View tracker

Jag har läst en artikel på DN om Mårran, och andra missförstådda monster. Där menar skribenten att "Mårran är stor, mörk och smärtsamt medveten om att ingen tycker om henne. Absolut ingen. Därför söker hon sig inte längre till någon och kanske är det det som gjort henne alldeles kall. Var Mårran än hasar sig fram stelnar marken av frostig skräck och den som kommer nära fryser pang bom till is. För i sin längtan efter värme och närhet sätter sig Mårran rakt upp och ned på det varma - och släcker lågan.
(...) Mårran har blivit en symbol för den ensamme kraken som inte vågar ta emot kärlek och därmed blir oerhört läskig. Var det just den ensamheten som skrämde oss när vi var små? Och är det det samma rädsla som skrämmer oss fortfarande?"

Och det är så jag tänker. När man är liten förstår man inte Mårran. Man är rädd för henne. Hon är obehaglig. Hon är mörk och främmande och läter obehagligt. Sedan, att hon bara dyker upp helt plötsligt gjorde henne inte mindre obehaglig.

När jag blev äldre förstod jag henne. Jag tyckte att jag var hon. Kände igen mig själv i henne. Jag gör fortfarande det, om jag ska vara ärlig. Nu är jag kanske inte lika mörk och hård, men jag känner fortfarande igen mig i Mårran. Hon är grå och alltid ensam, sprider ett spår av is efter sig och är svår att förstå. Hon säger ju trots allt ingenting, hon ger bara ifrån sig läten.

Jag har tyckt om Mårran som karaktär sedan jag bildade mig ett filosofiskt medvetande. Jag trodde att jag var Mårran - metaforiskt, självklart. Om jag hade gått runt och trott att jag var en figur i Tove Janssons berättelser så hade jag kanske inte haft mycket tid över till övrigt filosofiskt tänkande. Jag skulle inte vilja möta Mårran, Tove Janssons vuxna symbolik i barnböcker till trots så är hon en skrämmande figur. Jag känner sympati för henne, jag känner igen mig i henne, men jag skulle inte vilja träffa henne på en promenad. Tove får sin symboliska mening fram med Mårran, ensamheten personifierad, och jag tycker att Mårran är en fantastisk fiktionell figur.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Förkylningen fortsätter, nu inne på vecka 5. Tror att jag ser en ljusning och håller tummarna. Har försökt vila mer nu än vad jag gjort tidigare, men har även sovit väldigt dåligt ett tag nu, vilket är väldigt frustrerande. Börjar om igen med kedjetäcket och då är det lugnare, men jag vaknar fortfarande rätt ofta under natten. Och jag vill helst inte sova i gästrummet, för det är skönt att ha sambon bredvid, men samtidigt är det svårt att sova med honom nu eftersom att han snarkar och jag vaknar lätt. Men jag ska fortsätta med täcket och hålla tummarna.
Har testat symbicort för att se om andningen blir bättre, och än så länge funkar det rätt bra. Jag ska jobba på måndag och har bestämt mig för att det ska bli så, också. Klarar inte av att vara hemma mer och är ändå relativt frisk nu.
Ska fortsätta jobba fram till januari enligt schemat jag haft sedan oktober, och det känns bra att veta vad jag gör tills dess. Däremot blir jag stressad av att veta att jag inte jobbat överhuvudtaget denna månad och att jag då står utan inkomst i januari. Det känns extremt tufft. Har ont i magen när jag tänker på det. Så ska försöka spara det jag kan denna månad. Hoppas att detta håller ihop, kan inte lägga mer på sambon. Jag tror inte att mitt hjärta klarar av det.

Ska in till psykatrin på fredag och diskutera hur vi ska sätta ut min medicin. Jag är nervös. Jag mår, trots allt, inte jättebra just nu. Det går lite upp och ner, men det känns inte bra inuti. Det är kanske så det är, bara. Oxascand lite då och då, trötthet och total jävla meningslöshet. Kanske blir det inte värre och kanske kommer jag kunna hålla ihop trots att jag inte medicinerar.

Kanske blir det bra. Och kanske kommer jag alltid må såhär. Men just nu, ett steg i taget.

Likes

Comments

View tracker

Idag är förkylningen lite värre. Kanske på grund av urladdningen och springet till tvättstugan, då tvättmaskinen gick sönder. Läkaren på hälsocentralen sa att jag måste vila, då det är fjärde veckan av förkylning, och det blev lite mer spring och handtvätt igår.
Jag sov länge idag för att motverka, men att sova länge innebär migränkänning. Nåväl, mycket bättre nu efter medicin. Däremot har jag PMS och det medför en dipp i min psykiska hälsa och ett enorm obehag inför min kropp. Lite ångest som krydda. Jag vet vad det är, men det är nog så obehagligt ändå. Och det är så många som går genom samma som mig. Hoppas ni har det bra!

