Header
View tracker

Äntligen fick även jag en sån där otroligt enkel, varm och fin dag utan skola! Att spela volleyboll i en timme räknar jag inte till skolan för tillfället, känns tråkigt att behöva mena att den timmen hörde till idrottslektionen.

Idag har gått åt till att inspireras utan att veta vad jag inspireras av till att göra! Skriva? Träna? Äta? Därför satte jag mig och pluggade till sista provet jag har för denna termin...😒

Jag har haft tankarna på många små stunder som gjort mig lycklig, och nu vill jag ta mig tid till att uppskatta dom,

Heldagen förra sommaren då jag och Jonathan låg och solade på St. Görans ö

Makaron-soppan mormor lagade till mig när jag var liten som jag satt och slevade i mig på deras uteplats en sommar för många år sedan

Tillfället då jag satt på min luftmadrass på ett läger och öppnade påskägget Jonathan skickat med mig och upptäckte världens finaste brev han skrivit, alldeles i början på våran tid

Det är otroligt vad mycket småsaker man går genom som sker så snabbt att man knappt hinner stanna upp och reflektera över dom. Dessa småsaker som man minns i så många år fram! Vilken lycka sådana kan föra med sig, en lycka man ibland vill leva på.

Och tänk vilken saknad minnena för med sig. En saknad man hellre lever utan.

Barndom, krossade hjärtan, sekunden någon berättade att en nära avlidit, fjortonde födelsedagen, första cykelturen någonsin, cirkusar på studsmattan med ens barndomsvänner, "kuckelimuck-medicin" på lördagar, transan och banane och Olyckan, när ens kanin gick bort och skratt tills ögonen tårats,
vissa saker blåser bara bort. Tiden är en tjuv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

... i ett virrvarr tillsammans med känslor, funderingar och idéer behövs en plats för avkoppling. Tidigare i livet sökte jag avkoppling i självdestruktiva beteenden. Den "lugnande" känslan motsvarade känslan av att inte behöva leva i känslor, av att ha kontroll på sina tankar. Vad man då inte tänkte på var konsekvenserna av det vårdslösa beteendet, det var en tillfällig lösning, en lättåtkomlig lösning på problem som uppstod. Det var någonting logiskt i en värld och i ett huvud av allt som verkade ologiskt.

Efter många varningsord, utskällningar, vakna timmar av rannsakan samt konsekvenstänkande insåg jag att min metod inte skulle hålla i många år till. I sju år hade jag haft en snabb och logisk lösning på mina problem, men nu behövdes snabbt ett nytänkande, en ny metod. Jag fann poesi.

Att många jämngamla samt vissa vuxna inte förstår sig på varför jag skriver och läser poesi är fullt förståeligt för mig. Alla har vi våra olika metoder att få kontrollera våra tankar och känslor, min metod var under sju år mycket irrationell och ohållbar tills jag hittade ett nyttigt sätt att kontrollera tankarna. Att omvandla orden i mitt huvud till läsbara meningar eller bara att läsa meningar som någon annan för många år sedan skrev i tolkning av sina egna tankar är mycket fascinerande för mig. Det är precis som med målningar, en människa har faktiskt tolkat sina tankar och känslor med sina händer på en vit duk, och just jag får privilegiet att läsa samt i min tur tolka dessa dikter eller målningar! En känsla likt ingen annan uppstår i vetskapen om att just jag tagit mig loss ur ett snärjande och skadande beteende för att få snärjas i både mina och andras tolkningar och berättelser.

"Det är svårt att vara, för han är kär

Han tappade sin luft, det såg så ut

De sa just att man blir till vem man är


Han stod upp för att vända om

Jag satt med händerna i knät

De skulle ha skrattat, jag skulle låtit dom


Verbalt, versaler skulle bli färre

färre än tankarna jag bär, men giftiga

Hoppet tog slut, det blev allt värre"

...


