Header

Ja nu har ännu en dag gått och jag sitter i bilen påväg hem från ett långtråkigt kalas. Det var min kusin som fyllde år så jag kände mig ändå tvungen att gå på det eftersom hon e så lite och jag ska vara barnvakt åt henne på onsdag.

Aja till imorse... Ja jag träffade honom och han blev faktiskt jätte glad. Det var faktiskt väldigt mysigt och det är vid sådana tillfällen som jag inte ens märker av min depression. Och han sa att han ville fortsätta vara tillsammans och att jag inte behövde oroa mig. Men det har ju gått lite fram och tillbaka i hur han känner så jag e lite nojig ändå. Men det här gjorde så att min början på dagen blev magisk och så att dagen slutade bra, trots att eftermiddagen blev långtråkig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag förstår inte vad som har hänt mellan oss. Vad är problemet? Varför är du aldrig lycklig när vi pratar med varandra längre? Det var länge sen jag hörde dig glad. Jag har sett dig glad men då var det inte på grund av mig. Imorgon få jag äntligen träffa dig igen, bara i två timmar men man får väl vara lycklig för det man får.

Men rädslan växer sig större, jag ska troligen få veta om du fortfarande vill vara tillsammans med mig. Du säger att du älskar mig lika mycket fortfarande men jag är rädd att det tar stopp där.

Jag älskar dig... förlåt😔❤️

Likes

Comments

Det är kul att jag seriöst ligger här själv i soffan en fredagkväll när min mamma är ute på julbord och min pappa och mina brorsor är seriöst på 20 och 47 års fest. Och självklart min älskade pojkvän som inte har tid för mig igen, han är i Norrtälje och har nyss spelat en match med sitt gamla lag och jag har fortfarande inte träffat honom.

Jag gjorde seriöst en inlämningsuppgift som skulle vara klar igår. Asså jag sitter ju inte o gör ett piss på lektionerna men när man e själv hemma o hostar så att det känns som att man ska dö så sätter jag mig o gör min läxa. Asså vad fan håller jag på med.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva just nu, allt känns bara helt tomt, jag känner inga känslor och har inga tankar i huvudet. Det är inte ofta det blir såhär men när det väl händer så blir jag fruktansvärt stressad.

När jag är hemma så kan det vara väldigt olika, beroende på hur min mamma är just den dagen. Vi bor fem personer på cirka fyrtio kvadratmeter och det blir ganska trångt, jag får aldrig mitt egna lugn även om jag är i mitt rum på övervåningen som jag delar med mina två bröder. Aja när det bara är vi hemma och inte min bonus pappa så blir det antingen jätte bra eller kaos.

När det blir bra så är det för att mamma inte ber mig göra massa saker som att dammsuga, städa, laga mat, diska, osv. Och när det är kaos så är det för att hon tvingar mig göra alla de där sakerna oavsett om jag är ledsen, trött, sjuk. Och så var det den här veckan, jag hostade så att jag får ont i bröstet och knappt kan andas men ändå så ber hon mig att diska mer och laga mat. Sedan säger hon att hon diskade det jag skulle diska när jag seriöst diskade det. Asså det är så sjukt konstigt.

Och det sjuka med min bonus pappa är att han är lika många år yngre än min mamma som han är äldre än mig, så han skulle praktiskt taget kunna vara min pojkvän. Och jag vet inte om det bara är jag som tycker det men han behandlar mig typ som luft, han vill inte prata med mig. Sedan är han även jätte stel mot mig men han älskar mina små bröder. Jag fattar seriöst inte vad han har för problem med mig.

Ja nu visade det sig tydligen att jag hade något att skriva om och det slutade bara med att jag blev mer förbannad på honom.

Nu fick jag precis ett sms från min pojkvän om att han kom hem tidigare o då fråga jag om jag kunde sova med honom men som vanligt så får man svaret att han inte orkar. O där kom ju såklart alla känslor och all depression tillbaka.

Likes

Comments

Jag fick ett meddelande igår från en vän som betyder mer än jag kunde ana. Även om det bara var ett meddelande så gav det mig hopp, det fick mig att tro att det här är möjligt och att jag klarar av det här, jag hade liksom börjat ge upp.

