Tack till Astrid Wiktorsson för idé och inspiration

Bike race. Jag sitter med några vänner och diskuterar. Alla sitter med sina mobiler och pratar om vad som händer på skärmarna. Jag har hittat en ny app, bike race. Nervöst sitter jag och funderar på om jag ska ladda ner den, bike race. Det va länge sedan jag laddade ner een ny app och jag vet inte om jag känner för en ny app. Jag bläddrar igenom bilderna och känner att detta kanske ändå är rätt app för mig. Men jag slås ändå av en tveksamhet. "Vad är det värsta som kan hända?" Säger någon "ta tag i det här nu och bara ladda ner bike race" säger någon annan. Ja vad är det värsta som kan hända? Bike race kanske tar så mycket minne att jag måste göra mig av med andra appar, bike race kanske inte är så kul som det verkar. Jag bestämmer mig för att göra det, jag laddar ner bike race. "nu är det gjort" tänker jag högt för mig själv medan jag andas ut tungt. Tiden som appen tar för att ladda ner känns som en evighet och jag vankar av och ann under tiden som jag väntar. Nu är nedladdningen klar och allt har gått bra, dags att ta tag i detta.

Jag ska erkänna att jag är lite nervös när det är dags att öppna appen för första gången. Lite handsvett har jag men jag tror inte att det kommer att störa, inte så mycket i alla fall. Medan jag långsamt trycker på appen fylls med ansikte av ett starkt ljus. De olika reklamerna för skaparna av appen spelas framför ögonen på mig. Jag tittar på startmenyn och tänker att det ser ganska bra ut, jag ska börja spela bike race. Jag trycker på första banan och är redan fast. Det tog inte många sekunder innan jag insåg att detta va en app av hög standard. Om jag ska se tillbaka på mitt liv så kan jag säga med viss säkerhet att jag har erfarenheter vad det gäller denna typen av spel men det va ett bra tag sedan sist, och det märks. På första banan gör jag flera fel, många uppenbara nybörjarmisstag, men jag landar ändå till slut på två stjärnor. "Helt okej" tänker jag, men jag kan bättre.

Jag stannar upp för att samla krafter till nästa bana, dags att fokusera om och få bort all nervositet. Bana två är lång, men det stör mig inte, snarare tvärtom då jag märker att jag börjar fastna för spelet. Även fast jag bara tagit mig igenom två banor känns det som att jag inte gjort något annat än spelat bike race hela livet. Jag bestämmer mig för att lägga undan mobilen en stund och göra något annat. "Bike race" säger jag högt för mig själv samtidigt som jag lägger ner mobilen i fickan. Jag går till kylen för att ta lite mat men har redan bestämt mig för att spela när jag kommer tillbaka. "Tänk vad man kan hitta för appar bara sådär" tänker jag medan jag smörar en macka, "vad hade hänt i mitt liv om jag aldrig hade tagit steget och laddat ner bike race?" Det är något speciellt med bike race, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag har fastnat. Jag öppnar bana tre och undrar vad som kommer hända nu? Vad är det nu som kommer fånga mitt intresse? En ny bana? En nytt cykel? Eller kanske rent av ett nytt Hopp?


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag är en svensk medborgare, jag är myndig, jag får köra bil, jag får gå på krogen, jag får gifta mig, jag får skriva på kontrakt, jag får rösta i svenska val, även om min röst kanske inte alltid räknas.

I Sverige har vi inget eget parti som har egen majoritet, alla partier som vill ha något att säga till om i Sverige måste vara redo att sammarbeta med andra. Det är så vårt politiska system fungerar, man kompromissar med varandra för att så många som bara kan ska få igenom det som är viktigt för just de partiet. De är ett bra system där alla kan få sin röst hörd. Detta gäller alla förutom ca 13% av Sverige.

Jag lever ett normalt liv i en medelstor stad, i trygga Sverige. Jag bor med mina föräldrar och min syster. En bra uppväxt, och en bra skolgång. Men något som jag lärde mig i skolan har visat sig vara en stor lögn. I skolan får man lära sig att allas röster är lika mycket värda, detta stämmer inte. I Sverige så fryser vi ut ett av våra största partin för att de inte tänker som man brukar tänka. Tänka sig att man kan göra så!

