View tracker

Det var inte igår man skrev ett inlägg här. Som rubriken lyder så tänker jag sluta blogga för ett tag iallafall. Vilket som kanske har märkts eftersom jag inte ens är aktiv här längre och inte bloggat på evigheter. Skälen till varför är olika, delvis personliga saker och lite saker jag kommer dela med mig av i detta inlägg.

På senaste tid har det uppstått väldigt många motgångar som tagit väldigt hårt på mig, men jag har även fått ljusglimtar också.

Det är så att min morfar har blivit jätte dålig och inte långt kvar tills han går bort. Mycket energi har fått gått till att hjälpa han, tänka på han och hoppas att det skulle gå bättre än vad det gjort. Han har en tumör i hjärnan som dem ej kommer operera bort då dem redan gjort det 1 gång. Tumören är stjärnformad så den sitter på syncentrat, talcentrat och förmodligen på den delen i hjärnan som kopplar ihop att vi kan röra oss för han kan knappt gå själv längre. Så försöker spendera så mycket tid som det bara går till att umgås med han och få träffa han innan han går bort.


Även jag själv varit väldigt sjuk på sistone och vardagarna har gått i ett.. Först åkte jag på en jävla förkylning som satt i väldigt länge, sen fick jag öroninflammation vilket jag förmodligen fortfarande har då penicillinet inte hjälpt nånting, så ska tillbaka till vårdcentralen imorgon och se vad som mer kan göras. Nu när det är så stora väderomslag så tar mina leder stryk och krånglar ännu mer och värker desto mer vilket förhindrar mig att göra det jag vill trots att jag försöker göra de bästa och inte sitta hemma och tycka synd om mig själv liksom. Detta påverkar mig såklart psykisk då jag gått upp i vikt och inte rör mig lika mycket. Vilket sen leder till att jag ser ner på mig själv och endast kritiserar mig för jag själv mår dåligt över hur det blivit. Jag har tur att jag har min älskade Lufsen jag kan hämta ny energi hos och få röra mig på ett sätt jag tycker är roligt.


Skolan? ja det ska vi väl inte ens tala om. Jag har så himla svårt för skolan just nu, jag får ingenting gjort, känner ingen motivering och vill helst av allt inte gå till den alls. Det är många uppgifter som ska in, och det är stora uppgifter också. Jag sitter mest där och önska tiden kunde gå fortare, sen får jag panik när jag inte gjort något och då leder de till att jag blir arg och frustrerad så de slutar med att jag skiter i det överhuvudtaget. Men jag måste tänka framåt, det är inte långt kvar och jag kommer ångra mig om jag inte lägger ner tid på skolan, för det kommer ju löna sig i slutändan.

Är mitt liv bara såhär negativt? nej det är klart att det inte är, men vissa dagar är bättre än andra, alla har vi upp och ner gångar i våra liv och det är okej, ingenting är perfekt. Som många kanske sett som har mig på Facebook och följer mig på instagram så har jag gått och blivit med pojkvän. Anton och jag hade ett förhållande under sommaren 2015 men tyvärr var det fel tid i mitt liv att skaffa en pojkvän, då jag inte ens älskade mig själv så kunde jag inte älska honom som jag borde. De tog slut och vi var vänner under den tiden vi inte var tillsammans, han träffa andra och de gjorde väl jag med, jag försökte iaf men insåg i slutet av dagen var det honom jag saknade, ingen annan. Skrev som det var till Anton, men han nobba mig några gånger och de förstår jag eftersom jag svikit honom en gång. Men han kom tillbaka och nu är han min igen och jag kan inte vara mer lycklig än att ha honom i mitt liv igen. Han är allt.

