Jag absolut älskar ljudböcker. När man vill läsa så mycket som jag är det bland det bästa som finns att kunna varva fysiska böcker med ljudböcker som kan rulla medan man lagar mat, städar eller är och handlar. Jag vill liksom aldrig sluta absorbera berättelser och berättande. Jag är som en svamp. Så när jag inte lyssnar på poddar (jag älskar poddar) så lyssnar jag på ljudböcker. Det allra svåraste med det är dock inläsaren - vissa böcker vill man bara ta till sig i sin egna inre röst. Men sen finns det ju böcker som faktiskt nästan gör sig bäst i ljudboksformat. Där en bra inläsare, i kombination med ett inläsningsvänligt språk, kan medföra en väldigt givande läsupplevelse.

Vissa tycker att det inte är att läsa på riktigt när man lyssnar på ljudbok. Att man "fuskar". Idén att läsande måste utföras på ett specifikt sätt är problematisk på ett flertal plan, då den helt utestänger vissa läsare. Detta gäller inte enbart individer med lässvårigheter, synnedsättning eller språkstörning, utan även personer som har svårt att hitta tid till läsande eller liknande. Vad spelar det egentligen för roll på vilket sätt du läser, så länge du läser?

Så var kan man hitta ljudböcker? Personligen lyssnar jag mest på engelska ljudböcker via Audible. För den som inte vet är detta den för tillfället största engelska ljudbokstjänsten som finns och går fungerar som en prenumerationstjänst, där man får välja en bok per månad. Det går självfallet att skaffa fler, men man får då betala utöver prenumerationspriset.

Andra populära tjänster (som jag också testat) är exempelvis Storytel eller Scribd, som båda också är prenumerationstjänster. I dessa ingår dock obegränsad tillgång till e-böcker (förstnämnda erbjuder även obegränsat antal ljudböcker). Av dessa har Storytel bäst utbud på svenska. För svenska ljudböcker är även Nextory en välfungerande prenumerationstjänst. Om man inte har möjligheten att lägga pengar på detta så finns det möjligheter att långa ljudböcker via biblioteket.

Okej, men vad ska man lyssna på då? Nedan listar jag några tips på ljudböcker jag lyssnat på och verkligen tyckt om.

  1. Ibland mår jag inte så bra - Therése Lindgren
    YouTube-profilen Therése Lindgrens självbiografi om psykisk ohälsa. Jag började lyssna på den här på jobbet i somras, helt utan förväntningar, och var verkligen positivt överraskad. En väldigt viktig, välskriven bok. Det är Lindgren själv som läst in den, vilket alltid är ett plus i min bok. Det känns väldigt genuint på så sätt.
  2. Six of Crows - Leigh Bardugo
    Alltså förlåt, men det här är en av mina absoluta favoritböcker för tillfället. Leigh Bardugo är briljant fantasyförfattare. Dessutom har varje karaktär och perspektiv en egen röstskådespelare, vilket gör det hela spännande och varierande att lyssna på. Boken handlar om ett gäng unga, farliga outcasts som får i jobb att bryta sig in i den säkraste byggnaden i världen för att kidnappa en man som hålls gisslan.
  3. Ready Player One - Ernest Cline
    Filmen kommer ut i vår och är regisserad av ingen mindre än Steven Spielberg. Boken utspelar sig i en nära framtid, där i stort sätt all mänsklig kommunikation och interaktion sker genom datorn och en alternativ verklighet. När skaparen av detta (OASIS) dör, lämnar han efter sig sin enorma förmögenhet som priset i en onlinebaserad skattjakt. Som vanligt har jag svårt att förklara storyn, men jag lovar att den är värd att lyssna på.
  4. Anne of Green Gables - L.M Montgomery
    En klassiker, nu i ny inläsning av Rachel McAdams. Fantastiskt fin och bara jättemysig att lyssna på.
  5. Cirkeln - Sara B. Elfgren och Mats Strandberg
    Den här serien är lika bra på ljudbok som i fysisk form och är verkligen läsvärd ur alla aspekter. Välskriven, spännande och utmanade.

Japp... Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Ljudböcker är bra. Böcker är bra. Tack och hej.