I torsdags satt jag på ett av stadens små Caféer med några vänner. Jag har just satt sikte på min napoleonbakelse och säger glatt för mig själv ”napoleonbakelse är det godaste jag vet”. Några av mina vänner instämmer och några säger att det inte är det godaste men att det är ganska gott. Men en av mina vänner säger att hen inte gillar Napoleonbakelser. Stämningen blir iskall. Denna vän går där efter för att hämta en påtår och frågar om någon vill ha, ingen svarar. Alla vi andra sitter och pratar om hur gott det är med napoleonbakelser. Ingen pratade med henom på hela fikastunden. Hen frågade om vi tyckte att Kaffe eller te var godast till fikat, men ingen svarade för hen gillade ju inte Napoleonbakelser. Efter fikastunden går jag till biblioteket med en av mina vänner som också va med på fikastunden, vi får lite dåligt samvete över hur vi behandlat vår polare och bestämer oss för att ringa hen. Hen säger att alla fryser ut henom för sina åsikter och att allt hen vill göra är att vara med i samtalet.

Jag röstar inte på SD. Jag tycker att de har fel i mycket av vad de tycker och tänker, men 13% av Sveriges befolkning röstade faktiskt på SD i det förra valet. Vi kan inte säga att det är okej att frysa ut 13% av Sveriges befolkning, bara för att de inte tänker som andra gör. Vi måste ha en demokrati som grundar sig i diskussion och kompromisser.

Känn er fria att kommentera om ni har några tankar! Försök att hålla en trevlig ton!

/Puss, Hej!​

Likes

Comments

Kylan biter min kind när jag går ut genom dörren och in i den tidiga morgonen. Trots att dagen inte erbjuder några lektioner har jag valt att gå upp tidigt. Jag ångrar detta beslut samma stund som kylan träffar min trötta kropp. Utan plan ger jag mig mot busstationen för att starta dagens äventyr. Efter en 30 min så anländer jag till stationen där ensamheten är slående. Jag valde att vänta några minuter innan jag begav mig hemifrån för att undvika alla morgonstressande pendlare. jag går till tågstationen och kollar nästa tåg "Uddevalla C, Strömstad". Jag bestämmer mig för att sätta mig på tåget och se vad som händer. Tåget är nästan tomt, i min vagn är det jag och en äldre man. Jag tar fram min dator och öppnar ett tomt worddokument för att under resan anteckna tankar och idéer. Min resa tar fart och jag sjunker långsamt in i mina tankars värld. När tåget susar fram längs rälsens slingriga väg och bebyggelse efter bebyggelse seglar förbi kan jag inte göra annat än tänka på de som bor i alla dessa hus. Hur dessa hus och dessa kvarter är en av nyckelplatserna i deras liv och för mig är det inte något mer än en liten gata som jag snabbt passerar på min resa. Tanken får mig att vilja stanna i varje kvarter och i varje hus och lyssna på alla dessa människor. Att prata med dem om hur det är att växa upp just här och fråga vad som har varit viktigt med denna plats i just deras liv. Men någon tid för sådant ges inte. Datorn framför mig börjar nu fyllas med tankar och med intressanta teorier. Jag lutar mig tillbaka sätter i ett par hörlurar och andas ut. Jag känner hur jag nu slappnar av och innan jag vet ordet av det så somnar jag.

Jag vaknar upp på Strömstad Station. Det verkar som att jag är den ända som är kvar på tåget. Jag går av och slås av den friska kustluften. Jag börjar att promenera. När jag går där börjar jag tänka på hur fullt det alltid är här på somrarna, men nu är det nästan tomt. En känsla av obehag kryper sig på och jag ökar tempot i min promenad. Vilken dyster syn denna sommarstad är på vintern. All glädje som fyller denna stad under sommarmånaderna är som bortblåst. Den friska luften som tidigare kändes så underbar börjar nu kännas vass och ovan. Jag bestämmer mig för att hitta en restaurang där jag kan sätta mig och samla mina tankar. Jag börjar gå längs gågatan men inget är öppet. Till slut hittar jag en pizzeria och går in i värmen. Jag beställer mat och medans jag betalar börjar jag prata med den unga grabben bakom kassan. Jag frågar hur affärerna går under vintern. Han berättar att det är förfärligt, de måste kämpa för att gå runt under vinterhalvåret. Jag ser mig om i den tomma restaurangen. Jag säger något som jag inte mins för mina tankar var långt där ifrån. Grabben bakom kassan skrattar till, jag måste ha sagt något roligt. Jag tar min mat och sätter mig mitt i den tomma salen. Plötsligt fylls jag av en varm känsla. Det är något väldigt fint med den tomhet som råder här, hur pizzerian lever för gästerna på sommaren, hur staden anpassar sig till turismen. Det mörker som jag tidigare kände över denna plats förvandlas plötsligt till en kärlek. Denna plats kändes så mörk att det lilla ljus som trängde igenom kändes så mycket starkare. Du vet när man ser något gammalt, slitet och rostigt som borde ersättas av något nytt, men du kan inte släppa det med blicken. Föremålet har som en egen karaktär och historia som speglar sig i det nuvarande tillståndet, och något så gammalt kan kännas som något av det finaste som finns. Så kände jag för Strömstad den där kalla vinterdagen. Jag vet inte om detta låter så vettigt men det kändes så omtumlande på något sätt.

