View tracker

Idag vaknade jag och var fast i tankar om vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle bete mig och vilka jag skulle umgås med för att verka så cool som möjligt. Det känns faktiskt bara löjligt att tänka så, så jag bad Gud att ändra mitt fokus. Att göra det jag mår bra av och fokusera på vilka fina människor jag har i mitt liv. Hur långt jag kommit och hur lycklig jag idag är.

Så sätter jag mig på pendeln och öppnar min bibelapp för att läsa "dagens vers". En text ur Psaltaren 119 kommer upp, ett kapitel om att älska Gud och hans planer för just mig. Att tacka honom och böner om att se hans vägar och lita på honom. Tyckte det passade så bra.

Nu känner jag mig som mig själv igen, och är tacksam över de coola människor jag lärt känna, mitt härliga jobb och ja, mitt rätt så underbara liv. Hoppas eran dag blir fin och att ni kan hålla ert fokus på det ni vill!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag sitter här på min rast, min rast jag har ifrån mitt jobb, mitt jobb som jag skaffat mig. Jag, som trodde att jag aldrig skulle klara av detta liv.

Rätt så härligt faktiskt. Att inse hur mycket bättre jag idag mår, jag som trodde att detta med att leva inte var för mig. Jag har liksom lärt känna mig själv, och insett att jag alltid kommer ha svårigheter, tunga perioder, starka ångestattacker, precis som många andra. Men idag hatar jag inte mig själv för det, nej, idag älskar jag mig själv. För jag är bra. Jag älskar livet, detta liv, som jag lever, för det är fantastiskt dethär med liv. Jag har klarat mycket, och jag kommer klara allting som väntar mig, tillsammans med Gud.

Likes

Comments

View tracker

När jag var yngre, exakt hur gammal det vet jag inte, för det kan jag inte minnas. Då blev jag utsatt. Utsatt för sexuella övergrepp. Allt minns jag inte, men starka minnesbilder har jag. Efter övergreppen, i tidiga tonåren, började jag inse vad det hela handlade om, jag började skämmas. Så som jag såg det så var detta något jag helt och hållet hade varit med på. Jag blev nämligen inte utsatt för någon våld, och då är det ju inte övergrepp, tänkte jag. Skammen växte, och jag bestämde mig för att detta var något jag aldrig, ALDRIG skulle berätta för någon. Om detta kom ut, då skulle min värd gå under.

Det gick ett tag, tills minnesbilderna blev tydligare, och ångesten så mycket starkare, paniken i mig tog över. Som en distraktion ifrån det hela började jag skada mig själv på olika sätt, både psykiskt och fysiskt. Det var enkelt att skylla allt på mig själv och hatet i mig växte. Jag gick från att vara väldigt öppen, glad och lättsam, till tillbakadragen, instängd och deprimerad. Det åt upp mig inifrån. Jag hatade konfrontationer av alla slag, jag var så rädd att råka försäga mig om det jag blivit utsatt för, att jag tänkte att det nog var bättre att inte prata så mycket alls. Jag blev lätt irriterad och arg, jag var trött på att få kommentarer om att jag var känslig, så jag slutade känna. Jag var aldrig mera ledsen. Utom på kvällarna, då jag grät mig till söms, och kanske några minuter här och där inne på skoltoaletten när det bara inte gick att hålla inne, men ingen fick se det, för jag var inte svag.

Jag vill dela med mig lite av min historia, för när jag för första gången berättade detta för en annan människa, då släppte något. Det var fortfarande lika jobbigt, om inte ännu jobbigare, men jag blev lyssnad på, och fick förstå att detta inte var något att skämmas för. Det har tagit mig ca tre år av intensiv behandling för att idag kunna sitta och skriva om detta öppet, och vet du, jag skäms fortfarande, mycket. Men av att ha pratat ut, berättat för människor i min närhet, och inte blivit dömd som jag trodde att jag skulle bli, har jag kunnat jobba med det jag gått igenom. Jag kan idag stå upp för mig själv och jag älskar den jag är. Gud har, och hjälper mig så oerhört mycket än idag. Jag har många svårigheter och detta har satt stora spår, jag kommer aldrig bli färdig med att jobba med detta trauma. Det kommer alltid att vara svårt och ångestfyllt, men idag så är det okej, för jag har lärt mig att acceptera det. Vissa stunder är svårare än andra, jag mår inte alltid bra, verkligen inte, jag har många destruktiva beteenden kvar, mycket negativa tankar, lätt att fly ifrån det som är jobbigt, svårt att hantera det jag möter. Men jag kämpar, och det är allt jag behöver, jag ger inte upp. Idag vill jag leva, just mitt liv.

