Trying hard to speak and
Fighting with my weak hand
Driven to distraction
So part of the plan
When something is broken
And you try to fix it
Trying to repair it
Any way you can
I'm diving off the deep end
You become my best friend
I wanna love you
But I don't know if I can
I know something is broken
And I'm trying to fix it
Trying to repair it
Any way I can

- Coldplay

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag träffade en läkare på psykiatrin och hon trodde att min PTSD läkt genom terapin, till viss del i och med att jag faktiskt kan pratai om min pappa och lite om vissa trauman. Mer i alla fall. Och det är bra att den gjort det, men jag lever fortfarande med PTSD. Vissa saker finns kvar.
Jag minns min lillebrors ansikte när han grät. Jag vill egentligen inte minnas, men vissa saker kommer tillbaka, och om igen. Min lillebrors ansikte är ett av dem. Mina syskon nära varandra. Han vänder sig från mamma och pappa, till mig och är så hjälplös. Panikslagen. Han var så liten. Jag visste inte hur jag skulle skydda dem, livrädd för att röra mig. På spänn varje dag.

Min pappa var en fantastisk människa och jag saknar honom varje dag, helt fantastisk, men han var också psykiskt sjuk och han hanterade sin sjukdom på fel sätt.
Min pappa växte upp i ett trasigt hem, med en alkoholiserad pappa som använde sig av psykisk och fysisk misshandel på sina barn. Han växte upp med en cancersjuk mamma, och sen dog hon. Min pappa var ett maskrosbarn. Det ärvde han vidare till oss. Jag är ett maskrosbarn, jag har PTSD och jag lider av depression och ångestproblematik.

Idag är det snart 10 år sedan min pappa dog. Folk pratar om hur rolig han var, vilken fin människa, vad bra han var på sitt yrke och att laga mat. Men det de inte pratar om är det jag tänker på: all den förbannade smärtan och ilskan han måste känt under hela sitt liv. Och allt han kapslade in, djupt i sig själv. När jag tänker på pappa vill jag gråta. Jag vill krama honom och säga att inget var hans fel. Han hade inte kunnat rädda dem. Det var inte hans ansvar.

Och samtidigt... Det var inte mitt fel. Jag hade inte kunnat rädda dem. Det var inte mitt ansvar.

Det var inte mitt fel.

Likes

Comments

När det blir mörkt. När han sover och det enda som hörs är hans andetag och en sekundvisare, så börjar jag tänka.
Och då är det som att jag nästan faller av jorden. Håller hårt om mig själv och tänker "jag mår bra. jag mår bra" om och om igen. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Och det ska jag fortsätta med.

Likes

Comments

Just nu kan jag inte ens föreställa mig hur folk i Mexico känner. En ekonomisk kris närmar sig och med Trump som president i USA vet vi inte vad de kommer ställas inför. Redan nu är gränsen Mexico/USA något som hållit familjer ifrån varanda under flera år. Samtidigt som migrerande och övriga latinamerikaner ställs inför detta så blev Kanadas hemsida för immigration överbelastad dagen efter det amerikanska valet. Läget är, minst sagt, tragiskt.

Trump är inte min president. USA är inte mitt land. Men med tanke på det som tidigare amerikanska presidenter tagit sig rätt att göra så är ändå nuvarande läge inte att föredra. Alla invandrade och flyende till USA; alla kvinnor och feminister; alla HBTQ-personer; alla icke-vita; alla med handikapp; alla som inte är Donald J. Trump; jag är så ledsen. Jag är ledsen om ni känner er svikna. Jag beklagar verkligen den här sorgen.

Le Pen, Putin och nu Trump. Extremistiska ledare. Vindarna som blåser och hotar att få oss att falla på våra knän. Och i Sverige verkar medmänskligheten nära på forum på facebook, som jag är med i, men så förbannat långt bort i verkligheten när ett högerextremistiskt och rasistiskt parti är det tredje största. Det gör mig så arg. Hur kom vi hit? Hur blev det så? Är de generationer som inte upplevde andra världskriget och sett förintelsen helt verklighetsfrånvända? Vad händer när det inte finns någon kvar som minns och var där?

"Sörj inte, organisera er". Jag försöker. Jag kämpar, men just nu måste jag få sörja den värld jag lever i och dess förfall.

Likes

Comments

Jag sitter i sängen och stirrar på en tepåse jag slängt på byrån. Den sitter fast och bara hänger där.
Jag slutade jobba för 4,5 timme sen. Jag borde kunnat somna nu. Pojkvännen snarkar fortfarande.
Jag känner ingenting. Det är tomt i bröstkorgen.

Likes

Comments

Så länge som jag kan minnas har jag känt mig låg. Jag var glad som barn, men jag minns att jag mådde dåligt redan i lågstadiet. Att jag sa till min klassföreståndare att jag ville dö. Och att jag en gång kom till skolavslutningen men fick vänta med att gå in i klassrummet för att jag satt i korridoren och grät av ångest. För att jag hade en huvudroll i julspelet och min mamma var inte där. För att sånt hände jämt när jag var yngre. En förälder saknades, av någon anledning.
Men även fast kuratorer kom till skolan och hälsade på så träffade jag aldrig dem. Inte förrän saker blev ohållbara och till slut var det bara en förälder som kunde se mig gå vidare i livet.