Det blev ett lite annorlunda inlägg men jag hoppas att ni gillar det, om ni inte gilla det så kan ni skriva en kommentar.
Puss, hej!

Likes

Comments

Boom säger det och så är han tillbaka. Han är inte bloggaren dom vill han, han är bloggaren dom förtjänar.
Nej men seriös, jag missade att skriva ett inlägg igår också, jag låg i feber hela dagen och de få tillfällena då jag kunde öppna ögonen så koncentrerade jag mig på andra saker, som att äta, dricka och förbereda inför nästa tackling. Även om jag nu börjar inse att det inte är så lätt att introducera en ny vana som ska utföras varje dag så tänker jag fortsätta försöka.

Under dagen har inte mycket av intresse hänt, jag tillbringade kvällen med några polare. jag tror vi börjar bli mästare på att sitta runt ett bord och bara hänga. Men under dagen har en ny idé tagit fart i min lilla hjärna. Jag tänkte på de eviga problemet med att det inte finns någon film att se när man träffas för att se på film. Det blir alltid ett himla tjat om vad man ska se för film. Samtidigt är aktiviteten, att träffas och se på film, lagom stimulerande efter en lång dag. Därför tänker jag starta "The Award Nominated Film Club" eller ANFC som det kommer att kallas i folkmun. Det går helt enkelt ut på att man går igenom alla nominerade filmer inom en överenskommen kategori, hos en valfri filmpris utdelare. Det kan vara till exempel Academy Awards, Guldbaggen eller MTV Movie Awards. Det kommer finnas hur mycket film som helst. om man då bara lägger upp ett bra schema kan man se en film varje vecka eller liknande och alltid veta vilken film som kommer visas! Galan, eller den tillställning då priset delas ut, ser man förstås tillsammans. Jag vet att idén inte är super unik och att det finns liknande grupper men nu är det dags att jag startar en.

Det kanske är en dum idé som ingen hade nappat på. Men om det är någon som har liknande grupper så kommentera gärna vad som funkar och vad som inte funkar, så slipper jag göra samma misstag. Lämna gärna ett filmförslag eller två i kommentarerna så jag har något att titta på tills jag har startat ANFC.

Puss, hej!

Likes

Comments

vet du vad du har Elias? Taskig tajming...
Igår när jag gick och la mig kände jag att nu, nu är det dags för mig och ta tag i livet! Jag ska börja träna regelbundet, fixa ett nice jobb osv... *Klipp till* Jag vaknar idag och känner mig så sjukt hängig, det va som att min kropp hörde mina planer och tänkte "det där låter alldeles för jobbigt! Inled operation snuva och feber". Men jag gick upp och tänkte "de är bara psykiskt, detta stoppar inte mig!" Jag går in i duschen och tänker att det nog går att tvätta bort sjukdomen... (FYI, det funkade inte...). Jag kände mig stark, dags att tackla dagen!

