Ibland fnissar jag för mig själv och undrar hur det känns att vara en vandrande stereotyp. Sen inser jag att jag är stereotypen av en person som skrattar åt stereotyper, dvs en outbildad översittare som får själslig frid av att vinna ett parti TP..

Just nu tillåter jag mig själv att åtminstone vara belåten över min fantastiska självinsikt.

Likes

Comments

Vi gick iväg och köpte timjan och husmansknäcke och nu sitter jag här. Tanken var att jag skulle börja med ärtsoppan direkt när jag kom hem medans han skulle besöka en vän som varit bortrest ett tag. Det är ju precis såhär det är, ett nytt projekt startades under den korta biten från mataffären till hemmet. NU, NU, ska du starta en blogg och skriva om allt det där som finns i ditt huvud men aldrig får se the light of day. Både jag och min ADHD vet att det aldrig kommer hända, projektet alltså. Det kommer finnas kvar i ett dokument på datorn och aldrig publiceras för era ögon.

Kanske är det lika bra? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är skönt för min hjärna just nu! I kanske fem dagar (möjligtvis mer, tidsuppfattningen är ju sådär) har jag varit utan min medicin och nu börjar min hjärna komma tillbaka, jag är rastlös och avsaknaden av stimulans, intellektuell sådan, är ett faktum. Det känns som en tornado av tankar härjar i min hjärna. Jag vill skriva en bok, lära mig mandarin, kunna rabbla alla decimaler av pi, laga en perfekt bearnaise, hitta meningen med livet och rymma från denna menlösa helvetes lägenhetesjävel. Detta kommer såklart aldrig hända, eller jo, möjligtvis det där med bean, är ganska duktig på mat. Det andra däremot, att försöka hitta livet? Förlåt att jag spär på den där oändliga klyschan, men ärligt, att försöka hitta en mening är ungefär som att försöka hitta en fuckboy med djup, omöjligt.
Jag tror för det första att jag måste acceptera att min hjärna alltid kommer vara tio steg före mig själv. VA, säger ni nu, du är väl din hjärna? Eller alltså, ja den är en del av mig, men den är också något…. Hm, försök förklara det här nu (säger jag till mig själv).

Detta är alltså resultatet av att gå och köpa timjan? Jesus.
Jag försöker på något slags tafatt sätt förklara min ADHD i textform? Det var nog inte riktigt hit jag ville komma, tror jag.

Nåväl. Ärtsoppan gör inte sig själv.

Auf wiedersehen.

Likes

Comments