Vi sitter på den lilla bänken med världen framför våra fötter. Hela vår värld. Han kramar mig hårt, jag tycker att det känns fel och försöker slingra mig ur. Han tar ett fastare grepp och viskar i mitt öra “lite till, snälla”. Hans röst låter så liten, så ledsen och jag låter honom krampaktigt hålla kvar mig. Jag lyssnar på hans andetag, känner hur hans näsa och läppar vidrör min nacke. Tårarna bränner bakom mina ögonlock och andetagen fastnar långt ner i halsen. Jag vill säga någonting men vill samtidigt inte förstöra den här stunden, för jag vet att det är sista gången.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag är en person som springer, en person som knyter på mig löparskorna och hoppas att allting ska lösa sig, om inte nu, så senare. Jag är en person som höjer musiken i öronen för att överrösta tankarna, en person som hellre hör oljud än tystnaden. Jag håller allting inom mig men nu ska allt ut.

Likes

Comments