View tracker

Orka läsa allt?, Gurun talar!

Nu har jag höstlov och tillbringar det i Danderyd hos min äldsta dotter med familj, det är mysigt. Alice och Iris (mina katter) är med mig och börjar känna sig väldigt mycket hemma. Ninja "the dog", har inte fått hälsa på katterna mer än på håll, men hon viftar glatt på svansen när hon ser dom. Jag dammsuger och tvättar när jag blir för rastlös, men försöker också göra läxor och ägna mig åt personlig utveckling som är mitt största intresse. Amy Stella är på föris några timmar om dagarna, mamma Louise praktiserar som Florist och pappa Hampus är sjuk.

Och nu sitter jag här och funderar lite....varför känner jag stress inom mig, finns ingen anledning alls. Jag har inga MÅSTEN, behöver inte ens fundera själv på vad jag ska äta till lunch, det löste Louise innan hon gick imorse....HÄRLIGA UNGE!
Men ändå sitter jag här och känner mig stressad......på ledig tid.... ?!!

Jag minns när jag bodde i Köping och hade ett samtal med en bekant. Det var slutet av sommaren, och jag sa.....
"Vad skönt att skolan börjar snart, så det blir ordning med rutinerna!"
"Neeeej, sa hon, stackars barn!"

Vad tycker ni? Är det synd om barn som har rutiner?

Jag hade inga som helst rutiner eller ens regler att hålla mig till när jag var liten, jag tyckte det var hemskt. Visst kunde jag "låtsas skryta" inför kompisar att jag minsann fick göra vad jag ville, när jag ville och hur länge jag ville. Men det var bara kaos i mitt liv och jag kände mig aldrig älskar då jag inte hade någon som brydde sig när, hur eller vad jag gjorde.
JAG tycker barn OCH vuxna behöver rutiner på mycket, men inte allt. Vi behöver morgonrutiner, kvällsrutiner, matrutiner, träningsrutiner och andra rutiner som gör att vi mår bra. Jag kanske behöver ännu mer rutiner pga min AD(H)D, men jag tror att ALLA mår bra av rutiner. Att ha rutiner behöver inte vara tråkigt, om det är rutiner vi mår bra av och ser dom som något positivt. Att sedan vara spontan med andra "må bra grejer" blir så spännande och något extra.

Varför skriver jag bara om må-bra rutiner och må-bra spontana grejer? JO, för jag tycker inte att VI ska göra sådant som vi inte mår bra av.
Trivs du inte på jobbet....byt jobb, utbilda dig.......
Är du en soffliggare som inte mår bra......upp och hoppa......

JUST DO IT!!!!!


Utmana mig!
Vad vill DU förändra för att just DU ska må bra?
Skriv till mig så hjälper jag dig med lösning och hejja rop!


Jaha...nu känner jag mig inte är stressad längre!
För mig räckte det med att blogga och skriva av mig lite tankar!

En SKITBRA grej som avslutning! Känner du att tiden inte räcker till för sånt som är viktigt?

SCHEMALÄGG SKÄRMTID!!!
Nytt inlägg kommer om det snart!













Puss & Kram!


Kommentera gärna!!!

(Hmmm...undrar varför det bara är människor jag INTE känner som gillar och kommenterar?
Skitroligt!!!! Men bara undrar!
Fler med denna erfarenhet?)



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Orka läsa allt?, ADHD

Jag är så JÄVLA TRÖTT på att vart jag än vänder mig så möts jag av "Diagnoser av (bl a ) ADHD har ökat, så nu vill jag klargöra några saker:

  1. ADHD HAR ALLTID FUNNITS! Annars hade vi människor varit utrotade!
  2. Det är först nu som vi med ADHD får SVÅRIGHETER då vi inte passar in i dagens samhälle (många av oss).
  3. FÖRR I TIDEN så var barnen inte tvungna att sitta stilla i skolan lååååånga dagar, de var tvungen att hjälpa till på gården, de hade en uppgift.
  4. JA, DIAGNOSER har ökat....för nu har vi kommit längre och KAN diagnostisera. Nu har t o m Fibromyalgi fått erkännande, kallades "kärringsjuka" när jag var yngre (kärringar som gnällde ansågs det då)
  5. ADHD är INTE EN SJUKDOM
  6. mm mm mm mm vill ni att jag ska fortsätta listan så kan jag göra det i annat inlägg....

