Har vi slutat att se varandra i ögonen?

Jag bär orden med mig "tack för blicken!" av mannen som upplevde sig mött vid nattvardsbordet! För ett kort ögonblick fick vi ögonkontakt och känslan av mötet verkar han ha burit med sig vidare.

Kanske lever vi i avsaknad av riktigt, värmande ögonkontakt. Den där kontakten som visar att jag både ser dig och bryr mig om dig. Den där blicken som kan göra att man känner sig lite buren av varandra.

Hur ofta ser vi egentligen varandra i ögonen utan att det blir sådär obehagligt och stirrande? Kanske har den moderna tidens medier gjort att vi tappat känslan för det där nära mötet. Det händer så mycket omkring oss så vi hinner inte stanna upp och koncentrera oss på en enda person. Vi pratar med varandra men byter kanske inte blickar. Vi ropar på våra barn men hur ofta sätter vi oss ner på deras nivå och ser dem rakt i ögonen?

Kanske behöver vi lära oss på nytt, öva oss i att se, att vara närvarande, att med blicken säga "just nu bryr jag mig bara om dig och är genuint intresserad av vad du berättar".

Övning ger färdighet!

Likes

Comments