Så, detta skriver jag, för att du ska få känna att du inte är ensam. Vad du än varit med om, (vet att detta kanske inte är vad du vill höra) men det känner många igen. Ingen har varit med om just det du har, din historia är unik, du är unik, men du är inte ensam. Jag trodde aldrig jag skulle prata om det jag varit med om, jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka om den jag är, jag ville inte ens leva, men se på mig idag, jag är lycklig, stark, jag lever. För mig är det tack vare Gud och hans oändliga kärlek, hans nåd att förlåta ALLT, hans styrka i mig, som jag är den jag är idag. Så vare sig om du blivit utsatt för något, själv utsatt någon, eller har något som tynger dig. Vad du än går eller har gått igenom, prata med någon, vem som helst, lätta på det som du håller allra hårdast om, och se vad som händer, jag kan lova dig att du kommer få känna så mycket kärlek och stöd.



Usch vad jag har mycket ångest just nu och min mage pirrar mer än någonsin.

Likes

Comments

Jag säger alltid att jag gillar sommaren mest. Men när hösten kommer och jag kan gå i svarta jeans, naturen börjar vissna och förvandlas i helt magiska färger, solen värmen sådär precis lagom & regnet börjar blir en vana. Då känner jag mig allt som hemma. Hela jag bara passar in, min sinnesstämning, jag får ro. Sitter på en buss eller ett tåg, kanske i en bil, och musiken i öronen som är halvt deppig men åh så sann, eller lovsången som bara omfamnar av kärlek, då. Åh, vad jag trivs.

Likes

Comments

Det är så lätt att fastna i att tycka illa om sig själv. Det tycker jag i alla fall. Lätt att trycka ned sig själv när en gjort något dumt, svårt att förlåta sig själv och gå vidare.

Mitt liv ser på ett sätt väldigt annorlunda ut från ett halvår tillbaka. Jag bor i Stockholm, tillsammans med min fästman, har inte mycket psykologbesök, träffar inte mina kära linköpingsvänner/familj on a daily basis, går inte på ungdomsresurs, inte till min vanliga församlig, mycket jag saknar. Men om några år, kanske jag saknar det jag har här idag. Ja, mycket är annorlunda. Ändå sig likt, jag är jag, jag mår okej, har dippar men kämpar på.

För mer än tre år sedan började jag min behandling på barn och ungdomspsykiatrin. Senare det året tog jag det viktigaste steget i mitt liv och döpte mig. För två och ett halvt år sedan trodde jag inte att jag skulle överleva detta liv, inte heller ville jag det. Att må bra, känna lycka, nej det var inget jag ens trodde på. För ca två år sen började jag umgås med mannen jag ska gifta mig med. För över ett år sedan var jag på besök i en stad jag aldrig trodde skulle kalla min egen, idag är jag skriven här. Idag vill jag leva, mer än nånsin förr. Idag förstår jag mer vad lycka är, och att må bra, inte handlar om att vara sådär äckligt glad, positiv och trevlig hela tiden. Utan att ta hand om, älska och respektera mig själv.  Livet är bra skumt. Gud är bra cool.

Att stå på egna ben är skumt, vuxen, ny stad. Men jag är lycklig jag, Gud är med mig, och detta börjar verkligen bli mitt hem, vårt hem. Förändringar är skrämmande, men också väldigt härliga.


