Hej.

Att starta blogg var nog inte min grej trots allt. Den senaste tiden har jag jobbat som ett djur, 120 timmar komp har jag fixat på ganska kort tid. Alla dessa timmarna satte jag över till komp och bokade en välförtjänt resa.
Jag och en kompis åkte först en vecka till New Delhi för att få city-känsla, den andra veckan spenderade vi i Goa där vi fick sol och bad. Andra gången jag åker till Indien och älskar Goa lite mer efter denna gången faktiskt.

Indien är egentligen helt underbart! Men gud vad många dem är där borta! Helt galet, vilket håll man än kollar åt står där massvis med indier och glor.

Veckan i Delhi var ingen höjdare. Hotellet sög verkligen. Först och främst bokade vi på ett hotell vid namn Kastor International men när vi kom dit var de fullbokade och skickade oss till Sam Hotels. Hur kan något sånt hända? Noll koll på ingenting!
Väl inne på Sam Hotels fick vi byta rum 6 gånger pga olika problem. Läser ni detta och ska åka dit - räkna inte med något av dem!

Vi umgicks med min kompis kompisar där nere. Det var dock väldigt kul! Vi festade lite och hade allmänt trevligt.

Turistattraktioner som att åka till Jaipur eller se Taj Mahal kom såklart på tal. Men jetlag, budget och det faktum att Taj Mahal är stängt på fredagar gjorde att vi inte kom dit.
Man kan givetvis boka dessa utflykter billigt genom hemsida men vi var inte speciellt sugna på att åka dit. Knepigt ändå!

För att förklara så är jag inte den turisten som måste se alla dessa underverk i världen. Jag uppskattar det när man väl är där, självklart! Men jag är den typen som är mer nyfiken på hur befolkningen bor, lever och sköter vardagliga saker. Sånt som de flesta turister missar.
Det är ganska svårt att missa det i Indien dock där det inte är ovanligt att se familjer med riktiga hus för att bara några meter längre ner på gatan se skjul som hus.

Vi gick lite vilse en dag och jag såg då en liten pojke som satt och tvättade tyg i en vattenpöl ungefär kl 07 på morgonen.
Vid andra tillfällen såg jag flickor som hänger tvätt i, vad dem kallar trädgård med skit och mög. Män klättrar i träd för att hämta kokosnötter. Deras hem är uppbyggt med trädbitar, plåt och palmblad. Och ingen cement, eller tuggummi, för att sätta ihop och göra det säkrare, nix.
Detta såg man samtidigt som man satt och åt på hotellet i Goa. Så härligt att se allt detta så nära. Jag rekommenderar Veronica Guest House i Calangute, Goa. Strömmen gick då och då, men så fruktansvärt god mat! Ingen mat man blir dålig av heller. Bra service och billigt att åka ut på utflykter. Super!

Ett litet men superviktigt tips.. köp inte solkräm där (inte vid stranden i Goa iallafall)! Det kan inte vara ett skvatt spf i den skiten.
Jag var tvungen att köpa där och kletade på i ansikte och bröst (där jag verkligen behöver skydd). Tro fan att det va där jag brände mig!
Andra dagen dessutom. Ill röd som sedan blev rynkigt och skorpliknande sår, ja ni vet säkerligen själva.
Sorgligt men det blev bra tillslut ändå. Inga större brännskador.

Det är skönt att vara hemma igen. Slippa den trafiken, det folket man inte kan kommunicera med och att svettas hela tiden.
Nu har man fått nya tag till orka jobba sista tiden, kommer frysa hela tiden och längtar snart tillbaka. Men så är det alltid, eller hur?
Som standard, men med lite ändringar; borta bra men fan så mycket bättre hemma.








Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej alla fina!

Dagen innan nyår och jag har fixat allt på checklistan.
Nu är man redo att sova efter lång dag på jobbet. Dagen kändes ändå okej vad gäller tiden, konstigt nog för att ha börjat 03 imorse.

Mitt rum blev lite omhändertaget idag, det är på tiden. Allt blev inte klart och en del ska jag göra mig av med.

En del julklappar fick sin plats i rummet. Pallen och pläden är nytt samt det svarta Buffalo kuddfodral, som är ifrån zelected by houze.
Jag har lite andra finfina prylar därifrån, kommer snart upp de också.
Helt fantastiskt fina inredningskollektioner!