Det här är hennes fina meddelande:
”Jag tror han inte förstår innebörden med att leva med det du gör, och det är svårt att vara tillsammans med någon som mår så. Min pojkvän och jag hade två pauser i somras för att jag mådde så dåligt och han klarade inte av det just då men han älskade mig och ville inte lämna mig så han bet ihop och slogs med mig mot min depression.” ”Och jag vet hur det känns, den där paniken o smärtan när man är ifrån varandra, jag kunde gråta mig till sömns när jag sov ensam för jag var rädd att inte få träffa honom mer men såg att han blev ledsen av det och började tröttna så då försökte jag tänka ”vi ses snart, jag längtar” och då började jag uppskatta saknaden.”

Tack för att du skrev det där till mig, det får mig att tänka annorlunda och jag tror verkligen att det kommer hjälpa mig, nu måste jag bara våga fråga någon om hjälp också.

Likes

Comments

Nu blev det precis som jag anade. Jag fick inte träffa honom, han säger att han är tvungen att äta hemma och att han måste plugga. Jag säger att jag kan komma över så att jag kan hjälpa honom plugga eller bara sitta bredvid medans han bloggar så att jag i alla fall får träffa honom men svaret jag får är att han vill plugga själv.

Så nu ligger jag här i sängen efter ännu en panik attack, gråtandes och undrar om han kommer vilja vara tillsammans med mig. Han säger att anledningen till att han inte vet är för att han inte orkar mer och jag frågar vad det är han inte orkar mer av. Han svarar att han tycker att jag skyller allt på honom, att jag bråkar med hans kompisar och att jag blir arg och ledsen när han säger att han vill plugga själv eller att han måste träna.

Jag förstår att han tycker att jag skyller att på honom för när jag får mina attacker slänger jag ur mig massor utan att ens tänka på vad det är jag säger men egentligen så menar jag inget av det jag säger. Jag har försökt förklara det här för honom massor av gånger men väl i stundens hetta så glömmer han alltid bort det.

Sedan det att jag bråkar med hans kompisar. Det stora problemet är att det är min bästa kompis som jag bråkar med men det är även hans kompis så han tror väl antagligen att jag bråkar med henne pga honom när det egentligen gäller något annat. Och då han andra kompis... Man kan inte direkt säga att jag bråkar med honom utan snarare att jag är arg på honom för att han är oförskämd och beter sig ansvarslöst. Jag har träffat honom väldigt många gånger och har bott granne med honom i över elva år.

Det stora problemet är att när jag inte är med min pojkvän så beter han sig som att jag inte existerar. Han säger inte hej när vi träffas på bussen, han ser inte ens åt mig när jag redan haft ögonkontakt med honom. När vi gått av vid vår busshållplats och går hemåt så skiter han i mig totalt. Och det värsta när han såg att jag var ledsen och mådde dåligt så gick han därifrån. Det kanske bara e jag men jag tycker inte att man behandlar en annan människa så.

Det sista med att jag blir arg och ledsen på honom när han vill plugga själv eller bara vill vara hemma och inte orkar komma. Det är då min separationsångest klingar in, jag blir så sjukt desperat av att träffa honom när det går lång tid emellan för när vi gick i högstadiet så träffade jag ju honom minst fem dagar i veckan. O nu när jag bara har träffat honom två gånger på tre veckor så får jag panik när han säger att han vill vara själv. Det var det som hände idag.

Likes

Comments

Det tog väldigt lång tid innan jag insåg att jag hade depression och ångest. Det var förens jag insåg att jag skadade min pojkvän psykiskt av att jag mådde såhär dåligt. Han säger att han inte vet om han orkar mer och att det blir för mycket. Men jag förstår inte vad det är som blir för mycket.

Jag har fruktansvärt svårt att se hans känslor och läsa av hur han mår. Jag ber honom hela tiden att berätta hur han mår men han gör inte det så jag märker inte när han mår dåligt och det hinner alltid bli försent innan jag märker det.

Nu har vi hamnat där igen och jag vet inte hur vi ska ta oss ur det den här gången. Han tränar hela tiden men nu när han har skadat sig och inte kan träna så måste han plugga till ett viktigt prov som avgör den kursen. Och eftersom jag är sjuk så kan jag inte åka dit så vi kan inte ses för att försöka lösa det här.

Men idag så kommer vi förhoppningsvis ses, inte för att jag tror det eftersom han lär säga att han inte hinner. Annars lär jag få en av mina panikattacker och allt lär kaosa ännu mer.

Det andra som gjorde att jag insåg att jag hade depression var när jag inte ens ville gå till skolan för att hålla på med det jag älskar och då insåg jag att det var något som verkligen var fel.

