Header
  • Blogkeen
  • Nouw

Min fina tjej

Jag trodde att min sista dag med barnhemsbarnen var i söndags, men igår var dem tydligen lediga, så vi drog till stranden tillsammans(!!) vi badade och åt korv. Och vilken lycka!! Direkt när dem såg havet kastade dem sig av alla kläderna och sprang mot vattnet. Alla var så glada och vi hade några fanatiska timmar på stranden. Fantastiska barn!

Som ni vet är det med blandade känslor som jag åker härifrån idag. Och det var lika tufft att säga hejdå igår, som det var i söndags. Jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Jag är nästan lite rädd för att möta vardagen hemma i Sverige igen. Efter allt jag har upplevt här nere. Men såklart, jag har saknat alla där hemma och på ett vis ska det bli skönt att komma hem igen. Jag har ju trots allt varit borta 3 månader från familj, vänner, hund och pojkvän.

Så idag, 17.00 lyfter mitt plan här från East London och klockan 18.00 imorgon landar jag på svensk mark igen. Lång resettid alltså. Men imorgon är min födelsedag så då känns det lite bättre! Men nu måste jag verkligen börja packa!! Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I fredags avslutade jag min insamling som jag har haft här nere. 18769 kronor(!!!) Helt sjukt. Och jag kommer att avrunda uppåt, så jag kommer att skänka 20 tusen kronor till en skolfond, så att barnhemsbarnen kan fortsätta att gå i skolan. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att vi tillsammans kunde få in så mycket pengar. Det är helt galet. Ni är fantastiska. Och ni ska verkligen veta att pengarna kommer att göra stor nytta. Tusen, tusen tack!

Häromdagen berättade Agnes om hur det kom sig att barnhemsbarnen hade hamnat just hos henne. Hon visade bilder och berättade många av barnens historia. Att hon faktiskt har räddat livet på alla. En del av barnen var sjukt undernärda. En del har blivit sexuellt utnyttjade. En del har blivit blivit slagna innan och efter födseln. Och att alla i stort sätt kommer från våldsamma familjer. Och familjer som inte vill ha dem. Hon berättade om hur det har format många av barnen och på vilket sätt. En del har missbildningar av våldet och alkoholen. Många av tjejerna kan knappt umgås med killar på grund av att dem är rädda. Och det är ett mirakel att vissa av dem lever. Man har verkligen kommit barnhemsbarnen så himla nära och när man fick höra detta och se bilder, det var jobbigt. Och man fick en stor klump i magen. Och att veta att detta är vardag för många människor här nere, det gör ont. För någon vecka sedan kom vi in på att jag har en pojkvän och det första dem frågade var "slår han dig ida?" och jag blev så chockad. Att det är det första dem tänker på. Det är hemskt. Och jag försökte förklara att nej, snälla killar slåss inte. Men här nere ser verkligheten annorlunda ut. Här gör man kvinnor gravida hela tiden. Här använder man våld hela tiden och man rycker bara på axlarna. Här lämnar man sina barn för att frysa ihjäl och dö. Som ingenting.

De senaste veckorna här nere har varit underbara. Och jag njutit till fullo. Att jag kommer sitta på planet hem på fredag och att jag kommer landa på svensk mark på lördag känns fruktansvärt konstigt. Jag är inte alls redo för det. På nått sätt trodde man aldrig att den dagen skulle komma. Det har varit så långt bort. Och det känns hemskt. Men som sagt jag har njutit de senaste veckorna. "Tandbortprojektet" har gått bra. Och jag har varit mycket hos bebisarna. Och mitt hjärta smälter varje gång. I torsdags fyllde Matilda och Linnea år (vad är oddsen att dem fyller år på samma dag??) så vi åkte till donken och käkade. Bästa donken. Och vi hade en grym kväll.

Tina var överlycklig häromdagen när hon tappade sin första tand!! Så sööt!!