Likes

Comments

Alltså tänk dig ett förhållande, där medparten stöttar dig i allt. Alltid finns där, förstår dig utan att du en behöver säga något, men ändå helhjärtat lyssnar till allt det du har att säga. En som står upp för dig, som förstärker dina bästa sidor, och får dig att se så mycket bra i dig själv. Som får dig att vilja leva, även när livet är skit, som får dig att vilja vara sådär äckligt underbart lycklig även när allt du vill är att dö eller försvinna från detta. Som får dig att känna att allt detta du går igenom nu, är hanterbart, och inte bara det, men något så värdefullt. Att allt det tunga kan styrka dig och göra dig ÄNNU starkare. En person som älskar dig mer än du kan ana, och inte kräver NÅGOT tillbaka. Som förlåter dina dumma misstag, och hjälper dig att göra bättre.

Jag har det, och ÅH jag är så kär i denna underbara personen, varelsen, skaparen, Gud. Han ger allt, utan att kräva något tillbaka. Och det bästa är att vare sig du tror på honom eller inte, så tror han på dig och älskar dig, coolt va? Ehm ja! Jag är så lycklig i Gud, jag, som inte ens trodde på detdär jobbiga folk kallade "lycka". Jag, som inte ens ville må bra. Vara en av alla andra. Men det är jag inte heller, jag är unik, så unik, egen, och jag kan tillsammans med alla er förbättra världen. Det du ser som kärlek, det ser jag som Gud. Gud ät kärlek, kärleken i denna värld. Jag tror att vi alla kan hålla med om att vi behöver mer kärlek i denna värld. Så, kalla det kärlek, Gud, vad du vill, men sprid det, och låt dig själv känna dig lycklig, även om det bara är för en sekund. ✨

Likes

Comments

En människa kliver in i vagnen på tunnelbanan där jag sitter. Hen står med en pappmugg i handen. Hen presenterar sig för oss som sitter här, och berättar att hen är en hemlös 20åring, som blivit utkastad ur sitt hem på grund av sexuell läggning. Nu, istället för be denne medmänniska att sitta ner och bjuda hem hen på mat. Prata med denna fina individ, eller ge hen 500 lappen jag har liggandes löst i min väska. Är jag för rädd att hen kan vara påverkad och skada mig, eller kommer använda pengarna till droger eller något annat destruktivt, så jag är tyst. TYST. Här står en skadad människa och ber mig, ber, om lite hjälp med pengar så hen kan ha någonstans att sova inatt, och jag är för rädd för att själv skadas, så jag förblir tyst.

Jag dömer inte mig själv, för det är svårt. Jag dömer inte någon annan här i tunnelbanan, för jag vet hur det känns. Men åh, jag lider, för denne människa, som vad hen än vill ha pengar till, är utslängd ur hens egen familj och mår vad jag bara kan börja att ana som skit. Jag lider, för samhället som blundar när denne människa går förbi. Jag lider för att det samhälle vi idag lever i ser ut såhär. Människor är hemlösa, missbrukare, deprimerade, sårade. Att människor inte blir accepterade för just den de är. Jag lider. Det kan jag gissa mig till att denne person också gör. Hen, som blivit utkastad ur sitt eget hem, av dennes egna föräldrar. Som nu står här, och ber oss, ber MIG om pengar till boende över natten och lite mat för att klara dagen.

Likes

Comments

När fönstret står öppet, klockan är för mycket för jag jag bör vara vaken, när regnet smattrar på fönsterkarmen utanför. Då, när det känns sådär, som när jag efter ett samtal med mor och far, fyllt av tårar och skratt bara omfamnas av deras trygghet. Som när jag sov i bästis säng istället för på en madrass bredvid, för det var ju mycket mysigare så. Som när jag suttit framför elden på västeräng och omringats av lovsång och vänner. Som när vi legat ihopklämda på madrasser på ett slott, och Tove läst oss en godnattsaga. Som när jag sommar in i min älskades famn när han ber för oss. Som när jag sprang barfota ute på gården, för inget annat kändes bättre. Som när jag satt där med mig psykolog, med tekoppen i handen, och bara fick vara, för att jag var förstådd, sedd. Som när lovsången bara tagit över och jag står som ett fån utan att bry mig om vad andra tänker om mig, och prisar Gud. Som när satan fått grepp om mig sådär så att jag är helt säker på att jag dör snart, och Gud sveper in och lägger sig som ett kedjetäcke över mig och bara tar bort all smärta. Precis då, precis där, i den stunden. När jag känner mig lycklig, trygg, LYCKLIG att leva. Så känns det nu, nu när regnet faller där utanför, och älskling ligger här bredvid mig, och Guds ande bara omsluter mig och virvlar omkring i rummet! Euforiskt liksom.