Likes

Comments

Jag vet egentligen inte hur jag ska börja eftersom allting har gått så fort. Egentligen kan man inte tro att det finns något problem, i alla fall om man lyssnar på de som endast ser mig. Det ända de ser är en 17 årig tjej som alltid är glad, klarar allt i skolan och har pojkvän som bryr sig om henne. Men det är inte riktigt så det är...


För ungefär fyra år sen så berättade mina föräldrar att det skulle skilja sig och det var då allt började. Det sjuka var att det bara var några dagar innan min brorsa skulle fylla år. När de berättade det så bröt mina brorsor ihop och blev jätte ledsna medans jag bara satt där i chock. Det var förens på kvällen som jag släppte fram tårarna och känslorna. Jag var så arg på dem och förstod inte hur de kunde göra såhär mot mig. Sen den dagen har jag aldrig visat när jag mår dåligt eller är ledsen utan jag har alltid hålla allting inom mig.


Sedan träffade jag min nuvarande pojkvän. Vi har snart varit tillsammans 3 år men det har varit så sjukt svårt att ta sig dit. Jag lärde känna honom ett halvår innan vi blev tillsammans men anledningen till att jag tog kontakten med honom var för att jag hade en liten crush på honom. Men när jag började prata med honom så insåg jag att det var min bästa vän som han var lite intresserad av och inte mig. Jag blev ju såklart ledsen men tänkte att jag då skulle hjälpa dem att bli tillsamman, det gick inte som planerat. Det slutade med att hon tyckte de gick för fort fram och att han gav upp. Men efter några månader så skrev jag till honom och sa att jag tyckte om honom men att jag skulle lämna dem ifred eftersom jag bara skapade problem. Svaret jag fick var att han faktiskt tyckte om mig med och efter några veckor blev vi tillsammans.


Vi hade det bra väldigt länge tills jag gjorde något dumt som jag alltid kommer ångra eftersom det startade alla problem. Det gjorde så han knappt litade på mig och att han trodde att jag skulle förråda honom. Men sen blev det liksom bra igen tills i somras. Då åkte jag utomlands i en vecka och desto längre jag är utan honom desto mer paranoid blir jag så självklart så sa jag att jag trodde att han fortfarande älskade min bästa vän och att jag ville att han skulle välja mellan mig och henne. Det var då det blev kaos, han pratade inte med mig resten av den dagen förens på kvällen när vi skulle försöka lösa det. När han blir ledsen så vill han bara vara själv tills han känner att han kan prata om det men jag är raka motsatsen och vill prata om det direkt och lösa det så vi kan må bra igen.


Aja, men sen när jag kom hem så hade det ändå löst sig ganska bra, det stora problemet var att jag inte klarade av min bästa kompis längre. Jag sa det till henne när jag var bortrest men jag sa det lite snällare och sa att vi hade vuxit ifrån varandra men det tänkte hon inte acceptera. Det var den här hösten vi skulle börja gymnasiet och jag skulle börja på min hemort medans de två såklart skulle gå vägg i vägg mitt inne i city. Det gjorde ju mig helt galen och jag blev fruktansvärt rädd att jag skulle förlora honom. Så hela hösten så blev jag typ förbannad för att hon träffade honom hela tiden, när jag själv inte alls träffade honom lika mycket.


Det stora problemet nu är att han håller på med en vintersport så han tränar nästan hela tiden och har inte tid med mig. Jag insåg även nyligen att jag lider av depression och ångest så jag får även panikattacker när det händer något som jag tycker är riktigt jobbigt. Den kombinationen av att han inte har tid för mig även nu när jag mår dåligt gör bara att jag mår ännu sämre. Och på grund av det så får jag honom att må så dåligt att han inte ens vet om han vill vara tillsammans med mig längre eftersom han tycker att det kan bli så jobbigt när jag får en av mina attacker.


Och nej jag får inte hjälp för det här, men det är av den anledningen att jag har berättat för min pappa och mina närmaste vänner. De tyckte så synd om mig till en början och skulle se till att jag fick hjälp men helt plötsligt så slutade de bry sig och nu står jag här och vill veta om någon ens bryr sig tillräckligt mycket för att ens hjälpa mig innan jag bryter ihop totalt. Jag hade sökt hjälp ifall jag visste att någon brydde sig men om min pappa inte ens bryr sig så vem skulle.


Likes

Comments