JAG skäms inte, jag är STOLT över min diagnos.....så.....
OM INTE NÅGON AV OSS MED DIAGNOSER GNÄLLER SÅ VARFÖR SKA DU SOM INTE HAR DIAGNOS LÄGGA DIG I.

LÄGG INTE NÄSAN I BLÖT!



Människan har en inneboende lust att lägga näsan i blöt!

Jag vet att det är så, men jag vill komma med ett gott råd till er som har era näsor där dom inte borde vara:
Skaffa er ett EGET liv, och låt oss andra ha vårt IFRED!
Om vi vill ha dina åsikter, (goda) råd, ja helt enkelt DIN NÄSA IGEN, så säger vi till. Men du kan nog räkna med att det inte kommer att ske.
För vi kommer troligtvis att låta dig vara ifred, och leva ditt liv som du vill. Vi kommer inte ifrågasätta din allergi, migrän, dina dåliga ELLER dina bra vanor.

OK?



Vi vill inte ha din näsa oavsett om du är "kändis" eller inte, ok!

Tror du att livet skulle vara lika roligt utan oss med ADHD? Det tror inte jag.

Tror du att Tommy & Annika skulle ha lika roligt med Pippi Långstrump om inte hon var som hon är?
Tror du att Barnen i Bullerbyn skulle skratta lika mycket utan Lasses alla hyss?
Tror du att Ronja Rövardotter skulle ha träffat alla Grådvärgar och Vildvittror om hon inte varit som hon varit?

Ja, jag tror att både Lasse, Ronja och Pippi har ADHD, för alla tre är spontana, intiativtagande, roliga, kreativa, "talar först och tänker sen" och de har ett "jävlar anamma" ....

Visst finns det dom av oss som lider, det gjorde jag också under perioder INNAN jag fick min diagnos och kunde förstå mig själv, lära mig hantera mina svårigheter samt fokusera på mina MÅNGA POSITIVA SIDOR!

Kan det kanske vara så att du är avundsjuk på oss? För att du inte är lika kreativ, energirik och rolig?
Troligtvis är det det som är orsaken....men du ......DET ÄR DITT PROBLEM, INTE MITT!

Men om du vill vara min vän, så kommer jag alltid finnas där för dig. Vi är trofasta och de bästa vänner du kan ha.
Men sviker du oss, så har du byggt en mur mellan oss som inte går att riva ner....NÅGONSIN!


KÄRLEK & RESPEKT!


Puss & Kram!


Kommentera, dela och gilla GÄRNA!

Likes

Comments

View tracker

Orka läsa allt?

Jag är lyckligt lottad. Visst var det kaos innan jag kunde börja på livslinjen och flytta till Trosa. Men mest orolig över allt var nog min vän Åsa hahaha....själv tänkte jag
"Om jag tar det lugnt och förlitar mig på att det ska ordna sig, så gör det det. Det blir som det är menat att bli!"

Nu känner jag att jag skördar efter hårt arbete. Jag har nya fina vänner och får uppleva saker som jag inte ens tänkt på att få uppleva. Ja, jag mår bra och jag bor bra som ni sett tidigare.

Men varje dag gråter jag ändå en stund, det är när jag tänket på mina barnbarn eller ser foton på dem. Det är fortfarande väldigt svårt att inte få se och hålla i dem så ofta. Nu har jag varit ifrån dem i två veckor tror jag, och det är tufft, väldigt tufft.

Men jag har iallafall varit med om två hajker.

Hajk nr 1.
Vi åkte båt till en ö som ligger en liten bit utanför skolan. Där slog vi upp tält och vindskydd. Jag valde att sova i vindskydd, för det har jag inte provat innan. Tältat har jag gjort mycket med barnen när de var mindre. Jag gillar att tälta och leva enkelt.
På ön fanns får, grävlingar (som vi inte såg som tur var, de är vakna på nätterna), höns och en underbar kvinna som ägde ön och bor där året runt.
På kvällen lärde vi känna varandra genom att vi fick berätta om oss själva, det som varit och det vi önskar av framtiden.
Jag som är så blödig började gråta direkt när första killen började med sin berättelse....sen grät jag...och grät....och grät......
Tänk vad ont en del av dessa ungdomar fått vara med om, jag ville bara dra tiden tillbaka och ta hand om de allesammans, ge dom den kärlek och det beskydd de så väl förtjänade.
Men så fantastiskt ändå att de med sin egen inre kraft tagit tag i sina liv och blivit de underbara människor de är idag. Jag kan ärligt säga att jag älskar dem allesammans. ❤ ❤