Först ska jag in till stan för att vara med på ett planeringsmöte. Jag går den drygt 20 min långa promenaden till tågstationen, sätter mig på tåget, och då slår det till... Som en blixt från klar himmel kommer frossan... Jag sätter mig på toaletten på tåget för att inte visa att jag sitter och skakar. Där sitter jag och blundar hela resan (förlåt herrn som stod i kö...). Efter en kvart på tåget anlände jag till stationen. Jag såg på mig själv i den lilla spegeln. "Men ta dig samman Elias" tänker jag och tar ett djupt andetag. Plötsligt kändes det lite bättre och jag kriga mig därifrån. Mötet gick bra, jag tror att det inte märktes att jag var sjuk. Mötet tog slut. Jag beger mig med raska steg mot busstationen och sätter mig på en buss som ska ta mig hem. Jag hinner knappt sätta mig på bussen innan frossan kommer tillbaka och jag halvsomnar. En kvinna som sitter på raden bakom mig (bless her soul) sträcker fram en vattenflaska och frågar hu jag mår. De sjuka är att jag tar flaskan och dricker upp vattnet. Om du inte känner mig så ska jag informera om att jag har bacillskräck, asså jag delar bara flaska med ett få utvalda... Så allt dåligt kommer med något gott. Eller vem vet, jag kanske jag har fått herpes.... Men tillslut kommer jag hem äter lite och lägger mig sedan för att sova, men det gick inte... Jag låg och skakade medans jag titta på Youtube. När jag sedan gick för att ta temperaturen så hade jag 38.6. inte så farligt tänkte jag och l mig för att skriva ett blogginlägg och där är jag nu! Jag får se hur jag tacklar morgondagen, det kommer bli ett äventyr....

Hoppas ni alla har haft en bättre dag en vad jag har haft.

Puss, hej!

Likes

Comments

Det här med kontinuitet är inte riktigt min grej. Jag har ett visst beroende av att vara dryg mot mig själv så jag ska alltid hålla på och vara jobbig mot mig själv. Så igår bestämde jag mig för att skriva ett inlägg, så jag gjorde det aldrig. Meeeen efter som denna bloggen inte följer några bloggregler bestämmer jag nu att jag ska kompensera för gårdagens uteblivna inlägg genom att både publicera detta inlägg, som är ett vanligt inlägg, och ett debattinlägg som jag skrev igår.

Har ni någonsin känt för att bara gå på en buss och åka? Det är precis vad jag tänker göra. Jag har inte riktigt någon plan men det vore ju kul och ta med sig en kamera och se vad som händer. Känns inte det sjukt lockande? Vad är det då som stoppar dig? frågar du förstås. Bra fråga svara jag då! Först och främst är det ju pengarna... Detta konstanta hinder, men jag inser om man bara är tillräckligt kreativ och sparsam så går det ju att övervinna detta hinder. Ett annat problem är mitt schema, även om det framstår här som att jag inte gör annat än att ligga i sängen så är jag väldigt aktiv och har sällan mer än några timmar över emellan olika aktiviteter och ansvarstagande. Men det handlar förstås om att prioritera. Till sist så har vi det avgörande problemet.. Jag har ingen som är lika dum i huvudet som jag är och som skulle vilja följa med.. Ska jag vara helt ärlig har jag inte frågat så många... Det känns som en lite konstig fråga att ställa: "Haaallå. Du framstår som ungefär lika galen som jag, har du lust och sätta dig på en buss med mig och se vad som händer?" Känns som en ganska bra fråga om man vill framstå som galen. Men jag har nu bestämt mig för att det ska hända... Tids nog, om jag så ska behöva åka själv.

Men men om du känner att du är lika galen som jag och att svaret på ovanstående fråga hade varit ja, så känn dig fri att kontakta mig på antingen Mail eller skriv en kommentar. Jag kommer hålla er uppdaterade om dessa äventyr!

Puss Hej!

Likes

Comments

Här kommer ett litet debattinlägg, om du inte bryr dig om sånt så känn dig fri att skippa vidare till några av mina vanliga inlägg.