Har du hittat mitt lilla hörn av cyperspace?
Ta hand om dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Dagens digitaliserade samhälle kan intensifiera känslan ensamhet och isolation. Rädslan att missa roliga saker verkar växa exponentiellt med vårt användande av sociala medier. Instagram-feed fyllda med bilder på restaurangmat, bubbel och hemmafester. Snap-stories av dansgolv, sena nätter och skrattande människor. Samtidigt får vi idén av "ungdom" och vad "leva livet" innebär serverat redan från barnsben. Så varje gång någon lägger upp något och du sitter hemma och gottar dig framför teven sticker det lite i hjärtat. Men då dagen efter, när du faktiskt ska träffa några kompisar eller hitta på något kul så ser du till att verkligen dokumentera det även du. Inlägget som skriker Jag också! Titta, titta vad jag gjort! Utgång med de bästa, jag lever livet. Så kommer någon annan se din bild på sitt flöde och göra samma sak. Det är en spiral av givande och tagande, ett slags destruktivt men omedvetet socialt samspel som vi ungdomar lärt oss flytande.

Men sen finns det ju även fördelar med det allt mer internetbaserad interaktion. Du kan få, och hålla kontakt med, vänner över hela världen. Det har aldrig varit lättare att hitta likasinnade. Jag säger detta i vetskapen om att det här kan vara väldigt farligt också, men min av det är endast positiv. Genom fandom och internet har jag fått vänner massa olika ställen i världen som jag pratar med varje dag - vi chattar och skypar och skickar julkort och presenter till varandra. Det är verkligen riktiga vänskaper man formar, något som för bara några år sedan sågs som onormalt (för att inte säga absurt). De börjar som internet-bekantskaper, men blir sen "riktiga", ihållande relationer som sedan går att upprätthålla, trots det faktum att man bor i olika länder eller kontinenter, genom just sociala medier. Det här skulle inte finnas utan internet, utan fandom.

Så jag kommer alltid vara evigt tacksam för de kontakter jag kunnat knyta via datorn. Det är nog dit jag vill komma i det här. Jag vill försöka se internet ur ett positivt perspektiv, i alla fall ibland. För ofta känns det ju bara hemskt, när man inser hur mycket tid vi spenderar framför våra skärmar. Hur vi skrattar åt dystopier där människor tynar bort framför datorn, men själva spenderar timmar med ansikten upplysta av skärmar.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace? Men vad roligt.
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Jag trotsade det evigt regniga vädret idag (Helt ärligt, det snöar i Sverige utom här? Varför, Moder jord? Varför?). Jag gick upp vid sju, gjorde mig en stor kopp te och några ostmackor för att sedan krypa tillbaka ner i sängen och sätta på första avsnittet av julkalendern. Jag har inte följt julkalendern på flera år, tyvärr, men jag brukar alltid bänka mig framför första avsnittet varje år för att se hur det verkar. I år har jag hört väldigt varierade åsikter kring julkalendern - många hävdar att det kommer bli ett "mellanår", inte riktigt bra men inte heller dåligt. Personligen är jag mer intresserad av den här storyn än jag varit av någon julkalender sen Tjuvarnas Jul, som var den sista jag följde på riktigt. (Vilket år var det nu igen? 2012? 2011? Jösses, det är ju typ sex år sedan!) Det kanske är lätt att säga det första dagen - att man kommer försöka följa kalendern i år. Men det brukar alltid sluta med att tiden tryter och sömnbehovet får stå i första rum. Men Jakten på Tidskristallen verkar ändå väldigt välproducerad, med fina miljöer och en (om man kan säga det redan efter de första femton minuterna) relativt intressant story. Den anspelar på de mest klassiska "tropes" som används i barn- och ungdomsberättande. Utvalda/ensamma/mobbade/annorlunda barn som tillsammans visar sig kunna rädda världen. Men jag kan förlåta det - det är ju ändå juletider. Jag ser faktiskt fram emot att se om årets kalender kommer fortsätta hålla mitt intresse. Om inte så är det väl inte hela världen - jag kan ju alltid se om Mysteriet på GreveholmÖppet Arkiv.

Förutom Mysteriet på Greveholm och Tjuvarnas Jul är nog min absoluta favoritjulkalender genom tiderna Kaspar i Nudådalen (2001). Den var precis i min smak - vintrig som tusan, mycket snö (väldigt mycket snö) och småspännande äventyr i mysmiljö. Även den finns på Öppet Arkiv, har jag sett. Men nu ska jag sluta snacka julkalender. Det är dags att ta sig ann dagens tentaplugg. Men det ska väl gå det också, det är ju ändå December. Nu orkar vi ändå fram till ledigheten.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace? Hej, i så fall. Har du råkat komma fel?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Jag har funderat en del på det här med reality-tv. Jag följer sällan reality-program - om man inte räknar Melodifestivalen, enstaka Idol-säsonger eller någon annan sådan där grej som man typ måste följa för att hänga med i vad folk pratar om i skolan eller på jobbet. Populära program som Paradise Hotel, Bachelor eller Big Brother har jag aldrig fattat grejen med. Jag har aldrig dragits till program som anspelar på idén om "dumma blondiner" och bara handlar om unga människor som får instruktioner att skapa drama för att "göra bra TV". Det gör jag fortfarande inte, det är inte det jag vill komma till med det här. Jag kommer förmodligen aldrig intresseras. Men vad jag vill försöka säga här är att jag så enkelt dragit alla program över en kam. Har rynkat på näsan och skakat på huvudet. Vill inte kännas av det.