Alkoholflaskor är fina som prydnad också, eller hur? De har jag inte fått i julklapp dock.

Jag tar steg för steg, i mån av tid och ork. Inredningsintresset har växt på senare tid och hjärnan jobbar för fullt att planera mitt eget boende, som jag ännu inte har.

Min kära katt ligger så fint på sängen och passar in i inredningen, då passade jag på att leka fotograf. Jag kallade och kallade men inte ville han kolla på mig. Envis och lite vrång, men jag älskar min prins!

Likes

Comments

Julen 2016
Det ända jag saknade denna julen var snö! För övrigt har jag haft en super fin jul.
Jag har firat med nära och kära, familjen på lillejul och kompisen jag bor med på julafton.
Det är så härligt när hela familjen är samlad. Alla trivs och mår bra. Det ligger mig varm om hjärtat och inget betyder mer för mig.

Det blev självklart massvis med mat och jag njöt av det hela. Visst är det finfint med hela julbordet framdukat?
Vi har alltid det traditionella julbordet med skinka, prinskorv och köttbullar mm.

Fina julklappar fick jag också! Hade redan valt en del sedan innan men fick lite annat jag inte kunnat ana. Jag är super nöjd!
(Kommer bild när jag fixat på rummet med den nya fina inredningen) :)

Jag hoppas alla där ute också haft en fin jul!

Det nya året närmar sig med stormsteg, ungefär i samma hastighet som Urd! Fy vilken pärs det var..

Nyår.. hur firar man in det nya året? Jag vill gärna göra något storslaget. Det brukar aldrig bli som man planerar tyvärr, men jag gillar läget ändå. Jag får fira med en bästis sedan dagis, hur bra är inte det?
Fira ett nytt år med barndomsvän, fira året som gott; allt vi gjort och hur kul vi har haft samt att fira nya äventyr som komma skall. Underbart!

Jag har inte varit hemma så mycket den senaste tiden så jag och "sambon" fixade julgran och annat pynt. Vi fixade också all julmat till julafton, blev faktiskt riktigt bra! Sjukt duktiga var vi, må jag säga!

Jag hoppas ni har haft en fin jul, med eller utan snö! Och hoppas ni får ett grymt nyårsfirande :)

Likes

Comments

Hej alla.

Rubriken är "Min historia" så nu tänkte jag lägga några minuter på att just skriva lite om min historia.
Det är självklart så att jag är inte ensam om detta, så om någon där ute läser detta vill jag att ni ska veta detsamma. Man är aldrig ensam.

När man läser detta kan man tycka att det låter kanske inte så viktigt. Men det är super viktigt! Det finns många som går igenom samma sak.

Jag börjar direkt...

När jag var ca 12 år såg min storebror skärsår på min arm. Han blev orolig och berättade för mamma. Mammas respons var "om man gör så, mår man inte bra". Hon sa det själv men kopplade inte.
Efter några veckor märkte hon skillnad på mig och tog kontakt med en psykiatriker.
Under tiden vi träffade honom blev mitt mående värre.
Jag färgade mitt långa hår svart, sminkade mig kolsvart runt ögonen, hade endast svarta kläder, nitbälte och häng i brallorna. Detta var tiden jag blev emo.
Jag tog mer avstånd från pappa än mamma. Men jag ville inte ha med dem att göra.
När det väl var ord mellan oss skrek jag på dem. Jag kunde sitta som i ett inövat mantra och repetera "jag hatar er". Jag satt också och sa att jag ville att de skulle skiljas. Då skulle jag bo hos en av dem och hade endast en förälder att skämmas över. Då tyckte jag att det var en bra lösning.
Mamma var maktlös, kunde inte hjälpa mig på något sätt. Pappa fick inte tilltala mig.

När jag var 14 år träffade jag en kille som jag blev dö förälskad i. Han var min typ!
Vi blev kära, hade sex för första gången och fick mig att må bra. Vi hade det bra tillsammans..

...tills han började bli svartsjuk och kontrollerande. Jag fattade inte det då,, fattade inte konsekvenserna och ville bara vara han till lags.
Det började med att jag inte fick träffa min barndomsvän. Andra steget var att han gillade inte mina andra kompisar, jag fick inte träffa dem. Sista och sjukaste blev att jag fick inte prata med en enda person, tjej som kille, på hela skolan. Medan han fick göra som han ville, tyckte han. Jag vågade inte säga emot.

