View tracker

Jag har upplevt ett pirr i magen när jag träffat folk förut. Exempelvis en kompis som jag inte har sett på länge och verkligen saknat. Eller när man får träffa en släkting från ett annat land som man inte får träffa så ofta. Men jag har aldrig känt att det pirrar som det gör nu. Killen får min mage att pirra extra mycket och jag blir nervös när vi umgås samtidigt som jag känner mig så lugn med honom. Det här är ett nytt sorts pirr. En som gör mig både överlycklig och skräckslagen. Vi har det så underbart, trivs ihop, tycker det är allmänt roligt att umgås med varandra. Men det är ingen som sätter ord på vad det är. Varför skulle man göra det? Förstöra det fina som är just nu med att försöka tolka det. Jag vill bara låta det vara och njuta av alla ögonblick. Jag vill inte bli av med det här härliga pirret genom att sätta ord på det. Är det såhär det känns att vara kär?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

...måste vara det värsta som finns. En bra start på dagen kan förgylla den så mycket. Men vaknar man på fel sida så verkar ju allt gå käpprätt åt helvete. Så egentligen handlar det kanske om att gå in i dagen med rätt inställning för att den ska bli bra. Detsamma gäller många andra situationer. Varje gång man provar något nytt. Inställningen är allt för att det ska bli kul. Men ändå har man så lätt att tjura ner sig i sina irritationer så mycket mer när man väl får en sådan dålig morgon och det gör allt så mycket värre. Om man kunde lära sig att alltid vara lite positivare till allt kanske man skulle göra sitt liv en aning bättre?

Likes

Comments

View tracker

När vi sågs första gången gick du mig på nerverna. Du skrattade alltid för högt och drog löjliga skämt. Jag förstod mig inte på dig och inte på ditt sätt. Men ändå kollade du på mig som om jag var det finaste du sett. Du tog min hand i din och klämde den. Dina ögon mötte mina. Jag ignorerade pirret i magen. Inte skulle jag falla nu. Du lutade dig närmre och vi kysstes för första gången. Det var fantastiskt och härligt och jag hatade det så mycket. Du drog mig närmre och jag följde med trots att jag verkligen ville bort. För trots att det är så underbart här så är jag trots allt dödsrädd för att bli kär.

Likes

Comments

Det verkar alltid komma tillfällen i mitt liv där jag känner mig så otroligt uttråkad. Jag kan inte stå ut med att göra samma sak om och om igen. Jag vill upptäcka nya grejer. När jag inte får upptäcka nya grejer på för länge så blir jag så nere. Jag slutar bry mig om saker och väntar bara på att chansen till någon slags förändring ska komma. En resa utomlands. Ett roligt äventyr med mina kompisar. Det är alldeles för ensidigt att vara kvar på samma plats för länge och leva varje dag likadant som den innan. Hur ska jag någonsin klara av vuxenlivet? Jobba på samma ställe varje dag. Samma uppgifter. Samma människor. Samma lokaler. Jag tänker ofta att mina framtida karriär ska vara något som gör mig rik, så att jag inte ska behöva bekymra mig över pengar. Men nu när jag är i den här tråkiga biten av mitt liv så känner jag bara att jag vill göra något kul. Något som är spännande och som jag faktiskt tycker om att göra.

Likes

Comments

Tänk vad man kan ställa till det ibland... Och utan att ens veta att man gjort något fel förrän efteråt. Jag känner mig så klantig och korkad att jag inte kunde se hur taskigt det var tills han nämnde det. Bro-code är ju starkt för killar och om jag vore i hans sitts skulle jag säkert agerat precis likadant. Trots det så var jag blind för vad jag gjorde. Kanske var det alkoholen som bedövade min sympati. Kanske är det jag som är känslokallare än de andra. Mycket möjligt. Jag har alltid varit rätt känslokall. Oftast kopplat det till något bra. Mindre krossade hjärtan, mindre ångest. Men när det går så långt att jag sårar andra eftersom jag inte har tänkt på deras sits i situationen kan jag tycka att det går för långt. Jag kan för alltid vara tacksam för den välfungerande skyddsmekanism jag byggt upp men ibland så hindrar det mig också.

Likes

Comments

3 synder. Det har du kvar. Använd dem väl.

Klockan på skärmen visade 03.43. Sms:et hade kommit in för 3 minuter sedan och väckt mig ur sömnen. I mitt sömndruckna tillstånd försökte jag förstå betydelsen av det här. Orden stirrade på mig genom den ljusa skärmen. Vem kunde ha skickat det? Varför hade någon skickat det? Numret var okänt och jag funderade på att söka upp det på Eniro. Jag la ner mobilen på nattduksbordet och la mig på kudden och bestämde mig för att försöka strunta i det. Månen stirrade in på mig genom de vita tunna gardinerna som i själva verket inte gjorde någon större nytta alls.

