Idag är det en vecka sen jag började på concerta igen. På mitt intiativ denna gången då jag kände att det hjälpte mig mycket i vardagen och fick mig att orka hela dagen. Jag började på samma dos som jag tog innan jag slutade i december, 36mg kl 8 och 18mg kl 13. Anledningen till att jag slutade var att vi trodde att concertan var boven till att jag mådde så pass dåligt fast det egentligen var så att jag hade en svacka pga bipolär sjukdom.
Jag är glad att jag fått börja med den igen men de första veckorna är tuffa! Aptiten är som bortblåst och när jag tvingar mig själv att äta så kommer det upp igen. Jag vet att det går över på ca en månad för det gjorde det sist. Det är bara att stå ut. Denna medicinen innehåller ett annat ämne än elvansen som jag tog förut som knappt gav mig något alls, mindre rastlöshet bara.

I måndags så höjde jag lamotriginet till 200mg som jag ska ta, behöver inte höja mer så det är skönt! Varenda gång jag höjer så mår jag så jävla dåligt i ca en vecka, är som en zombie. Jag är fruktansvärt förvirrad, dåligt närminne, klumpig (snubblade över mina egna fötter när jag stod still) och jag känner mig så seg i kroppen. Har sovit i 17 timmar och är fortfarande trött.

Imorgon så ska jag börja skolan igen, känns konstigt men motivationen finns ändå där då min största önskan är att få ta studenten och ha en komplett utbildning. De har lagt upp en plan för mig som kommer att göra så att jag kommer att kunna gå klart som planerat. Det blir mycket jobb men ska komma dit, motbevisa alla som inte trott på mig!

Likes

Comments

Idag så vaknade jag upp och kände direkt att idag är en dålig dag. Jag borde egentligen träna, duscha och städa men det känns så jobbigt, jag orkar ingenting. Vill bara krypa ihop under täcket och vänta på att allt ska bli bra. Höjde min lamotrigin från 150mg till 175mg i onsdags och elvanse från 30mg till 60mg för 10 dagar sen så kan vara det som spökar.

Verkligheten känns så overklig, friheten känns så främmande och självständigheten känns så ovan. Efter att ha blivit styrd och begränsad under så lång tid så är vardagen en kamp. Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska kunna trivas.

Men efter allt som hänt så känns det fegt att ge upp igen.

Likes

Comments

Får väl börja med att introducera mig själv.
Jag är en 20årig tjej som lever med psykisk ohälsa.
När jag var 10 år så låg jag om kvällarna och planerade min egen begravning. Som 11åring så funderade jag på vilket sätt jag enklast kunde avsluta mitt liv. Första gången jag skar mig så var jag 12. Jag började dricka alkohol när jag var 13 år och provade droger för första gången när jag var 14.
Jag fick diagnosen ptsd när jag var 15 år gammal efter en händelse året innan. Det var först då jag blev inlagd på barn och ungdomspsykiatrin som jag fick hjälp och ett ord på vad som var fel.
Min adhd diagnos fick jag fastställd när jag var 19 år, efter över 10 års kamp om att få en utredning.
Den diagnosen som påverkar mitt liv som mest är Bipolär sjukdom. Jag har fått höra från flera läkare att de misstänkt att jag har bipolär sjukdom men ingen har gått i botten med det. Det slutade med att jag hade en manisk episod och försökte att begå självmord. På grund utav självmordsförsöket så blev jag efter uppvaknandet skickad till psyket där jag satt mer eller mindre inspärrad i 7 veckor. Under tiden där så blev jag färdigutredd och fick fastställt att jag lider utav bipolär sjukdom typ 2. Fick börjat med stämningsstabiliserande och fick äntligen lite livslust tillbaka.
Jag kommer gå in närmre på de olika episoderna senare och även använda bloggen som en dagbok för att uppmärksamma psykisk ohälsa.

Detta är mitt liv

Likes

Comments