View tracker


Ja, kastreringen gick bra! Fast​ det är redan ett halvt år sedan jag kunde pusta ut och tacksam åter igen få krama om min fine bock. Han som var kolsvart i ansiktet är nu vit, förmodligen beror det på hormonomställningen. Men han mår bra och verkar trivas med livet och det känns verkligen skönt.

I mitten av januari, när det var som allra kallast, killade våra getter. Det gällde att passa på dem för förstföderskorna kan lägga sig precis var som helst. Och mycket riktigt, en morgon låg Leonore ute i hagen på snön och isen och skrek. 15 grader kallt är ingen hit att komma ut till från den goa värmen i livmodern och vid dessa stunder är jag tacksam för getens handtag. Med ett rejält tag om hornen fick jag med mig henne in i boxen och kunde hjälpa henne med killandet. Allt gick bra men det var svettiga dagar trots kylan när 19 av 21 getter killade samtidigt. 14 killingar varav fyra getkillingar, en bockkilling förfryste öronen, stackarn, men det gick bra, det med. Alltid är det någon som dör och denna gången var det fem stycken. Då lider jag med geten som går och letar i minst en vecka. Att de dessutom har ett bildminne av sin killing efter en vecka fick jag bevis på då en av de döda var en gråspräcklig bock. Dess färg var väldigt udda, ingen annan såg ut som den. Samtidigt föddes det en som riskerade att bli moderslös då geten inte brydde sig om den. Han var helt vit och den lyfte jag in till Nova som fortfarande gick och letade. Men nej, den ville hon inte veta av men senare samma dag föddes en exakt likadan som den hon förlorat och den försökte Nova sno och göra till sin! Hon gav sig inte så jag fick rädda undan den tillsammans med sin mamma in i egen box, och stackars Nova gick och letade igen.

De följande två veckorna var det mycket passning med att räkna in de små flera gånger om dagen. Flocken går ju ut och in som de vill och det händer att killingar blir kvar ute hagen när de lagt sig för att sova och inte märker när mamma går iväg. Då kan de bli ett lätt byte för rovdjur, det har aldrig hänt men jag blev riktigt orolig en morgon när den sist födde var försvunnen. Han föddes den första april och vid det lagade gillade flocken att beta nyuppstucket gräs i bortersta hagen. Den lille hade fullt sjå att hänga med och blev fort trött. Jag gick runt hela gethagen och till min stora glädje fick jag syn på något vitt. Nere i ett dike, inunder en ekkvist som fortfarande hade torra löv till skydd, låg den lille och snusade och sov så gott. Han knappt märkte när jag lyfte upp honom, så varm och go, och snusade in lukten av hans söta ansikte. Väl framme vid gethuset satte jag försiktigt ner honom, då vaknade han till och ropade på sin mamma som snabbt var framme och gav honom di samtidigt som hon luktade honom i baken, konstaterade att han var hennes.

I mitten av april var det så dags att börja mjölka getterna igen. Killingarna var nu tillräckligt stora för att själva klara natten på hö och vatten. Det tar en vecka att få alla att bli varma i kläderna, inklusive mjölkerskan, sedan är det en ren fröjd och så roligt att få börja göra ost igen

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

I år kom hösten snabbt, vart tog sommaren vägen? Fast djuren har nog mått extra bra denna svala sommar då de sluppit både flugor, klägg och broms. Och betesvallen har vuxit bra i regnet, så det har inte fattats mat. Även grovfodervallen gav bra växt i år så det blev gott om både hö och ensilage. Det känns gott att veta att fodret räcker ända fram till nästa års betesgång. Denna sommar har jag delat mjölken med kalvarna som fått gå med sina mammor dagtid då vi hoppade över kvällsmjölkningen en period. De fick komma in i ladugården på kvällen för att dia dagens sista slurk och sedan vila i egen nattbox. Då fanns det gott om mjölk både till kalvarna och mig igen på morgonen. Kossorna njöt av att ha sina ungar hos sig och vi fick mera ledig tid vilket kan vara skönt mitt i sommaren, så det var bra för alla parter. När det så blev dags för kvällsmjölkning igen fick kalvarna vänja sig vid att dela hage med kvigorna dagtid. Det gick väldigt bra, de små tyckte det var kul med nya outforskade marker så de brydde sig inte om sina mammor som stod på andra sidan gärdsgårn och ropade för full hals. Inte förrän på kvällen, då kunde Alf inte hålla sig längre utan passade på att smita under nedersta eltråden när Alfina gick förbi mitt framför nosen på honom på väg in till kvällsmjölkningen. De andra vågade sig inte på den bravaden så de stod snällt kvar och väntade på den slurk vi lämnade efter oss. Nattetid fick kalvarna även fortsättningsvis vara i boxen för att på morgonen njuta mammas omsorger och trösteslurk innan det åter var dags att knalla ut till kvigorna i hagen. Spader hade under en längre tid fått rå om kvigorna Gustava och Fiona men stått längtande vid staketet och tittat åt kossornas håll. Nu när kalvarna bytt sida kunde Spader slippa denna trängtan och fick åter gå med kossorna, det verkade Alfina inte ha något emot, tvärt om.