Nu i helgen var sista helgen med barnhemsbarnen. Tre månader går alldeles för snabbt. Igår överraskade vi barnen med pizza och cola(!!!) och herregud vad glada dem blev. Och det kändes så himla bra att se deras glädje. Men det var tufft att försöka förklara att det var min sista dag. Det tog ett tag. Prichos låg i mitt knä och tillslut sa hon "Ida vill du åka hem?" och jag försökte förklara att nej, det vill jag inte. "jag vill inte att du åker hem Ida, jag vill att du stannar här med mig" och det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Man ska veta att Prichos är en tjej som aldrig visar känslor. Men hon och jag har verkligen kommit varandra nära. En väldigt speciell tjej, som många inte förstår sig på. Men jag har verkligen fastnat för henne. Och på något sätt är vi väldigt lika. Jag kommer såklart att sakna alla barnhemsbarn otroligt mycket och jag har kommit alla väldigt nära. Men hon är speciell. Och det gjorde ont i mitt hjärta när jag skulle säga hejdå. Och när jag såg henne gråta, hon som aldrig gråter. Då brast det för mig också. Och det var svårt att släppa taget om henne. "Det märks att ni två har något speciellt" viskade Agnes när jag gav även henne en sista kram. Och jag grät ännu mer. Det var riktigt tufft, riktigt jävla tufft.

Herregud vad jag kommer sakna henne. helt sjukt

Vilken jävla resa jag har varit med om. Det är svårt att beskriva med ord, allt som man har varit med om och allt man har känt samt känner. Men jag är stolt över mig själv. Och jag är framförallt förbannat stolt över barnen. Trots att dem har fruktansvärda bakgrunder, öppnar dem enda upp sina armar och ger en ett leende varje dag. Jag har lärt mig mer på dessa tre månader än vad jag har gjort på nitton år. Tack vare dem. Älskade, älskade barn.

Likes

Comments

Precis som jag har berättat tidigare, har många av barnen på daghemmet aldrig borstat tänderna. Vilket syns. Det var därför vi just införde vårt "tandborstprojekt". Och det har funkat så himla bra! Och dem har verkligen varit så duktiga. Från att aldrig ha använt en tandborste, till att förstå innebörden och borsta tänderna helt själva. Så stolt över dem! ❤

Likes

Comments

HÄR kan ni bland annat läsa om min insamling som jag har haft här nere. Kort och gott går alla pengarna till att barnhemsbarnen ska kunna fortsätta att gå i skolan och få en utbildning, vilket är fruktansvärt dyrt här nere. Kunskap är nyckeln för en bättre framtid och en väg bort från fattigdomen och kåkstaden.

Och ni som har följt bloggen sedan start vet att vi, tack vare insamlingspengarna har kunnat rusta upp daghemmet med extremt mycket skolmaterial, så att man kan ha en fungerande lektioner. Även utegården/lekparken har renoverats och lagats. Två plåthus(klassrum) har renoverats, samt isolerats med tak och väggar!! 

Men imorgon är alltså sista dagen(!!!) sista dagen med att bidra med en extra slant. Istället för att köpa den där tröjan, bidra med en slant hit stället, till barn som behöver hjälp. Pengar som gör otrolig stor skillnad. Varje krona räknas. Och till er som redan gett ett bidrag, ni är fantastiska, jag och barnen är evigt tacksamma!

Man kan skicka ett bidrag via swish: 0705684220 samt via kontonummer:8464-0,643 220 421-9

Obs!! Namnge ditt bidrag med Afrika. Samt gärna namn.

Tusen tack <3 Barnen är äkta jävla kärlek & glädje!