Del 1: En liten saga från mitt liv

Jag sätter mig långsamt upp i sängen, sömndrucken, som man ofta är på morgonen, sträcker jag mig efter telefonen för att uppdatera mig om vad som har hänt i världen sen jag la ifrån mig telefonen igår, några notiser från facebook, några medelanden från gruppchater som inte engagerar mig och mycket annat försöker att sno min uppmärksamhet. Jag låser upp mobilen för att börja gå mellan de olika nyhetsapparna för att informera mig själv, det som möter mig fyller mig med skräck. Artikel efter artikel handlar om hur osäkert Sverige är, folk blir mördade till höger och vänster, IS soldater infiltrerar och påverkar det Svenska samhället, invandrare är arbetslösa latmaskar som lever på bidrag och tar våra jobb. Jag känner hur oron växer i mig, Sverige är inte va de en gång va. Jag funderar på hur jag ska tackla dagen i detta nya osäkra samhälle? Kanske ska jag köpa ett förråd med mat och gräva ner mig? Kanske ska jag uppmana till krig och bekämpa vad det nu är som gör samhället så osäkert? Eller så kanske jag bara går och lägger mig igen och hoppas att det är bättre imorgon. Medan jag sitter där på min sängkant och filosoferar över mänsklighetens Harmagedon känner jag en lätt hunger, inte en sådan hunger som svältande barn i Afrika eller som en tiggare som ger alla pengar för att försörja sin familj, nej snarare den hunger som man vanligtvis kan tillfredsställa på valfritt fik för en femtiolapp. Jag bestämmer mig för att gå till köket för att söka en lösning på min hunger. Medan jag står där, och brer en macka och brygger mitt kaffe, kommer min syster ut ifrån sitt rum. Jag funderade över vad jag läst under morgonen och frågar ”är du en IS soldat som försöker infiltrera och förstöra det svenska samhället?”. Det blir tyst och hon studerar mig frågande. Efter ett par sekunder säger hon att hon inte är det ”är du?” frågar hon lite osäkert. Vilken dum fråga tänker jag och bryr mig inte om att svara. Sen tänker jag ett varv till, om hon nu va en IS soldat så är det precis den reaktionen jag hade väntat mig. Men jag litar ändå på henne, nästan, vi sitter sedan på varsin sida av bordet och kollar ner i våra mobiler. Hon reser sig upp för att gå till skolan. ”de är ingen idé!” säger jag, ”världen står ändå i lågor där ute, vem vet om skolan ens står kvar!”, hon kollar på mig frågande, ”vad babblar du om?”. ”De står i alla tidningar, Sverige är förstört, det är lika bra att ge upp”.

Del 2: Sensmoral?

Jag påstår inte att all nyhetsraportering är helt fel, jag tror till och med att det finns nyhetskällor som har något vettigt att säga, och nu och då så kommer det fram riktiga journalister med riktig journalistik, men deras briljans drunknar i ett konstant jagande efter klicks och likes. Vi har skapat ett samhälle där bra artiklar om viktiga saker drunknar i ett hav av twitterjournalistik (för er över 40, googla det…). De är dags att vi steppar upp och tar vårt ansvar för att bevara den tredje stadsmakten. De är vår skyldighet som svenskar att börja använda våra kritiska sinnen. Det ska inte vara okej för våra ledande tidningar att publicera artiklar som bara jagar klick och delningar.

Del 3: En lösning

Så när du läser artiklar på internet, läs, fundera över vad du har läst, fundera över om det verkligen stämmer, läs gärna en gång till, och sen kan du dela. Va alltid öppen för hur andra tänker, diskutera gärna med någon som du tror har en annan åsikt. OBS viktigt! Diskutera inte Debattera. Visa ditt stöd till tidningarna genom att betala för en prenumeration, även om du kanske inte alltid får full valuta för pengarna.

Del 4: Erkännande och framtidsförhoppningar

Jag ska vara den första som erkänner att jag inte alltid agerar som tidigare nämnt. Jag diskuterar ofta med folk som har liknande åsikter eller med folk som inte är lika pålästa om ett ämne bara för att få bekräftelse om att jag har rätt. Men det handlar om att göra så gott man kan, att våga erkänna när man inte gjorde rätt och att ta nya tag. Jag tror att om vi alla kan hjälpas åt kan vi skapa ett nyhetsklimat med bra rapportering och en hälsosam diskussionskultur.

Tillägg

Detta är förståss bara min åsikt så säg gärna vad du tycker i komentarerna. Och ifrågasätt det som jag skrivit!

Puss, hej

Likes

Comments

Har ni någonsin bara legat och stirrat rakt ut i tomma intet utan att tänka på något? Det har jag gjort, hela dagen. Igår var jag hemma hos en polare under kvällen och det blev ganska sent, men trots detta fick jag den briljanta idén att sätta på en film på TV:n. Asså hur dum får man vara? Jag viste ju att jag va tröt så jag hade kunnat använda datorn och ligga i sängen... Aja, jag somnade såklart i soffan och låg där hela natten, och sedan hela morgonen, och hela dagen... En såhär oproduktiv dag har jag inte haft på länge... Asså det är ju inte ovanligt att jag ligger i sängen en hel dag, om möjligheten ges, men att inte göra något konstruktivt under tiden? Jag har tittat på film, tittat på netflixdokumentärer och jag bad till och med min syrra att fixa frukost för att jag inte orkade gå till köket? Jag har nog uppnått höjden av oproduktivitet, men det betyder att jag inte behöver anstränga mig så mycket för att morgondagen ska bli bättre (om man nu ska se det positiva!).