Hösten är högbrunsttid för getterna och även den tid när det också tråkigt nog blir dags för slakt av de årskillingar vi inte ska ha kvar. I år var det sju bockkillingar det handlade om, men jag tänker att de har i alla fall haft ett underbart liv så långt. Men sorgligt är det för de är så tajta, getterna och deras killingar. Mer än någonsin önskar jag att någon i närheten kunnat starta ett mobilt slakteri så att man sluppit den biten med att transportera dem till slakteriet, vilket jag får göra själv. I Härjedalen startade en kvinna tidigare i år ett sådant slakteri så jag hoppas verkligen att fler kommer efter. På hösten snurrar alltid tankarna kring vilka djur man ska ha kvar och inte ska ha kvar. Det går ju inte att ha hur mycket djur som helst, det är den jobbiga baksidan av att leva med dem. Man fäster sig så oerhört och speciellt vid vissa individer. Getabocken Tyko fyra år har varit ett sådant problem. Otroligt snäll, kelig och intelligent så jag har inte vetat varken ut eller in med honom. Han har gjort sitt här avelsmässigt men av två anledningar kan jag inte sälja honom. Dels hoppar han över stängslet, han har ett oerhört stort frihetsbehov, dels av just den anledningen måste han kunna gå ut och in precis som han vill året om annars blir han knäpp och stygg, jag har erfarit det så jag vet. En sommar blev det extra besvärligt för några killingar slog följe med honom genom att krypa igenom stängslet. Det slutade med att vi stängde in dem i en väl tilltagen box på logen som var öppen upptill så att de lätt kunde följa med i vad som rörde sig på gården. Sly fick de som sysselsättning. Efter två veckor mådde Tyko inte speciellt bra psykiskt, det förstod jag då han som alltid varit så snäll och go plötsligt blev oberäknelig mot mig. Jag sa till maken att detta går inte, något måste göras så att de stannar i hagen. Det gick att öka på strömstyrkan något och så befriades de ifrån sin "fångenskap" på logen. Efter det hoppade inte Tyko över stängslet på ett helt år! Det säger en del om hans intelligens.

Så vad skulle jag då göra med honom? Slakta honom går bara inte så återstår det bara en sak slog det mig plötsligt. Kastrera honom, sa en röst inom mig. Ja, så klart, att jag inte tänkt på det. Åh så lycklig jag kände mig som räddat livet på min underbare vän! Getter är väldigt känsliga för att bli sövda, sa veterinären när jag ringde och vad ska du med en kastrerad bock till?? Som tur var förstod han mitt dilemma. Tyko sövdes lätt och fick lokalbedövning, befriades från sin manlighet, vaknade upp lite vinglig men var snart sitt gamla vanliga jag och redan efter några timmar var han åter ute hos getterna i hagen. Han vet ju inget om att han skjuter lösa skott stackarn, det tar ett tag för hormonerna att ställa om sig så lite kärlekskrank var han allt en tid men så snäll, så snäll...

Alfina var också ett problem, fast på ett annat sätt. Hon är en liten knotig varelse på fyra år, glad i mat men lika slank ändå. Hennes stora tjurkalv Alf verkade suga ur henne allt hon hade och tillslut tappade hon matlusten och blev ännu magrare än sitt normalmagra tillstånd, om man kan kalla det så. Vad göra? Energibalans hade ingen verkan alls. Då tog vi kontakt med Monica, en fantastiskt duktig Kranio Sakral Terapeut på både djur och människor. Tycker hon om lusern? frågade Monica. Ingen aning sa vi och köpte en bal. Det är mycket protein i lusern men Alfina bara rynkade på nosen. Då gav Monica en behandling, och det räckte! Efter bara någon dag återvände matlusten för att undan för undan öka på. Plötsligt var det smaskens med klöverensilage som det ju också är mycket protein i och Alfina blev sitt gamla magra jag igen. Vilken lycka det är med människor som utbildar sig och lägger ner hela sin själ för att hjälpa andra. En eloge till alla Er!

Likes

Comments

View tracker


Jag tror jag får spader, är ett uttryck jag lätt kan skriva under på! det hör ambivalensen till. Ha kor eller inte ha kor, det har varit den stora frågan. Nu har jag verkligen fått Spader fast inte i bemärkelsen av uttrycket, ambivalensen har äntligen tack och lov släppt greppet. Nej Spader heter faktiskt vår nya tjur som sedan två veckor förnöjer livet för våra älskade kossor! Han är helt och hållet en tvättäkta Fjällnära tjur som fanns i vår absoluta närhet utan att vi tänkt på det så det var säkert meningen att han dök upp precis nu. Han är faktiskt son till den Fjällnära kossan Rosa som vi tidigare var ägare till och fadern är semintjuren Klöver. Spader är väldigt lugn och snäll, går sist in i ladugården och väntar på att man ska leda honom till hans plats. Han är elva månader gammal, vit med bruna prickar på sidorna och har redan friat till Tora så i slutet av april blir det åter igen kalvar här i ladugården i Tannamsdalen. Beslut är till för att ändras, sa någon en gång och jag är glad och tacksam för att det är möjligt, att saker och ting inte behöver vara hugget i sten. När man håller utrotningshotade husdjursraser har man ett åtagande om fem år i taget. Man har rätt att sälja djur och köpa in nya eller om man som i vårt fall har fler djurslag kan man byta ut djuren sinsemellan. Det viktiga är att man behåller den djurenhet man åtagit sig i uppdraget. Vi har två år kvar på åtagandet med Fjällkorna och trots att det både är arbetsmässigt och ekonomiskt tufft så har vi nu bestämt oss för att ta ett år i taget och se hur det går. Det finns idéer att förverkliga och då behövs även korna så det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag.