Likes

Comments

View tracker

Har varit hemskt dålig på att uppdatera på sistone av olika anledningar, men just i denna stund känner jag för att berätta för er om ett vardagsproblem samt bekymmer som jag dagligen möter vid interaktion med vissa människor...

Såhär såg jag ut i vintras, mitt knä och min läpp var ihopsydda, min handled stukad och jag hade ytliga sår på händer och i ansiktet. Inte alls så illa som vad vissa andra går igenom, det vet jag, det är jag medveten om, men även det är ett problem för mig. Jag är inte tillräckligt skadad för att bli tagen på allvar!! Trots att skadan var värre än vad den ser/såg ut.

Jag for i full fart, stressad till skolan, på min cykel i en brant nerförsbacke och skulle precis svänga (dum som jag var bromsade jag precis i svängen trots min höga hastighet) och bakdäcket gled undan på is. Jag minns exakt hur cykeln roterade ett varv och hur mitt huvud/min haka dunkade i marken. Min absolut första tanke var "fy vad pinsamt, hoppas ingen såg detta!"... En kvinna hade sett detta ske och rusade fram till mig och strax därpå var en läkare vid min sida som även han hade vittnat till smällen. Inte förns han bad mig att inte sätta mig upp eller kolla på mitt knä förstod jag att jag verkligen hade slagit mig illa. Jag kollade ner på mitt knä, vars hud och köttbitar var söndertrasade under mina nu upprivna jeans och hur jag skrattade till eftersom mina favoritjeans just gått sönder (varför skrattade jag ens åt det haha?). Jag kom då på att jag hade slått i hakan och blev då direkt orolig över mina tänder, jag kände även hur jag hade bitar av någonting i munnen och vart panikslagen över min tandställning, men blev lättad när jag, bland massor av blod, spottade ut grus ur munnen. Smärtan var aldrig något jag riktigt tänkte efter på så den var uthärdlig trots att min handled värkte fruktansvärt illa. Läkaren förde mig till sjukhuset som låg typ 30 meter bort och han sydde ihop mig. Men när jag trillade hade så pass mycket hud och kött i princip krossats och gått sönder kring knät att när det skulle sys ihop stramade huden åt så hårt att böja knät inte var en möjlighet. Idag böjer jag knät nästan som innan, men smärtor sitter kvar! Jag kan inte längre sitta på knä eftersom det drar så mycket på ärret och huden där. Likaså kan jag knappt röra vid ärret utan att det börjar svida. Slår jag löst i knät i material så känns det precis som att huden spricker upp och börjar blöda, medan ingen skada egentligen sker.

Min rädsla steg ytterligare då jag, inte långt efter olyckan tog mig upp på cykeln igen. Första gången på cykel sedan olyckan och jag cyklar på en ganska osynlig upphöjd snökant och jag känner hur bakdäcket glider undan. Jag hade en otrolig tur att jag landade på vänster knä eftersom jag då slapp ta smällen med mitt skadade knä. Jag tror att en nerv skadades för nu har jag ingen känsel på ett specifikt ställe, och även den smällen bidrog till att jag idag inte kan sitta på knä.

Folk blir dock sura ifall jag står över vissa moment på idrottslektionerna eller i vardagen eftersom de inte förstår hur rädd jag är för att slå knät i något. Folk tycker jag överdriver, är mesig och tillomed tror att jag står över moment av lathetsskäl, men minsta lilla stöt är fruktansvärd och därför vill jag undvika situationer där jag riskerar slå i det. Bara momentet att sätta mig i position för att göra armhävningar är svårt eftersom jag först måste ta mig ner på knä. Jag vet att skadan på mitt knä är en bagatell i jämförelse med vad vissa andra människor går igenom, men jag vill ändå be er som läser detta att ha förståelse för att jag inte vill utföra vissa aktiviteter och inte tro att jag överdriver eller är lat. Det var ett trauma för mig, händelsen spelas upp varje gång jag cyklar förbi platsen jag trillade och en klump i magen växer.
Och det är faktiskt jobbigt för mig att folk skrattar åt mig för att jag är "för känslig", eller att folk när de ser mitt ärr direkt börjar pilla på det! Också jobbigt att folk inte alls verkar förstå hur ont det faktiskt gör, flera gånger under dagen måste jag stanna till och sträcka på knät eftersom det plötsligt kan börja göra ont.