Så hädanefter kommer denna blogg läggas åt sidan och tror förmodligen inte att jag kommer börja blogga igen då jag tappat intresset lite. Jag måste lägga ner min tid på annat som skolan och att orka vardagen. Då jag även har Lufsen som tar mycket tid, vilket jag älskar så har jag inte tid för en blogg.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min adhd som sagt kan ta över lite för mycket ibland när jag behöver den som minst. När jag ska plugga så blir jag lätt rastlös och behöver göra något annat efter några få minuter.. Men jag har hittat mitt egna knep(vem vet kanske hjälper dig också) att skriva texten i olika färger för de får plugget att se lite mer roligt och glatt ut än att ha samma text i svart liksom.

Även i skolan blir jag väldigt sjukt rastlös och de bara springer i benen och för stunden känns de som jag skulle kunna springa flera mil trots att jag vet att de skulle jag ju aldrig orka. Jag får även så att jag måste pyssla med något med händerna när jag blir rastlös eller en lärare ska ha en genomgång och jag tröttnar, och då har jag denna stressboll som hjälper mig att slappna av mer. Den går att göra i olika former och man kan gö lite allt möjligt med den. Den får mig att inte störa alla andra i klassen när de är koncentrerade och vill fokusera.

Här har jag även en bok jag skriver i mina känslor, smärtan, och hur min dag varit. Har jag varit på ett speciellt sätt eller har allting gått bra. Gjorde jag något annorlunda som jag kanske inte borde gjort? Mina impulser är ju så svåra att hantera när jag får en..

Min ADHD kan göra mig väldigt trött och slut i kroppen och framförallt i huvudet eftersom den jobbar hela tiden. Så istället för att gå och lägga mig jätte tidigt sova 14 timmar per dygn så håller jag mig uppe med pyssel och använder min adhd till något bra. Att vara kreativ!!

Likaså här är det ju att pärla och pyssla med massor av olika saker. De kanske låter barnsligt eller löjligt men jag får kontroll över mig själv under denna tid jag gör det här.

Denna tavla har jag för att skriva upp det jag ska göra. Jag glömmer väldigt lätt och jag blir arg och frustrerad att jag glömmer saker som jag så himla gärna önska jag kom ihåg. Jag skriver upp saker jag tycker är viktigt för mig att jag ska komma ihåg och att jag måste göra.

Så prova dessa knep om ni själv känner att ni blir rastlösa och dessa saker är inte alls så dyra. Det är ju inte bara nackdelar med min funktionsnedsättning, jag tänkte gö ett inlägg här om hur det har varit för mig gällande skolgång, hur jag betedde mig hemma osv innan jag fick min medicin.. Tro mig, jag har förändrats sen dess, men önska jag kunde fått denna diagnos såååå mycket tidigare än vad jag fick. Jag hade aldrig gjort saker som jag idag har ångest över. Men lärarna gjorde som jag sa att jag ville ha det i lågstadiet så det var väl svårt att förstå att jag inte riktigt som alla andra.

Kan även berätta att om 2 veckor får jag hem mina glasögon jag ska ha hela tiden. Jag har brytningsfel och är översynt så inte konstigt man haft huvudvärk. Men snart är de över med de, och lägger självklart upp mina glasögon här och även en bild på mig själv i dem. Men de kommer bli en förändring jag måste acceptera sakta men säkert för det är något jag måste ha!

Likes

Comments

View tracker

Detta år har endast resulterat positiva saker och det känns som om detta år kanske kan bli riktigt bra. Tänker inte hoppas alldeles för mycket för då blir de rena hårda väggen så fort en motgång kommer och jag är redo för att övervinna dem. Förra året låg jag nog mer på backen än vad jag satt på hästryggen. För någon vecka sen tog jag min första ridtur på Lufsen och allting kändes så otroligt bra, båda var lugna, inge bus gjorde han, han lyssnade och hade öronen framåt i galoppen och dessutom formade han sig i galoppen vilket han inte brukar då han inte är tillräckligt stark för att orka hållningen.

Och sen har vi ju våran nykomling favoriet, tajmade nog inte ridningen så bra på honom. Han var lite spänd och väldigt sjukt pigg i lördags. Han stegrade, vända håll och tog några hopp åt sidan vilket ledde till att han nockade mig så jag bet mig rakt i läppen och såklart blödde jag ur munnen sjukt mycket och blev yr så valde att hoppa av och Sandra tog över men han blev värre, men då fick han veta vem som bestämde och han fick springa av sig ett bra tag men ändå hade han lika mycket energi kvar efteråt.