Receptionen var tyst nästa dag. Inte många kunder. Vädret var väll så fint att folk valde att vara ute på stan istället för att gå på möten idag. Klockan var tjugo i fyra och det var nästan dags förs stängning och endast tre kunder hade varit inne på hela dagen. Den sista satt fortfarande inne på möte. Jag suckade och loggade in på facebook på datorn. Bläddrade igenom det trista feedet. Anna Johansson på sin balkong med ett glas vin i handen och en alldeles för liten bikini på sig som fick hennes bröst att se tre gånger större ut. Snyggt försök. Nästa bild. Ett gammalt ragg från krogen. Dö snygg efter fem drinkar, medelmåttig i dagsljus. Han stod på någon strand i Spanien och posade i alldeles för små badschorts i solnedgången. Om man ändå hade lyckan att befinna sig där. Den automatiska plingan gjorde ett ljud när dörren öppnades. En stilig man klev in, klädd i en välsittande mörkblå kostym med vit skjorta under och en enkel mörkblå slipps. Jag satt mig upp lite rakare och putade med läpparna medan han närmade sig.
"Hej, hur kan jag hjälpa dig?" frågar jag och lägger på mitt sexiga leende. Han kollar på mig och granskar snabbt min kropp innan han tar ögonkontakt med mig.
"Hej. Jo, jag undrade om Peter Kronqvist är inne?" han lutar sig mot disken och ler ett charmigt leende. Oftast brukade endast de viktigaste kunderna ha möten bokade med chefen, annars hade jag fått instruktioner att säga att han inte var inne om någon sökte honom. Jag kollade i den elektroniska kalendern. Som jag trodde, fanns det inga bokade möten med Peter. Han hade sagt att jag skulle komma upp till honom när jag slutat, så jag visste att han var inne. Jag frågade om mannen hade någon tid bokad med honom av artighet.
"Nej det har jag inte. Han sa att jag skulle säga till i receptionen när jag kom." Konstigt, Peter skulle ha förvarnat mig om någon skulle komma in såhär. Kanske hade han glömt säga något. Dessutom var den här killen rätt så ung, nästan min ålder. De flesta större klienterna brukade vara gamla sliskiga gubbar hela bunten som inte ens försökte vara diskreta när de kollade in mina bröst. Jag kunde inte ro för att undra vad den här killen arbetade med om han var ute efter Peter. Han måste vara väldigt framgångsrik för att ens tänka tanken att kliva in såhär oförvarnat och be om Peter.
"Tyvärr. Peter kan inte trä..." började jag när dörren till kontoret öppnades.
"Hej, hej. Välkommen, Kristian Danielson. Kul att se dig!" Han går fram till manen och skakar hans hand med mer entusiasm än jag någonsin sett han ha. "Ber om ursäkt Paulina. Det här var sista minuten. Hann inte förvarna dig. Kom nu, vi går till mitt kontor." Kristian vänder sig om innan de försvinner in genom dörren och kollar på mig med sitt charmiga leende och ger mig en blinkning, sedan försvinner de in i kontorslokalen. Det blir tyst i receptionen igen och jag återgår till Facebook. De andra kunderna som var kvar lämnar kontoret kort därefter. En timme senare kommer äntligen även Kristian och chefen ut. Peter följer honom till dörren och skakar hans hand igen. Kristian vänder sig och vinkar till mig och tackar innan han går ut och jag ger honom ett flörtigt leende som svar. Peter kommer fram till mig med ena ögonbrynet höjt.
"Flörtar du med mina kunder?" säger han och går runt disken. Han ställer sig bakom mig och lägger sin händer på mina axlar.
"Bara de snygga" svarar jag och kollar upp på honom med ett flin. "Blir du kanske lite svartsjuk?" Hans händer glider ner till mina bröst och han tar ett fast tag om dem och lutar sig över mig och lägger sin mun mot mitt öra.
"Lås dörrarna nu och kom upp till mig sen." viskar han i mitt öra. Han rättar upp sig och går mot kontoret sedan. Medans jag låser dörrarna funderar jag på första gången jag och Peter hade haft sex. Det var för fyra månader sedan, jag hade bara jobbat här i tre veckor. Visserligen såg han bra ut för sin ålder. Han hade verkat flörtig enda sedan första dagen. Retades ofta. Stod lite närmre än nödvändigt när han skulle visa något på datorn. Kollade in mig varje gång han gick förbi. Faktumet att han egentligen var en sliskig chef som stötte på sina anställda störde mig inte så mycket. Första gången det hände hade jag träffat honom ute. På Sturecompagniet. Han hade varit för full, likaså jag. Han bokade ett hotellrum trots att jag hade lägenhet i Skanstull - jag är nästan säker på att han tänder på hotellsex. Och efter den kvällen fortsatte det liksom bara. Jag visste att det var fel. Att ha sex i hans kontors där bilderna på hans familj stod och såg hela akten. Jag brukade försöka att undvika att möta deras blickar. Inte tänka på dem.