Jag ber er som inte lyssnat på mig, protesterat mot att jag inte vill utföra vissa moment eller bara tagit på mitt knä att försöka förstå att jag fortfarande har ont, och förmodligen alltid kommer ha ont. Jag slog mig på ett sånt dåligt ställe eftersom det är just där huden stramar åt då jag böjer knät som ärret sitter, och därför kommer jag alltid ha lite ont.

Pilla-bli tack! ❤️☀️ mvh/ trött på att folk pillar och inte lyssnar

Likes

Comments

Frågor man sällan ställer

Vad gör dig glad?
Mycket! Min pojkvän, musik, kaffe och familj bl.a.

Vilket minne är det bästa?
Hm... Möjligtvis det när jag och Jonathan sitter i min soffa och vi inser att jag suttit med mina nya byxor på choklad, eller det när jag var med mina vänner i en lekpark mitt i natten där det finns strålkastare som kastar massa mönster på marken i olika färger. Vi sprang runt i ljuset och dansade och larvade oss! Ett härligt sommarminne.

Uttalas ditt namn Elisa, Elychia, Elissa eller Elisia?
Denna har många problem med, E-L-I-S-I-A, svårare än så är det inte gott folk :)

Vilken låt är din favorit?
Flera, sound of silence av Simon & Garfunkel, walk the line av Cash, typ alla låtar av Slipknot OSV

Vilken artist är din favorit?
Artister är Lars Winnerbäck, Markus Krunegård och Christian Kjellvander,
Band är Five Finger Death Punch, Nirvana, King810 och Slipknot BLAND MÅNGA

Favoritfilm?
Basketball Diaries och The Breakfast Club

Vilka filmer kan du se om och om igen?
Breakfast Club, Basketball Diaries, Mad Max m.m

Senaste kyssen?
Jonathan 💏

När skrev du ett handskrivet brev senast?
2015 tror jag! Det var ett påskigt vykort till Jonathan 🌷🐣

"pojkig" eller "flickig"? Nu och som yngre.
Nu, flickig, förr, pojkig (ganska)

Fobi? Rädsla?
HISSAR! Rädslor är väl dock sånt som höjder, att cykla på isfläckar (eftersom jag skadade mig på så vis för ett tag sedan)

Har du några estetiska intressen, såsom dans, musik, teater osv...?
JA! Musik är det bästa jag vet, inte en dag går utan att jag spenderar tid tillsammans med min gitarr, dansar även samt älskar teater och att teckna.

Drömyrke som liten? Frågade mina vänner så ville jag bli en rock-stjärna, frågade en vuxen ville jag bli läkare.

Drömyrke nu?
Läkardrömmen satt kvar ;)

Har du några dolda talanger?
Jag kan knäppa händerna bakom ryggen och sedan dra dom som ett hopprep FLERA VARV runt min kropp utan att lossa greppet om mina händer!! Har rätt rörliga leder, och det ser rätt sjukt ut...

Använder du morgonrock?
Bara typ varje dag!! En röd och supergosig

Gråter du någonsin av lycka?
Det händer väldigt ofta hehe...

Vem är du mest lik, mamma eller pappa?
Båda! Lik pappa till humöret och utseendet, men mamma till sinnet <3

Hur många konserter har du varit på?
Det är inte många, endast 5 st, MEN min pojkvän däremot har varit på hela 30 stycken plus 6 festivaler...

Hur många personer har du varit "tillsammans med"?
Som många andra var jag "ihop" med många personer under barndomen. Men av alla dessa har jag bara haft 2 seriösa pojkvänner, mitt ex och Jonathan.