Likes

Comments

När man sitter och läser, och precis det man behöver står där i texten, utan att ens veta att det var just detta man behövde. Så funkar Gud, coolt va?

Jag är inte den som läst igenom bibeln utan och innan, tyckte i min barndom att det mest var tråkigt. Men idag brukar jag läsa en bok för sig, och ÅH vad det är spännande, och ÅHH vad jag är upprymd. Idag läste jag igen, (vilket jag inte gjort på länge) och är just nu fast i Romarbrevet. Detta uppslag jag har uppe, kap 7, 8 & 9, är rätt så otroligt fantastiskt. En vers lyder "det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag." (kap 7:15) Precis så upplever jag att mycket i vardagen är, vi, jag, gör destruktiva saker, uppträder på sätt jag sedan ångrar, gör handlingar jag helt enkelt inte vill göra. Tex så tycker jag att det är en självklarhet att alla ska se ut som de gör, och är vackra för sina egenskaper, ändå, när jag väger över 50 kilo tycker jag helt plötsligt att det inte gäller mig. Nej då ska jag sluta äta för att se ut som ett ideal. Jag gör det jag själv avskyr.

Jag kämpar mycket med ånger, speciellt inför Gud. Tror du inte på Gud kan du säkert jämföra det i vilken relation som helst. Att jag gör något jag inte vill, ber om förlåtesle, sedan gör något till, ber om förlåtesle och så om och om igen. Jag börjar känna att jag bara gör fel och skäms liksom. Då står det här, i vers 20, "Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig." Detta är ju ingen ursäkt som låter en göra vad för skit som helst, men för mig, mer att vi blir påverkade av vårat samhälle och agerar på sätt som vi inte vill. Vi ska inte trycka ner oss själva för mycket för det. Våran mänskliga natur är så, vi sårar oss själva och varandra, men det behöver inte betyda att vi är dumma människor. Vill vi göra gott, kommer vi ändå att göra dumma saker ibland, men det kan hjälpa oss att vilja kämpa ännu mer för det goda. Att lära sig av sina misstag har vi ju alla hört. Kap 8:28 "Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda..." Jag tror ju att Gud älskar alla människor, vare sig vad vi gjort eller om vi själva tror.

Detta är viktigt för mig att komma ihåg, att kunna förlåta mig själv och att lära mig av det jag gör. Att inte fastna för mycket i vad som är rätt och fel, utan leva utifrån vad jag tror och känner. Blir det då fel så blir det det, men då har jag iallafall lärt mig något, och Gud förlåter oss alltid, vad det än är. Det tror jag de människor vi har i vår närhet också gör, det kan ta tid, och ibland går det bara inte, men det viktigaste är ändå att vi kan förlåta oss själva. Och så min favorittext, Rom 8:31, "...om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?"

Så låt inte misstagen trycka ner dig för mycket, du är värdig, gör du något dumt, så sörj lite, men förlåt dig själv och ta till dig av det du gjort. Ta med dig det, och jobba för att det inte ska hända igen, använd dig av det och kämpa för det goda.

Likes

Comments

Vad betyder det, att vara kristen? För några år sedan gick jag och några kompisar ut på stan som del av vårt bibelstudium. Vi frågade människor som passerade hur de tänker om kristna och vad det innebär att vara det. De flesta svar var i stil med att man är snäll, sätter andra före sig själv, omtänksam, trevlig. Detta var ju fina ord, och precis det Jesus säger att vi ska göra.