Så I somras var jag hemma i feber en vecka och hade inget över huvud taget att göra. Det slutade med att jag såg på tre säsonger av Parneviks och första säsongen av Wahlgrens Värld. Det var lättsamt, krävde inget vidare mentalt jobb från min sida och fick mig att skratta mellan hostattackerna. Det var kul, helt enkelt. Det gjorde mig glad. Men nu har det också fått mig att tänka. Jag tycker fortfarande illa om Paradise Hotel och Big Brother och liknande program som (utifrån min upplevelse) inte gör något annat än normalisera drama, sexualisering av kvinnor och liknande destruktiva beteenden. Men jag gillar lite lättsamma, humoristiska (och ibland smått fåniga) program som Parneviks eller Wahlgrens Värld.

Det är bara ett problem, och när jag insåg det blev jag bara väldigt trött. Jag skäms. Jag skäms över att jag tycker det kan vara trevligt att titta på. Jag smusslar med dator eller mobil och försöker kolla på det diskret. Jag tittar på det på TV, men har alltid datorn eller en bok med mig för att kunna se upptagen ut om någon skulle komma in. Oj vadå, det där? Nej, jag bara hade något på. Det är lite småkul sådär.

Ju mer jag funderat över det här desto mer frustrerad blir jag, för jag inser att det handlar om mitt behov att bevisa att jag är en smart ung kvinna. Jag är en 20-årig tjej som försöker tas på allvar. Men det spelar ingen roll hur bra jag lyckas med mina studier, det spelar ingen roll hur motiverad jag är eller hur många böcker jag läser. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar långa litterära diskussioner. För jag vill inte visa att jag tycker det är kul med ett visst TV-program i rädsla att folk ska se ner på mig. Och det sjuka är att jag aldrig riktigt reflekterat kring det. Aldrig tänkt ett extra varv. Varför kan jag inte sträva mot att bli en påläst, intellektuell kvinna men ändå gilla att titta på något roligt program på TV ibland? Varför får killar som omvärlden ser som högintelligenta se på skräp-TV eller sport hur mycket de vill utan att någon ägnar det en andra tanke, men jag som ung kvinna måste försöka smussla med det jag tycker kan vara roligt att göra på fritiden i rädsla att inte tas på allvar?

Okej, så det här inlägget har officiellt blivit lite för långt känner jag. Men ju mer jag tänker på det här desto mer går jag upp i varv. Världen gör en så himla frustrerad ibland. 


Har du på något sätt hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Vad håller jag på med egentligen? Vem tror jag att jag är? Okej, så jag känner att jag måste skriva ner det här som ett litet brev till framtida mig för att förklara varför jag gör det här. Grejen är att jag funderat på att skapa någonstans som jag kan skriva ner mina tankar om allt jag går och tänker på gällande kreativitet, popkultur och liknande, men av någon anledning har jag aldrig kunnat föra dagbok. Kanske för att namnet i sig skapar någon slags underbyggd förväntning av daglig uppdatering om vad som händer i livet? Jag vet inte, men hur som helst har jag aldrig riktigt lyckats med det. Så jag provar så här istället. Jag menar jag fattar att ingen kommer läsa det här, och på något sätt känns det ganska betryggande? Som att det är mindre sannolikhet att någon läser mina tankar här än i en liten bok som jag skulle bära med mig överallt.

Så grejen är att jag gett mig själv utmaningen att göra det här. Förhoppningsvis lyckas jag hålla igång åtminstone en månad eller två. Jag tänker inte vara för överambitiös, för då kommer jag bara bli besviken när det fallerar. Det känns rätt spännande faktiskt. Som om mitt eget lilla hemliga hörn där jag kan dokumentera vad jag tänker på och utveckla mitt eget skrivande på något sätt.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace? Jag vet inte hur det skulle gått till men, men.
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Igår släpptes första trailern till den kommande filmen Love, Simon (20th Century Fox), som är planerad att ha biopremiär 16:e mars nästa år. Filmen är producerad av teamet bakom The Fault in Our Stars och är baserad på Becky Albertallis bok Simon vs. The Homo Sapiens Agenda.

