna svaga ben, var inte redo att mötas av allt detta och det var definitivt ingenting jag ens skulle önska min värsta fiende.

Efter att ha studerat majoriteten av min grundskoletid på skolan har jag varit med om massor av blandade minnen. Bra, dåliga, oförglömliga, svåra, glada, sorgliga och starka upplevelser. I fyran kände jag mig vilse eftersom att alla personer jag brukade umgås med på rasterna gick i parallellklassen. Därför var jag ensam, men det var ingenting jag var ledsen över.

Jag minns inte mycket från mitt första år på ********** utan att jag kände mig så mycket äldre i fyran än vad jag känner mig nu i dagsläget. Jag var ju hela 10 år, jag var ju nästan vuxen. I fyran älskade jag att gå till skolan och längtade att få komma tillbaka nästa dag och lära mig mer och mer. Hade **** som lärare och minns speciellt hur vi ibland på NO lektionerna gick ut i naturen och tittade på olika växter. Under den perioden av mitt liv spelade jag även basket vilket jag fortsatte med i flera år till. Basketen var mitt liv, det jag andades och det jag levde. Men tyvärr likasom andra intressen togs den ifrån mig några år senare.

Mitt liv förändrades inte mycket under mellanstadiet. Jag fortsatte med basketen och hade samma motivation till att utveckla mina tekniker och förmågor för att bli den bästa spelaren jag möjligtvis kunde. I femte och sjätte klass började jag umgås med några personer i ett litet kompisgäng. I tjejgänget brukade vi hitta på aktiviteter i skolan men också på fritiden. Jag hade äntligen fått riktiga vänner, trodde jag. Jag som kommer ifrån en bakgrund av falska vänner och mobbning hade jag svårt att tillåta personer att komma nära mig. Min tillit till personerna har varierat. I vissa situationer kunde jag inte känna igen dem som de vänner jag lärde känna. Jag kände att någonting inte stod rätt till men vågade inte säga till då jag har fått ta konsekvenser för det tidigare. Det gömdes undan och rann ut i sanden. Men skulle utvecklas i högstadiet. Och det visade sig att min magkänsla hade rätt, allting var inte som det skulle.

När sjuan började var det också premiär för en av de hittills mörkaste perioder i mitt liv. Jag visste inte vad som väntade, men ändå var det någonting jag känt på mig. Att de personer jag umgåtts med inte var de rätta för mig. Det började med blickar och fortsatte med nedvärderande kommentarer. Det kunde handla om mina prestationer, egenskaper och utseende. När det hände för första gången blev jag chockerad och jag kände hur tiden stannade till och jag bara ville försvinna från jordens yta. Detta kunde hända under lektionen då jag inte kunde fly ifrån det. Under flera år av samma bettende hade jag vant mig vid det. Höra deras ord emot mig om mig själv, om ämnen jag inte kunde ändra på. Det sårade mig väldigt mycket, att känna att det var fel på mig utav mina så kallade vänner. Jag som precis kommit över en svår period i mitt liv blev vägled in i en ännu svårare. Jag kunde knappt tro att mina egna vänner skulle säga någonting sådant åt mig. Nu menar jag inte att alla de har sagt negativa kommentarer om mig till mig, men om man sitter tyst bredvid utan att försvara mig antar jag att man håller med. Att hennes blick mot mig, som om hon var helt oskyldig i dramat, hon som delar åsikt med personen där orden kom ifrån från första början. Det är någonting jag vet även om de som känner sig träffade aldrig kommer vilja erkänna det. Men sanningen var bara att inse. De personer jag trodde var mina vänner inte var det.

