Jag flyttade till min pappa första gången när jag var 5-6 år gammal, jag gick i förskoleklass. Jag sa till mamma att jag ville flytta, att jag hatade henne och att pappa var bättre. Min mamma blev såklart sårad och lät mig. Idag är jag nog dock av åsikten att mamma skulle ha hindrat mig. Men hur som helst, hon anordnade flytten.

Första helgen hos pappa, kom ihåg min ålder här, fick jag order om att storstäda huset som han hyrde. Allt skulle städas, när jag gjort det behövde det diskas och maten lagas. Jag sprang runt med en dammvippa, jag städade. Till slut orkade jag inte mer, jag ville inte städa, det var ju för fan inte mitt jobb. Jag låste in mig i farstun där det fanns en fast telefon. Jag ringde i smyg till mamma, jag viskade och grät. "Mamma han tvingar mig att städa". Pappa hörde mig, han bankade på dörren till farstun. "Kom ut, ungjävel! Vad håller du på med? Du får inte använda telefonen!"

Jag kommer ihåg hur jag satt på golvet med benen uppdragna mot bröstet, jag skakade. Jag sa att jag ringde mamma för att säga att jag saknade henne. Pappa sparkade till slut upp dörren, han tog tag i min arm och släpade ut mig i vardagsrummet. Jag fick blåmärken på armen. Pappa slängde ner mig i soffan.

Jag hade en kompis i skolan som jag bodde granne med, vi åkte skolbussen hem tillsammans varje dag och gick hem till mig. Skolan slutade vid 13-14 tiden och pappa jobbade till sena eftermiddagen. Jag och kompisen lagade mat, hon var ett år äldre än mig, men vi var bara småbarn ju. Vi lagade för det mesta pyttipanna, felix färdiga. Det var enkelt. När vi ätit ville jag städa och göra det fint, jag hällde diskmedel på spisen, gnuggade med en disksvamp och torkade av. Jag rengjorde bänkarna och såg till att allt var diskat. Jag och kompisen lekte ett tag innan hon gick hem. När pappa kom hem var han vansinnig. Vad i helvete hade jag gjort i köket. Jag förstod aldrig varför han var arg, jag hade ju städat efter mig. Såvitt jag minns så gjorde jag det ordentligt och jag vet än idag inte varför han blev arg. Han drog i mig, slet i mina armar. Lyfte upp mig och slängde in mig i mitt rum. Vid tillfällen slog han mig med knytnäven över bröstet, ryggen eller armarna. Aldrig ansiktet dock. Jag gick alltid i långärmat, jag var inte med på gympan, jag ville inte visa min kropp. Vid ett tillfälle kastade han ner mig för en stentrapp utomhus som gick till källaren. Jag var gul och blå över hela kroppen i flera veckor. Det gjorde jätteont. Men jag var i skolan. Jag hade mycket kompisar i skolan som jag lekte med. En gång var vi på golfbanan på utflykt. Jag minns att en av mina kompisar la handen på min överarm, jag ryggade tillbaka. Hon tittade på mig, hon hade sett blåmärkena förut. Jag visste där och då att hon förstod. Hon frågade "hur är det egentligen?" jag svarade att jag gått in i en dörr.

Jag var 6 år gammal. Jag sa till min fröken att jag ville prata med kuratorn. Jag fick en tid. Jag tog mod till mig. Jag berättade för henne hur pappa behandlade mig, jag berättade om tvånget, jag berättade om slag, sparkar och fasthållning. Jag grät, jag var rädd. Hon släppte sedan ut mig i klassrummet igen. Hur fan tänkte hon? Hon skulle hållit mig och ringt till socialtjänsten. Men så gjorde hon. På kvällen när jag var hemma och pappa kommit hem så ringer telefonen. Det var kuratorn, hon berättade för min pappa vad jag berättat för henne. Mitt hjärta bultade så hårt. Jag minns än idag hur rädslan byggdes upp, hur jävla skiträdd jag var. Han la på luren, han skrek åt mig. Hur i helvete kunde jag? Ja, hur i helvete kunde jag? Han slängde in mig på rummet, han låste dörren med en nyckel han lät sitta kvar. I 3 dagar var jag där inne, ingen mat, inget vatten, ingen toa och ingenting.

Denna kurator blev så småningom av med sin tjänst och det stod i tidningarna om vad hon hade gjort.


Likes

Comments

Ett av mina största problem, som jag upplever det, är att jag inte känner mig "hemma" någonstans, inte ens hemma hos mig själv. Jag känner inte den där "gud, vad skönt att komma hem"-känslan. Jag känner inte den där trygga hemma-känslan. Jag känner hela tiden att jag är påväg någonstans, någon annanstans.