Likes

Comments

Igår när vi lekte med barnhemsbarnen på utegården kom det helt plötsligt fullt med motorcyklar farandes på vägen. Högljutt och tydligt. Ungefär 10-15 stycken samt några bilar. Och alla började springa. och skrika. Barn sprang, man såg människor komma utspringades från sina plåthus och man såg människor komma springandes från gatan. Och det bildades en stor folksamling. "vafan händer?" och vi alla såg på varandra. "Är det ett gäng som kommer Emanuel?" skrek jag medan han sprang mot folksamlingen. Och jag hörde Linnea fråga om dem var farliga. "Nej nej, dem kommer med godis, skynda er, kom, spring" skrek han tillbaka. Så vi började springa. Vi och barnen. Så mitt på gatan var det fullt med mc-människor, motorcyklar och människor från kåkstaden. Dem kollade undrandes på oss och tillslut kom det fram en mc-kille och pratade med oss. Jag berättade att vi var volontärer och arbetade här, varav han berättade att han också hade varit volontär. Och att han nu var aktiv i denna mc-klubb för att dem just gjorde sådant här, åkte runt till olika kåkstäder och delade ut godis. Och han förklarade att dem gjorde detta varje högtid. Och det märktes. Och det förklarade kaoset. För så fort människorna hörde motorcyklarna(som inte direkt var tysta) började människor springa mot dem. För att få lite godis. Det slutade med att alla mc-killar ville ta kort på oss. Och berömde vårt arbete. Och vi berömde deras. Och det kändes så himla bra i hjärtat när man såg alla dessa glada människor och man blev glad i hela kroppen. Andras glädje är den bästa glädjen. Och efter att ha haft några tuffa dagar, till detta, till att få upp ögonen för mänskligheten igen och få se att det fortfarande existerar fantastiska människor. Det var fint att se. Och jag hoppas att jag kan göra något liknade någon dag. Och att jag fortsätter bry mig. Och att jag fortfarande har inställningen att jag vill förändra och sprida glädje. Och inte tappar livsglädjen när jag är 32 år ;) Blink blink.

Förövrigt var förra vecka jättebra, Det har dock inte varit så många barn på daghemmet det senaste. På grund av lov och påsk. Vilket suger, men i veckan hoppas jag att alla kommer tillbaka. Alla härliga och glada barn. I måndags började vi i alla fall med vårt "tandborst-projekt" och det har funkat jättebra. Vi har gett alla var sin mugg med vatten, tandborste samt tandkräm. Och barnen har varit jätteduktiga. Trots att många av dem aldrig har hållt i en tandborste. I måndags tog vi även fram vår högtalare och spelade musik! Och vilken glädje. Barnen dansade och skrattade. Vi med. Och det var roligt och härligt att se. I torsdags hade vi påskpyssel(bilder ser du i föregående inlägg). Och jag hade en fantastisk helg med barnhemsbarnen. Bästa helgen jag haft här nere. Jag blir verkligen lycklig i deras närvaro. Det var en fantastisk helg med spel, fotboll, pyssel och skratt. Man skrattar alltid så himla mycket och man blir överöst med kärlek.

Så härliga!!!

Standard när man börjar måla något, så ska alla måla likadant. Hehe
Fina Prichos <3 Jag har verkligen, nu menar jag verkligen, kommit henne nära. Och hon betyder så himla mycket för mig. En väldigt speciell tjej, minst sagt men som egentligen bara behöver kärlek. Hon är en av dem, som jag aldrig vill släppa taget om. Ta hand om och ge allt som hon behöver. Och det känns som om hon och jag har något speciellt. Eller ja, vi har något speciellt mellan oss. Och jag hade gjort vad som helst för att få ta med henne hem till Sverige. Ja, vad som helst. 

Att jag knappt har två veckor kvar här känns helt sjukt. Att jag snart har varit här i tre månader? Tiden går alldeles för fort. Och jag kommer sakna barnen oändligt mycket. Framförallt barnhemsbarnen. Men det finns också saker jag inte kommer sakna. Och det ska bli skönt att få komma hem. Ibland känns det som om jag har upplevt alldeles för mycket här nere för att orka ta in allt och ibland känns det som om kroppen kommer spricka av känslor. Ibland har det blivit för mycket. Och ibland känns det som om jag har förändrats väldigt mycket som människa. Eller rättare sagt, jag har förändrats. Och det skrämmer mig. Framförallt nu när jag snart ska hem. Hem och möta vardagen i Sverige. Man har haft både bra och dåliga dagar. Och ätit lite för mycket godis, för att orka. Helt enkelt. Men som sagt, den här helgen har varit den bästa helgen på länge. Och mina sista veckor har jag verkligen njutit av allt. Och barnen har varit anledningen till varför man har orkat. Fantastiska, underbara barn. Det finns dagar som har varit skit, men när man kommer till barnhemmet fylls man alltid av energi och glädje. Och man blir glad i hela kroppen, sådär så att det pirrar. Och man känner sig älskad. Och så fort man sätter sig i bilen på väg hem har man återigen blivit frustrerad och trött. Barnen har varit allt här nere. Och dem har lärt mig så himla mycket. Barnen har gjort så att jag har orkat. Och man får ett så himla fint band med dem, framförallt när man varit här så länge. Och jag kan inte tacka dem tillräckligt för vad dem har gett mig. Och jag kommer sakna dem så att det gör ont och det kommer att bli tomt och meningslöst utan dem. Men jag kommer komma tillbaka. Snart.

