Jag skäms när jag tänker på hur dålig jag är på att skriva här! Jag tänker ofta på att göra det, men jag har jättestora problem med initiativförmågan, så många gånger stannar allt vid en tanke och så blir det inte mer.... och det handlar om allt inte bara bloggen.

Nu måste jag försöka sova så jag kommer upp till ett läkarbesök imorgonbitti.

God natt alla och förhoppningsvis så är jag snart tillbaka och skriver något.

Va rädda om er 💖

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Efter ett tag fick jag tid till att träffa NS-teamet. Det består av sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator (tror inte att jag missade nån) och dom skulle informera mig om sjukdomen och samtidigt få en uppfattning om vem jag var. Meningen var att utifrån det skulle jag få en neurolog som jag passade ihop med.

Men oj så fel dom kunde ha!

Första gången jag skulle träffa "min" neurolog så kände nog både hon och jag (och mamma som var med) att det aldrig skulle funka. Det är sällan i mitt liv jag har träffat någon som personkemin definitivt så kännbart inte funkat med. Sen så hade jag ju redan fått diagnosen en gång av den första neurologen jag fick träffa och jag hade frågat honom om jag var tvungen att ta ett ryggmärgsprov. Han svarade att om han skulle ha vart min läkare så skulle det inte behövas, för det var så tydligt på magnetkamera bilderna. Men såklart så krävde den nya att det skulle tas ett sånt för att hon skulle kunna ställa diagnosen till 100%. Det var en skräck att jag skulle behöva gå genom det! Jag ville inte alls för jag visste och hade hört att det kunde göra ont och vara väldigt obehagligt och att man kunde må väldigt dåligt efteråt... men hon sa att utan provet så skulle hon inte skriva ut nån bromsmedicin, så va hade jag för val?!

Hon sa att det skulle tas på en gång men jag bad om att få skjuta fram det nån vecka, för jag skulle på en konsert med min syster och dåvarande sambo på kvällen. Jag hade sett fram emot den länge men hon hade bestämt sig för att göra det då. Hon sa att nu fanns det mycket tunnare och bättre kanyler, så det skulle inte vara nån fara. Men med mitt otroliga flyt så gick allt åt helvete. Först stack hon fel två gånger, sen bestämde hon sig för att hon var tvungen att ta en grövre kanyl i alla fall. Till sist så lyckades hon och när det var klart så skickade hon iväg mig på en gång och jag var rätt upprörd vid det laget, så jag gick fast jag visste att man egentligen ska ligga still i typ 30 minuter efteråt.

När mamma och jag var på väg till bilen så frågade mamma va jag tyckte om läkaren och jag behöver inte ordagrant skriva va jag svarade, men jag tyckte att hon var helt oempatisk och sympatilös och mamma höll med mig.

Efter ungefär 40-45 minuter började jag få en fruktansvärd huvudvärk och mådde så illa. La mig och vilade direkt när jag kom hem och min sambo som såg hur dåligt jag mådde tyckte att vi skulle strunta i konserten, men eftersom jag kan vara envis som synden (på gott och ont) så sa jag att vi skulle åka. Jag hade bestämt mig för att hon inte skulle få förstöra det. När vi va på konserten så blev det bara värre och värre, så det slutade med att jag låg på golvet. Folk som kom och gick förbi rynkade på näsan och tänkte väll "att där ligger hon och är dyngrak".

I bilen på vägen hem hade jag så ont så jag klättrade runt, det gick helt enkelt inte att vara stilla, jag hade så ont och min syster satt i baksätet och grät. Efter det var jag totalt sängliggandes i en vecka. Jag var tvungen att ligga helt plant och så fort jag rörde huvudet så kräktes jag. Jag kunde inte ens få behålla vatten men mamma var orolig och försökte med att köpa energidrycker som hon ville att jag skulle dricka, men det gick inte alls. Sambon ringde sjukvårdsupplysningen flera gånger under veckan, men dom svarade att det var vanligt att det kunde bli så efter ett ryggmärgsprov. Precis det jag hade vart rädd för. Dom sa att jag skulle försöka få i mig kaffe eller cola för att det skulle vara bra med koffein, men det gick såklart inte, fast jag i normala fall är en riktig kaffetunna och dricker alldeles för mycket cola.

Jag skänkte läkaren ett antal mindre fina tankar under veckan kan jag säga. Och var väldigt tacksam över att jag inte var ensam! Min sambo var till och med tvungen att bära in mig på toa när jag skulle dit!

Så fort jag mådde bättre så krävde jag att få en annan läkare. Den nya läkaren som jag fick, och har kvar, är helt underbar! Vi kommer otroligt bra överens och han lyssnar och bryr sig verkligen! Jag hoppas att jag får behålla honom i all evighet ☺ Han har dessutom lovat (vilket han tyckte var en självklarhet) att jag aldrig ska behöva göra något jag inte vill... och även om ryggmärgsproven är bra för att se hur aktiv sjukdomen är, så kommer jag aldrig någonsin mer göra ett!


Likes

Comments

Jag har inte glömt bort bloggen, även fast man kanske kan tro det.

Ni får ha lite tålamod med mig... för ibland så kanske jag inte tar mig för att skriva. Det beror helt på hur jag mår.

Just för tillfället så har jag ryggskott och sover som en kråka så jag är, om möjligt, tröttare än vanligt 🙂

Ta hand om er därute!