Likes

Comments


Nu grönskar det så underbart igen och det slog mig hur länge sedan det faktiskt var sedan jag senast var inne på detta forumet. Månaderna går och även en mjölknings och ystningsfri vinter har dagar fulla av arbete. Sådant som det annars är svårt att hinna med blev gjort och det är befriande. Tack vare den tidiga våren kunde arbetet med att göra gethagen större påbörjas redan i början av mars. Ingen tjäle i marken gjorde det ganska lätt att avlägsna alla de stängselstolpar som skulle bort eller flyttas på. Det var ett mastodont arbete som jag först inte trodde jag skulle mäkta med men då min kropp fortfarande är med på noterna kändes det hoppfullt. Jag är övertygad om att en så gott som gluten-socker-kolhydratfri kost bidragit till det plus en god viktminskning. 

Getternas sommarhage har sett ut som det är elefanter vi försökt stängsla in efter att under några år byggt på med mer och mer fårnät och eltråd för att kunna hålla dem på insidan. Till slut var det i alla fall borttaget och jag fick som tur var hjälp med de tyngsta momenten av maken. Hagen blev rejält tilltagen och de har nu en sammanhängande yta där det finns ett litet skogsparti med tillgång på sly. Getter är i huvudsak bladätare och deras tarmflora är anpassad till det vilket kan leda till störningar orsakade av parasiter om de enbart har tillgång till gräsbete. Getter är speciella på många vis och en sak fick jag förklarat för mig alldeles nyligen via medlemstidningen som föreningen Allmogegeten ger ut. De är hemkära! Det är därför de aldrig riktigt trivdes i sommarhagen för därifrån kunde de inte ta sig hem på egen hand. Det märks tydligt nu att det stämmer. De var alla väldigt pigga på att utforska nya hagen men när det är dags för idisslande och vila återvänder de hem och lägger sig i nära anslutning till gethuset. Under februari månad killade de flesta och en månad senare var det dags för sista gänget, totalt blev det 14 killingar i år fördelade på hälften av varje kön. 

Gethuset stod klart till Jul vilket underlättar något enormt när jag nu skiljer mödrar och killingar åt på kvällen. Mjölkningspasset befinner sig fortfarande i ett provisoriskt stadium men det fungerar och det är huvudsaken, fast om någon filmat första mjölkningsveckan och lagt ut filmen på Youtube så hade den nog resulterat i en hel del gapflabb! Getter kan verkligen vara helt galna och hitta på de mest överraskande saker. En get blir till sist ensam kvar i boxen där de väntar på sin tur. Hon fick väl panik av ensamheten och kommer flygande över grinden och landade på dem som stod och blev mjölkade! Jag vet inte vem som blev mest chockad, getterna eller mjölkerskan, som tur var gick det bra, chock eller ej så stod de ändå stilla med mjölkorganen på. De mjölkar inga mängder, ca 8 dl per get, jag mjölkar ju bara på morgonen, och det går åt 10 liter mjölk per kilo ost men vilken god ost! Det är mycket smak i den och än så länge har den blivit till chevrerulle och som ett experiment tillsammans med komjölken i en camembert som ju inte får kallas camembert då det är getmjölk i, ligger nu i mognadslagret. Det ska bli spännande att se vad det blir av den och framförallt att smaka. I Julas ystade jag för skojs skull på den frysta getmjölken som jag tog om hand i höstas och det gick alldeles utomordentligt bra. Den getrullen blev blå, det var egentligen inte meningen men det var blåmögel i luften i mejeriet och kanske även i mognadslagret. Det gjorde inget för smaken var ändå som den skulle och blåmöglet höll sig på utsidan så jag funderar faktiskt på att medvetet göra en helt blå rulle. I getmjölken finns naturliga sporer som kan ge osten rosa och gula fläckar, det syns tydligast på den vita getrullen. Det påverkar inte smaken och håller sig på utsidan, är helt naturligt men visuellt kan det ju se lite trist ut. Det är väldigt roligt att äntligen vara på gång med ystningen av mjölk från mina kära getter och att osten blir så god gör inte saken sämre.