Likes

Comments

I fredags packade vi våra ryggsäckar och vi gjorde oss redo för ännu ett nytt äventyr. Vi åkte till ett ställe där vi skulle bli upphämtade, efter en timma kommer äntligen bilen, varav chauffören, en äldre man säger "jag måste åka några ärenden, jag kommer tillbaka om en timma" vi alla kollade på varandra och det var bara att acceptera. Typisks Sydafrika. Vi gick runt en stund. Kollade och pratade. Vi möter en kille och helt plötsligt när han går förbi mig börjar han slå mot mig i luften samt skrika. Helt utan förvarning. Precis som om han ville försvara sig. Antagligen påverkad av något. Jag däremot var helt lugn. Hann knappt reagera men självklart blev jag chockad. Men jag blir inte förvånad över någonting här nere längre känns det som. Och jag känner mig inte speciellt rädd. Även om sådant här händer. Hela tiden. Man ska aldrig låta rädslan vinna. Så vi fortsatte att gå. Som om ingenting hade hänt.

Efter ytligare 1,5h väntan satt vi äntligen i bilen, en bilresa på två timmar i en trång bil upp mot bergen. Och naturen. Mot Hogsback som det heter. Och vilket ställe. Och vilken utsikt. Dröm! Ett väldigt speciellt ställe. Tänk er att tiden hade stannat och där man inte trodde att människor kunde bo. Där har ni Hogsback. En liten by uppe bland bergen. Mysig men liten. En blandning mellan dåtid och nutid. Man fick nästan vibbar av sekten amish i USA. Enkla människor. Och hippies. Och droger. Hemma tycker man att det är väldigt vanligt med att folk röker på, eller tar droger på ett eller annat sätt, men här, i Sydafrika gör alla det. Framförallt när det blev lagligt här nere för några dagar sedan (tragiska Sydafrika). Det är deras vardag. Och alla gör det öppet. Framförallt när man bor på olika backpackcenter. Turister till personal. "Får jag bjuda?" får man höra ungefär tusen gånger. Nej tack.

Hur vi bodde!!

Vi gick till affären. Vilket var en bit. Man gick på en grusväg innan man kom upp till den större väggen innan man slutligen kom till den, väldigt lilla och enda mataffären. Och när vi skulle gå tillbaka sitter det mitt på grusvägen fem stora, nu menar jag verkligen stora babianer. Hörde i huvudet hur hon i receptionen hade varnat oss för just babianerna. Och där satt dem, inte en utan fem stycken. Precis där vi skulle gå. Vad gör man??? Vi fick såklart panik. När man står där öga mot öga känner man sig ganska liten. Och det är inte direkt en situation man är van vid. Eller som man har förberett sig på. Man har ju dessutom hört att dem kan vara rätt aggressiva, framförallt när man har mat, vilket vi givetvis hade. Men efter en stund, gick dem. Som tur var. Och vi sprang sista biten. Haha!

På kvällen satt vi framför öppna eldar och pratade med människor. Alla är så himla trevliga och godhjärtade. Innan vi slutligen gick och la oss. Och i lördags var det dags för hajk (!!!) så himla roligt. Vi promenerade genom skogen, djungeln, naturen, såg vattenfall och utsikter som var fantastiska. Men gud var jobbigt det var. Vi promenerade i uppförsbacke ungefär hela tiden, upp mot ett berg, så snacka om mjölksyra sista biten. Och man har varit rätt trött i kroppen sedan dess. Men så värt!! Vi fick starka instruktioner på att om något händer, kommer dem inte att hämta oss. Att man är ute på egen risk. Ungefär när vi gått en timma ser jag hur Matilda, trampar snett och faller. Bara sådär. "Fan, foten, jag har stukat foten, jävla fot" hör jag. Och efter skratten kom oron. Vi var mitt ute i ingenstans, i djungeln med en stukad fot. Men Matilda var en kämpe och gick ändå. Trots hennes svullna stukade fot. You go girl!

