Klockan är 23.24. Det är lördag. Igår kom jag fram till min könsidentitet. Genderfluid. Jag googlade lite. Youtubeade lite. Intressant att höra andras åsikter tankar och sånt. "genderfluidity is bullshit", "there are only two genders", "it doesn't exist". Men jag är ju här. Fullt existerande ligger jag på min säng och gråter.

Jag trodde inte jag va så lätt påverkad. Jag trodde inte jag skulle börja gråta av en kommentar som någon jag inte ens känner skrivit. Det var ju inte ens riktat direkt mot mig. Varför blir jag då så jävla upprörd? Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag blir trött på att bli osynliggjord.

Men hade jag varit en hund hade jag inte existerat. För i hundår är jag död.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det jag känner verkar omöjligt att stava. Jag vet verkligen inte vad det är. Men här är några symtom:

•jag gråter plötsligt och utan anledning
•överdramatiserar det mesta
•har svårt att hålla fokus
•vill alltid äta (helst chips och choklad)
•tänker tills jag får huvudvärk
•uppgivenhet
•rädsla för att prata om känslor och hur jag mår

Vad jag tänker på varierar. Oftast kretsar tankarna kring vad som kan tänkas vara fel på mig. Men eftersom jag inte vågar be om hjälp får jag inget svar på vad felet är. Eller om det ens finns där. Jag menar, tänk om det inte ens är mig det är fel på? Tänk om det bara är samhället som har tagit sig in i mitt huvud och fått mig att tro det.

Ofta blir jag väldigt existentiell och funderar över meningen med livet. Varför lever jag? Vad är ens meningen med att vi lever? Att jag lever? Dessa tankar fadear ofta över till döden. För dom ligger så nära varandra, livet och döden. Döden verkar frestande ibland. Ändå är jag rädd.

Om jag var en hund skulle döden redan hänt. För i hundår är jag död.

Likes

Comments

Jag sitter i baksätet av min förälders bil när jag kommer på detta.

 Vi är påväg till Norge för att åka skidor. Jag kollar ut genom rutan i baksätet och ser moln. Fluffiga rundade moln på en blå himmel. Fint. Jag tror jag är ett moln. Det är nog mitt "spiritual animal" liksom.

Här är en lista på några saker jag vet om moln:
•dom finns på himlen
•dom är vattenånga som samlat ihop sig
•dom är vackra att titta på men omöjliga att måla av
•dom finns i alla möjliga färger och former

Anledningen till att jag är ett moln är att jag också består till stor del av vatten. Och jag tänkte vidare på tanken och tog mig in på regn. För regn kommer ju från moln. Jag tänkte att det krävs bara en sista pust av vattenånga som ansluter sig till molnet för att det ska brista ut i gråt. Där har vi ännu en likhet.

Många personer är som utgångspunkt glada. Eller åtminstone neutrala. Och så har dom inslag lite då och då av en åskstorm. För mig så är det tvärtom. Jag har inslag av uppehåll någon gång ibland men jag vet att det bara är tillfälligt. Då är jag tillbaka.

Ofta försöker jag dölja att jag är ledsen. Vill inte dra ner andra i skiten. Vill inte låta självisk, som om det är synd om mig. För det är det inte. Tror jag. Vill inte att nån ska oroa sig. Är det själviskt att tänka så? Att jag tror att nån skulle oroa sig?

Ofta är jag inte ens säker på att jag är ledsen. Jag är bara inte glad. Inte neutral. Men inte heller ledsen. Bara tom. Ett ropade eko. Det ska jag kalla det. Ofta känner jag eko. När jag känner så, När jag känner eko, krävs bara en droppe. En grej som inte går som jag tänkt mig så blir ekot en storm.

Detta blev ett långt inlägg. Jag tänker ofta på känslor och vad en ska kalla dom. Så du kan räkna med fler inlägg om det ämnet. Just nu är jag ganska neutral. Lite glad till och med. Men jag kan inte skaka bort att det bara är tillfälligt. Så tur är det väl ändå, att i hundår är jag död

Likes

Comments

hej.

jag sitter just nu och ser ut genom mitt fönster. varför nu det skulle vara intressant vet jag inte. men jag gör det i alla fall. jag kanske ska presentera mig själv? jag är femton år, föddes den tjugoåttonde november tjugohundraett, jag tycker om star wars och hatar tomater.

det var väl en ganska normal beskrivning? eller? normal. vad tänker du på när du hör det ordet? jag tänker på saker som passar in. saker som inte drar uppmärksamhet till sig. saker som samhället inte kollar snett på. jag är inte normal. jag vill inte vara det. eller jo. ibland. ibland är det jobbigt att vara onormal. att vilja vara onormal. speciellt när en har intresse för vissa saker som anses vara "normala". att gå på stan som en normal onormal är lite intressant vissa gånger. människor tittar snett men bara några sekunder innan deras hjärnor får svårt att bestämma sig och dom väljer att inte lägga tid på att bedöma.

varför bryr vi oss ens? jag säger oss för jag vet att jag också gör det, ofrivilligt. vi bryr oss så mycket och har ett sånt stort behov att sätta etiketter på personer men i många fall är det helt onödigt. ett exempel är när en ser en främling på gatan. jag som går förbi har egentligen ingen anledning att sätta in denna personen i fack. men min hjärna har uppenbarligen det. den gör det utan att jag tänker på det. utan att det är meningen. ett till exempel är när ett barn föds. vad är det första som händer? att den får ett namn? nej, eftersom att vi har ett sånt behov av att sätta in folk och saker i fack så är det första ett barn får ett kön. "grattis, det blev en kille/tjej" hur kan du veta det? sa ungen det till dig?


detta är ett exempel på vad som ibland ploppar upp i mitt huvud som en popuppreklam på en olaglig hemsida. nu är klockan 20.03 och jag har inte längre fokus till att formulera mina tankar. men om någon mot förmodan skulle läsa detta så har jag en fråga: vad vill du läsa om? kommentera gärna. tack för mig. undras något så ställ gärna frågor.


enligt mig är samhället skevt, tur är väl ändå att i hundår är jag död.

Likes

Comments