Men nu är det dags att bryta denna dagslånga relation jag har haft med soffan, allt gått har ett slut. Beger mig nu för att inta en filmkväll med några vänner (som att jag inte har tittat nog på film idag...) De blev ett lite tråkigt inlägg idag men vem vet, det kanske händer något spektakulärt ikväll och då kan ni få en uppdatering när jag kommer hem.

Puss, Hej!

Likes

Comments

Vem har bestämt alla dessa oskrivna regler? Jag tänker inte följa sådant trams så här kommer andra inlägget på en dag! Jag har legat här och funderat över vad någon skulle skriva på en blogg för att fånga mitt intresse, jag har inte listat ut något. Även om jag ofta är på internet så läser jag sällan bloggar. Så då började jag fundera på vad jag skulle tycka va roligt att skriva om, men insåg snart att jag har alldeles för många olika idéer för att begränsa min blogg till ett ämne. Jag önskar att man kunde göra flera flikar på sin blogg så att jag kunde ha olika ämnen under olika flikar. men jag har inte hittat denna funktion ännu. Jag ska hålla er uppdaterade om jag hittar något.

Jag är en sådan person som startar projekt, skriver roliga idéer och kan få ett projekt att rulla men så fort det börjar kännas vardagligt och enformigt vill jag gärna flytta vidare till nästa projekt. Jag har så många företagsidéer att jag har en mapp på min dators skrivbord fylld med massa roliga idéer. Jag erkänner dock att många av idéerna är något pretentiösa och behöver ses över av någon som är mer pessimistiskt inställd till projekt.

Jag tror det är vad denna bloggen kommer att bli. Ett ställe där jag delar dessa idéer, pratar om vad jag sysslar med för tillfället och i allmänhet diskuterar skit som intresserar mig.

Nej nu blir det till att göra lite late night panncakes och kolla youtube (som att jag har gjort något annat än att titta youtube hela dagen...). Inge fler inlägg idag! lovar!

Juste! Vill ni ge mig tips på vad jag ska skriva om eller om ni känner för att skriva något hatiskt så kommentera gärna! Ni kan nå mig på mail också: elias.hogbring@gmail.com

Puss, hej!

Likes

Comments

Att starta en blogg... Vad sysslar du med Elias? vem startar en blogg år 2017? Aja, jag kör på och ser vad som händer. Jag tror dock att formatet blogg är ganska passande för mig, jag kan aldrig riktigt bestämma mig för hur jag vill ha saker och ting så att ha en sida där jag kan göra vad jag vill och skriva vad jag tycker låter som en kul idé. Hoppas att du som läser tycker att det låter som en lika kul idé...

Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig på en blogg... men jag antar att jag ska skriva om vad jag tänker på och vad som händer i mitt liv... Såååå vi testar.

Det är jullov och jag ligger hemma i sängen, här har jag legat nu ett bra tag och funderat över livets stora frågor, vad ska det bli av 2017, vad ska hända här näst, vad ska det bli av mig? Jag har roat mig med att läsa många debattartiklar och liknande och har även skrivit några, vi får se om jag publicerar dom här eller någon annan stans. Jag funderar över de dagar som redan har gått av 2017 och vilka otroliga förändringar jag har genomgått. Jag har suttit vid datorn, jag har gått upp ur sängen flera gånger och jag har köpt en hatt. Visst är det helt sjukt? Jag har köpt en hatt! Asså inte en plojig hatt som man skrattar åt utan en hatt jag faktiskt trivs i! Galet! I övrigt är det inte mycket med "new year, new me". Är inte det lite överskattat? Jag behöver inte ett nytt år för att ändra mina destruktiva vanor! Nej här behövs mycket mer en så! Kanske en person som gick efter mig och slog mig med ett baseboll trä varje gång jag gjorde något som jag inte borde göra. Men jag antar att jag hade vant mig... Nej jag kommer fortsätta va samma gamla oorganiserade, överanalyserande latmask som jag alltid har varit, fast nu med en ny hatt!

Puss, hej!

Likes

Comments