I tisdags fm fick vi lära oss paddla kajak, välta med den och rädda varandra. Jag fick lite panik när jag låg under vattnet och inte kunde komma loss tillräckligt snabbt, man sitter ju fast med ett sk kapell i kajaken. Det ska lossna av vår tyngd när kajaken välter, men det finns ett handtag man kan hjälpa till med. Under vattnet är jag inte så lugn att jag kan tänka riktigt klart, men loss kom jag såklart. Läskigt var det iallafall. Men då jag älskar havet och verkligen kan vara ett med det i en kajak så vill jag övervinna min rädsla.

På tisdagskvällen hade Grzegorz som har kajakerna den första av 5 st gratis lektioner i kajakpaddling.
Jag var tveksam att vara med då jag var trött efter dagen och på onsdagen var det dags för kajakhajken.
Men jag hängde på och jag är så glad för det.

Vi paddlade runt en ö som heter Gälö och i solnedgången så var det så otroligt vackert att jag kände sån LYCKA jag inte känt sen jag blev sjuk. Det var en magisk kväll med havet som var helt stilla...helt fantastiskt.

På onsdagen var det dags för:

Hajk nr 2, kajakhajken


Det blåste lite när vi gav oss iväg med kanoterna fulla med packning och färskvatten. Vi skulle vara borta till fredagen.
Först landade vi på en ö där vi stannade för lunch. Sen började det blåsa upp ordentligt.
När vi var färdiga att ge oss iväg så gick det riktiga vågor. Vi var många som var rädda, och jag höll på att börja gråta.
Jag sa till Grzegorz att han fan fick hålla sig i närheten av mig......han skrattade men gjorde som jag sa (efteråt sa han att han skrattade med mig, inte åt mig...men det gjorde han inte , så det så). Hursomhelst var han tvungen att paddla ifrån mig eftersom en kille i gruppen välte två gånger.
Jag och de andra tog oss levande till lugnare vatten., jag med gråten som fortfarande ville tränga fram.



Vi steg i land på en härlig ö där vi slog läger för natten. En del umgicks runt lägerelden på kvällen, jag gick till andra sidan ön och bara var med mig själv. Havet slog mot klipporna och solen som gick ner lämnade en glittrande matta på havet. Mindfulness på högsta nivå!


Dagen efter kom vi överens om att inte byta lägerplats, så vi paddlade ut över dagen för att se oss omkring och få mer paddelvana. Bl a åt vi lunch på en ö där det fanns en grotta, vilket jag tyckte var helt onödigt att gå in i. Jag har svårt för trånga utrymmen och övervinna min rädsla för att se på stenväggar med massa feta spindlar kändes inte allt för lockande.

På vägen hem till lägret så fick vi välja om vi ville paddla mer eller paddla tillbaka. Jag och några fler valde att fortsätta paddla. På en sträcka så var det återigen vågor. Nu var jag tuffare och det var en härlig känsla att avslappnat vagga med vågorna.

När vi var tillbaka så tränade jag och en kille på att välta och rädda varandra. Resultatet blev en sträckning i ljumsken och stora blåmärken på hela kroppen och inte blev jag mindre rädd. Men skam den som ger sig. Det är bara att träna mer, för känslan att vara i havet i en kajak är fantastisk. Att sitta så nära vattenytan och glida fram är att vara ett med havet. Om man sen har tur att det är lugnt och tyst runt om kring dig....så lovar jag dig att den känslan är svår att mäta sig med.


För er som vill prova på och håller till i Sörmland, så har du länk till Grzegorz hemsida HÄR!


Och för er som funderar över livet, sök till Stensunds Folkhögskola!
Ni kommer inte ångra er!​
Här finna alla sorters människor med olika bakgrunder!
Länk till hemsidan hittar du HÄR!



Ha det bäst nu allesammans!
Dela gärna bloggen, kommentera, maila eller vad ni vill!



Puss & Kram!

Likes

Comments

Hemma!, Orka läsa allt?

