En krönika om hur lätt det är att stänga av och låtsas att man är lycklig, fast man genomgår den jobbigaste perioden i hela sitt liv.

För det är så lätt att stå där med en hård sminkning och ett champagneglas i handen istället för att ligga hemma. Det är så lätt att svepa drinkar för att stänga av alla känslor. Och det är så lätt att skratta på ett dansgolv med sina vänner istället för att gråta i sin ensamhet. Det är så jävla lätt. Nästan för lätt. Så man gör det jämt, ja så ofta man bara kan. Man fyller kalendern med saker att göra och vägrar låta det bli en lucka över, för man vet hur mycket den kommer dra ner en. Så man fortsätter att beställa in shotbrickor tills den dagen planerna blir inställda. Då ligger man där under täcket och allt man trängt undan kommer ikapp en. Där finns det ingen hand runt ens midja som distraherar, inga kompisar som får en att tänka på annat och ingen alkohol som dövar känslorna som skriker inuti. Så man tar sig själv i handen och tänker aldrig mer. Aldrig mer ska jag ligga hemma och må dåligt, för det är så lätt att istället stå där i den höga musiken och inte känna någonting alls.

Likes

Comments