Har du någon/några piercingar/tatueringar?
Detta är så pinsamt, men ja, jag har haft flera piercingar (som jag inte tänker säga vart de satt mer än att de inte satt på öronen), inga tatueringar dock.


FEM SNABBA

Kaffe - Te?
KAFFE varje dag i veckan.

LP-skiva - CD-skiva?
LP!! Det är så mycket häftigare att äga en vinylskiva och bara omslagen är något i sig.

Smart men ful - Snygg men osmart?
Smart men ful. Lätt!

Musik - Tystnad?
Beror på situationen, men för det mesta musik!

Barbie - Bratz?
Bratz!

Likes

Comments

Jag saknar sommaren, sommarstaden och min somriga pojkvän, och skulle gärna resa tillbaka till tiden då vi dansade med Per Gessle. 

Jag saknar även ett paradis och en tillflykt under min barndom, ett sommarställe och en känsla.

Jag saknar också den somriga kajen med båtar och havets vågskvalp, jag saknar måsarna och bruna armar.

Jag saknar picknick på berget vid sjön från min barndom, tiden då jag var enkel. Då vägarna som korsades förde med sig skratt och tårar.

Jag saknar det enkla i det enkla, då jag var enkel. Jag blir nog inte mycket mer barn än såhär...


(Tolka inte ovanstående för seriöst, eller som något jag lagt ner massor av tid på...)

Likes

Comments

Någonting som exalterade mig mer än min sjuttonde födelsedag igår var min födelsedagspresent av min bättre hälft. Jag åkte mot Linköping där han hoppade på pendeln, och sedan åkte vi till Norrköping och satt på donken en stund tills vi hamnade på varsin stol framför Markus Krunegård💕
Kvällen blev på sätt och vis vad jag förväntat mig, men ändå kunde förväntningarna inte leva upp till hur lyckad den blev. Några fulla, lite smått irriterande ungdomar placerade precis framför oss förstörde inte ens dom upplevelsen.

Likes

Comments

Igår gjorde jag det läskigaste på länge och klippte av mig mina "lockar". Någonting jag inte gjort sen femman, åtminstone inte till den här längden. Visst att jag är nöjd och tyngdlös(!), men vänta ett halvår så kommer ni höra klagan över mitt impulsiva val haha.

Jag åkte till Linköping och mötte min kärlek efter att håret åkt av, och vi spenderade dagen i klädaffärer och på expressohouse. Framåt eftermimddagen tog vi oss till höjdpunkten dock, då vi hamnade i en skivaffär. Vi höll oss där inne ett bra tag (tills butiksägaren ville stänga),

Kära du. Jag talar halva meningar på svenska och andra halvan på engelska ibland, då det ena språket är känt för mig likt det andra.
Kära. Ibland är jag full av mig själv och glömmer bort vem jag är, det är drömmar.
Kära du. Jag vaknar ibland och funderar på Sverige, visst är mitt land bra, men är jag? Är vi?
Min kära. Vi tynar bort likt akvarellen på duk, den du hängde på din vägg.

Vi talar till bordskivan, och den lyssnar på oss.
Där inne bor en röst som stjäl våra dikter.
Försiktigt imiterar jag dessa bokstäver med ljud.
Stjäl tillbaka vad som var mitt, och gömmer det under kaklet, klinkers i vitt.

Kära älskling. Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev till dig, och nu saknar jag dig. Jag skiter i hur du mår, och var du befinner dig i evigheten, för detta är ganska evigt, visst är det väl det? Mitt brev till dig är nog ganska tomt ändå, och jag önskar jag kunde förklara. Mitt samvete är inte på plats, men här finns plats för dig ändå. Inte för din skull, det var aldrig för dig. Du vill nog låta mig vara.