Och när vi gick där och kommit ut på en större väg går vi förbi mängder av hus. Mitt ute i ingenstans. Och alla hade skogen som sin granne. Farmer som låg utanför civilisation. Människor som antagligen levde på jordbruk. Utan el och vatten. Barn som sprang och lekte. Som antagligen inte gick i skolan. Människor som hade flera mil till mataffären. Mat dem kanske inte ens har råd med. Ja ni förstå. Fattigdom suger.

Uppe på toppen stod dem här killarna o jobbade... deras vardagliga jobb. Att göra gå-stavar till turister.

Och efter hajken åt vi på världens mysigaste ställe:

På kvällen tog jag mitt bästa beslut på länge - massage. Folk som känner mig vet att jag är beroende av massage. Så jag bestämde mig, nej, nu ska jag lyxa till det. Så jag tog en rygg, axlar och nack massage i 30 minuter. För ungefär 80kr?? Hemma hade det kostat kanske runt 600 kr?? Sjukaste. Och hon var grym. "Jag måste bara säga detta, du har en fantastisk kropp & det märks att du tar hand om den. Jag kunde verkligen känna din harmoni och din själ. Och att du är en god och godhjärtad människa" och jag stod där. Chockad och förvånad. Vad säger man? Jag tackade och kände mig alldeles varm inuti. Det var verkligen något som jag behövde höra. Jag och min dåliga självkänsla.

Och när vi sitter där mitt uppe bland bergen får vi reda på att det har skett en terroratack i Stockholm. Vår fina huvudstad. Samtidigt så översvämmas min instagram och facebook av bilder och statusar. Mestadels rasistiska. Och om hur världen är orättvis och att det var bättre förr. Och jag mådde illa. Det är fruktansvärt det som har hänt. Men jag kan inte sluta tänka på att ja, det är hemskt men snälla människor. Det pågår varje dag. Varje dag dör oskyldiga människor. Nyss dog hundratals människor i Irak. Varje dag dör hundratals människor här i Sydafrika. Och ingen bryr sig. Och så fort det händer något hemma reagerar alla, vad det än är. När det händer nära. När tryggheten rivs. Men för vissa är detta vardagsmat. Tolka mig rätt. Jag står inte bakom det som hänt. Och det är fruktansvärt. Men det är hemskt, var det än sker. Och det gäller att inte bara skänka en tanke ibland. På olika galor, speciella dagar eller när sådant här händer. saker sker varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund. Vi är människor, av samma kött och blod. Vi känner samma smärta och sorg. Och vi har samma känslor. Och för gudsskull, dra inga förhastade slutsatser eller ha fördomar. Och lär er skilja på saker. Vakna upp och tänk efter.

Det är många ställen som man inte tror existerar. Som Hagsback. Ställen som man vill besöka. Och det finns ställen över hela världen som man inte vet existerar, men som man vill besöka. Upptäcka och granska. Ställen som formar en, ger en nya perspektiv och lärdomar. Men framförallt upplevelser. Helgen var alldeles för bra. Trotts obekväma sängar, regn och kramperna efter pizzan kändes allt perfekt. Allt känns så himla bra här nere, även det dåliga. Man formas och man utvecklas. Och hela resan känns som en självklarhet. Självklart ska jag vara här nere. och även i dem svåra stunderna här nere, inser jag att jag aldrig har varit mer lycklig. Ja, lycka och glädje. (Och trötthet blink blink) kram

Likes

Comments

Jag skulle följa med Dean, en kille från barnhemmet för att hämta något på barnhemmet. Jag går in, direkt slås jag av den frätande lukten. Trots att jag är förkyld. Kollar åt höger, tar lite på den slitna köksbänken och får syn på den söndriga spisen. Och all smuts. Fortsätter inåt, mot något som ska likna ett vardagsrum. Ser att Dean letar efter något bland högarna. Högar av kläder och saker. Fortsätter genom korridoren. Hälsar på Åkhonå som sitter i sin rullstol. Som vanligt. Ger henne ett leende och en kram. Kollar åt höger, deras toalett, som nu har förvandlats till en klädkammare. Ännu mer högar av saker. Slås hela tiden av att det är saker överallt. Och av smuts. Kollar in i deras sovrum. Kalla sängar utan sängkläder. Samt nerkissade madrasser. Och sedan vänder jag. Backar. Går ut. Kluven och ledsen.