Likes

Comments

Pappa. Jag hinner inte ikapp. Jag önskar att du kunde berätta för mig hur jag ska överleva. Jag kan inte ta hand om dem. Jag vet inte hur. Vi kan inte ta hand om oss själva, vi vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska vara. Jag vet inte om jag vet vem jag är.

Likes

Comments

Jag har läst en artikel på DN om Mårran, och andra missförstådda monster. Där menar skribenten att "Mårran är stor, mörk och smärtsamt medveten om att ingen tycker om henne. Absolut ingen. Därför söker hon sig inte längre till någon och kanske är det det som gjort henne alldeles kall. Var Mårran än hasar sig fram stelnar marken av frostig skräck och den som kommer nära fryser pang bom till is. För i sin längtan efter värme och närhet sätter sig Mårran rakt upp och ned på det varma - och släcker lågan.
(...) Mårran har blivit en symbol för den ensamme kraken som inte vågar ta emot kärlek och därmed blir oerhört läskig. Var det just den ensamheten som skrämde oss när vi var små? Och är det det samma rädsla som skrämmer oss fortfarande?"

Och det är så jag tänker. När man är liten förstår man inte Mårran. Man är rädd för henne. Hon är obehaglig. Hon är mörk och främmande och läter obehagligt. Sedan, att hon bara dyker upp helt plötsligt gjorde henne inte mindre obehaglig.

När jag blev äldre förstod jag henne. Jag tyckte att jag var hon. Kände igen mig själv i henne. Jag gör fortfarande det, om jag ska vara ärlig. Nu är jag kanske inte lika mörk och hård, men jag känner fortfarande igen mig i Mårran. Hon är grå och alltid ensam, sprider ett spår av is efter sig och är svår att förstå. Hon säger ju trots allt ingenting, hon ger bara ifrån sig läten.

Jag har tyckt om Mårran som karaktär sedan jag bildade mig ett filosofiskt medvetande. Jag trodde att jag var Mårran - metaforiskt, självklart. Om jag hade gått runt och trott att jag var en figur i Tove Janssons berättelser så hade jag kanske inte haft mycket tid över till övrigt filosofiskt tänkande. Jag skulle inte vilja möta Mårran, Tove Janssons vuxna symbolik i barnböcker till trots så är hon en skrämmande figur. Jag känner sympati för henne, jag känner igen mig i henne, men jag skulle inte vilja träffa henne på en promenad. Tove får sin symboliska mening fram med Mårran, ensamheten personifierad, och jag tycker att Mårran är en fantastisk fiktionell figur.

Likes

Comments

Förkylningen fortsätter, nu inne på vecka 5. Tror att jag ser en ljusning och håller tummarna. Har försökt vila mer nu än vad jag gjort tidigare, men har även sovit väldigt dåligt ett tag nu, vilket är väldigt frustrerande. Börjar om igen med kedjetäcket och då är det lugnare, men jag vaknar fortfarande rätt ofta under natten. Och jag vill helst inte sova i gästrummet, för det är skönt att ha sambon bredvid, men samtidigt är det svårt att sova med honom nu eftersom att han snarkar och jag vaknar lätt. Men jag ska fortsätta med täcket och hålla tummarna.
Har testat symbicort för att se om andningen blir bättre, och än så länge funkar det rätt bra. Jag ska jobba på måndag och har bestämt mig för att det ska bli så, också. Klarar inte av att vara hemma mer och är ändå relativt frisk nu.
Ska fortsätta jobba fram till januari enligt schemat jag haft sedan oktober, och det känns bra att veta vad jag gör tills dess. Däremot blir jag stressad av att veta att jag inte jobbat överhuvudtaget denna månad och att jag då står utan inkomst i januari. Det känns extremt tufft. Har ont i magen när jag tänker på det. Så ska försöka spara det jag kan denna månad. Hoppas att detta håller ihop, kan inte lägga mer på sambon. Jag tror inte att mitt hjärta klarar av det.

Ska in till psykatrin på fredag och diskutera hur vi ska sätta ut min medicin. Jag är nervös. Jag mår, trots allt, inte jättebra just nu. Det går lite upp och ner, men det känns inte bra inuti. Det är kanske så det är, bara. Oxascand lite då och då, trötthet och total jävla meningslöshet. Kanske blir det inte värre och kanske kommer jag kunna hålla ihop trots att jag inte medicinerar.

Kanske blir det bra. Och kanske kommer jag alltid må såhär. Men just nu, ett steg i taget.

Likes

Comments

Idag är förkylningen lite värre. Kanske på grund av urladdningen och springet till tvättstugan, då tvättmaskinen gick sönder. Läkaren på hälsocentralen sa att jag måste vila, då det är fjärde veckan av förkylning, och det blev lite mer spring och handtvätt igår.
Jag sov länge idag för att motverka, men att sova länge innebär migränkänning. Nåväl, mycket bättre nu efter medicin. Däremot har jag PMS och det medför en dipp i min psykiska hälsa och ett enorm obehag inför min kropp. Lite ångest som krydda. Jag vet vad det är, men det är nog så obehagligt ändå. Och det är så många som går genom samma som mig. Hoppas ni har det bra!

Likes

Comments