Han tog kontakt med tre personer för att kunna fråga dem hur jag skötte mig. Om jag pratade med andra på skolan. Hade jag gjort det fick jag så mycket skit. Men hur ska jag kunna sluta prata med folk som man gått på samma skola med flera år, samma klass man haft sedan nio år tillbaka? från en dag till en annan...?
Folk tyckte det var super kul att retas. Vissa spred rykten. Att jag hade haft sex med en kille på skolans toalett. Tror ni min kille trodde på mig eller på ryktet..? Folk såg förändringen och visste att det berodde på killen, men ändå gjorde dem det värre. Tonåringar kan vara väldigt grymma.

Tänk er... detta var alltså en kille som bodde ca 40 mil ifrån mig, hade aldrig träffat några av mina vänner men tyckte att jag inte fick träffa eller prata med dem.
Var träffade jag honom då? jo, över nätet.
Hur fan kunde du gå med det, kanske ni tänker? Jag tänker detsamma. Men under denna tid var jag så långt nere i depressionen att jag förstod inte. Jag älskade honom, jag var fast vid honom. Om han lämnade mig pga att jag inte lydde honom, kände jag då, att jag inte klarat mig.
Jag var svag, sårbar, svartsjuk, ensam & kär.

Mamma såg att detta var inte bra. Hon visste att denna killen skadade mitt inre ännu mer, men hon visste samtidigt att han var ändå räddningen. Jag undrar ibland hur mitt liv skulle sett ut utan honom...

På vardagarna var det skola, men där va man nästan aldrig. Pratade med killen för det mesta via msn och träffades på helger. Åkte med Swebus ändå vägen dit.
På msn var han dum och taskig. Han kontrollerade mig så fruktansvärt!

[En händelse jag kommer så väl ihåg och som förklarar detta kontrollerande mitt i prick:
Vi skrev alltid god morgon till varandra precis efter vi vaknat, pratade lite, gjorde sig redo för skolan och sedan sa hejdå. En morgon vaknade jag tidigare så gjorde mig redo tidigare. När vi sen sa god morgon och han gjorde sig redo frågade han varför inte jag gjorde detsamma. Jag sa att jag var redan klar. Svaret jag fick på detta var "idiot".]
Han blev sur, jag hade gjort något som ändrade vår rutin, utan att berätta för honom.

Men när vi träffades var det totalt annorlunda, då var han fin! Eller ja, helt okej.. han var inte taskig i alla fall.
Han gjorde mig mer mindfuckad.

Det var ändå Jag som gjorde slut när vi var 16 år. Sjukt va?

Han släppte lite på tyglarna med tiden, han mognade eller något...
Det var när jag började gymnasiet och träffade folk som jag sa till mig själv "jag vill inte längre, jag orkar inte längre".
Alla samtal med psykiatriker och höga doser av antidepressiva hade gjort nytta. Jag började må bättre.

Även om jag nu mådde bättre kom alla efterhängande känslor fullt av dåligt samvete, skuld, ångest och förvirrad/förtvivlad över vem jag är.

Nu skulle jag plågas av en känsla som hindrade mig från att göra saker, hindrade mig från att faktiskt ha kul i livet.
Ångest.. denna förbannade psykiska ohälsa.
Jag förstod inte att det var ångest, hade ingen aning vad det var förrän jag blev inskriven på Utredningsenheten på BUP. Där bodde jag i ca sex veckor. Fick mycket hjälp men inte nog med hjälp för att klara mig efteråt. Det blev samtal med en psykolog något år framöver. Det hjälpte men kände ändå inte som jag var helt bra. Måste göra något åt problemet, inte bara prata om dem.
Började på KBT och kände att jag hade någon som förstod samtidigt som jag fick hjälp. Någon trodde på mig, trodde att jag klarade stå emot min ångest.
Jag fortsatte med KBT i två omgångar. Jag lärde mig att det är inte farligt att trotsa ångest, även om ångest fräter sönder allt inombords.

Än idag har jag lite ångest, men så fruktansvärt långt ifrån som jag hade förr. Nu är det ingen ständig ångest, bara vissa situationer. Jag lär mig fortfarande. Blir man någonsin helt fullärd? nej jag tror inte det.


Tyvärr kommer jag inte ihåg mycket från den tiden och kan inte berätta så mycket mer. Det jag kommer ihåg är endast en bråkdel av alla dessa år. Jag kanske kommer på mer senare.