I åttonde klass kände jag att jag inte orkade mer. Som om jag var på väg att gå in i väggen på grund av det här. Jag försökte hela tiden hitta min identitet, mig själv, mina intressen och stöd vilket jag aldrig fann. Jag kände en enorm kraft inom mig som ville ta sig ut på något möjligt sätt, men det resulterade endast i att spendera raster gråtandes på skoltoaletterna. Att få kommentarer om att jag ser ledsen ut från lärare samt frågor om jag mår bra gjorde inte saken lättare. Jag ville bara vara ifred så att jag kunde fokusera på skolan. Jag önskar att jag hade frågat dem öga mot öga varför de behandlade mig på det sättet men det kom liksom aldrig till tals. Det känns heller inte rättvist att jag som utsatt ska med gråten i rösten förklara för de som jag såg som vänner att jag inte uppskattar hur de behandlar mig. Att få sitt utseende kommenterat negativt av sina så kallade närmaste vänner var inget jag väntade mig. Jag trodde att jag funnit tillit hos personer för första gången men det visade sig vara falskt.

Jag hade ingen chans, ingen skulle ändå lyssna på mina ord eftersom att mina ord inte hörs. Min talan är lägre än andras, det har jag lärt mig under mina år på skolan.

Jag kommer inte från en lätt bakgrund och det är ingenting jag har berättat till de jag trodde var mina vänner. De känner inte mig, utan endast den sida av mig de valde att se. Den det var fel på, den man kunde kommentera utan att få konsekvenser. Jag var den som bara sjönk och sjönk ned i mina tankar för att sedan drunkna i ett hav av motstånd. Ett motstånd som de hade byggt upp emot mig. Det hjälpte inte att säga sluta, inte heller hjälpte tårarna som föll ned på min kind. Det var helt hopplöst, det fanns ingenting jag kunde göra vilket gav dem ännu en chans att bryta ned mig. Att jag under den tiden fortfarande såg dem som mina vänner skrämmer mig idag. En vän behandlar sina vänner med respekt och inget annat.

Sista året av grundskolan kände jag att jag måste släppa taget. Släppa taget om de tankar jag håller inom mig. Låta elden inom mig få brinna. Låta den bli drivkraften i mitt liv. Varför ska jag låta deras hotfulla ord och starka karaktärer trycka ned mig. Jag förtjänar bättre. Jag som gav mitt allt för att bygga upp ett starkt vänskapsband, men som bevisat var alla parter inte överens om vad att vara en vän innebär.

För mig är en vän någon man kan lita på. Någon man kan prata med om allting. Någon som alltid finns där, även i svåra perioder. Men det är uppenbart. Ur deras ögon såg de någonting annat. Att vara en vän innebär någonting annat. Jag har ingen aning, och jag skulle gärna vilja veta hur det tänkte där. Den tiden då allt gick väldigt snett.

Att säga förlåt är svårt och det krävs mycket mod för att pressa fram orden. Men att vara mottagaren av ett “förlåt sms” är ingenting jag uppskattar. Okej du sade förlåt, men skriv det inte över sms, säg det åtminstone öga mot öga så att jag kan se att du verkligen menar det. Att dessutom skriva “förlåt om jag har gjort någonting.” gör mig bara ännu mer förvirrad. Du vet vad du har gjort och när man gjort någonting fel känner man det inom sig. Det kallas att känna skuldkänslor. Jag förstår att du ångrar dina misstag, det borde du. Men jag tror att du inte vågar inse att du inte kan trycka ner mig längre. Du blundar för verkligheten som du lever i. Om jag var du skulle jag skämmas. Skämmas över mig själv. Andra omkring dig ser dig som en omtänksam och trevlig person och det gjorde jag också, ett stort misstag. Men i verkligheten är du någon annan.

Kanske har jag varit den tystaste eleven i ********** historia men så var det inte när jag började. Jag som älskade teater, sång och att argumentera för min åsikt tystnade drastiskt. En mening jag hört på varenda utvecklingssamtal är att jag måste börja ta för mig mer och våga ta mer plats. Men hur ska jag kunna ta mer plats om det inte finns plats för mig? Att få höra att man är för blyg och måste våga prata mer fick mig bara att hålla inne allt ännu längre. Jag tycker att det är fel att skolan pratar med elever som om de vore korkade. Ja, jag kanske inte pratar högst men det betyder väl inte att det är något fel på mig. Eller är det vad lärare år på år har försökt berätta till mig? Bara för att jag inte springer runt och skriker på rasterna betyder det inte att jag inte har åsikter.