Så varför känner jag ofta i kyrksammanhang att det är väldigt dömande och instängt? Som adventist är jag uppväxt i en kyrka med många fina människor runt mig. Men om och om igen upptäcker jag mig själv med att tänka att vi har rätt. Vadå rätt, vad är skillnaden på de olika kristna församlingarna? Ska det dra isär oss? Tänker vi inte alla att hela poängen är att tro på Gud och leva som Jesus? Varför är det då så mycket konflikter, varför går i inte alla ihop, agree to disagree om vissa frågor, och styrker varandra?

I helgen var jag på en fin gudstjänst som barnen i denna församling höll i. Det handlade om att förlåta varandra, vara snälla emot varandra, inte döma andra, att ingen är skuldfri. Det kändes som att barnen hade varit med och planerat och tagit fram det som kändes viktigt och aktuellt. Det står i Bibeln om en kvinna som syndat, flera personer tar med henne och slänger framför Jesus och säger att hon brutit mot lagen och ska därför stenas. Jesus svarar att den som själv inte syndat får kasta den första stenen, var av de alla lämnar platsen. Vi har alla gjort fel, och kan därför inte döma andra när de felar. Vi kan förlåta och lyfta upp varandra. Budskapet blev starkt under gudstjänsten och jag kände mig upprymd av kärlek och glädje.

Men. Sen, sen kommer en person upp och ska prata om en upplevelse ifrån en hälsomässa. Nu skriver jag inte detta emot hen på något sätt då jag tror att hen menar väl och vill sprida Guds kärlek. Att hen är så upprymd av Guds kärlek och glad i att ha hittat till ett ställe som känns helt rätt. Hen börjar med att säga "hej adventistvänner" redan där blir jag tveksam. Bredvid mig sitter min icke andventistiska fästman. Är vi någon grupp som inte vill välkomna nya medlemmar eller andra kristna? Är inte poängen med vår kyrka att dela med oss av det vi tror på och sprida budskapet?
Hen fortsätter med något i stil med att barnen gjort en fin isats, att det är så härligt att barnen växt upp i adventistfamiljer där de blir älskade och hat det så bra, men att alla barn inte har det så bra. Hen bytte efter det helt ämne och pratade om medier. Det vände sig i magen på mig, jag är uppväxt i en sådan adventistfamilj, och att bli sagd att jag har det så fantastisk och haft en underbar barndom är svår att ta då jag idag av flera anledningar är diagnostiserad med PTST, posttraumatiskt stressyndrom. Jag blev utsatt som barn. Vem kan säga att barnen idag har en så underbar uppväxt och familj när man inte har den blekaste aning. Jag tycker det är fint att tänka att barn och personer som är kristna har stora förutsättningar då vi tror på en bästa vän som älskar oss och vet allt. Men att alla har det lätt eller fantastiskt, nej det kan jag inte påstå.

Sedan pratade hen vidare om medieum och hur fel det är med energistenar och andar. Jag kan förstå om hen i fråga inte själv tror på detta. Men vad hände med att vi inte ska döma någon? Det kändes som att den första stenen kastades. Att poängen var att höja upp sig själv och sänka en grupp av människor. Jag tror på det jag tror, jag respekterar om du inte gör det, jag respekterar det du tror på även om jag inte håller med. Jag vill dela med mig av det jag tror på för jag tror verkligen så starkt på en kärlekens Gud, som älskar var och en av oss.

Jag skriver inte detta för att peka ut någon eller trycks ner någon. Jag tror att denna personen hade fina tankar, men uttryckte sig på ett sätt som jag inte kunde hantera. Jag tror att jag, och andra har lätt i att fasta i att "jag vet bäst, jag har rätt." Detta är en uppmaning till mig och dig, att tänka oss för i det vi säger, att inte döma andra även om vi inte håller med, och att vi som kristna, och vi som människor, behöver ta hand om varandra och styrka varandra. Att respektera varandra och dela med oss av det vi tror, utan att trycka ned andra.

Likes

Comments