Jag hoppas alla där ute med ångest vågar trotsa och vågar ge sig ut ändå. Övervinna kontrollen över sitt liv. Många uttalar sig om ångest för småsaker, det kan mycket väl vara så att man har lite ångest över det, men det är viktigt att inte ta ångest som ett ryck på axlarna. Det är ett problem för många..

Tack för mig.




Likes

Comments

Nu ligger man på soffan & glor runder lite här på Nouw. Är de flesta här något inom mode?
Och då menar jag alltså igenkända inom mode och design?
Alla har något att skriva om, alla har fina bilder, ska iväg på saker & ting och det andra med det tredje?
Absolut inget fel, alla är jätte fina! Helt imponerad av alla som har ett så stort intresse för något!

Bara lite funderingar ..

:)

Likes

Comments

Hej alla få läsare!

Nu har jag tänkt lite och kommit fram till att jag vet fortfarande inte om man ska skriva sin stora hemlighet på en blogg. Inte många läser detta men det är inget jag begär heller..

Ibland undrar jag hur folk vågar. Ibland är det en självklarhet. Vad det än gäller är man aldrig ensam.

När känslor och tankar fastnat i en ond cirkel, om det så är en vana eller endast gäller för en stund, behöver man rensa och sortera. Därför tänker jag att skriva om tuffa saker offentligt är en god idé.. eller?
Jag är rädd för att någon nära ska få reda på något så hemligt. Anledningen till detta är för att jag aldrig skriver ut något om mig själv.
Men att det samtidigt kan vara en utmaning att tillåta andra att veta och utmaning att inse sanningen för sig själv.

Vågar ni skriva om sådant ingen annan vet om, eller något endast få människor vet om?

Tack & hej!

Likes

Comments

Hejsan!

Torsdag.. snart fredag, snart helg!
Snart godis, snart sova länge, snart kan man njuta lite av livet igen.
Så känns det idag, är såå fruktansvärt trött & allt blir bara värre då. Jag är inte rolig när jag är såhär trött, usch! Så jag ser verkligen fram emot en ledig helg!

Hur ofta känner ni att ni desperat vill bort från era jobb? Att allt känns så jäkla hopplöst, typ, varför i helvete gör jag detta?
Näst intill varje söndag känner jag ångest över ny vecka, dock inte om jag jobbar söndag, är det inte märkligt?
Varje måndag hatar jag det ännu mer. inte förrän på onsdagen kan jag känna att det är lite mer okej.
Är det så det ska vara..? Hur länge ska man stå ut..?

Jag känner mig helt dränerad på energi, så jag kommer inte ihåg vad jag tänkte skriva om bara.

Nu blir det i alla fall mat, taco för hela jävla slanten!


Ha det!



Likes

Comments

Ja men detta går ju bra med blogg... Min nygjorda blogg och har inte skrivit ett ord på ca 1 vecka, haha.. låter lovande detta!

Så vad har hänt den senaste veckan?
Förra helgen började med akuten, en muskel som kommit i kläm gjorde att jag inte kunde ta djupa andetag.. räligt!
Var hemma från jobb i måndags, men annars jobbat hela veckan.

Jag har sett reklam för den spännande serien Svartsjön,
och hujedamig så spännande!
Ser fram emot ett dubbelavsnitt nästa torsdag. Har suttit som fastklistrad vid Viafree och sett avsnitten hittills.

Man har ju även firat wienerbrödets dag (eller wienerbrödens? wienerbröd.. dag?)
Dock firades det med munkar då alla wienerbröd var slut i affären och att jag aldrig har koll på såna dagar.. men vem har det? jo, de på radion. Tummen upp för dem!
Och ärligt talat fick man sig även wienerbröd dagen efter -fniss-

Ikväll är det julfest med jobbet. Men att först köra till jobb, jobba, hem och göra sig klar för fest för att sen åka tillbaka till Halmstad.. Nej, kände inte riktigt för det. Så tyvärr ingen fest för mig.
Då tänkte jag att jag skulle festa lite på annat sätt..
Kompisen jag "bor" med ville ut och kolla lite Black Friday i affärer så det blev en runda till Väla och NetonNet.. men vilket hysteri det blir denna svarta fredag! vad är det speciella.. egentligen?
Jag var nära på att köpa en kamera på NetonNet men hejdade mig. (blir vid annat tillfälle, HEHE)

När vi kom hem blev jag helt neutral. Och med det menar jag att jag ville mycket, orkade inget. Eller ville jag verkligen? Och visst orkade jag? eller? jag vet inte.
Vad vill jag äta? vet inte, är inte hungrig.
Vad vill jag göra? Vill inte sitta hemma.. Jag vill ut, men ändå inte.
Vet folk vad jag pratar om?