Jag har faktiskt bättre saker för mig än att leta uppmärksamhet. För mig är inte status viktigt som det är för många andra. Jag är inte en ytlig person, jag tror på att insidan är vad som bedömer hur en människa är.

Det känns som om jag blivit stämplad som den tysta i skolvärlden. Vilket verkligen inte stämmer överens med min verkliga personlighet som är näst intill det motsatta. Jag önskar jag fått en annan start, det hade verkligen behövts.

Därför vill jag tacka min mentor ********* för att på hennes lektioner var ingenting omöjligt. Alltid fritt att göra fördjupningar i alla områden, det fanns möjlighet att göra muntliga prov istället för skriftliga samt att välja mellan skriftligt prov och instuderingsfrågor. Det har känts skönt att kunna välja själv på vilket sätt jag vill arbeta vilket jag tror att många fler uppskattar!

Jag intresserar mig mycket i NO ämnena och tycker att det är intressant att arbeta om, speciellt genetik som är det ämne vi avslutar med den sista terminen. Hon har inte bara varit en toppen lärare, utan också haft förståelse och visat att hon är en människa och inte bara en lärare vilket jag tycker är viktigt. Jag har svårt att uttrycka mig muntligt men om jag någonsin skulle känna att jag behövde prata med någonting som jag tycker är svårt skulle jag vända mig direkt till ******. Det känns bra att i alla fall ha en lärare som man kan ha tillit till, att ha någon man kan prata med. Vill tacka henne för allt hårt arbete hon lagt ned vilket verkligen märks i kvaliteten på lektionerna då jag känner att jag har lärt mig väldigt mycket, samt att hon varit där som världens snällaste person. Jag minns första utvecklingssamtalet vilket verkligen var annorlunda. Jag som tidigare haft en mentor som knappt var närvarande överhuvudtaget blev superglad när jag fick ********* som mentor. Hon är en av två lärare som förstår att jag kan uttrycka mig på andra sätt än muntligt, och sagt att det är okej. Önskar att jag skulle kunna ha ****** som lärare på gymnasiet också, kommer sakna NO lektionerna så mycket.

Sista terminen i nian trodde jag att jag återigen skulle gå in i väggen. Mitt liv fullt av obalans och tankar som tog över mer och mer. Men som tur var gick inte händelsen i repris. Det har jag musiken att tacka för. Inom mig har jag alltid haft det, mitt intresse för musik jag har bara inte vetat hur jag ska uttrycka det. Musiken är mitt allt.

Jag skulle även vilja tacka min musiklärare *** som gav mig chansen att utveckla mitt intresse för sång och det var inte förens då jag kände att sista pusselbiten föll på plats. Som att jag äntligen funnit den sista delen av mig själv som jag letade efter. Den biten som fanns mig närmast, i mitt hjärta, i mitt sinne och i min själ Hon erbjöd de som var sång intresserade att ta sånglektioner med henne. När hon nämnde det för första gången kände jag att detta var min chans. Först blev jag tveksam, du vet sådär som man blir när man känner att man står inför ett vägskäl och endast får välja ett av alternativen. Följa musiken inom mig eller ångra mig senare för att jag inte tog chansen när jag fick den. Jag vet precis vilka som tittar nedvärderar mig och tror att jag aldrig skulle kunna ta mig till där jag är idag. De kommer bli förvånade över vem jag är och vad jag kan. Jag har lärt mig mycket och inte bara om själva musiken. Utan också om att bygga upp en självkänsla och självförtroende som jag tidigare aldrig haft. Självförtroende byggs inte upp över en natt, men musiken har lett mig in i rätt riktning och det kan jag tacka *** för. Tack för att du erbjöd mig och andra elever detta, det har varit min drivkraft under hela terminen när jag haft det som jobbigast. Musiken har räddat mig i alla situationer. Jag kommer fortsätta med musiken på gymnasiet och fritiden. Har redan planer på hur jag ska ta mig till, det är så spännande och jag hoppas det går bra..