Likes

Comments

Jag har funderat på att sätta ut min SSRI-medicin, bland annat för att mamma är orolig att mina dopamin-nivåer ska krascha av långvarig användning. Jag mår ju bra nu. Dock är måendet självklart beroende av omständigheter, som det kan vara i allas liv.
Jag har funderat mycket och i slutänden kommer det säkert bli så, men jag lite kluven då jag också är rädd. Ja, jag gått i terapi ett tag (fortfarande inget återbesök hos terapeuten, dock) och har fått lite hjälp att hantera det svåra, samt gått igenom känslor, händelser, arbetsmodeller, passiva och/eller gamla copingstrategier som är kvar och trauman. Men ändå. Jag är rädd att om jag slutar med medicinen så kommer jag sjunka ner. Och det vill jag inte. Fy fan, det vill jag inte. Rädslan för att "bli sjuk" igen är hemsk ibland, för varje gång jag sjunker vet jag inte om jag kan komma upp igen. Det är inte att jag egentligen tror att mina dippar kommer ta mitt liv, men jag är ändå rädd för det ibland. Det är inte en logisk rädsla, men det är samma rädsla som inför att faktiskt bli sjuk igen. Det är vidrigt att vara på botten.

Det är som i Grey's Anatomy när Meredith nästan drunkar vid olycksplatsen och Derek dyker i efter henne när han inte hittar henne, och så vidare. Hon kunde simma, men hon gjorde inte det. Som Derek sa. Hon sparkade och kämpade, men sen gav hon upp. Det var inte bara vattnet. Allt var bara lite för mycket för att kunna hantera.
Det är så det har känts ibland, när jag börjar nå gränsen. Jag trampar vatten och hoppas att jag inte ger upp. Det är en lite dramatisk och kanske underlig liknelse, men det var den jag tänkte på. Scenen när hon slutar simma och man hör hennes monolog har alltid berört mig.

Att vara på botten är att höra allt och känna sig värdelös. Och att ständigt spela upp mina trauman. Folk säger "rör dig, gå ut och gå", men oavsett vad jag gör så är jag inte en annan människa. Skiten försvinner inte från minnet.
Ibland har jag googlat hur många sömntabletter man ska ta, för säkerhetsskull. "Jag kan behöva den kunskapen". Men samtidigt lovat psykiatrin och mig själv att aldrig aldrig göra verklighet av det. Den där känslan av tomhet i kroppen är, motsägelsefullt nog, överväldigande.
Och ibland har jag slutat känna min kropp. Som om den inte är verklig - som om jag inte är verklig. Likgiltighet. Slutar bry mig. Och efter dissociation* har jag ibland fått panik, för att känna som att jag knappt existerar och som att man pratar genom ett tjockt lager av trötthet är skrämmande. Bara tänka "jag känner inget/jag känner allt".
Mer kan jag nog inte förklara, för det är väldigt svårt, känns det som, utan att bli för personlig. Dock kan jag tänka mig att det den där likgiltigheten och en bra mängd slutgiltighet som driver folk över gränsen.

*"Med dissociation avses i första hand förändrade upplevelser av sin identitet eller av omgivningen, så kallad depersonalisation, derealisation eller förändrad minnesfunktion till exempel genom bortträngning, fragmentering av minnesbilder, eller genom att minnet prioriterar sensoriska intryck före händelser. Dissociation har ofta en somatisk ("kroppslig", Imaweirdo's anm.) komponent och med dissociation följer ofta: hypestesi (nedsatt eller bortfallen förmåga att förnimma beröring och tryck mot huden), mutism (psykiskt eller fysiskt framkallad oförmåga att tala), automatism (psykiatrisk term för tillstånd när motorik, handlingar eller beteenden, som normalt är viljestyrda, utförs på ett mekaniskt sätt, såsom med automatik) och andra bortfall av kroppsmedvetande" (wikipedia).

Jag vet inte vem du är som läser, men vill du läsa om dissociation och PTSD kan du kolla här: Trauma och dissociation 

Likes

Comments

Lever i det förgågna nu. Minns min pappa. Kommer ihåg saker han gjort. När han stötte bort människor mer och mer allt eftersom. Gången han somnade på golvet, när han såg mig le fast jag såg rädd ut, och all ilska och ångest som sköt ut ur honom.

Vill inte minnas det här. Vill inte ha ont i magen.

Likes

Comments

Det snöar. Vintern kommer. Jag vill vara stark nog och inte falla ner. Det pirrar lite i magen, minns känslan när jag var liten och snön kom. Den här kommer troligtvis inte stanna. Men jag minns de första snöflingorna och känslan av se dem. Jag önskar att jag kan komma tillbaka till det. Jag vill ju bara hålla ihop mer än jag kan nu, även om det är bättre än hur det kan vara.

Jag har en stark känsla av att inte räcka till. För min sambo, mina vänner och mig själv. Känner att jag blivit trött i kroppen av alla krav jag har på mig själv, och alla mål jag satt upp. Egentligen hinner bara ta ett steg i taget, men jag ska fan ta hela trappan i ett enda kliv. Det är något som gör mig trött.på mig själv. Jag påbörjar nya mål, medans andra är ouppklarade. Ungefär som jag gör med böcker. Jag kan inte ens sätta fingret på hur många böcker som fortfarande ligger någonstans i lägenheten med ett ledset hundöra vikt någonstans i mitten av dem. Som om jag vill gå vidare och blir less och behöver andra historier att fördriva tiden med. Så behandlar jag böcker, mål, serier, till och med mitt liv. Någonstans i mitten blir jag less och försöker lämna situationen, lämnar ett hundöra och försöker skaka av mig den där skavande känslan men det går inte. Det går inte att komma ifrån mig själv, och där har problemet alltid suttit. Jag kan inte "baila". Jag kan inte pausa i mitten. Jag hatar det. Jag behöver livspauser så ofta, bara för att kunna fortsätta. Mitt i allt så slutar jag orka. Jag räcker inte till, räcker aldrig till. Jag orkar inte för mig själv och ingen annan heller. Det förstör mig att jag är den personen.

Att ständigt vilja pausa livet och ha svårt att leva i nuet. Vilket bra kombination det blir... I den där livsfilmen trycker jag på reverse hela tiden, frivilligt och ofrivilligt. Även det gör mig trött, att alltid återuppleva, att aldrig sluta sakna, att aldrig få vara ifred och ha ryggen fri från det jag levt i. Jag är trött på att alltid minnas, att alltid höra skriken och gråten. Jag är trött på att minnas.

Jag är så jävla trött.

Likes

Comments

Så. Katten måste vara inomhus och ha på
sig tratten, som hon självklart älskar, till måndag morgon. Såret på sidan bara går upp om och om igen, och det hjälper inte särskilt att hon har blivit biten och varit i slagsmål under läkningen. Jag är så irriterad! Fattar inte varför den andra katten inte kan låta bli henne, och den är ju liksom uppe på loftgången och muckar med henne. Men, vi ska till veterinären på måndag. Blir bra, så får någon kolla och hjälpa lite.

Har börjat läsa Harry Potter-böckerna igen. Läser just nu The Half-Blood Prince. Så mysig känsla i kroppen. Har glömt bort så mycket om hur folket porträtteras i böckerna, och myser in mig i varje sida. Älskar det! Alla citat och händelser som inte är med i filmerna, och detaljer som jag glömt eller inte får plats i filmerna (som jag sett sönder). Och legenden som är Minerva McGonagall!

I övrigt ska vi hämta en ny soffa imorgon. Ny för oss, men begagnad. Dock sparsamt använd. Känns bra. Bort med den här lilla bäddsoffan. Sen ska jag till psykoterapeuten imorgon, vilket känns spännande. Eller något. Vi har inte setts på ett bra tag så hoppas att jag får ut något av det.

Gick ut och gick en sväng, enligt recept, och det var jätteskönt. Som vanligt. Eftersom att migränen äntligen släppt så körde jag på. Skön kvällsluft, mörkt och krispigt, nästan folktomt i byn och bara bra. Chillar i soffan med trasig katt och Gilmore Girls. Känns skönt i kroppen.

Likes

Comments

Jag har sovit från 04 till 22. Helt otroligt. Känner mig febrig och fortfarande trött. Och less för att jag inte haft ork att göra middag. Sambon säger såklart att det inte gör något. Såklart. Han är ju världens finaste människa, och jag känner mig genomrutten och värdelös. Varför slår det slint ibland? Är deppig sedan i natt. Det bara ändras på någon sekund. Hoppas att jag känner mig bättre i morgon. Måste ut. Leva. Röra mig. Inte vara så deppig eller sjuk. Hoppas hoppas hoppas.

Ska till psykoterapeuten på fredag, första gången på länge. Alltid något. Hoppas att det blir bra. Snart.

Likes

Comments

Likes

Comments