Kossorna började kalva i mars månad och först ut var Snövit. Henne har vi klarat ifrån kalvningsförlamning genom förebyggande med kalciumpasta men denna gången var hon för snabb för oss och blev dödssjuk. Tidigt på morgonen när jag kom till lagår´n låg hon där och jag trodde det var kört. Jag satt hos henne hela dagen och kvällen och hennes nyfödda kalv lade jag vid hennes huvud som en påminnelse av vikten att fortsätta leva. Efter tre veterinärrundor, den sista klockan elva på kvällen, ställde hon sig äntligen upp och jag blev överlycklig. Men problemen var inte slut för hon hämtade inte upp aptiten och då finns risk att drabbas av acetonemi, ett diabetesliknande tillstånd som kan leda till döden. Men Snövit fick hjälp av en fantastisk kvinna som behandlar både hästar, kor och människor med Kranio Sakral Terapi. Det är en självläkande process som ibland kan gå väldigt snabbt och det var som att bevittna ett under. Från att stå spänd som en fjäder utan tillstymmelse av matlust till att på ett par tre timmar förvandlas till en avspänd ko med strålande ögon och glatt ätandes av allt foder hon fick, det var ofattbart men sant. Så för att förebygga sjukdom eller hjälpa där veterinären går bet så rekommenderar jag varmt den typen av behandling. Snövit blev frisk och hennes fina kalv Solros har varit pigg sedan födseln och det är ju det viktigaste men det går inte att komma ifrån det ekonomiskt ohållbara i situationen. Under de fem år som vi haft mjölkande Fjällkor har vi nog varit med om allt som kan drabba en mjölkbonde. Det har varit mastiter, både behandlingsbara och icke sådana som lett både till nödslakt och spenamputation, livmoderframfall och kalvningsförlamning. När man har en sådan liten besättning som vi har blir sådana händelser  ekonomiskt mycket kännbara och det finns ingen försäkring som går in och täcker upp dylika förluster varken för djur eller mjölk. Det är också inte minst mycket psykiskt påfrestande för vi står kossorna väldigt nära. Detta och mer därtill har lett till att vi tagit det tunga beslutet att skiljas från våra älskade kossor. De får fortsätta att ge av sin fina och goda mjölk fram till hösten då förändringens tid är inne. Det känns svårt att skiljas och jag när ett pyttelitet hopp men jag vet att det är oundvikligt. Det är både ur ett arbetsmässigt och ekonomiskt perspektiv ohållbart. Jag kommer fortsätta ysta på getmjölken och jag hoppas det ska ges en annan möjlighet att få fram komjölk, för jag vill gärna fortsätta med komjölksosten.

Likes

Comments

Vilken sommar, känns som man bor vid medelhavet och att det alltid ska vara så här varmt och skönt. Men likt årstidernas växlingar sker också förändringar i livet och allt går inte alltid som man tänkt sig eller i den takt man trodde var möjlig. Getterna fick vänta i sommar och till min stora förvåning kom en ny kull killingar i slutet av juli. De föddes i sommarhagen och varje kväll när jag gick dit med extra mat till getterna flockades killingarna runt mig och på mig så de har blivit väldigt tama. Under september månad har jag mjölkat in några av mammorna mest på skoj för jag har längtat efter att se hur det skulle gå. På kvällarna skilde vi ungar och mammor åt, fick vara i varsin box i ladugården. Först var det ett fasligt bräkande men de kom fort in i rutinen och det var lugnt på morgonen. Själva mjölkningen har gått väldigt bra, problemet var att få getterna att självmant gå upp på det lilla provisoriska mjölkbordet som maken byggt för ändamålet. Getter är galna i mat så det var ju självklart att locka dem med en hink full med gott foder. Svårigheten är att det är smarta djur så de kom på egna lösningar att komma åt maten utan att behöva gå upp på mjölkningsbordet. Men skam den som ger sig, det gäller att ligga steget före och till slut hade de ingen chans till ofog och mjölkningen blev till ett rent nöje. Så här på höstkanten mjölkar de inte speciellt mycket så jag frös in mjölken i enlitersförpackningar och ska snart se om det går att ysta på fryst mjölk. Det går nog men det krävs nog mer kultur för att få fart på ystningsprocessen, det skulle jag i alla fall tro, eftersom mjölksyrabakterierna nog sjunker i antal när mjölken varit fryst. Hur som helst ser jag detta som ett experiment än så länge och huruvida det ska bli getost till julförsäljningen eller först nästa sommar, det återstår att se. Gethuset byggs nu ut så det kommer att bli mer lätthanterligt i fortsättningen att skilja mjölkande getter åt från de övriga, men killingarna kommer även i framtiden att få vara hos sina mammor dagtid. De mår bäst av att ha det så och det sägs att getter även mjölkar bättre under de omständigheterna.

Att sköta både kor och getter, mjölka, ysta, ta hand om osten, mejeri och mognadslager, försäljning, distribution och kontorsarbete innebär väldigt mycket arbete och det är naturligt att man då och då behöver ta sig ledigt och få lite andrum. När man är sin egen arbetsplats och sin egen arbetsmiljö är det lätt hänt att man inte ser skogen för alla träd. När man vill mycket kör man ibland på för häftigt utan att man ser sig för ordentligt och utan att man känner efter vad man egentligen tål och mäktar med. Det är något jag tror kan sägas vara allmängiltigt i dagens samhälle. Det förväntas av människor att de ska ge absolut allt i den situation de befinner sig i samtidigt som det ligger i människans natur att vilja utvecklas och ta reda på hur långt man kan nå. Men jag tror det är livsviktigt att kunna säga nej och inte skämmas för det. Säga Nej nu har jag nått en gräns och det är nödvändigt att ändra riktning och leta andra vägar och möjligheter. Jag befinner mig nu vid ett sådant vägskäl och har bestämt mig för en mjölknings och ystningsfri vinter. Det kommer att bli välbehövligt och nyttigt med några månaders distans från den vardag som annars ständigt surrar i tankarna. Tid för annat och att bara få vara är god jordmylla för nya infallsvinklar. "Det finns en lösning på alla problem" sa en mycket klok kvinna till mig en gång och det är så sant som det är sagt.