Sen har tagit tag i mitt liv och mitt nyårslöfte detta år blev att komma i min kusins balklänning. Visst jag har 1, och ett halvt år kvar men ska kunna komma i den innan detta år är slut och jag kommer kämpa för att kunna nå resultatet. På samma gång så tränar jag ändå mina leder och muskler som behövs stärkas och då får jag träning på köpet liksom. Jag har insett att jag gjort misstag förra året som jag tänker återställa allting till rätta och jag hoppas det går vägen för jag valde bort personer som betydde allt för mig och framförallt en person som fick min vardag mycket lättare med personens närhet ♥ Jag är på rätt väg och jag tänker inte återvända för nu ska jag endast behålla allt det goda nära och hålla allt det onda borta för nu är det min tur att få ett riktigt bra år med positiva saker 💎


Likes

Comments

Det är redan dags för ännu ett nytt år, konstigt nog har detta år gått mycket snabbare än alla andra, eller det är vad det har känns som iaf!

2015 har bjudit på lite av de goda och lite av de onda. Man kan väl inte säga att 2015 var mitt eller min familjs år. Det har varit bland de tuffaste året och vi går in i 2016 om hoppet att allting ska vända och bli bättre. 2015 har gett mig lärdomar och kunskaper, både negativa och positiva. Även fast jag låg väldigt mycket på sjukhus under 2015 så tröttnar jag inte på det, för jag lär mig nya saker varje gång. Det är u inte så att jag gör med flit att hamna där, men är man klumpig som jag får man räkna med sånt.


2015 var året då jag tjänade mina egna pengar, året jag faktiskt jobbade hela sommarlovet för att ta hand om de gamla, och de var mer lärorikt än jag någonsin kan förklara. Det har upplevt så himla mycket och deras historier och berättelser är helt fantastiska att lyssna på. Fick även chansen att få se hur jobbet inom LSS ser ut och vilka underbara människor jag jobbade med, både personal och dem som bodde där. Jag kunde inte fått det bättre. Att få träffa alla dessa olika individer har gjort att man själv har vuxit i sitt beteende, man har lärt känna dem och fått reda på hur underbara dem egentligen är. Det är en annan sak att stöta på dem än att få spendera sina dagar med dem.


2015 var även året jag fick göra det jag älskade som mest, jag fick chansen att få ta hand om finaste Lufsen och det ångrar jag inte en sekund att jag gjort för han har verkligen lyckats smälta mitt hjärta! Så tusen tack Sofia för chansen och jag hoppas jag fortsätter få spendera min tid med din fina gubbe!

Även nu den senaste månaden har vi själva köpt egen häst, våran egna favvo! Dock lär jag fortfarande att känna Favorit då han nyss kom till oss, så tryggheten är fortfarande hos Lufsen men desto mer jag träffar och lär känna Favve så ska allting gå bra och det känns redan bra.

Vi alla vet att livet inte är en dans på rosor. Vi har våra upp och ner gångar. Men de viktigaste är alltid att man försöker se de positiva i det negativa.

Och nu hoppas jag på att 2016 blir ett dunder år och bjuder på massor gav härligheter.

Likes

Comments

Hej mina fina läsare! (om de ens är någon som läser min blogg??)
Det har väl hänt en del sen sist. Både bra och dåliga saker som ingår i livet. Vi börjar med de negativa så vi kan avsluta med allt de positiva!
Det negativa är väl då att jag tappat ork för jag tillåter min smärta ta över, vilket gör att jag går upp i vikt och jag blir missnöjd över mig själv och svårt att tycka om mig själv. Sen har jag haft ett tryck i huvudet varje dag som aldrig vill gå bort som har gjort mig orolig, men slutar de inte får jag väl komma upp de. Det är liksom som om någon sitter och trycker mot hjärnan och gör så jag får synbortfall vilket är lite läskigt faktiskt.
Vi fick ett besked för ett tag sen om att min morfar endast har få månader kvar att överleva vilket är jobbigt, man försöker ta vara på varje dag man får med han för snart är han borta. Men jag hoppas vi kan få fira våran sista jul med han, han är en riktig kämpe.

De positiva då? Jo skolan går bra trots allt att jag mår sämre fysisk och psykiskt. Förut bestod mina betyg utav ett E men nu är de endast 1 eller 2 ämnen jag har E i och resten är bara högre så jag är faktiskt stolt över mig själv. Och sen så får jag lite killbesök på lördag, och jag hoppas de leder till något bra men de är bara vänta och se.
Sen får vi ju inte glömma att det är julafton snart!! Jag hoppas på snö och bra stämning. Vi har julavslutning på fredag och jag utsätter mig själv för att stå och sjunga för skolan med finaste Matilda. Sen har vi en grym Edvin som spelar gitarr, Saban som spelar trummor och våran bästa musiklärare Simon som hjälpt oss så himla mycket. Och ni som läser detta och går på min skola så ska jag sjunga i mörk stämma i en låt så tro inte jag sjunger fel haha!
& snart sätter jag mer bläck på min kropp!! :D

så allmänt då? jo men som sagt de gäller att ta vara på tiden och se framåt istället för bakåt. Asså de funkar inte att tycka synd om sig själv och satsa på saker du verkligen älskar att göra, GO FOR IT!!!
Man lär sig av sina misstag och man går vidare och lärt sig en läxa som man inte gör om. Alla människor har sina mörka stunder men glöm aldrig att de tillhör livet. Sen är de snart ett nytt år och vi hoppas på ett bättre år än detta!

Likes

Comments

Äntligen börjar mitt liv lysa upp med ljus istället för mörker. Jag börjar se hopp, se mina fördelar att ha varit ledsen och utanför i skolan.

Igår var jag på utvecklingssamtal med mamma och min mentor Helena. Det var ett riktigt bra samtal. Jag insåg att jag hade fördelar med att vara den som valde att sätta sig ensam på kanten i klassrummet och endast fokusera på skolan och det jag skulle få gjort. Jag fick se hur jag ligger till med mina betyg och jag är mållös fortfarande. Alla mina betyg ligger från E-C, det vill säga för er som inte förstår de nya betygssystemet.
F - IG
E - G+
D - VG
C - VG+
B - MVG
A - MVG+
Och det är 3 ämnen jag har E i och dem ska jag också höja mig till C! Och orden min mentor sa sitter kvar.
" trots din ADHD, depression, ångest, smärta & sorgsenhet av skolsituationen är det ett mirakel att du lyckats få ihop detta till sådana betyg "
Jag kan, jag kan också lyckas och jag ska lyckas. Förut bestod mina betyg endast av F och E.. Vad hände sen? Jag är fortfarande i chock men jag är så jävla lycklig och stolt över mig själv. Jag har bevisat för alla som inte trodde på mig, för alla som såg ner på mig & alla som sa att jag inte skulle klara av skolan.
Jag ser äntligen att jag också kan lyckas, de går upp och ner med mina diagnoser men jag försöker stå upp rakt och ha huvudet högt.
Jag ska även börja "föreläsa" om hur mitt liv såg/ser ut med att leva med ADHD, depression och ständig smärta jämt. De är ett stort steg i mitt liv eftersom de handlar om mitt privatliv och vad som gjorde att jag valde vissa val. Men jag hoppas de får fler personer att förstå att min vardag ser inte ut som alla utan dessa diagnoser. Klart jag aldrig komma kunna sätta ord och försöka bevisa hur jävla svårt detta är att leva med men jag ska göra mitt bästa. Jag gör det inte för att människor ska tycka synd om mig för de gör inte ens jag, utan för att bevisa att det finns hopp för dem också. Jag vill bevisa att vem som helst kan lyckas och det finns ljus för alla. Att alla är värda det bästa, att alla är värd att leva och att man inte ska skämmas för att söka hjälp. Det går inte över på några dar, mig har de tagit nästan 2år för att inse att jag är värd att leva. De tar tid, men de sista man får göra är att ge upp.
DET SISTA SOM SVIKER DIG ÄR HOPPET.