Så var jag äntligen på plats. Igår (söndag) så gick mitt flyttlass till Trosa.
Det har varit en mysig sommar, men lite rörig, men nu har jag min egen plats, mitt eget lilla krypin.
Jag hyr en gäststuga av ett par inne i Trosa.


Då jag har lite städmani, eller vill iallafall städa undan andras energier så cyklade jag iväg till ICA för att handla rengöringsmedel. När jag kom tillbaka så slog det mig hur vackert det är utanför grinden där jag bor.


När jag torkat av en del så kom jag på att jag hade ett knippe torkad salvia. Jag tände på den och gick runt överallt för att rena med den.....och då gick brandlarmet igång. Tur att hyresvärdarna var hos gäster, för fasen vad det tjöt. Jag började vifta under den, men fick ta ner den och ta ur batteriet. Ok, lite mer försiktig nästa gång jag ska elda salvia.


När jag gick och lade mig på kvällen så kändes hela kroppen som om jag blivit manglad. Det fick bli att somna på spikmattan. Sov gott hela natten i mitt nya hem.


I morse när jag vaknade till väckarklockan så kändes det alldeles för tidigt. Jag hade ställt klockan tidigt för att jag tänkte prov-cykla på morgonen ut till skolan. Men mitt "minsta motstånd" sa att det nog var bästa att ligga kvar i sängen en stund...så det gjorde jag såklart. 😁


När jag vaknat till efter Latte mm så öppnade jag upp altandörren och gick ut för att fota lite i trädgården.
Jag måste säga att jag trivs redan....kan jag annat när jag är omgiven av så mycket vackert..

1, 2, 3, på det 4:e ska det ske......på hojjen och iväg......NU!!!

Hörs senare vänner!


Puss & Kram!

Likes

Comments

Orka läsa allt?, Skriverier!, Minnen

Dag 1.
Jag körde själv, så förväntansfull att äntligen få gå i Kloster. Jag behövde det kanske inte, tänkte jag, men det blir en kul grej.
När jag kom fram så åt alla deltagare middag gemensamt. En nunna berättade vad som väntade oss och efter middagen gick vi in i tystnaden.

Jag lade märke till att vissa i Klostret höll till mycket i samlingssalarna, men jag valde att dra mig undan.
Jag hade inget behov av annat sällskap än mitt eget. Det var lugnast så, och det var lugnet jag var ute efter.
Tystnaden och leva i stillhet, det var målet med att jag gick i kloster.

Jag har läst till Ayurvedisk Hälsorådgivare så jag vet att det är viktigt med tystnad vid måltider. Vi bör äta maten med alla sinnen och vara i nuet. Så svårt det var i det "riktiga" livet, utanför dessa murar. Men där var det möjligt, och maten smakade så mycket bättre.

På kvällen hade vi samling i ett meditationsmöte.
Kvällens tema var:
-Vad frestar mig i livet?
-Vad driver mig framåt?
-Vad längtar jag efter?
-Vad/Vem fick mig att resa hit?
-Vad önskar jag att jag valt om jag på min dödsbädd fick göra om det?

Djupa, svåra frågor att besvara. Jag vandrade in i mitt inre för att leta efter svar.
Svaren skulle få mig uppmärksam, svaren skulle hjälpa mig att förstå mig själv.För att hitta dem var jag tvungen att vara lyhörd, lyhörd för mina tankar och känslor.
​Svaren skulle inte delas, utan stanna kvar inom mig.

Efter mötet drog jag mig tillbaka till mitt rum med en stor kopp lugnande te.
Jag kände att jag ville skämma bort mig själv, även på det yttre. Det blev en skön stund med ansiktsmask, dusch och hårtvätt. Efter duschen smorde jag in min kropp med en egenblandad lotion som doftade ljuvligt av olika eteriska oljor.Jag lät det ta tid och masserade långsamt in lotionen tills huden kändes mätt.Sedan flätade jag det fuktiga håret och satte på mig en pyjamas som ännu luktade hemma.
Det var en lyxig känsla att krypa ner i sängen efter att ha vårdat både kropp och själ.
Jag läste lite i boken ”Själstecken” – Handbok till ditt andliga öde!innan jag somnade.
Vad kunde vara mer passande att avsluta första dagen i Klostret med.


Dag 2.
Mässan började 6,30. Jag var på plats, osäker på vad som skulle hända.
I ca 30 min satt vi bara tysta i kyrkan, jättejobbigt.
Jag hade verkligen svårt att bara sitta stilla i en stol och vänta.
Det som slog mig var att jag tänkte väldigt många onödiga tankar, istället för att njuta av tystnaden eller meditera en stund, så var det karusell i huvudet.
Inga vettiga tankar for runt, utan helt onödiga. "Det är väl nån skruv som inte sitter där den ska, eller åtminstone en som sitter löst", tänkte jag för mig själv.

Jag blev besviken att jag inte bara kunde vara i nuet, men slog bort besvikelsen då jag lovat att sluta döma mig själv.
Efter vad som kändes som en evighet, kom nunnor in i en annan del av kyrkan.
De sjöng monotont och jag förstod inte ett ord, men det var iallafall något som hände.
Jag måste erkänna att jag inte njöt. Jag genomled min första mässa, med krypningar i hela kroppen och en hjärna som gick i spinn.


Forts. Dag 2.
Efter mässan sprang jag upp på rummet och slängde mig i sängen.
Där låg jag tills det var dags för frukost.
Under frukosten kom jag till insikt om vilka vanemänniskor vi alla är. Vi följer gamla mönster som ger trygghet. Bara en sån sak som att sitta på samma plats i matsalen i Klostret. Vid frukosten fanns det lediga platser vid fönstret där jag hade kunnat njuta av den underbara utsikten mot Vättern. Men jag satte mig på samma plats som vid middagen kvällen före, och så gjorde alla andra också, kanske för att känna lite säkerhet inför det nya.

Syster Maria höll föredrag lite senare om det inre rummet. Att hitta sig själv och tillåta alla känslor, men inte låta de ta över. Att prioritera, välja och fokusera.
Hon var helt fantastisk och vissa stunder var det väldigt svårt att vara tyst, att inte få ge denna underbara nunna positiv feedback.

Jag imponerades av systrarnas underbara humor, inte ett dugg stela. Det var härligt, läraktigt och underhållande att lyssna på dem, trots att jag nästan somnade så fort jag satt still.

Väl uppe rummet igen satte jag mig och skrev ner mina upplevelser och tankar om allt, men jag hade svårt att koppla bort tankarna på företaget och hur det var med barnen. Jag längtade efter barnen och tårarna kom, så jag lade mig ner på sängen och slumrade en stund innan middagen.

Allt gick så långsamt där, förutom kvinnan från Stockholm som småsprang överallt.
Det var som att livet gick i slow motion.
Jag tänkte på vad syster Maria pratat om. Att gå på känsla eller att välja.
Om jag ex är beroende av något så är det en känsla som säger att jag vill ha det, men om jag inser att det bara är en känsla så kan jag välja att avstå om det inte är bra för mig.
Jag kan välja att träna även om känslan säger att jag inte orkar.
Jag kan välja att slutföra något, vad det än är, om jag bara inser att jag har valet att välja själv.
Visst är det sant, men det är sällan vi väljer det som tar emot.
Vi människor följer istället ”Minsta Motståndets Lag”. Det vi har minst motstånd emot, det gör vi, även om det motsatta valet är det bästa för oss.

Gick sedan en promenad längs vattnet bort mot slottet. Tog massor av foton och förundrades över hur vackert allt var. Vattnet låg stilla men jag hörde ändå det rofyllda skvalpet mot stenmuren.
Alla mina sinnen var förstärkta trots att jag inte varit där mer än ett dygn.
Det var något magiskt över det.
När jag gått en stund så ville jag bara tillbaka till Klostret. Tillbaka till det tysta och lugna, tillbaka till de likasinnade. Jag fylldes av en härlig känsla av lycka och ny positiv energi.

Vid kvällsmaten slog det mig att det snart var över, det hade gått för fort.
Samtidigt som jag längtade efter mina nära och kära, mitt arbete med Afrodans, SPA-behandlingar och allt därtill, så ville jag bara fortsätta.
Jag ville stanna där i tystnaden, fortsätta på den spännande stigen, längre och längre in till mitt innersta.

Kvällen avslutades med att en Syster hade en läsning. Ännu en gång förundrades jag över hur underbara dessa Birgitta Systrar var.
Vilken humor och okonstlat förhållningssätt de hade till sin Gudstro.


Dag 3.
Helgen var slut. Tre dagars retreat i tystnad hos Birgitta nunnorna i Vadstena var över.

Under frukosten var det tillåtet att börja prata igen, men jag kände så starkt motstånd mot det, jag ville verkligen inte.
På vägen hem tänkte jag på allt som hänt. Hur jag känt innan jag kom dit, under retreaten och hur jag kände då, när jag var på väg hem.

När jag bokade in mig på Klostret så var det som sagt som en kul grej.
Jag trodde väl egentligen inte att jag behövde det, men jag ville uppleva det, som en intressant erfarenhet.
Den känslan fanns med mig hela dag 1.
Dag 2 grät jag mycket. Att inte prata gör det lättare att lyssna inåt. Då kom en sorg över mig och jag släppte ut den. Jag grät, skrev, åt, sov och lyssnade inåt, om och om igen.
Dag 3 förstod jag inte hur jag skulle kunna komma tillbaka till livet där hemma. Hemma, där det pratades och allt gick så fort.

Där och då, i bilen på väg hem, blev jag mer och mer beslutsam för varje mil jag lade bakom mig. Beslutsam att bland det första jag skulle göra när jag kom hem var att boka på nytt. Boka in ytterligare en retreat. En retreat som varade längre än tre dagar. Tre dagar är bättre än inget. Men för att verkligen hinna med att resa, djupt in i ditt innersta, då krävs det fler dagar.......många fler!


Puss & Kram!


Glöm inte att ge feedback här nedanför i kommentarsfältet!
Tack fina ni!
💜


​OBS: lånade foton!

Likes

Comments

Familj!, Hemma!, Orka läsa allt?

ÄNTLIGEN är allt klart!
På tisdag börjar skolan, Livslinjen "Here I Come!"!
CSN är godkänt OCH jag har boende inne i Trosa!
Snart kan jag ta hem mina älskade katter, då blir livet helt igen!

Jag och min svärdotter Alma åkte till Trosa igår (torsdag).
Vi hade en härlig dag i duggregn med fika på Mazipangården, spanade in mitt nya boende och tog en tur ut till Stensunds Folkhögskola där jag ska gå.

Skolan ligger i ett slott och i ett annex. Om man går till baksidan av slottet så ligger slottsträdgården där och som sluttar ner mot havet. Det är så fint där, även en sån här härlig dugg regnande dag.


Så härligt att stå där på bryggan och se allt det vackra.
Vattnet var klart och regnet var friskt!

Mysigt kafé med gott fika & Bästaste Alma!
Älskar dig! ❤

Massor av vackra sniglar fanns det och min Favvo Blomma!

​Puss & Kram!

Likes

Comments

Familj!, Orka läsa allt?

Jag erkänner...jag är den blödigaste människan som finns.
Ok, att jag gråter när jag är ledsen, eller ledsen är jag nog väldigt sällan.
Kanske beror det på att jag är singel?! Ni vet ju, jag är ju "A magnet for Duschbags!" och då gråter man lika ofta som ....ja, som solen går ner kanske.

Men om jag Ledsen-Gråter nuförtiden så beror det mer på att jag är trött och att livet kört ihop sig lite...ok, för er kanske mitt liv kör ihop sig mycket, men tänk på att jag gått Livets Hårda Skola, så jag är van. Men ändå så kan tårarna komma och det är helt ok. Mitt motto när det kör ihop sig är ju: "Bryt ihop och gå vidare!"
Och då är det bra att gråta. Så jag gråter några minuter, sen känns det bättre.

Men jag Söt-Gråter också. Dom tårarna kommer oftast när jag är med mina barnbarn. Att se deras små fötter, som jag bara vill äta upp (inte bildligt såklart 😜), och deras små händer, som jag bara vill ta tag i och pussa på, och och och...ja, jag får inte nog av dom.
Ronja har varit lite känslig för om någon gråter, så när jag började gråta Söt-Gråten så blev hon hysteriskt ledsen för att hon trodde att Mommo grät Ledsen-Gråten.
Nu har hon vant sig, Mommo gråter Söt-Gråten minst en gång varje gång vi ses.

Sen gråter jag Lycko-Gråten ganska ofta. Det kan hända när jag läser mina barns status på Instagram eller Facebook, när de och deras älskade andre hälfter skriver att de älskar varandra...ja, det räcker för mig. Jag är så glad för att de har så fina partners, jag älskar dem allesammans.
Men ibland räcker det med att jag hör en sång. Jag lyssnar alltid på texten på sånger, och texten måste säga mig något om jag ska tycka att den är bra. Och är det en fin och lycklig text...ja...då gråter jag.
För ett tag sedan så kollade jag på tv-serien Friends. Jag har ju ingen tv, har inte haft på många år, så jag hade ...........hela serien. Och tamejfan...när det hände något lyckligt så grät jag....nä, stor bölade.