Likes

Comments

Vad underbart det varit och är med denna långa fina vår vi fått i år. Redan 15 april kunde vi släppa kossorna på bete, så tidigt har vi aldrig varit med om förut. Det kom som på beställning då vårt vinterfoder var på upphällningen. Så snart korna fått smak på gräs ser dom inte åt något annat stråfoder. Alfina visade sig vara en fantastisk mjölkko, rörde inte en fena allra första gången, stod blickstilla och mjölkar ca 18 liter om dagen, det är mycket bra för en förstagångskalverska. En del av hennes mjölk fick lille Knatten och Alva slurka i sig, fick säger jag för nu har tiden gått sedan detta skrevs från första början och Alva har blivit såld, hon är stora damen nu på tre månader och har fått nya kompisar i en annan kohage. Under maj månad föddes tre tjurkalvar till så nu är det fyra killar som hinkar mjölk, Fiona är avvand nu och äter kraftfoder och färskt gräs istället. Av de ca 135 liter mjölk om dagen som det blir nu går ca 30 liter till kalvarna. Det är roligt att vara igång och ysta för fullt nu igen och att få vakna på morgonen nästan utan värk och stelhet är nästan ofattbart skönt. Det verkar som en sockerfri diet faktiskt hjälper mot det onda.

Snövit drabbades ifjol av kalvningsförlamning, hypokalcemi, och fick då kalk via dropp ute i hagen. I år klarade vi oss utan veterinären och gav henne en kalkpasta direkt vid kalvningen. Den ges direkt i munnen och kan beställas via Djurapoteket. Det vanliga apoteket hade bara för sex kor i taget och då det är antalet för hela vår besättning hade vi haft kalk i långa tider. Kalvningsförlamning kan drabba kor från och med tredje kalvningen och får inte kon hjälp kan hon dö. Om en ko är disponerad att drabbas kan kalkhalten i blodet sjunka drastiskt från 24 timmar före till 72 timmar efter kalvningen. Hon kan bli lynnig, få kalla extremiteter och gå stappligt före själva förlamningen. Hos får och getter drabbar förlamningen före förlossningen eftersom det hos dem går åt mest kalk vid själva fosterbildningen. När kon blir sjuk påverkar kalkbristen hjärtmuskeln som blir svag, minskat återflöde från venerna leder till ökad kontraktion varvid kon hamnar i koma om hon inte får kalcium och magnesium intravenöst. Ja det är mycket som kan hända med djuren så det är skönt att det finns hjälp att få, både medicinskt och andra råd. Svenska Djurhälsovården är en fantastisk instans dit man kan ringa och rådfråga utbildade veterinärer. Både Snövit och hennes dotter Tora fick varsin tjurkalv. Toras heter Sotis för han är helt mörk, inte ett vitt strå någonstans. Snövits är svartvit och väldigt fint tecknad i ansiktet med ett symetriskt mönster. Cajsa dockan som kalvade sist den 28 maj fick en tjurkalv som är pappa Gustav upp i dagen.

Getterna har fått flytta till sommarhagen så att jag kunde mocka ur ströbädden i gethuset. Det är ett slitsamt arbete som görs en gång om året och denna gången blev det närmare fyrtio rågade skottkärror i högsommarvärme, svetten lackade rejält och årets första dopp i havet blev njutningsbara stunder för mig och Ayla inemellan skitköringen. Därefter har maken kört bort gammalt ensilage som låg i hagen sedan vinterutfodringen men han kom ju åt med grävmaskin och traktor han...Ja nu är det i alla fall snart klart och då ska några av getterna få komma tillbaka dit så att jag kan börja mjölka in dem. En ny ystgryta måste också tillförskaffas för mjölken svämmar snart över, behöver fördela den i två grytor så kan jag ysta olika sorters ost samtidigt, det blir bra.

Den 1 juni fick kossorna en ny snygging i hagen, Gusten heter han och är son till Rosa som vi ägde tidigare. Han är väldigt snäll och lugn men ändå skulle korna tampas och sätta honom på plats. Det tog ett par dagar innan Alfina accepterade honom för vid mjölkningen tålde hon inte att Gusten stod och tittade på henne, han har platsen bredvid henne, så hon rusade framåt med mjölkmaskin och allt och försökte ta honom den tjomman. Resolut vände Gusten rumpan till och den manövern verkar ha hjälpt för nu är hon lugn och kärvänlig mot honom även i hagen. Ska bli spännande att få se vad Gusten lämnar efter sig...

Likes

Comments

Vad underbart det varit och är med denna långa fina vår vi fått i år. Redan 15 april kunde vi släppa kossorna på bete, så tidigt har vi aldrig varit med om förut. Det kom som på beställning då vårt vinterfoder var på upphällningen. Så snart korna fått smak på gräs ser dom inte åt något annat stråfoder. Alfina visade sig vara en fantastisk mjölkko, rörde inte en fena allra första gången, stod blickstilla och mjölkar ca 18 liter om dagen, det är mycket bra för en förstagångskalverska. En del av hennes mjölk fick lille Knatten och Alva slurka i sig, fick säger jag för nu har tiden gått sedan detta skrevs från första början och Alva har blivit såld, hon är stora damen nu på tre månader och har fått nya kompisar i en annan kohage. Under maj månad föddes tre tjurkalvar till så nu är det fyra killar som hinkar mjölk, Fiona är avvand nu och äter kraftfoder och färskt gräs istället. Av de ca 135 liter mjölk om dagen som det blir nu går ca 30 liter till kalvarna. Det är roligt att vara igång och ysta för fullt nu igen och att få vakna på morgonen nästan utan värk och stelhet är nästan ofattbart skönt. Det verkar som en sockerfri diet faktiskt hjälper mot det onda.