Jag flyttade första gången när jag var ett halvår gammal, sedan innan 2 års dagen, sedan vid 5, 6 och 9 års ålder. Jag flyttade även när jag var 13, 14, och 15. När jag var 16 år stack jag hemifrån och var borta, bodde hos kompisar lite här och var. När jag sedan återvände hem till mamma kastade hon ut mig, jag blev hemlös ett tag. Försökte få hjälp av socialtjänsten men de la ansvaret på mina föräldrar. Såklart, de var ju ansvariga över mig. Det stora problemet var bara att jag hela livet flyttat fram och tillbaka mellan dem. Pappa slog mig, sparkade, kastade iväg mig och agerade nedsättande. Jag blev inlåst. Jag fick höra att jag inte var något värd. Hemma hos mamma så söp min styvfar. Han var resemontör och låg ute på veckorna, men när torsdagen kom så var det ett ständigt fyllekalas ända fram till på söndag. Då var man bakis och otrevlig istället. Ingen av mina föräldrar såg till att jag kände mig trygg hemma. Ingen av dem prioriterade mitt mående före sina egna måenden. Jag var inte lätt att tas med heller, såklart, men var det så konstigt efter att ha blivit slagen, nedvärderad och bortglömd sedan jag var 5 år gammal? Jag gjorde revolt, jag sket i alla vuxna och tog mig an livet själv. Till slut fick jag hjälp av socialtjänsten, jag fick en lägenhet, jag flyttade in i den när jag var 17 år gammal och har sedan dess inte återvänt till någon av mina föräldrar. Men själv flyttade jag sedan som 18 årig, 19 åring, 21 åring och sedan när jag var 24. Nu har jag inte flyttat, men jag kämpar hela tiden med att inte följa flyktkänslan, att ge vika för mitt behov att flytta på mig. Jag vill känna mig hemma, jag vill inte flytta hela tiden i hopp om att det ska vara bättre på det nya stället. För det är så jag tror det är, det sitter så djupt i mig att man flyttar med jämna mellanrum. Jag har märkt att 3 år är min gräns sedan kommer den där känslan och tankarna att det är dags att röra på sig. Samtidigt känns det lugnanande om jag tänker att jag inte behöver flytta, jag kan bo här och bara låta allt vara som det är. Det är en kamp, en kamp som förföljer mig, mest troligt på grund av min väldigt ostabila barndom. Jag har inga rötter nånstans, för jag har aldrig varit någonstans tillräckligt länge för att skaffa mig det.

Det är många saker som påverkat mig i barndomen, väldigt många som jag kämpar emot idag. Men ett av mina mål just nu är att jag ska stanna här, jag ska lära mig att känna mig hemma, att känna "det här är mitt hem". Det gör jag inte i dagsläget, det känns som en tillfällig lösning. Det är inte rätt, det är sjukligt, det vet jag. Jag ska dock vinna över mig själv, jag ska lära mig och jag ska bli lugn i det. Jag ska lära mig att uppskatta det jag har - inte försöka fly från det och jag ska lära mig leva - på riktigt.

Likes

Comments

Det vet inte jag, inte ni heller. Jag skriver nu mitt första inlägg i min nya dagbok. En dagbok där jag vill vara anonym. Jag jobbar på en myndighet och jag har ett par riktigt galna människor i mitt liv. Eller ja, både hade och har. Det har varit kaotiskt i princip sedan jag föddes. Det är lite kaotiskt nu med, men extremt lite kaosjämfört med tidigare. Jag är faktiskt rätt uttråkad, det skrämmer mig, jag hinner tänka och det är fan inte alltid bra alltså. När man konstant har haft galenskaper omkring sig och de helt plötsligt försvinner, vad sjutton gör man då? Är man van att det alltid är något som behöver "dealas" med och det lugnar ner sig blir man helt vilsen. Det är jag. Vilsen, förvirrad.

Jag har två barn, jag är ensam med dessa två. Jag är singel och kommer nog alltid vara det. Tanken att träffa ännu en idiot till karl är inte särskilt lockande. Nej, jag drar inte alla över en kam, men idioterna verkar söka upp mig... eller jag dem. Hur som helst, det är skönt att vara ensam. Att få persue mina egna drömmar och mål. Inte för att jag vet vad de är just nu, men jag skaffar mig några med tiden.

Min tanke är att jag behöver skriva, jag behöver bearbeta allting jag har varit med om och det tänker jag göra här. Det kommer inte vara inlägg som skildrar en fantastisk barndom eller något romantiskt underbart. Förmodligen kommer det skrämma läsare (om någon läser) då jag tänker vara brutalt ärlig. Jag har blivit kränkt på så många sätt av människor jag trodde stod mig nära. De stod mig säkert nära och därför kränkte de mig. Jag får ofta höra "jag förstår inte hur du orkar, att du står på dina två ben efter allt". Finns det något alternativ, brukar jag fråga då. Nej, det gör det inte. Eller jo, det gör det men jag är inte en sådan person som ger upp och ser mig själv som ett offer. Jag är jävligt stark, ambitiös och driven. Jag har lyckats uppnå allt jag vill uppnå och ingenting stoppar mig.

Det låter som jag är hemlighetsfull - jag vet. Det är jag dock inte, jag tänkte lägga en grund. Jag vet inte vem jag är idag eller vem jag vill vara framöver, jag tänker att denna fina dagbok kan hjälpa mig att hitta den personen. Jag har alltid identifierat mig själv med människorna runt mig, inte haft en egen identitet rent och slätt så. Jag hade aldrig den där perioden i tonåren och yngre 20 åren där man testar och skapar sig en identitet. Mitt liv har präglats av misshandel och försummelse och en sak har alltid avlöst en annan. Jag blev mamma i tonåren, jag träffade karl efter karl som envisades med att göra mig illa. Först nu, har jag ingen karl, jag har klarat min utbildning och jag har ett jobb, jag ska lära mig att leva ett vanligt vardagsliv utan misshandel och utan kränkningar. Hur gör man det? Jag är snart 30 år gammal och vet inte hur man lever ett "vanligt" liv. Jag är skadad på så många sätt, jag är traumatiserad på fler sätt än ett, men nu har jag gett mig fan på att jag ska hitta den där personen som jag vill vara - inte som nån annan vill att jag ska vara. Jag kommer här blanda mellan barndomsminnen, minnen från mitt vuxenliv samt tankar om vad framtiden har att erbjuda och komplexiteten av att själv vara socialt skadad och arbeta med socialt utsatta personer. Ingen censur, inga lögner, jag tänker vara brutalt ärlig. Vill ni följa med mig på min resa till ett mindre kaotiskt liv?

Likes

Comments