Likes

Comments

Nu har jag och Remi kommit in efter massa bus i snön ☺

Så nu när jag sitter här och värmer mig med en kopp kaffe tänkte jag fortsätta skriva om MS:en.

Jag fick en tid till magnetkamera undersökningen. Först sattes det en nål, för att det skulle sprutas in kontrastvätska. Sen fick jag lägga mig på en brits som sedan åker in i själva kameran. Det skulle undersökas hjärnan och ryggmärgen. Det är ju viktigt att man är helt stilla så jag fick en typ kåpa över huvudet, som sattes fast i britsen. Vilken himla tur att jag inte har klaustrofobi! Då hade nog undersökningen varit omöjlig med tanke på att det är en lite obehaglig känsla. Jag tycker dom undersökningarna är tråkiga (gör minst en om året), det känns som att man ligger där i en evighet och det är ett himla oväsen! Det dunkar och slår och låter illa och högt fast man har hörselkåpor med radio i.


Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog innan jag fick ett brev där det stod en tid till att få träffa en neurolog. Men jag och mamma åkte dit och träffade en väldigt trevlig äldre läkare. Och det är bra konstigt hur människor reagerar olika... för när han gav mig diagnosen så grät mamma och jag började skratta?! Väldigt konstig reaktion, men det var på nått vis ren lättnad... nu visste jag ju va det var och behövde inte fundera på det nå mer. Plus att eftersom ingen hade hittat nå "fel" innan så började nog både jag och min omgivning fundera på om jag inbillade mig det... så det var skönt att få bekräftelse på att det verkligen var nå fel.


Såklart kom allvaret ikapp mig och jag blev ledsen och undrade hur allt skulle bli. Jag tycker att det värsta med ms nog är att ingen kan säga eller vet hur det kommer utveckla sig....


Nu blir det ett sånt där långt inlägg igen, så jag stoppar här för idag ☺

Natti natt


Likes

Comments

Jag fick min ms-diagnos 2008.

Det hela började med att jag kände mig "konstig" i benen (som att dom var fulla med kolsyra typ). Men det var i början på maj, så jag tänkte att det berodde nog på att jag var ute och gick längre sträckor med hunden... Kanske började mina skor bli dåliga och så vidare.

Det blev bara värre och det var som om jag skulle ha tandläkarbedövning i benen. Men jag fortsatte med att komma på en massa "smarta" anledningar till att det var så.

När jag började känna mig svag i benen och få sämre balans så började jag bli orolig (för att inte tala om min omgivning).

Vid den tiden så gick jag regelbundet hos en sjukgymnast för behandling av nacke och axlar. Jag frågade honom om han trodde att allt kunde bero på att det var nån nerv som satt i kläm, men efter dom undersökningarna han kunde göra så trodde han inte det, utan tyckte jag skulle gå till en läkare.

Släpade mig iväg till familjeläkaren och efter hans undersökningar så blev det bestämt att det skulle skickas en remiss till magnetkamera undersökning.

Undertiden jag väntade på att få komma iväg på den så hade det blivit så illa så jag gick och höll mig i väggarna och orkade bara gå kortare sträckor. Kunde såklart inte fungera på jobbet, så jag blev sjukskriven.

Under hela den här tiden som jag beskrivit här, så var jag så otroligt trött! Helt energilös och sov mest hela tiden. Jag vet att jag tänkte "spelar ingen roll vad jag trott, jag har aldrig i mitt liv varit trött tidigare".

Tror att jag fortsätter skriva om det här i mitt nästa inlägg. Blir trött i huvudet eftersom jag inte är van att skriva på det här sättet alls ☺

Hoppas ni har/får en underbar dag!

Likes

Comments

Idag är det en riktigt dålig dag.

Är så trött och nere...

Jag älskar självklart att spendera tid med min familj och det är alltid trevligt och mysigt.

Men sen, dagarna efter så kommer tröttheten, blir helt utmattad. Skulle vilja förklara hur det blir och känns, men det går inte... man måste nog ha upplevt det själv för att verkligen förstå.

Och det är ju såklart inte bara när jag träffar familjen, utan alltid när jag träffar flera människor på en gång och är/ska vara social.

Det gör mig väldigt ledsen, för jag har alltid älskat människor och varit väldigt social.

Jag ska berätta mer om mig själv nån dag när jag är mer inspirerad att skriva. Det enda jag vill göra nu är att kasta mig i soffan och dra filten över huvudet!

Likes

Comments

Det här med att designa bloggen var ju inte det lättaste 😛

Jag ger nog upp det idag och gör ett nytt försök på datorn sen... det kanske är lättare.

Jag kom på att jag har en tjuv i mitt hem... min gulliga vovve fick för sig att äta hål på hundmat säcken. Hon ansåg sig väl kanske vara värd lite extra nu när det är jul 😆 men matte blev lite sur, men hon är ju så söt så det gick över snabbt 🙂


Likes

Comments

Är helt ny på det här med att blogga, så ni får ha lite överseende med att det kanske tar lite tid att få ordning på allt.

Jag bestämde mig för att skaffa bloggen mycket för min egen del... tror det kan vara nyttigt att ventilera alla tankar och känslor genom att skriva, och jag delar det gärna med er.

Hoppas alla har haft en underbar och fin julafton!

Likes

Comments