Yours sincerely,

Likes

Comments

I sommars var jag med om en svårglömd upplevelse.
En av mina fantastiska kusiner var med och arrangerade Sävsjöfestivalen, och hade fixat biljetter till mig, mamma, mina bröder, och min mormor😄 väl där var det mycket artister samt band jag ville se, och på scen 2 skulle Cash is King gå på vid 20.30, vilket var en av prioriteringarna. Jag letade mig till scen 2, och från tältet, som det var, ljöd en helt annan musik än Jackson och Hurt av Cash. Musiken var mjuk, det fanns ett country-stuk över den och rösten, den rösten!! Jag pratade snabbt med ljudkillen som förklarade att en av artisterna som skulle sjunga större delen av Johnny Cash's låtar hade ställt in, och därför hade de bytt ut Cash is King till denna mannen som stod på scenen nu istället. Min bror tröttnade snabbt på musiken och gick därifrån tillsammans med de andra jag kände, och jag lämnades ensam med musiken. Under hela spelningen stod jag sedan som fastklistrad till marken!

Jag gick till ljudkillen efteråt och frågade vem denna man var, och han berättade om honom, Christian Kjellvander. Jag tog mig hem och sen dess har Christians musik varit med mig nästan varje dag. Den har inspirerat mig många gånger, men aldrig har den kunnat vara så magisk som dendär första gången jag hörde honom. Hans skicklighet med gitarren, hans röst!
Jag vill nu erkänna att jag är dökär i honom😏

"And I've got one hand reaching for heaven. And the other one is dragging in dirt. I've got two souls, one's gonna love you. And the other one is gonna cause you hurt."

Likes

Comments

Har aldrig ansett att det varit något speciellt med alla hjärtans dag, har aldrig riktigt firat det. Men när ens bättre hälft överraskar en med Markus Krunegård på vinylskiva efter middag på Golden Thai så kan jag faktiskt säga att jag uppskattar alla hjärtans dag! Haha


"Alla klyschor stämmer"

  • Foton

Likes

Comments

"Not taken to hell, and heaven won't have me. To much of a sin makes nobody willing to take me in."


För bara några veckor sedan stod jag inför min klass på en engelsklektion. Jag hade gått en bra stund innan lektionen och oroat mig, övat på vad jag skulle säga. Jag hade så mycket att säga! Morfar. Han dog när jag var fem, och jag minns den dagen så väl, eftersom den dagen har förändrat mig, på en lång sikt. Jag tänker ofta tillbaka på honom, och önskar att han hade kunnat få vara en lika stor del av mitt liv som han var i många andras.

"Jag är evigt dömd till texterna som fyller upp mitt huvud, versaler. Så verbala."

Poesi är en räddning, terapi och ett sätt att uttrycka sig på när det inte finns några andra sätt. Jag övar mig ofta på att berätta min historia, för jag tänker att jag en dag kanske kommer samla mig tillräckligt med mod för att dela den. Jag föreställer mig hur jag ska skala bort min glada och utåtriktade fasad och låta människor skåda mitt verkliga jag, så de inte längre uppfattar mig som en falsk människa som bara ler och babblar.

Jag håller andan och samlar mod inför de meningar jag ska uttala med min mun, spänner mig för att bli nedtystad och bortförklarad. Mina tankar är invecklade och jag inser att jag inte vill uttrycka dom i annat än poesi. Så jag säger inget.

Jag spenderar mycket tid åt mina tankar. En efter en måste jag tänka dom, i tur och ordning, så jag kan försöka reda ut dom, fundera över hur jag skulle ha förklarat dom för andra människor. Folk förstår sig inte på mina tankesätt, och de kallar mig djup. De klagar på poesi och förstår sig inte på dikter. Kanske om jag kunde förklara... Skulle man förstå? Kanske inte...
Jag hör hur de skrattar dock, för jag är varken döv eller dum. De tycker att tankarna jag tänker är löjliga, och hur skulle de kunna förstå? Sånna som jag rättar sig därför efter normerna och backar in i skuggan, tills vi en dag slår oss fria och blir vad vi alltid innerst inner varit: lite konstiga, estetiska, intellektuella och allt vad man nu är när man är sån här.

Likes

Comments