Det här med min kropp.

Jag vet inte längre vart jag står med den. Jag slängs mellan hat och acceptans. Mellan dieter och hetsätning.

Jag klär mig antingen i oversize eller i slim fit.

Min instagram består antingen av kroppsaktivism eller av fitspo.

I sovrummet ska det vara släckt eller så ska det finnas spotlights och kameror. (Skoja ba ha ha)

Skämtåsido, något som inte alls är lika skoj är det denna ständiga jävla dragkamp.

Vad är det som gör att jag behöver känna mig så orolig i min egna kropp?


Det spelar ingen roll vad jag gör.

Räknar jag kalorier och tränar blir jag aldrig nöjd.

Det finns fortfarande några centimeter midja som behöver försvinna. Några kilon lättare skulle man varit. Tightare röv kanske. Bort med kärlekshandtagen. Smalare ansikte. Mindre lår.

Jag har till och med tänkt tanken på att få mina revben inslagna på något vis, det kanske skulle kunna platta ut mig lite extra liksom.

Förstår ni? Det finns ingen målvikt eller så. Den existerar inte. Det tar aldrig slut, för jag blir aldrig nöjd.


Skulle jag skita i allt det där, ligga i soffan och äta kladdkaka hela dagarna, lägga upp bilder på mitt senaste besök på McDonalds med hashtagen #yolo och klä mig i alla dem där snygga magtröjorna som ligger inslängd längst in i garderoben, skulle jag inte heller vara lycklig.

Jag skulle försöka, men deep down så skulle mina hjärnspöken finnas kvar och jävlas med mig varje gång jag stod framför spegeln och försökte intala mig själv att jag dög som jag var.

Det är lönlöst. Det finns inget scenario där min kropp duger.

Det finns inga kroppar alls som duger längre.


Rädslan för att vara större än vad våra ideal säger att vi ska vara är sjuk. Den gör oss sjuk. Var tredje kvinna i Sverige beräknas lida av en ätstörning.

I min drömvärld finns det inga ätstörningar.

I min drömvärld finns det ingen kropp som inte duger.

I min drömvärld finns det inget ideal som säger åt oss vad som är vackert och inte.

I min drömvärld mäts inte en människas lycka i sin kroppsvikt.

Hör ni, vilka vilda fantasier jag har.


Men den riktiga världen är farlig.

Den är giftig.

Den förgiftar oss med en fucked up självbild och symptomen är livsfarliga, och sjukdomsförloppet blixtsnabbt.

Självhat.

Självskadebeteende.

Självmord.

Psykiatriker försöker fortfarande hitta ett botemedel men de gör ett rätt så dåligt jobb.


Jag vet att drömvärldar bara existerar i ens fantasi, i ens huvud, men jag känner mig tryggare här.

Lyckligare här.

Jag vet att verkligheten kommer ikapp tillslut, det gör den alltid.

Men det gör ändå alltid lika ont att vakna upp och se hur den verkliga världen faktiskt ser ut.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Har du någon gång varit med om något som gjort dig illa? Någon som gjort dig illa?

Har du någon gång tagit på dig skulden för något som du blivit utsatt för? Som någon utsatt dig för?

Har du någon gång skämts för att du känt dig förödmjukad? Har någon förödmjukat dig så?

Har du någonsin berättat för någon vad som kryper under skinnet på dig, vad som gror i huvudet på dig under dagarna och vad som håller dig vaken om nätterna?

Har du någonsin blivit misstrodd?

Har du någonsin blivit kallad lögnare?

Har du någonsin känt hur det känns, när någon säger att det är ditt fel att det som hänt har hänt?


Du vänder blicken mot mig. Du har ett speciellt sätt att se på mig. Det vrider sig i magen.

Du öppnar munnen. Du ställer frågor. Ditt tonläge skrämmer mig. Dina ord känns som tusen käftsmällar mot min sköra hud.

Är det meningen att jag ska svara nu?