  • 351 readers

Likes

Comments

Ja som sagt så var jag igår med mamma och Lotta till Eskilstuna för att jag skulle köpa mig en säkerhetsväst som kommer dämpa om jag ramlar av hästen något mer. Jag var även tvungen att köpa en ny ridhjälm eftersom min andra inte var säker längre pga att det fått så många slag nu. Men jag handlade även ett par vintervantar som jag kan ha när jag rider. Det är typ som ull inuti, tummen och lillfingret är för sig och resten tillsammans, så jag kan hålla tyglarna men även hålla mina händer varma samtidigt. Vi gick även till Rusta och det skulle handla massa saker, så passade på och handla en ny sminkväska och jag blev riktigt nöjd faktiskt. Den är stor och rymmer en hel del, och även att det fanns fickor man kunde lägga borstarna i så dem inte förstörs av sminket osv.

Idag blir dagen då jag provar mina nya saker, så hoppas jag Lufsen är på bra humör och lika taggad som jag på att få röra på sig och träna lite. Jag har inte tänkt ramla av idag, så idag får det bli sadel och träna lite dressyr kanske(??), ah vi får se vad det blir. Tycker de ska bli så kul att få hoppa upp på hästryggen igen trots min smärta inte direkt är borta men men, jag tar det lugnt nu till en början.


Likes

Comments

För att inte bara sitta och skriva tråkiga blogg inlägg så tänkte jag att idag får ni se massor av gamla bilder på mig sen jag var liten. För att variera lite här på bloggen liksom.


Likes

Comments

jag ar varken haft orken eller tiden att kunna sätta mig ner, ta en stund för mig själv och skriva lite här på bloggen. Det har varit väldigt mycket sen dagen då jag kom hem från sjukhuset.

Jag har haft praktik hela förra veckan, och i fredags så var det min sista dag och det var verkligen så himla tråkigt för jag stormtrivdes och jag älskade det jag gjorde. Hade en bra sista dag där iallafall och jag har lärt mig så grymt mycket som jag kommer ta med i framtiden.

I fredags åkte jag även upp till stallet och gjorde i ordning allting åt Lufsen eftersom de spöregnande så kunde jag ju inte direkt sätta mig på hästryggen så både jag och Lufsen blev dyngsura och på dåligt humör. Sen äkte jag hem till padre. Fredagen blev väl inte heller som planerat då min kära bror fick 40.5 graders feber, bröstsmärtor och krämpor, vi ringde 112 men de ville inte skicka en ambulans.. De ända hon sa " ta två alvedon så blir de bra". Sån tur var tog pappa bilen direkt till akuten i Köping och såklart bygger det på bron så man måste åka igenom Arboga för att komma till köping som tar 25min extra typ. Linus fick hyfsat bra hjälp EFTER ett tag och han hade en infektion i halsen som ledde till blodförgiftning, så det var ju allvarligt. Lördagen kom och då var det dags att fira Lova som fyllde 13 i torsdags. Det gick bra och Lova blev nöjd med sina presenter och alla var glada. Efter de åkte vi till sjukhuset för att hälsa på Linus och träffa han, se hur han mådde och vad läkarna sagt. Han fick spendera två nätter där.

Sen kom ju då söndagen.. Linus fick åka hem & jag fick åka ambulans in istället, fast till Västerås.