"Har ni några mer blöjor & våtservetter? För hon har inga med sig idag" frågade läraren mig som tar hand om bebisarna. Självklart svarade jag och gick ut för att leta. För vi köpte hur mycket som helst för bara några veckor sedan. Jag gick runt och letade. Och letade. Fick sedan reda på att Agnes hade alla saker på barnhemmet. Jaha tänkte jag och gick dit. Pratade med Agnes och bad om mer saker. Hon började leta bland högarna. Sa något i stil med, jag vill inte att sakerna ska försvinna och jag vill ha koll. Och jag vill inte ge så många åt gången. Hon räckte fram tio blöjor och ett paket våtservetter. Och jag tänkte för mig själv, har vi nu köpt massa saker vill jag inte att sakerna ska finnas på barnhemmet. Undanstoppade i olika högar. Jag vill att det ska användas. Visst jag förstår henne, givetvis ska föräldrarna inte ta föregivet att barnen ska få detta gratis på daghemmet hela tiden. För det går inte. Men. Blöjor och våtservetter som vi har köpt till dem. Vill jag också ska användas. Inte bara läggas på hög.

I början av min tid här nere möttes vi av barnhemsbarn med trasiga ryggsäckar. Så några veckor efter det, bestämde vi oss, samtidigt som vi köpte annat material att köpa några nya ryggsäckar. Math kollade fundersamt på oss dagen efter när vi packade in ryggsäckarna i bilen. "Är ryggsäckarna redan sönder" frågade han. Och vi förstod ingenting. "Jo jag köpte tio nya ryggsäckar för bara 1 månad sedan" sa han. Ja ni förstår. Trots att dem får nya saker väljer dem att använda det gamla. Man möts hela tiden av barnhemsbarn utan kläder eller söndriga kläder trots att dem har hela huset fullt. Och dem använder fortfarande sina trasiga ryggsäckar.

Allt läggs på hög här. Och man ska helst använda sakerna så lite som möjligt. Häromdagen skulle vi bära in material i ett av plåthusen som för tillfället inte används. Även där möts jag av högar. Högar av saker och kläder. Saker som förstörs av att bara ligga där. Saker som egentligen skulle kunna användas och ge nytta till så himla många människor. Men som istället möglas och förstörs. Agnes är fantastik. Men hon är expert på att samla. Framförallt kläder. För det är oftast det första människor ger, kläder. Eller leksaker. Så är det någonting man inte ska fokusera på här nere är det just materiella ting. Självklart finns det undantag. Men kärlek, närvaro och engagemang behövs mer. Och ger mer nytta.

Idag möttes vi även av en regnig och lerig kåkstad. Bilar och människor fastnade i leran. och helt plötsligt kom det en bil och lastade av massor med kartonger mitt på den leriga väggen. En man kom fram till oss och förklarade att dem skulle bygga en väg av det. Förstår ni. Dem skulle bygga en väg av gamla kartonger?! För att på något sätt slippa gå i leran, en stund. Möttes även av, inte så många men väldigt kalla och snoriga barn. Även kommit en ny bebis till daghemmet, en kille på 7 månader. Så himla söt. Tog några söta bilder på honom, varav två minuter senare spydde han ner hela mig. Haha! Var bara att ta lite papper och gilla läget. Och fortsätta gosa.

Elina hade med sig lite bilar till bebisarna i onsdags, och jisses vad dem blev glada!

Nu är även byggprojektet äntligen över(!!!) bebisarna har fått gröna fina väggar. Treåringarnas plåthus är nu även äntligen klart, isolerat med bättre tak och väggar. Samt i onsdags målade vi klart alla väggar. Och att vi även fixat utegården, klätterställningarna mm. Känns så himla bra. Och skönt!

Resterande veckor ska vi nu, äntligen få fokusera endast på barnen och lektionerna igen. Idag var vi och köpte ännu lite mer nödvändigt material samt material till vår påskvecka som vi ska ha nästa vecka. Samt att vi ska starta upp ett projekt med tänder i fokus. Vi har köpt 60 tandborstar så från och med måndag ska vi varje dag borsta tänderna med barnen. Samt förklara varför man gör det och varför man måste vara rädd om sina tänderna. Kassörskan skrattade åt oss när vi la upp alla tandborstar, muggar och tandkrämer. Men det ska bli väldigt roligt. Och det är verkligen viktigt att barnen får lära sig att borsta tänderna, för det är skrämmande att se deras tänder. Att vara så små och ha så dåliga tänder. Och visst, tandborstarna kommer att bli äckliga och det kommer inte att hålla i längden, men om vi lär några om hur viktigt det är, är jag nöjd. Några är bättre än inget.