Jag älskar dom alla i Friends!

Nostalgi-Gråter....kan inte skriva om det ens.......alla brev, lappar, foton från att barnen var små. Tänk på det alla ni som har små barn.....det går så fort. Snart är de stora och tiden när de var små får ni aldrig igen. Jobba inte så mycket, skit i materiella ting, fina kläder, senaste ....... ha lite mindre pengar och mer kvalitetstid med era barn.
Jag önskar ibland att jag kan få tillbaka tiden, om bara för en liten, liten stund. Då skulle jag verkligen ta tillvara på den stunden. Jag skulle SE och LYSSNA på mitt barn, vara närvarande med alla mina sinnen. Jag skulle få mitt barn att förstå att jag verkligen älskar henne/honom av hela mitt hjärta, ok...en fjärdedels hjärta blir det i mitt fall då jag har fyra barn som ska dela.

Ikväll Glad-Grät jag två gånger.
Första var när yngste sonen Oliver kom hem från USA där han varit och gjort bl a det här.......

Han är verkligen en cool kille som alltid gått sin egen väg. Men idag när han kom hem och gav mig en riktigt hjärtlig kram.....då Glad-Grät jag,
Så skönt att han är hemma igen.

Jag har ju bott hos Oliver nu när han varit borta. Han har en liten etta på Gärdet. Så nu när han kom hem så flyttade jag till Louise m familj i Danderyd.
Jamen Herreguuuud....då var det färdigt igen.
De hade gjort så fint åt mig. Mycket plats för mina grejer, bäddat madrass och lagt fram handdukar på den, som värsta hotellet.
Louise sambo Hampus (asså.....goa unge alltså, han är super-duper-bästa) hade tänkt att skriva en lapp och lägga på kudden med "Välkommen hem!", Louise som känner mig stoppade honom och sa att jag kommer att börja gråta då......och vad gjorde jag när hon berättade det......JAHA,,,,nu kommer det igen när jag skriver detta....Glad-Gråten....

Jag älskar alla MINA så mycket....att jag tar och gråter både
Lycko-Gråten, Söt-Gråten, Glad-Gråten
och alla andra sorters Gråt på en gång!!!

Puss & Kram
på er alla fina läsare!
Ni ger mig Tacksamhets-Gråten många gånger om!

Likes

Comments

Orka läsa allt?

Ojojoj...vad finns att säga, det har hänt en del. Inte för att det är särskilt ovanligt i mitt liv, men vafan......snart räcker det väl.


Torpet i Trosa som jag skulle flytta till....jag har haft en konstig känsla i magen när det gäller det. Jag försökte slå bort den känslan men när kontraktet kom så blev det värre. Jag sa ifrån, och det var ett bra beslut visade det sig.


Csn godkände inte min ansökan om studiestöd....nähä.....bara att skicka in kompletterande brev med förklaring varför jag anser att jag bör få ytterligare veckor med studiemedel på gymnasienivå. Jag skrev som det är, att det är ca 20 år sedan jag läste på kom vux, att jag nu är inne på en helt annan inriktning, att jag inte tillgodogjorde mina tidigare utbildningar pga min ADHD eller rättare sagt att jag inte visste att jag hade den som spökade och gjorde mig rastlös och ofokuserad.

Jag fick nej igen och undrade för mig själv varför.

Jag har lärt mig att inte stressa upp mig, bli arg eller irriterad
Och vad är det att stressa upp sig för....jag kanske inte kan börja skolan, är utan bostad och jobb...hahaha...kunde vara värre.

Nåväl, jag kom inte på vad som var meningen med detta så jag började se över anternativen....

  • lämnade intresseanmälan på lägenhet i Köping. Jag har stått kvar i bostadskön i Köping och har nog mest poäng i kön.
  • sökte jobb i och omkring Köping ifall jag skulle hamna där igen (om än tillfälligt).
  • sökte distansstudier så att det faktiskt inte skulle spela någon roll vart jag bor, jag kan studera ändå.