Snövit drabbades ifjol av kalvningsförlamning, hypokalcemi, och fick då kalk via dropp ute i hagen. I år klarade vi oss utan veterinären och gav henne en kalkpasta direkt vid kalvningen. Den ges direkt i munnen och kan beställas via Djurapoteket. Det vanliga apoteket hade bara för sex kor i taget och då det är antalet för hela vår besättning hade vi haft kalk i långa tider. Kalvningsförlamning kan drabba kor från och med tredje kalvningen och får inte kon hjälp kan hon dö. Om en ko är disponerad att drabbas kan kalkhalten i blodet sjunka drastiskt från 24 timmar före till 72 timmar efter kalvningen. Hon kan bli lynnig, få kalla extremiteter och gå stappligt före själva förlamningen. Hos får och getter drabbar förlamningen före förlossningen eftersom det hos dem går åt mest kalk vid själva fosterbildningen. När kon blir sjuk påverkar kalkbristen hjärtmuskeln som blir svag, minskat återflöde från venerna leder till ökad kontraktion varvid kon hamnar i koma om hon inte får kalcium och magnesium intravenöst. Ja det är mycket som kan hända med djuren så det är skönt att det finns hjälp att få, både medicinskt och andra råd. Svenska Djurhälsovården är en fantastisk instans dit man kan ringa och rådfråga utbildade veterinärer. Både Snövit och hennes dotter Tora fick varsin tjurkalv. Toras heter Sotis för han är helt mörk, inte ett vitt strå någonstans. Snövits är svartvit och väldigt fint tecknad i ansiktet med ett symetriskt mönster. Cajsa dockan som kalvade sist den 28 maj fick en tjurkalv som är pappa Gustav upp i dagen.

Getterna har fått flytta till sommarhagen så att jag kunde mocka ur ströbädden i gethuset. Det är ett slitsamt arbete som görs en gång om året och denna gången blev det närmare fyrtio rågade skottkärror i högsommarvärme, svetten lackade rejält och årets första dopp i havet blev njutningsbara stunder för mig och Ayla inemellan skitköringen. Därefter har maken kört bort gammalt ensilage som låg i hagen sedan vinterutfodringen men han kom ju åt med grävmaskin och traktor han...Ja nu är det i alla fall snart klart och då ska några av getterna få komma tillbaka dit så att jag kan börja mjölka in dem. En ny ystgryta måste också tillförskaffas för mjölken svämmar snart över, behöver fördela den i två grytor så kan jag ysta olika sorters ost samtidigt, det blir bra.

Den 1 juni fick kossorna en ny snygging i hagen, Gusten heter han och är son till Rosa som vi ägde tidigare. Han är väldigt snäll och lugn men ändå skulle korna tampas och sätta honom på plats. Det tog ett par dagar innan Alfina accepterade honom för vid mjölkningen tålde hon inte att Gusten stod och tittade på henne, han har platsen bredvid henne, så hon rusade framåt med mjölkmaskin och allt och försökte ta honom den tjomman. Resolut vände Gusten rumpan till och den manövern verkar ha hjälpt för nu är hon lugn och kärvänlig mot honom även i hagen. Ska bli spännande att få se vad Gusten lämnar efter sig...

Likes

Comments

Saker och ting kan ibland ändras fort i livet och när det är till det bättre upplevs det ju bara positivt. Jag tänkte berätta min lilla historia framförallt för er som går omkring med oförklarlig värk i kroppen. Jag har väldigt länge upplevt en otrolig stelhet, ömhet och svår träningsvärkkänsla i hela kroppen, ända nerifrån tårna upp till halsen. Detta har blivit värre vid tungt arbete och fick veta av en kvinna som säljer så kallad Alpnäring vilket är ett örtpreparat för allehanda tillfällen att syrabildningen i kroppen ökar vid hård belastning på musklerna. Om då kroppen av någon anledning har svårt att upprätthålla bas-syra balansen alltså rätt PH blir värken svårare. Jag provade ett preparat för detta och blev av med den tunga och sega känslan i musklerna men sedan hände inget mer, däremot har avsaknad från socker gjort desto mer. Jag har helt avstått från kakor, godis och sötdricka under fem veckor och känner en betydande förbättring, har till och med klarat av att göra en hel del skrapnings och målningsarbete på vårt hus nu när jag haft mjölknings och ystningsuppehåll lika länge. Visst kan frånvaron av det tunga mejeriarbetet ha gjort sitt till för jag upplever mycket mindre värk när jag arbetar med lättare sysslor men målningsarbete är å andra sidan inte en så lätt syssla så jag hoppas förbättringen är bestående. Jag saknar sällan det söta men blir suget för stort har jag alltid russin hemma, det fungerar jättebra som ett alternativ. Jag har hört från andra som till exempel lider av fibromyalgi att de blivit mycket bättre när socker uteslutits från dieten.