Jag läste boken när den kom ut (*high-fives self*) för några år sedan. Istället för att försöka ge någon halvtaskig sammanfattning av storyn tänker jag hänvisa till trailern ovan (snälla se den), samt allas vår vän Google. Men bara för att få lite kontext då - Sextonåriga Simon Spier har anonym mejlkontakt med Blue, som precis som Simon själv är gay. Ingen av dem har dock kommit ut än, men när en av Simons klasskompisar får tag på mejlkonversationerna dem emellan börjar Simon fundera över huruvida han borde ta steget att berätta för de i sin omgivning. Boken är mysig, humoristisk Young Adult contemporary med fantastiskt mycket hjärta och roliga dialog.

Trailern utlovar ett ungdomsinriktad drama i liknande nerv som filmatiseringen av John Greens populära böcker, och det faktum att teamet som står bakom Love, Simon även producerade The Fault in Our Stars gör mig bara ännu mer intresserad. Jag fick så himla mycket känslor av att se trailern och till en början hade jag svårt att placera dem, att förstå vad de ens betydde. Men sen insåg jag - det här känns som början på någonting. En romantiskt komedi med en sextonåring i huvudrollen som inte definierar sig som straight? Sign me up. Jag hoppas (och tror) verkligen att den här filmen kommer slå. Det är ändå 2017/2018. Jag menar, kom igen? Det är hög tid att världens mångfald fick reflekteras i media och den här filmen känns som ett stort steg i rätt riktning. För att inte tala om att den verkar galet rolig, välproducerad och allmänt fin.

Jag är så glad över att den här filmadaptionen faktiskt gjorts och jag ser verkligen fram emot att se vad det kommer betyda för framtida filmatiseringar och berättande i mainstream media över lag. Vi har massor av intressanta filmatiseringar att se fram emot de kommande åren: Angie Thomas omtalade debutroman The Hate U Give om Black Lives Matters rörelsen spelas för tillfället in med Amandla Stenberg i huvudrollen. Sistnämnda spelar även huvudrollen i uppkommande dystopin The Darkest Minds, baserad på Alexandra Brackens bok med samma namn. Vi ser successivt allt mer representation inom popkulturen, men utvecklingen är fortfarande långt från idealstadiet. 

Har du hittat mitt lilla hörn av cyperspace? Vad gör du här?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Hej hej världen,

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, om jag ska vara helt ärlig. Det här är mitt sätt att försöka dokumentera mina tankar kring allt i mitt liv som handlar om kreativitet, fandom, skrivande, böcker, Tv-serier och liknande. (Spoiler Alert: Det mesta i mitt liv handlar om ovanstående). Om vi nu ändå är ärliga här, så kanske jag ska erkänna att det här är mitt... fjärde? femte? Förmodligen femte, om jag räknar en bloggliknande hemsida jag försökte starta en gång (låt oss säga att den är ganska tom), som jag försöker mig på att blogga. Jag har alltid älskat idén med bloggande och min första blogg (den är igenbommad och arkiverad sen länge) lyckades jag ändå uppdatera under hela min högstadietid. Ni vet - när att blogga var det alla gjorde? Japp, jag var en sådan människa. Jag tyckte det var superkul, och det är ett jätteroligt att kunna gå tillbaka och titta på vad som hände i mitt liv, vad jag tänkte på och vad jag gillade. Jag har aldrig lyckats riktigt föra dagbok heller, så bloggen blev verkligen en slags dagbok för mig.

För tillfället pluggar jag vid Uppsala Universitet och jag hoppas att jag ska kunna använda den här bloggen precis som jag använde min förra - som ett sätt att skriva av mig och kunna skrolla igenom om fem, tio, femton år och le åt min egen okunskap.

Jag har alltid älskat att skriva. Eller nej, vänta. Jag har alltid älskat att berätta - långt innan jag älskade att skriva. Men jag har älskat att skriva sedan jag lärde mig att göra det. Så länge jag kunnat har jag drömt om att vara författare. Jag kommer ihåg hur jag smusslade hem skrivböcker från skolan och fyllde dem med berättelser. Jag kommer ihåg hur jag kunde läsa sent in på kvällarna och somna med drömmar fyllda av outforskade världar och ännu okända äventyr. Jag kommer ihåg hur berättelser alltid snurrat runt, runt, runt hos mig. De har alltid funnits där - i hyllan och i huvudet. Och i hjärtat. Framför allt i hjärtat.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyperspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments