Min söndags eftermiddag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag skulle ju umgås med mamma i Göteborg, inga konstigheter. Min mamma dök givetvis inte upp. Istället kommer en flock kompisar framspringandes med leenden så stora att jag i stunden inte kunde avgöra om de blivit galna eller om det bara var lyckliga att se mig haha.
     Jag fick en tiara med bling bling och ett penis-sugrör som jag var tvungen att dricka ur under hela kvällen. I verkligheten liknade jag en fé med ett trollspö, eller det är i alla fall så jag vill komma ihåg mig själv.

De första timmarna bestod utav lekar och avslutades med en lap dance utanför restaurangen som vi sedan käkade på. Jag drack och drack ur mitt sugrör.
     Väl inne på restaurangen var det någon som nämnde mitt pass, min mamma som skulle möta upp oss på Landvetter flygplats och full som jag var gick hjärnan på högvarv. Min första tanke var att min blivande man skulle komma hit. Jag frågade nog vart han var tre gånger innan jag accepterade hans "I'm at the gym". Jag avslutade därefter vår konversation med att skriva "I'm going to Mexico". Hur jag nu fick för mig det? 

Kvällen fortsatte och helt plötsligt stod vi utanför nattklubben Trädgår'n. Jag förstod ingenting. Vi gick in. Förstod fortfarande ingenting. Det var kvinnor överallt, gamla som unga. Det var inte förens jag stod uppe på läktaren och blickade ner mot de avklädda männen som jag insåg.. "men herregud, jag är på en stripp show".
     Det ska nämnas att jag inte är mycket för sånt MEN det var nog den roligaste kvällen jag haft på länge, om inte någonsin. Jag och mina tjejer dansade lika mycket uppe på läktaren som killarna dansade nere på scen, vilket bidrog till att jag helt plötsligt också stod nere på scen. GALET.

Resten av kvällen bestod utav klubb, dans och den obligatoriska vändan till Macdonald's. Bussen kom sedan 04.45 och jag var i säng runt 07.00. Underbar söndag med mycket skratt och bästa sällskapet <3


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ja, vissa av oss har fortfarande användning av order föräldrafritt.. ålder spelar väl ingen roll? Haha
Mamma är i alla fall bortrest över helgen och jag har inga planer whatsoever. Bortsett från att jag ska möta upp henne i Göteborg på söndag för att hon ska kolla på skor och utnyttja min personalrabatt på H & M.
Resten av helgen planerar jag att spendera i min ensamhet. "Deprimerande" kan många tycka men nej. Att få vara ensam och lägga 100% fokus på mig själv är något av det bästa jag vet. Det finns så mycket som jag älskar nu som jag hatade förr. Att vara ensam var en utav dom, följt av koriander och kaffe.

I alla fall..
Det får bli en kortis idag. Jag kände bara att jag måste komma igång med skrivandet igen. Har ni förresten tänkt på att det ni vill allra mest också är det som skrämmer er mest? Man vågar liksom inte påbörja för att man är rädd för att misslyckas, så man låter bli. Exakt så är det med mitt skrivande.
Jag har så tydliga minnen från när jag var liten och skulle skriva på första sidan av mitt kollegieblock i skolan. Jag vet inte varför men av någon anledning var det viktigt att det skulle se så prydligt ut som möjligt och varje mening skulle inte likna någon annans. Jag var minst sagt passionerad för skrivandet redan då, lite av en pedant. Minsta lilla och jag var tvungen att riva av pappret och börja om från början igen, för suddgummit lämnade bara fula spår.
Detta höll dock inte i sig, efter ett tag så gick pennan så fort att jag inte ens märkte när det blev fel. Jag var för upptagen av min egna story att jag struntade i hur det såg ut och hur det lät. Att skriva fult eller att skriva fel är inga misslyckanden. Mina misslyckanden där och då var sidorna som jag valde att riva ur och för alla de gånger jag valde att inte skriva.

En liten reminder till mig själv bara och till alla andra där ute som också har en dröm.
Godnatt (:





Likes

Comments

This is home. Jag i vanlig ordning och New York i bakgrunden.

Likes

Comments

Solnedgångarna här är inte att leka med. Som ni säkert förstår slår bilden inte the real deal, hur vacker den än är. Jag skulle kunna sitta och stirra på himlen i timtal om det inte vore för alla mygg som för övrigt LOVE my ass. Resten av kroppen duger tydligen inte.

Imorse gick vi upp 06.00 i hopp om att få se "den perfekta soluppgången" då det inte fanns några moln på himlen kvällen innan. Jag visste precis vart jag ville sitta men underskattade tiden det skulle ta att komma dit. Vi sprang, nyvakna i flip-flops. Klättrade på stenar och var blöta upp till låren. Myggen ska vi inte prata om!
​     Väl där såg det riktigt lovande ut men efter ungefär 30 minuter fanns det fortfarande ingen sol vid horisonten. Inga moln heller. Istället ett tjockt lager dimma som skymde vår perfekta view. Lite besviken, utan några bilder och med 17 stycken nya myggbett kom vi precis hem.

Nu väntar frukost. Sen har vi två nya stränder att utforska. Förhoppningsvis kommer vi längre än förra gången. Då hann vi bara till matbutiken och tillbaka innan bilen vi lånat gick sönder. Vi får väl se..

Likes

Comments

Solen har börjat gå upp i Dominikanska Republiken, klockan är ca 08.30 här. Jag sitter med en varm kopp kaffe på balkong och inser att jag har fått känslor för Cabarete. Det är något med det här stället som gör att jag skulle kunna stanna här för alltid. Bad news för alla er som saknar mig, ni får helt enkelt komma hit!

Anyway. Min dag, liksom alla dagar nu för tiden, består utav plugg. Så det är bäst att jag sätter igång. MEN jag lovar lite äventyr om några dagar igen. Stor kram till alla instagrammers som hittat hit, enjoy!

Likes

Comments

Du har precis kommit ur ett långt förhållande. Ett förhållande som fick dig att sluta växa för längesen. Trots detta stannade du kvar men nu är det slut.
     I efterhand förstår du att relationen inte bara fick dig att sluta växa, du tappade även bort dig själv i den. Utan den här personen, som du så länge haft vid din sida, vet du inte vem du själv är. Enkla frågor som vad du gillar eller ogillar har du inte längre svaret på och ingen finns där att besvara frågorna åt dig. Ditt liv är främmande för alla andra och även för dig. Du är ensam. Förvirrad över ditt beslut. Sårbar.
     Den första tiden kommer det inget annat än tårar. Efter det kommer tomheten, då allting är ingenting. Dagarna går. Du börjar skilja på dina känslor, uppskatta deras betydelse på ett sätt du inte gjort förut. Efter ett tag känns ensamheten inte alls lika ensam längre, du är ju där. Allting som du en gång haft, som du en gång var i behov utav är borta. Men det gör inget, för nu har du skaffat dig något eget.

Att lämna Sverige var precis som att komma ur ett långt förhållande. En relation som jag själv valde att lämna då den inte gav mig något längre. Vardagen var enkel, alltid den samma. Dagarna gick och jag förlorade mig själv på vägen. Likt personen på Ica som per automatik alltid väljer samma bröd istället för att testa någonting nytt, valde jag samma vardag för att jag redan visste hur det livet smakade. Jag nöjde mig med mitt smaklösa bröd för att det var enklast så. 
     ​Väl utanför Sverige dansade jag inte på rosor, jag skulle mer säga att min resa började med en rejäl käftsmäll. Det blev för många frågor och jag hade för lite svar. Jag hade ingen aning om hur lite jag egentligen visste om mig själv. Jag hade flyttat på mig men allt som byggt upp min förra person fanns ju fortfarande kvar i Sverige. Och vem var jag utan jobb, utan min familj och mina vänner? Vem är man när vardagen inte väntar bakom hörnet och ingenting är självklart längre? Frågan fick mig att inse att det inte bara handlar om att ta steget mot något, det är minst lika viktigt att fortsätta gå när man väl är där. Oavsett om man går med någon eller om man går ensam.

Nu har en månad passerat och Dominikanska Republiken har lärt mig mycket. Bortsett från hur man tar de första dansstegen i Bachata, hur man säger ”jag behöver ingen påse, tack” vet jag nu lite mer om mig själv. Och jag är ok. På väg mot något bra.

Likes

Comments