Det andra positiva är att fler och fler upptäcker vår Ost och att efterfrågan därför ökar. Det innebär att jag behöver mjölken även från Fia, Alfina och Malin så nu har avvänjningsarbetet med Fiona, Alva och lille Knatten börjat. Det går till så att de får vara i en box några timmar i taget och undan för undan vänja sig av med diandet. De behöver lära sig att dricka mjölken ur en hink istället och det är förstås inte lika mysigt. Kossorna protesterar också så klart, det är ju förståeligt men det märks att de vänjer sig bra när man låter det ta den tid som behövs. När avvänjningen till slut fullbordats får kalvarna vara hos sina mammor en stund på morgonen och på kvällen efter mjölkningen så kosssorna får pyssla om dem lite. Får se bara hur det kommer att gå med mjölkningen av Alfina för hon har lustiga spenar på sin högra sida. De sitter tätt tillsammans utan mellanrum så har jag tur får mjölkorganen precis plats bredvid varandra. Kossorna börjar för övrigt känna på sig nu att utevistelseperioden nalkas, de får vårkänslor sådana där varma och soliga dagar som det var i förra veckan. Då står de och råmar och man förstår att de längtar ut så vi hoppas på värme och uppehåll i påsk för då ska de till vår stora lycka och glädje, i full galopp med svansen i vädret få springa ut i hagen och känna gräset igen under sina sina klövar.

Likes

Comments

 

Våren verkar äntligen vara här, har sett en tussilago men solen lyser fortfarande med sin frånvaro. Här i Norra Bohuslän har vi nog haft den mest solfattiga vintern i mannaminne så hon är hett efterlängtad, solen. Killingarna som redan hunnit bli en månad gamla springer runt i hagen och busar med varandra. Killingar är inte som lamm och håller sig nära mamma hela tiden, nej de springer helst iväg på egna äventyr och r oligast är det att förvinna helt en stund. Det var möjligt ett kort tag när det saknades ström i tråden. Då hade Ayla, vår hund, fullt upp med att valla tillbaks dem in i hagen och det gör hon så gärna. Än så länge har det blivit sju getkillingar och fyra bockkillingar, kvar att killa är Lotta och kanske Lisa. Det är bra att det föds flest getter för jag behöver några till om det ska bli tillräckligt med mjölk att göra ost på. Har tänkt komma igång lite försiktigt med getmjölken i maj månad men får räkna med att det tar lite tid att mjölka in getterna fast det borde finnas lite getost i juli månad. När man har djur så handlar det tyvärr inte bara om liv utan döden måste ibland göra sig påmind hur lite man än tycker om det. Ceasar hade gjort sitt nu, hade inte förstånd att låta getterna vara ifred med sina killingar så han fick gå till de eviga ängarna. Det märks en markant skillnad i flocken nu när lugnet har lagt sig och Tyko får vara ensam herre ett tag. Till senhösten f år vi leta ny bock, behöver helt enkelt få in lite nya gener så flocken får hålla sig frisk och stark.

En kalv har det också blivit nu i dagarna det är Fia som fått en kvigkalv vid namn Fiona. Hon är så fin, pappa Gustav upp i dagen med en stor svart-vit ros i pannan, bred lång vit ål längs med hela ryggen, svarta sidor och grått ansikte. Fia har fått rå om sin lilla denna gången för jag behöver trappa ner på det tunga lagårdsarbetet ett tag, även Malin och Alfina ska få bli mammor på heltid i år. I skrivande stund har även Alfina fått en kvigkalv som fått namnet Alva, hon är helt vit som sin mamma. Alfina drabbades av livmoderframfall under kalvningen men det gick bra, veterinären kom snabbt och gav henne smärtstillande och masserade in livmodern igen. Väl på plats fördes en stor petflaska med botten före in och på så sätt rullades livmodern ut i sitt läge, fantastiskt vad de kan dessa veterinäer. Så fick vi ge henne pencillin i fem dagar och hoppas på det bästa. Nu är hon frisk och kry och att få fler kalvar löper inga hinder för enligt veterinären behöver det inte hända igen. Det är en del passning med nykalvade kor för det dröjer bortåt en månad innan kalven klarar av att dia tom kon. Man får helt enkelt hjälpa till och handmjölka tre gånger om dagen vilket mina händer inte mår så bra utav, de somnar på morgonen innan jag själv vaknat men det är bara att härda ut ett tag. Alva och Fiona undrar vad jag gör som är där och rör "deras" spenar, de är nyfikna och står och sussar på min rygg medan jag mjölkar. Ayla tycker mycket om små kalvar och att få slicka dem om nosen men då blir Alfina orolig att något ska hända hennes ögonsten så jag får vara med och lugna lite.

Har ystat sedan januari och även denna veckan för att nu göra ett uppehåll till maj månad. Korna ska sinläggas inför sina kalvningar i maj-juni så Snövit, Cajsadockan och Tora får fortsätta vara mjölkproducenterna i år. Läste förresten i Eldrimners Nyhetsbrev att Livsmedelsverket kommit fram till att opastöriserad mjölk även i fortsättningen får utgöra basen i livsmedelsföretagarnas produkter, tack och lov. Livsmedelsverket ska vidareutreda huruvida den fortsättningsvis ska få säljas direkt till kund detta efter massiva protester via inkomna remisser och brev både från professionella och från allmänheten. Det finns hopp om mänskligheten.