Är det meningen att jag ska försvara mig nu?

Du lyssnar inte. Du omformulerar dig. Som om det vore jag som inte förstod.

Jag förstod. Det gjorde inte du. 

Men jag är bara en liten flicka.

Du är en vuxen man.

Dina ord väger tyngre.

Dina jävla ord.


Jag hatar dig, vet du det?

Funderar du någonsin på det?

Bryr du dig om det?

Kan du sova om nätterna?

Jag kan inte det.

Mår du bra?

Jag gör inte det.

Har du du glömt vad du sa till mig?

Jag har inte det.

Jag hoppas att du minns mig.

Jag hoppas att du minns oss alla.

Jag hoppas att du minns dina ord när din dotter blivit en i statistiken som du jobbar för att mörklägga.

Jag hoppas att du inte frågar henne vad hon hade på sig. Om hon hjälpte till att dra ner trosorna. Om hon stönade. Om hon sa nej tillräckligt högt. Tillräckligt många gånger.

Jag hoppas att du inte säger åt henne att erkänna att hon gjorde honom förvirrad när hon inte skrek tillräckligt högt.

Jag hoppas att du aldrig skulle säga så till din dotter.

Men, herr advokat, jag är också någons dotter.

Jag är också någons offer, och det borde inte finnas någon skillnad där.

Likes

Comments

Att narkotika droppas ner i din drink ute på krogen, när du kollar bort eller är ouppmärksam börjar bli mer och mer sannolikt i dagens Sverige.

Du gick dit med dina vänner en lördagskväll, för att ha kul. För att dansa, för att umgås, träffa nytt folk eller kanske sällskap för natten? Du gick dit av en anledning, eller kanske många olika.

En sak, har du och alla andra som gått dit den kvällen iallafall gemensamt. Ingen av er gick dit för att bli utsatt för ett övergrepp, eller hur? Ingen av er gick dit för att få någonting annat i erat glas än alkohol eller innan slutet av kvällen kanske ett glas vatten, eller hur? Jag pratar såklart om narkotika. Knark. Droger.

Du förstår inte vad som händer, när blev du så full? Du stod nyss i baren, du hade beställt din första drink och pratade med en gammal kompis.

Men nu kan du knappt se, dina ögonlock är så tunga. Och du måste sätta dig ner, det var som att benen bara vek sig. Det här blir ditt sista minne för kvällen, för nu blir allt svart.

Och när du vaknar, är du inte hemma. Du känner faktiskt inte alls igen dig. Blev jag så full igår?

Du märker att du är naken, vad har du gjort? Du märker att du har ont, vad fan har du gjort egentligen?

Blev jag verkligen SÅ full igår?

Nej det blev du inte. Du blev utsatt för att ha fått narkotika i din drink. Du blev utsatt för ett övergrepp och nu ligger du här, du känner dig smutsig. Äcklig. Dum. Det här är nog inget du kommer vilja berätta för någon. Så du håller käften. Stänger in dig, isolerar dig, och du kommer aldrig gå ut på krogen igen.


Jag vet inte hur du känner, men personligen spyr jag lite i munnen i skrivande stund. Personligen känner jag en stark ilska och hopplöshet i vetskapen att detta sker överallt. Hela tiden. I vetskapen om att folk förnekar det. Överallt och hela tiden. Jag har gråtit i ren frustration när jag hört motargument som menar på att det här händer inte alls. Det här handlar om bekräftelsekåta småtjejer som inte kunde hantera alkoholen och ville ha något att skylla på. Det här är ett önsketänkande hos kvinnor som vill känna sig speciella (och vet ni vad, det är inte en jävel som vill slösa dyrbara droger på er!)


Nej, det räcker nu. Jag håller med om att det kan finnas ett sorts önsketänkande i den här frågan, men den finns inte hos offren.