Hur som helst.. det blev Burger King till mat, Svartsjön som underhållning (japp, det är underhållning för mig) och nu sitter man med ett glas vin och tända ljus.
Inte alls pjåkigt ändå tycker jag!

Vi hörs snart igen!

(men lovar inget, moahah)












Likes

Comments

Såhär i efterhand kanske mitt första inlägg borde vara lite info om mig? lätt att vara efterklok!

Eller folk vill kanske inget veta? Jag har ju trots allt inga följare.. haha

Jag är 23 år, bor hemma hos föräldrar utanför Helsingborg. Jag har tre äldre syskon, två brödrar och en syster. Våra föräldrar har varit tillsammans sedan de var tonåringar, så tack vare dem tror jag på kärlek och ett lyckligt familjeliv.

Vi har bott i samma hus hela vårt liv, så jag längtar efter att lämna detta näste.
Jag är väldigt ofta hos en vän i Helsingborg, just för att slippa vara hemma. Har en del problem med både det ena och det andra. Det kommer säkerligen komma upp lite då och då, om jag bestämmer mig för att fortsätta med bloggen, Vi får se..

Ingen pojkvän har jag. Har haft förhållanden men förra killen lämnade mig med brustet hjärta som jag nu helar för mig själv, av mig själv. Jag har kommit en bra bit må jag säga. Men jag klagar inte på att inte ha någon, känner att det får vänta.

I dagsläget jobbar jag i Halmstad på ett charkuteri. Tungt och strängt jobb + pendling gör att det blir långa dagar. Alltså gör jag inte mycket mer på vardagarna än att jobba. Kan ärligt säga att jag trivs inte, men är ändå grymt tacksam över detta jobb. Dels pengarna (man skall icke ljuga) och jag har träffat 1 + 1/2 handfull underbara människor. Inte helt fy skam!
Sen har jag också ett litet extrajobb på Busfabriken, där tar jag jobbpass när jag känner att jag orkar.

Så vad gör jag då på helgerna när jag inte jobbar?

Ibland jobbar jag söndagar i Halmstad, vilket betyder att lördagar är körda att göra nått eftersom jag då måste upp kl 04 på morgonen! usch..
Men ärligt talat gör jag helst så lite som möjligt när jag är ledig. Längtar efter dagar utan att vakna till det jäkla alarmet!
Jag är ofta hos min ena bror och hans familj. De har två döttrar, 2 och 4 år. Helt underbara ungar! De är verkligen meningen med livet! Jag är gudmor till den äldsta.

Eftersom jag inte gör så mycket kan jag istället säga såhär:
Jag tränade förr men har varken ork eller lust nu förtiden.
Är ofta ensam, men känner mig inte så.
Jag är varken intresserad av politik eller annat som folk pratar om.. så jag ger inte mycket i dessa konversationer.
Jag är heller inte alls allmänbildad.. inte alls... Har inget att tillföra, haha
Dock har jag humor. Älskar knäppa människor som säger saker som inte hör till saken.
Älskar torr humor.

Men samtidigt är jag bättre på att ha mer allvarliga samtal med folk än att spinna vidare på skoj.
Jag har väldigt mycket känslor inom mig och för olika saker, samt är jag en tänkare.
Saker och ting kan snurra i min skalle väldigt länge. Både på gott och ont!
Därför är jag ganska bra på att prata känslor och ha såna samtal. Och jag har mer att säga och fråga då, för annars säger jag inte mycket. Jag kan vara den tystaste människan folk träffat.
Det är ofta man får höra sånt, sååå tröttsamt.
Men sån är jag ..

Tack för mig.















Likes

Comments

Så,, då har jag också skaffat mig en blogg.

Men vad tusan ska man skriva?

Idag är det lördag och det blev middag för mig själv idag.

Champinjon burgare, potatis med vitlök, paprika och spenat, sallad och bearnaise sås (grill varianten).

Mums!

Likes

Comments