Likes

Comments

 

Så var det åter dags att göra lagårdsarbetet ensam på morgonen. Har blivit bortskämd nu när min snälle man under sin jul och nyårsledighet tagit morgonpasset själv. Fast jag känner mig mindre stel i kroppen nu när jag kommer in till frukost denna morgon/förmiddag, nu när jag rört på mig ordentligt. I dessa oväderstider möts jag av både mu och gnägg när lagårdsdörren öppnas. Hästarna är gärna inne på natten och får sin ranson ensilage innan de går ut igen, vilket verkar uppskattas. Så upp på rännet för att hiva ner ensilaget, tänk så fort ens muskler försvagas. Ensilaget känns blytungt idag och armarna värker efter utportioneringen. Får vila lite innan kossorna tvättas och mjölkas. Cajsa dockans dotter Gujsan född den 17 juli 2013 passar på att få en kelstund men hon väntar på mjölk så hon vill helst suga både på kläder och händer så jag får rädda mig därifrån och förbereda mjölkninggen.

Eftersom det gått en månad sedan sist ska jag paddla korna idag. Det heter så när man celltalskontrollerar mjölken. Själva paddels är en platta i plast med fyra rundlar som man mjölkar i, en rundel för varje spene. Så häller man på ungefär lika mycket CMT vätska som där är mjölk och vips blir mjölken lila och förhoppningsvis lika tunnflytande som före testet. Om den blir mera tjockflytande är där för mycket av icke önskvärda bakterier och blir den riktigt tjock har kon mastit alltså juverinflammation. Det såg bra ut nu också, både Cajsa, Snövit och Tora ger fin mjölk så då gör jag om proceduren om ca en månad. När det visar sig förändringar i mjölken paddlar man oftare. Malin, Fia och Alfina står i sin nu och mjölkar inte, de beräknas kalva i slutet av februari. Sofia fick tyvärr gå till de eviga ängarna då hon blev besvärlig att hantera efter senaste kalvningen. Vi vill inte avla på kor som får dåligt lynne i samband med kalvning och som blir sura, sparkiga och stångiga. Jodå, de kan stångas rätt rejält med sin hårda hornlösa kulle. Alfina ska kalva för första gången, hon blir två år i april, så det blir spännande att mjölka in henne men hon är så snäll så det går nog bra, bara hon inte får någon knäpp idé, man vet aldrig. Kvigor ska helst inte betäckas före 15 månaders ålder och då de går dräktiga i nio månader är de ca 24 månader vid kalvning. Ibland kan de få för sig att ta semester från kalvning och mjölkning, det gjorde Fia alltså Mamma Mu i förrfjol. I år har vi inte låtit dräktighetsundersöka dem för Gustav gjorde ju rätt för sig i fjol så vi hoppas han har gjort rätt för sig igen. Åtminstone verkar det så men vi har blivit lurade förut.

Har de senaste månaderna reflekterat en hel del över obehandlad mjölk och förtäring av densamma. I en sådan liten besättning som vi har är det enkelt att ha klart för sig hur det står till med mjölkkvalitén. Jag säger inte att mjölken skulle vara sämre för att den kommer från en stor besättning men jag tror nog att risken är större. Det finns många faktorer som spelar in såsom hög mjölkavkastning och därmed ökad risk för mastit, spentramp vid lösdrift och mindre mänsklig visuell kontroll av varje ko vid mjölkningsögonblicket. Robotmjölkning och teknik i all ära men där kan finnas brister som inte uppmärksammas på direkten. Å andra sidan celltalskontrolleras mjölken direkt i tanken vid varje hämtning med tankbil så risken att köpa dålig mjölk måste ses som ofattbart liten. Under de dryga tre år som vi haft mjölkkor har det varit en del mastitproblem och det var flest fall under det första året när vi höll på att bygga upp vår lilla besättning. Vi hämtade kor från många olika delar av landet och då tar det tid innan bakteriefloran jämställs i lagården och hos djuren vilket gör korna särskilt känsliga.

När vi genom paddlingen sett att misstänksamhet råder har vi slängt mjölken från den kon för att vara helt säkra. När det varit fråga om mastit har den självklart kastats. Då medicineras ju kon och mjölken får inte användas förrän tidigast tio dagar efter sista behandlingsdag under förutsättning att mjölken är bra. Varje bonde känner sina djur och vill man sälja obehandlad mjölk till sin granne och till någon vän tycker jag ju det vore självklart att man vill vara säker på mjölkens kvalité. För den som vill köpa obehandlad mjölk men känner en osäkerhet finns mycket kunskap att tillgå. Bakterier finns nämligen hela tiden, det är först när de patogena bakterierna blir för många till antalet som den obehandlade mjölken kan bli skadlig för hälsan.

Som jag ser det är den obehandlade mjölken ofarlig så länge som den som har hand om kor och mjölkning är noggrann och har ett hygien och risktänkande. Det gäller att förutse farorna och förhindra dem i tid vilket producentens egenkontrollprogram visar.

Likes

Comments