Så vad var de som exakt hände? Jo, jag hade bestämt mig för att åka upp till Lufsen och rida barbacka eftersom att det var ett tag sen jag gjorde det och jag tycker att det är kul så varför inte liksom? Åkte upp till stallet, fixade åt Lufsen och tog in honom och fixade honom. Hann väll sitta på hästryggen i ca 15 min innan jag flög av utan förvarning. Wilda smällde igen bildörren när jag kom galopperande barbacka, och bilen stod precis bredvid padocken så det blev ju en rejäl smäll och innan jag visste ordet av det låg jag på marken och endast kunde beskriva min smärta genom att skrika. Det gick så himla fort och jag har minnesluckor. Linda fick ta Lufsen som sprang omkring i padocken och blev såklart rädd och orolig. Jag låg i samma ställning i tills ambulansen kom vilket kan ha varit i 30-40 minuter. Först kom en ambulans och efter ett tag kom den andra. Det läskiga var att jag inte hade någon känsel i varken mina ben eller min vänstra hand. Kunde inte böja på mina tår och ambulans mannen nöp mig det hårdaste han kunde och de ända som kändes var som om han bara skulle stryka på mitt ben. (har idag flera blåmärken sen han nöp mig på benen). Det ända jag tänkte var, "jag har brutit ryggen, jag kommer aldrig mer kunna gå." Ambulans männen pratade på och jag svarade på deras frågor samtidigt som jag försökte andas och skrev av smärta. Helt plötsligt var det massor utav människor runt mig och det ända jag gjorde va att ligga där och skrika. De satte på mig nackkrage, klippte sönder min jacka och min tröja. Satte in en infart i handen på mig och tittade mitt blodtryck. De vände över mig på en hård bräda utfall om jag skadat ryggen eller brutit något allvarligt. Jag fick inte röra mig, jag låg där, blundade och trodde jag skulle somna in när som helst. De bar in mig i ambulansen och kommer inte ihåg vad som hände under färden till Västerås. Jag låg där och mannen som satt där med mig höll mig i handen och försökte lugna mig för jag andades alldeles för snabbt. Sen hörde jag hur syrenerna sattes på och han i ambulansen sa "bli inte rädd nu, du kommer mötas upp av jätte många människor nu." Jag kom in till sjukhuset, möttes upp av 5-6 sjuksköterskor som presenterade sig, fråga mig frågor och satte en till infart i armen. Då klippte de även sönder mina ridbyxor. Jag fick dropp, de mätte EKG, och sen var de dags för dem och vrida på mig. Fy helvete, den smärtan går inte att beskriva. Jag skrek rakt ut och det blev akut in på röntgen, och allting gick så snabbt hela tiden. 4-5 timmar kändes som 1 timme. De sprutade in kontrast, och av den så får man så det känns som man kissar på sig och jag var redan kissnödig så trodde seriöst jag hade gjort på mig. Sen blev jag inkörd till kirurg akuten och väntade på svar. Även då kom mamma, för det var Sandra som följde med mig i ambulansen och var med mig där hela tiden. Det ända jag kunde tänka på då var "hoppas inte min käraste Wilda tror att det är hennes fel att jag fick åka ambulans". Det var ju en olyckshändelse. Jag hade fått morfin, en hel del. Jag börja äntligen få tillbaka känseln och började känna lite lättnad och jag blev desto piggare genom att skoja osv. Det tog 40min-1 timme innan de kom och berättade att ingenting var brutet eller att jag inte hade en inte blödning. Det blev en mjukdels skada och jag har idag alla regnbågens färger. Får hoppa på kryckor ett tag framöver men ändå försöka belasta min vänsto höft så mycket som det går. Har inte fått tillbaka känseln än riktigt på vänster sida kroppen och det har blivit desto värre i nacken. Men som sagt jag hade änglavakt och hade tur i oturen. Jag överlevde och kom hem lite mer skadad än annars bara. De kändes skönt att kunna få gå, att få ta bort nackkragen & att veta att den inte var något allvarligare än vad det var. Jag mår bättre men de kommer ta ett tag innan jag blir helt återställd. Nu är det dags att köpa säkerhetsväst, ny hjälm och nya ridbyxor innan jag hoppar upp på hästryggen igen. Har inte träffat Lufsen sen olyckan och det känns förfärligt och jag hoppas han mår bra iallafall. Var hemma idag från skolan eftersom det gör sjukt ont fortfarande, men imorgon återgår jag till skolan med mina kryckor såklart.

