Måndag, iskallt och regn. Hösten kom med månadsskiftet.

I helgen hade vi #2 av våra inflyttningsfester. Lyckat, bra, trevligt och finfina presenter. 
På söndag stundar den sista inflyttningskalaset. Sedan bor vi verkligen på riktigt här.

Om mindre än 1 år så är vi gifta. Rätt stört. Allt viktigt är kirrat - dvs. lokal, vigsel inbokat, präst kontaktad. 
Typ det man behöver. Sedan är det ringar och allt annat småfix. Kul. 

Veckan kommer nog kännas kort och lång, samtidigt. Begravning på fredag för min kära farmor. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Snabb lunch på jobbet. Blir mycket matlådor numera. Spara pengar till något kul som ens bröllop gör det värt att ha en del torra och tråkiga matlådor framöver.

Min fästman han kämpar på. Heltidsjobb och tränare till två ungdomslag. Tiden räcker inte alltid till, till allt man vill. Men det är under en kort tidsperiod sedan lugnar det ner sig. Jag själv kommer vara ute och flänga en del ändå. Möten och dylikt lite överallt i detta avlånga land. Så timingen är bra ändå.

Vi har spenderat väldigt mycket tid ihop sedan vi först började ses, så vi är inte vana vid att inte alltid ha tid för varandra.
Det är svårt det där. Hinna med. Ge 110 % på jobb, hinna träna, hinna städa, laga mat, hålla ordning, hinna träffa vänner.

Vad ska man göra när tiden inte räcker till men allt man tagit sig för är så kul?
Inte vill man behöva ta bort något heller. Men man kanske måste. Speciellt när det också ska planeras inför dagen D.


Likes

Comments

Hej!

Mitt första inlägg. Inte haft blogg tidigare. Däremot skrivit mycket som ung. Tappade det någonstans under skolgången och känner att jag behöver ett forum där jag kan starta det igen.


1 september. Då har jag och min käresta bestämt att det är dags. Vi två blir en. Även om vi fortfarande är två individer så har vi valt att dela livet ihop. När det är så mycket man kan vara oening om så är det fantastiskt att man kan enas kring en sådan viktig sak som att dela sitt liv med någon - inte sant?


Jag valde att sätta tankar och ord i verk den 10 juni i år. På min favoritplats till en av mina favoritartister.
Just som jag hade tänkt mig. Nervös, en aningen rädd för om han skulle tycka att det var rätt. Eller tycka att det var fel att jag gjorde det, eller att situationen inte var som han tänkt sig när han skulle bli en förlovad man. Han sa ja. Det var fint.

Efter att egentligen inte varit ett par i alltför lång tid. Kände jag, och även han om jag inte misstagit mig. Att vi hittat rätt. Så varför ens vänta och se? Har någonting någonsin blivit bättre av att man väntat eller avvaktat?

Jag kan inte minnas något sådant tillfälle.

Likes

Comments