Ringde iallafall upp Csn idag och fick då reda på att jag inte lämnat så tydliga uppgifter.....så....på´t igen då. 

Nu har jag lämnat in förtydligande med RÖD text.
Men alternativa planer måste fortgå......

Tur iallafall att jag lyssnade på magkänslan, annars hade jag suttit fast i ett torp i Trosa och ingen skola. 
Men jag hade löst det också!


Puss & Kram!



Likes

Comments

Gurun talar!, Orka läsa allt?


Öppet brev till dig ...och dig....och dig....!

JAG är där JAG är i livet pga MINA egna val.
JAG är där JAG är i livet för att JAG ska lära MIG något NYTT.
JAG är där JAG är i livet för att lärandet pågår HELA livet.
JAG är där JAG är i livet för att JAG väljer att det ALDRIG är försent!
JAG är där JAG är i livet för att JAG väljer att JAG ALDRIG är för gammal!
JAG är där JAG är i livet för att det här är MIN resa!

JAG är JAG & DU är DU!

DU är där DU är i livet pga DINA egna val!
DU är där DU är i livet för att DU ska lära DIG något NYTT!

DU är där DU är.................................


JAG är JAG & DU.............
behöver inte förstå mig och JAG behöver inte förklara.
JAG är JAG & DU.............
behöver inte ge mig råd jag inte bett om och JAG behöver inte lyssna.

DU är DU & JAG är JAG som väljer:

  • kärlek framför hat.
  • leva mitt liv istället för ditt.
  • insida istället för yta.
  • andlighet istället för krig.
  • acceptans framför fördomar.

Du är DU & JAG kanske väljer bort DIG.......för som min VÄN så gäller detta......

⬇⬇⬇

Puss & Kram alla fina!


PS: Detta inlägg är inte hänvisat till någon specifik person.
Det är riktat till alla där ute som inte respekterar & accepterar.
Vi är alla Unika & Fina som vi är!
❤ ❤

Likes

Comments

Familj!, Orka läsa allt?

Jag vet att jag är och kommer alltid att vara mamma, men nu är jag mest Mormor eller "Mommo" som jag "heter"!
Som Mamma var det mitt ansvar att uppfostra barnen, att sätta upp regler och se till att de följdes.
Nu när jag är Mommo, så nu är det inte mitt ansvar.
Jag är Mommo och mina döttrar är Mammor.

Nu kan jag vara den roliga Mommo med massa pussar och kramar. Jag kan viska "Ja, men det är våran hemlis, säg ingenting till Mamma!" Det roligaste med det är att Ronja som är äldst inte förstår vad en hemlis är, så hon "skvallrar" så fort Mamma kommer......sen skrattar vi åt det.

Än så länge så är Amy Stella för liten att hitta på så mycket bus med.
MEN hon är ganska duktig på att göra det själv. Hon är minsann inte rädd av sig. Hon klättrar och springer, det finns liksom ingen stopp knapp på henne.
Så när hon blir större så måste jag verkligen ha fantasi för att vi ska kunna göra något bus tillsammans, för antagligen har hon nog redan gjort allt bus själv.

Det jag verkligen ser fram emot är när Amy Stella ska börja prata.
Eller .... prata ....det gör hon redan.....KONSTANT!
Men tänk den dagen jag verkligen förstår vad hon säger....den dagen kommer jag förstå vad jag gör för fel...hahaha.....för hon skäller och skäller på mig ibland......hahaha......goa unge!

Ronja, hon är äldre, men mer försiktig än Amy Stella.
Det är underbart att sitta och prata med henne, för hon pratar också KONSTANT.

När jag säger till Ronja, " Om pappa/mamma säger NÄHÄ!, Vad säger Mommo då?"
Och Ronja svarar, "JOHO!"

Våra samtal kan låta så här:
Ronja - Får man hoppa i soffan?
Mommo - Mamma säger NÄHÄ, men Vad säger Mommo då?
Ronja - JOHO!

Hon har såklart lärt sig att det gäller tvärt om också.
Säger Mamma/Pappa JOHO, då säger Mommo NÄHÄ!
Allt efter Ronjas vilja!


Men det roligaste med dessa små, älskade varelser, är att de har humor.
​De förstår när det är SKOJ & BUS på gång.
Och vilken tur DET är....för det är ju därför som någon uppfann.......

​​Mommo!!! 

Likes

Comments