Jag öppnade dörren till hans kontor. Han satt bakom skrivbordet och kollade upp på mig med en sugen blick. Jag vände mig om och låste hans dörr - inga av de anställda hade kommit på oss och så fick det gärna förbli. Därför träffades vi ofta efter stängning då de andra hade gått hem. Det passade bra eftersom jag alltid var sist ut ur kontoret eftersom det var jag som hade hand om stängning. Jag hörde honom ställa sig upp och närma sig. Han ställde sig bakom mig och la händerna om mig. Tog mina bröst i sina händer och klämde på dem medan han började kyssa min hals. Hans händer förflyttade sig neråt över min mage och in under kjolen. Han kände på mig, hans andra hand smekte min mage och mina bröst. Han började knäppa upp min skjorta. Sedan vände han på mig och tryckte mig mot dörren och började kyssa mig hårt. Hans händer smekte min rygg, mina bröst, allt han kunde nå. Jag började knäppa upp hans skärp och byxor. Drog ner hans kalsonger. Jag satte mig på knä och han höll mitt huvud och tryckte mig mot honom. Jag tog honom i munnen. Sög på honom tills han började stöna högre. Han pressade bort mitt huvud och ställde mig upp. Ledde mig mot skrivbordet och böjde mig över det. Jag stödde mig på händerna och stönade när jag kände honom tränga sig in i mig. Han höll ett fast tag runt min midja medan han pumpade så hårt att skrivbordet rörde på sig. 

Klockan var nästan sju när jag kom hem. Jag hade precis klivit in genom dörren när mobilen plingade. Jag kände hjärtat ta ett dubbelslag när jag läste texten.

​2 synder.

Likes

Comments

Ibland undrar jag hur världen skulle se ut om inte alla hade mobiler. Skulle det vara bättre eller sämre? Att det skulle vara stor skillnad har jag inga tvivel om. Mobiler tar upp så stort utrymme i våra liv och visserligen kan det vara väldigt glädjande att kunna lägga upp en bild på Instagram och få feedback via likes och kommentarer men på något sätt tycker jag att det tar upp så mycket mer av ens tankar och liv än vad det borde. Så fort man inte har något viktigt att göra eller måste vänta på något i endast någon minut så är den framme i handen. Den mesta av tiden gör man inte ens någon nytta på den. Bläddrar genom samma feed om och om igen. Öppnar och stänger sms som man redan har läst. Kollar på Snapchat stories på folks katter och mat.

Jag tycker att det är tråkigt. Jag tycker inte om det där konstiga beroendet man får. Att om mobilen är i närheten av en så bara måste man låsa upp den en gång i minuten, bara för att se om något nytt har hänt.

Ibland föreställer jag mig en värld utan mobiler. Typ som att man växte upp på 80-talet. Då man var tvungen att kliva ut genom dörren och knacka på hos någon för att få socialt umgänge. Det kan låta klyschigt att sitta och drömma om en tid utan mobiler, men jag tycker ändå att det är värt en tanke. När man upptäcker hur mycket tid man lägger ner på mobilen som man kunde lagt ner på så mycket annat. Men ändå så har så många uppfattningen om att de "inte skulle kunna överleva utan den".

Jag har planerat ett tag nu att jag någon gång när jag åker ut i världen och reser ska göra det utan mobilen. Jag vill bara åka med min systemkamera och de nödvändigheter som finns för att överleva. Inget annat. Ingen daglig kontakt med omvärlden. Jag vill inte att alla ska höra allt via ett facebook meddelande. Jag vill kunna träffa folk och berätta historien. Jag får höra historier hela tiden från mina föräldrar om deras resor när de var unga. Om alla fantastiska människor som de träffat och sedan av en slump träffat på något helt annat ställe i världen. Inte planerat via sms, utan bara låtit något hända av en slump.

Likes

Comments

Världen är besatt av skönhet. Alla vill vara vackra och de som redan är vackra vill bara bli vackrare. Det är som en slags kokain. Man blir beroende av illusionen och den kan styra ens liv så pass mycket att det kan bli det enda man tänker på när man är utanför hemmet. Duger mina kläder? Är mitt smink som det ska? Ler jag tillräckligt mycket så att världen även ser min skönhet på insidan?

Det finns ett citat som lyder "skönhet ligger i betraktarens öga". Jag tolkar det som att precis vad som helst på denna jord, allt från de färggladaste solnedgångarna till de gråaste städerna kan, genom rätt ögon, ses som något vackert. Men ändå har vi behovet av att uppnå den ultimata skönheten, genom allas ögon. Finns det en enda människa i världen som anses vara vacker av alla människor på jorden? Med alla olika skönhets ideal i världen och människors olika aptiter låter det omöjligt. I vissa delar av Afrika anses det vackert att vara tjock. I vissa delar i Asien anses det vackert att vara blek. I Sverige anser många att det är vackert att vara smal och solbränd. Det är alltså en hopplös och helt omöjlig strävan att uppnå ultimat skönhet som tillfredsställer allas ögon.

Godhet, livsglädje, omtänksamhet, humor. Det är bara några av de egenskaper man kan ha som kommer att tillfredsställa alla människor som man träffar. Varför ska man sträva efter något så ouppnåeligt när man kan förgylla någons dag med en egenskap som faktiskt sprider lycka. Man ska ta vara på de härliga egenskaper man har, så kanske man slutar oroa sig för vart man ligger på skönhetsskalan.

Likes

Comments