Resultatet!!

Tandborstar!!! 

Imorgon ska vi även iväg på äventyr(!!!) Ska bo på ännu ett backpackcenter fredag till söndag. Och på lördag ska vi hajka!! Se natur, vattenfall och berg. Ska tydligen vara syperfint. Är jättetaggad!! Men nu ska jag ut och träna, springa bort lite frustration och rensa tankarna. Träning är bästa medicinen. Kram

Det känns även toppenbra med dem nya tjejerna!! <3 I tisdags på vår lediga dag var vi vid stranden & det var första gången det inte blåste like fuck, så jag slapp ha sand överallt och man kunde ligga och sola vilket var göööött

Likes

Comments

Bilresorna är fortfarande min svaga punkt här nere. Jag har alltid älskat att åka bil. Ha musik och bara tänka. För det är när jag åker bil alla tankar och känslor kommer. Genom att bara se ut genom bilrutan och möta alla dessa kontraster. Se alla bilar. Hus och människor. Samtidigt som en våg känslor kommer fram. Och funderingar. Och man känner sig så himla liten. Och ledsen. Ledsen över att det är så här. Ledsen över att man faktiskt börjar förstå att man faktiskt inte kan förändra så mycket som man vill. Och man känner sig hjälplös. Och det är just sådana känslor man slås av, genom att bara åka bil och kolla ut genom bilrutan. Otillräcklighet, förtvivlan och ilska. Att man inte kan förändra. För allt är så himla mycket större. Det handlar om alldeles, alldeles för stora problem. Problem som jag, hur mycket jag än hade velat, inte kan lösa.

Samtidigt slås jag av alla dessa människor. Dessa otacksamma men fantastiska människor. Alla enskilda individer. Dem vet inget annat. Dem vet inte hur bra det kan vara. Men samtidigt som jag sitter där, där i bilen och tänker på hur orättvis världen är, slåss jag just av alla dessa fantastiska människor. Av andra perspektiv och synvinklar. Och jag tänker på all kärlek. Gemenskap och glädje. Lyckan och deras starka tro. Och deras kämpaglad. Så samtidigt som jag tänker på hur orättvist allt är får man ändå inte glömma allt bra. Någonting som vi i Sverige aldrig kommer att få uppleva. Så även om Afrika, borde lära sig av Sverige, finns det mycket som människorna i Sverige borde lära sig av människorna i Afrika. Saker som kanske betyder mer.

En väääääldigt speciell tjej från barnhemmet, men som jag verkligen har fastnat väldigt mycket för <3

Agnes öppnade upp sig för oss häromdagen. Hon som är rektor på daghemmet. Hon som tar hand om barnhemsbarnen. Hon som är deras mamma. Hon berättade om vilka förändringar hon ville göra, framförallt med byggnaderna för att kunna förbättra daghemmet. Vilket hon hoppades kunna göra så snart som möjligt. Men är det något jag lärt mig här nere, är det att inte lita på sådant. Och saker tar extra lång tid. Men jag hoppas, för hennes skull och för barnens skull att det går att fixa. Och att vi kan hjälpa till.