Likes

Comments

Nu har jag äntligen precis kommit hem och tagit mig ett varmt bad och bara njutit av att jag får ligga i min helt egna säng.

Många har skickat och frågat varför jag legat inne på sjukhuset dessa 5 dagar, hur visste jag att jag skulle vara inlagd och vad gjorde jag under alla dessa dagar?

Jag har gjort så sjukt mycket så vet inte om jag kommer få med allt men jag ska försöka. Jag har haft feber i ungefär 1 år konstant varje dag, smärta i alla leder varje dag, mer eller mindre liksom. Jag är trött dygnet runt och jag sover upp till 11-14 timmar per dygn.

I måndags när vi åkte in så var de inskrivning och träffa några personer som var med i teamet som skulle hjälpa mig. Sen gick jag ner till arbetsterapin som hjälper mig med mina smärtor och besvär i handlederna och händerna överhuvudtaget liksom. Vi gjorde en cirkel hur min vardag såg ut vanligtvis när jag går i skolan. Både jag och Anna sa att jag har inte mycket tid till något annat än att sova och försöka orka allting i skolan.

Jag startade dagen med att alltid gå med kuratorn på morgonen istället för att sitta i ett rum och prata om det jobbiga eftersom jag har så svårt att ta ögonkontakt med personer ja inte känner så var de skönt för då kunde man bara kolla rakt fram och prata om allt från himmel och jord utan att behöva ta ögonkontakt. Och kolla min feber 3 gånger per dag också. Efter att ha gått klart, fått i mig lite frukost så var de dags att begära sig till skolan som är tillför oss barn som ligger inne för att slippa hamna efter med så mycket i skolan. Tyckte de var mysigt att kunna gå dit och göra de man skulle och få hjälp direkt man behövde de och ljudnivån var låg. Efter de var de dags för lunch för att sen gå ner till sjukgymnasten som var sjukt härlig och snäll, han fick en att skratta samtidigt som han tog mig seriöst när jag berätta om allt. Sen fick jag prata med smärtläkaren och han tyckte jag skulle börja med morfin plåster, så skulle få de på kvällen samma dag då, men de glömde sjuksköterskorna bort, så när min läkare kom nästa dag blev han förvånad att jag inte hade de på mig så då fick jag de såklart.

Jag fick lära mig nya saker och det var både jobbiga och helt underbara stunder under mina dagar på sjukhuset. Jag fick svar på de flesta frågor jag hade och så underbara personer som i detta sjukhus team är otroligt. Vissa dagar var värre än andra och jag lärde mig saker som ska funka för att inte tänka på smärtan, för att kunna distrahera mig från de onda och massor utav knep och övningar som jag nu hoppas jag ska klara av och få ett relativt normalt liv liksom.


Så vad kom vi fram till? Jo vi kom väl inte fram till så mycket. Eller alltså vi kom fram till att jag är sjukt över rörlig i mina leder, vilket gör så att mina muskler runt om lederna måste jobba hela tiden för att hålla lederna på plats så att det inte hoppar ur led. Även påverkas jag utav min ADHD här eftersom min hjärna och kropp håller igång 24 timmar om dygnet och de går på högvarv hela tiden och det får inte koppla av. För att sätta namn på de hela så heter det EDS. Vi valde att jag inte skulle börja med morfin plåster av olika anledningar, så jag kommer inte äta någon smärtstillande utan nu försöker jag hitta mina egna smärtstillande genom att vara ute och gå kanske 30 min om dagen, göra olika övningar som ska stärka mina muskler, distrahera mig från att gå att lägga mig, göra mig mer aktiv så jag inte ligger och grubblar på smärtan. Jag kommer förmodligen leva med en helvetes smärta vilket känns sådär. Men nu tänker jag kämpa på och nå mina mål här i livet och ingenting ska få hindra mig.


Likes

Comments