Den finns hos alla ni som förnekar, förlöjligar och beskyller dem. Ett önsketänkande som vill eliminera frågan. Det är påhittat, det är uppgjort, det finns inte. Det händer inte. För du är minsann oskyldig.

Så fortsätter cirkeln av rädsla, våldtäkt, skam och resulterar i ett större mörkertal än vi nånsin kunnat tro.

(Men det är bara påhittade nummer så klart) för det här var precis vad du ville, eller hur? Inte sant?

Inte? Inte alls?

Likes

Comments

Någon trycker sina händer runt min hals. Klämmer åt.

Det börjar kännas tungt att andas.

Jag försöker komma loss. Jag är för svag.

Det gör ont ända ner till bröstet.

"Snälla, sluta"

Någon skrattar. Tar tag med ett hårdare grepp.

Min vädjan triggade bara igång det ännu mer.


Jag hör hur mitt hjärta ändrar rytm. Slår snabbare. Slår hårdare.

Som om det försökte kämpa för mig när min kropp började stänga av.

Mitt stackars lilla hjärta. Ge upp, det är för sent. Vi förlorar.


Några sekunder, någon minut efter vår kapitulation är det någon som ropar.

Hjärtat hugger till mot bröstkorgen, slår andan ur mig.

"Du kommer inte undan så lätt!"

Jag klarar inte det här något mer.

Mina ögon vattnas, det rinner tårar nerför kinderna.

Jag försöker med all kraft jag har att vara stark.

Men det finns nästan ingen kvar. Ingen kraft, ingen ork, ingen glöd.

Jag ser suddigt nu.

Jag gråter okontrollerat.

"Lämna mig ifred!"

Jag skriker rakt ut men mina tankar är för många, för högljudda. De överröstar allting.

Det gör så ont.


Jag vill bara veta vad jag ska göra för att det ska gå över.

Jag vill bara veta när det kommer att gå över.

Jag vill bara att det ska gå över.

Likes

Comments

Vet ni vad som roar mig? Män.

Män som delar länkar från Fria Tider på Facebook och som håller på att gråta ögonen ur sig över vad invandringen orsakat i Sverige.

Män som skriver i kommentarsfälten till nyheter om Zara Larsson och förbannar sig över att en ung kvinnas röst är högre än deras.

Män som postar våldtäktsskämt och som menar på att man behöver faktiskt inte bli kränkt av varenda lilla grej.


Det som roar mig mest är att det oftast är samma man som pekar finger mot kriminella invandrare som själv har åkt dit ett ex antal gånger för stöld/olaga hot/misshandel etc.

Men det är ju förstås inte samma sak.

Det är oftast samma man som skriver saker som att de vill skicka ut alla muslimer, död åt alla invandrare, att de är "samma jävla pack hela högen" som håller på att få en hjärtinfarkt om någon hyllar Zara Larsson, för den jävla horan drar ju alla män över en kam.

Men det är väl inte relevant, så klart.

Det är oftast samma man som säger åt en att inte bli så jävla kränkt när man uttrycker sin avsmak över hans våldtäktsskämt som går in i en djupare depression av att höra ett size matters joke.


Men nu är det väl bäst att jag håller käften innan jag blir för högljudd, innan jag drar alla över en kam eller innan jag råkar kränka någon.

Det vore ju för hemskt opassande för en 20 åring som råkar ha en vagina.

Likes

Comments

Hej.

Jag har inte några planer på att presentera mig, berätta vad jag heter, vars jag kommer ifrån, vad jag gör eller vad jag gillar att göra.

Inga högupplösta selfies, ingen inspo, ingen fitness, ingenting.

Så om du lyckats klicka dig in här så bör du klicka dig härifrån lika fort såvida du inte är intresserad av en gnällig feminazi's åsikter om saker inte alla män gör, en depressiv kvinnas känslor i landet där ingen får visa sig svag, eller en människa som helt enkelt är trött på att behöva hålla sina tankar och meningar för sig själv bara för att sanningen svider.

Hejdå!

Likes

Comments