Men hon berättade också om hennes barndom, hennes liv och varför hon gör det här. Hon öppnade verkligen upp sig. Att hon som 9:årig förlorade sin mamma i cancer. Samt hennes pappa. Och att hon hade en väldigt tuff barndom. Och att när hon blev äldre, förlorade sin man i sjukdom. Men tack vare hennes starka kristna tro kunde hon vända allt till något fint. Något meningsfullt. Och bita ihop. Hon såg det som något vacker. Och som ett tecken, att ta hand om alla dessa barn. En livsuppgift som hon hade fått från gud, som hon uttryckte sig. Att det var till barnen som hon skulle ge all sin kärlek till. Ge dem en bra uppfostran när föräldrarna svek. För hon vill ge barnen det hon själv inte fick. Och det var så himla fint att höra. Att höra hennes berättelse. Och att höra allas berättelse. För människor här nere, går igenom saker som vi aldrig kommer kunna förstå. Och bara som en sådan självklar sak som vatten, här nere är det inte självklart. Dem har inte vatten varje dag. Och vill dem ha vatten går dem och hämtar vatten från en gemensam kran, det smutsiga och dåliga vattnet. För att sedan bära hem det i hinkar. Och ibland tar vattnet slut. Precis som det gjorde i veckan och man vet aldrig när det kommer tillbaka. Och dessa barn som går igenom saker som barn inte ska behöva gå igenom. Saker som man inte ens önskar sin värsta fiende. Och att veta att barn, vuxna och djur går igenom hemska saker hela tiden, känns fruktansvärt. Och det gör ont. Och det är svårt att beskriva. Och jag vet att man inte ska jämföra problem. Alla problem är lika viktiga. Men jag jämför ändå. Och jag kan inte annat än att tycka att alla där hemma är löjliga med deras problem. Problem som känns så irrelevanta när man möter sådana här problem varje dag. Och jag önskar att alla i Sverige, kunde se detta med egna ögon och förstå. Och rycka upp sig.

Byggprojektet stod stilla i några dagar också... på grund av massa strul. Inget kan gå lätt här nere. Vilket kan vara väldigt frustrerande. Antingen är det, det ena eller det andra. För dålig engagemang eller för att man litar för mycket på människor. Vi bestämde oss i alla fall för att ta mer hjälp av en kille som Agnes kände, för att värdefamiljen inte brydde sig och vi ville få det färdigt så snabbt som möjligt. För det hade redan gått alldeles för lång tid. Agnes fick verktygen och lovade att plåthuset skulle vara färdigt dagen efter. Och att vi därefter kunna börja måla. Dagen efter gav Math killen lön för hans arbete och både jag och Matilda tänka att, ja, vad bra, äntligen är det färdigt. Vi går in till Agnes och hon bekräftar att allt nästan är färdigt. Vi går vidare till treåringarnas plåthus, för att måla, låser upp, kliver in och möts av ingenting. Ingenting var gjort. Det såg precis ut som när vi lämnade det förra gången. Några timmar senare såg vi killen som skulle göra färdigt bygget. Som hade fått lön för sitt arbete. Full. Och han hade såklart köpt alkohol för pengarna. Våra pengar. Pengarna som vi litade på att Math hade koll på. Och vi trodde framförallt att Agnes hade koll. Jag vet att man inte ska lita på människor här nere. Och man blir lika sårad och ledsen när sådant här händer varje gång. Men ändå. Det slutade i alla fall med att bygget var färdigt i helgen istället. Nästan i alla fall. Så allt löste sig och i söndags målade vi hela dagen. Det lilla rummet är färdigt samt det stora rummet har primer. Och nu är det endast den blåa färgen kvar. Som vi ska måla på Onsdag. Och det ska bli så skönt att bli färdiga!! Och kunna fokusera på annat. Fokusera på barnen. Och på lektionerna. Och vi har massa roliga saker planerat, påskvecka, tandvecka samt sopvecka. Ska bli superkul!!

Det lilla rummet med nya väggar och tak. Innan vi målade det.

Frächt och fint. Tyvärr var den blåa vääääääldigt ljus! Men helt klart en förbättring!

Eftersom den blåa var väääldigt ljus, bestämde vi oss för att måla en vägg grön, för att få lite mer färg vilket jag tycker blev jätte bra!! Eller vad tycker ni?

Det större rummet.... Nu fattas bara den ljusblåa färgen sen är allt färdigt!!

Veckan har annars varit bra. Strul får man alltid räkna med här nere. Även om det är väldigt jobbigt. Framförallt när det handlar om strul med barnen. Men somsagt, nu när byggprojektet snart är över och vi pratat allvar med både Agnes och värdefamiljen känns det bättre. Och vi har massa roliga saker inplanerat, med barnen samt utflykter, Och idag kommer även två nya volontärer. Så nu blir vi fyra. Girl power. Ska bli spännande!! Kram

Likes

Comments

Går inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om dessa barn ❤ vilka jävla fighters(!!) och glädjespridare!!

Likes

Comments