Jag vet inte hur jag har klarat mig igenom detta helt på egen hand. Det har varit mycket tufft under min skolgång men i framtiden ska jag blicka tillbaka till den här tiden och minnas hur stark jag var och hur detta kommer att stärka mig.

Till dig som läser detta vill jag säga lycka till, vart än du är i livet. Tänk alltid två gånger innan du beslutar dig för viktiga beslut. Se dig omkring innan du beger dig ut på livets vägar. Ta ingenting för givet. De personer du tror är dina bästa vänner kan visa sig vara dina värsta fiender, var vaksam och försiktig. Det jag vill säga med mina ord är att vad som än händer, var dig själv och ingen annan. Det kan vara svårt, det kan kännas som en utmaning, men tro mig det lönar sig. Visa världen vem du är, vad du kan och vad du vill uppnå. Ingen annan än du själv kan stoppa dig från att uppnå dina drömmar.

Tack för min tid på **********. Nu går jag ut på livets stora vägar och följer dit vinden tar mig. Har lärt mig mycket här på ****. Kunskap i de olika ämnena framförallt, samt hur det känns att bli mobbad och nedvärderad. Önskar jag kunde förvränga det värsta eftersom att det fortfarande känns jobbigt. Men jag antar att det är vad som kommer stärka mig i framtiden.

Tänk dig en blomma som kräver vatten, näring och solsken för att växa. Utan en av krafterna vissnar den. Kronbladen är en del av den vackra blomman och om ett blad faller tappar den en del av sig själv. Vi kan sammanlikna blommor med individer. Även vi människor kräver olika krafter för att kunna växa, utvecklas och hitta en egen väg genom livet. Blomman är särskilt ömtålig under sin uppväxt innan den har vuxit klart, precis som vi människor. Den sköra blomman kan inte hantera vissa miljöer och situationer. Som under grundskolans avslut kan vissna eller hitta en ny väg som stannar vid slutdestinationen. Min själ har vissnat. Och det kan jag säga säkert.

Började fyran på **** som en glad inspirerad tjej med stora drömmar och brinnande intressen och går ut nian som en person men rivande sår i min själ som aldrig kommer läka.

Likes

Comments

Nu har jag inte uppdaterat på nästan en månad. Jag har velat, men det blev aldrig av.


Under de veckor jag varit borta här på blogger har jag tänkt en hel del. Om min framtid, mig själv och andra samt livet i helhet.


Jag har sommarjobbat hos min pappa och varit på en marknad i en ort jag tidigre bott i. Jag och min familj brukade besöka marknaden, och när jag och min syster var där väcktes många minnen.



Under samma vecka besökte jag även min mormor (om du läser detta, i miss youuuu) som har världens mysigaste kök och gillar min vegan mat. Det känns så lungt att vara på landet. Mindre trafik, mindre stress mindre avgaser och föroreningar. Hoppas jag åker dit snart igen.


Hoppas du njuter av sommaren så länge den är här 🌞

Likes

Comments

Till alla som sett mig gå i koridorerna med ett leende på läpparna.

Till alla som frågat om jag mår bra och fått ett ja till svar.

Till er som pratade om mig bakom min rygg, jag hörde allt.

I flera år har jag tvingats bära en mask i skolvärlden för att skydda mig.

Alla mina leenden har varit falska.
Alla mina svar har varit löngner.
Mitt beteende har varit skådespel.

Vet inte hur jag ska uttrycka mig. Men under de senaste åren har det känts som om den värld jag levde i plötsligt föll isär.

Har aldrig haft någon jag kan lita på, någon att vända mig till... Jag hoppas att de som har behandlat mig fel inser det faktum att jag är starkare än dem. De ska veta att de fått mig att må så dåligt men att jag tänker lämna det kapitlet i mitt liv.

Karma will hit them back! 👊👊

Likes

Comments