View tracker

Ljudet av vind, vind som blåser genom håret. Vinden sompratar med mig. Vad är det du säger, vad är det du försöker säga? Jag tror attjag vet. Du säger till mig, att jag, precis som du, vinden, betyder något.Något bra, något fridfullt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Visst, det är okej att vakna 06:00 en måndagmorgon och det bör självklart förbli så. Att öppna dörren till ens varma hus för att sedan sätta på den "Tidiga Morgonlistan" på Spotify och äta en god frukost då både träning och en skoldag väntas. Inatt, eller ja. Igår kväll, vaknade jag utav en så kallad "mardröm" som i mina ögon är något värre än lite spöken. Jag drömmer om natten. Den natten, när det jag aldrig glömmer hände. Jag hör fåglarna och dess kvitter överrösta min musik och njuter även av det då det får mig att känna mig som hemma. Hemma i min lilla by, liksom. Är det allt, tänker ni?

NEJ!

Jag är rädd. Jag är jätterädd för att allt ska bli som förr. Jag vill verkligen inte det. Jag är rädd, för att folk ska se mig på samma sätt som folk sett mig som förut. En ful, jävla idiot, som utan anledning inte är värd något i deras ögon. Det gör verkligen ont. Jag trodde att alla mina tankar försvunnit. Men inte. Tydligen är det något som jag ska fortsätta leva kvar med. Jag vet inte varför. Kanske för att det är någon som tycker att det är så det ska vara? Det jag är värd liksom. Jag står fortfarande kvar på den där frågan: "Dinns det någon som älskar mig? Finns det någon som egentligen bryr sig om mig? Leker de bara medmänniska?". Jag vet helt ärligt inte längre. Jag kan inte lita på någon. Hur ska jag kunna lite på någon, när man blir sviken på nytt? Jag är för snäll. För snäll för att säga ifrån. För snäll för att vara elak mot någon annan. Därför utsätts man för skit. Det är jag som får ta skit. Jag bryr mig egentligen inte längre. Finns inget som är värre än när folk säger att jag snackar skit, att jag inte haft det så tufft som det är. Men hur vet du? Hur vet du som människa vad jag gjort? Vad som hänt i mitt liv, fram till nu?


Även om jag mår så mycket bättre idag, är det inte bra.

Jag är som sagt rädd. För rädd för att tänka, för rädd för att förstå.

Vill inte att allt ska bli som förr.

Hoppas det. Av hela mitt hjärta.


Love,

H

Likes

Comments

View tracker

innebär att jag ligger och tittar rätt upp i taket för att komma på vad jag ska hitta på. Tankar, tankar och tankar, kommer upp för att ge mig en käftsmäll varenda gång det är tyst runt omkring mig. Det har blivit en vanesak för mig de närmsta månaderna att en spotifylista får stå på rull medan jag försöker att slappna av. Oftast lyckas jag. Men ibland, främst nu på slutet, så har mina tankar slagit bort allt för att ännu en gång blomma upp inuti mitt huvud. Någonstans där man inte kan lokalisera det. Jag fightas med rättvisan. Rättvisan om att få vara jag. Den där glada Hampus. Vart är du? Vart kan jag hitta dig igen? Jag vet helt ärligt inte. Jag känner mig ensam. Lätt övergiven, liksom. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att vara jag. Jag är rädd för så mycket, men jag visar det aldrig. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lika populär, älskad som de flesta i denna värld. Jag är för snäll mot folk. Jag säger liksom aldrig ifrån. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det känns som att jag blivit ett psykfall. Jag kan sitta, kolla ut genom fönstret medans jag hör hur regnet smattrar och räkna regndropparna som rinner ner för fönstrets glas medans jag tänker på vad regndropparna vill säga. Jag tror liksom att regndropparna betyder något, på något sätt. Att det säger något till mig. Det är jobbigt att säga, men det som hållit mig vid liv är min älskade mamma, sen får vi självklart inte glömma mina älskade fina systrar och min älskade bror som alltid ger mig en kram för att sedan berätta att dem älskar mig. Men det viktigaste, är musiken. Utan musiken vore jag inget. Ingenting.


Jag känner mig inte värd ett dugg. Jag hatar mig själv.

Ibland när jag lägger mig på kvällen hör jag alla ord folk sagt till mig.

"Fetto.", "Varför lever du ens?", "Gå och ta ditt liv.", "Jag ska skjuta dig.", "Du är inte välkommen här.", "Ingen tycker om dig.".


Det är lite konstigt egentligen. Att ett ord kan göra så ont. Detta är bara skolan och miljön runt om kring liksom. Sen när man kommer hem och innanför dörren för att "påstridas" av en icke-snäll förälder. Jätteroligt. Verkligen.


Om jag skulle förklara min barndom för någon skulle det lyda såhär:

"Ett barn, som alla hatade.", ungefär.


Någon gång skulle jag vilja veta vad jag gjorde för fel. För fel som liten, som jag aldrig förstått. Varför just detta hände mig liksom.


Det finns en enda person jag öppnat mig inför. Någon som jag älskar. Som jag fortfarande älskar. Det gör ont. Fruktansvärt ont. Jag kommer aldrig få någon mer. Är så fruktansvärt trött på allt!


Jag ger upp, livet får gå som det går. Jag tänker bara vara mig själv.


Ska fan aldrig mer leva upp efter andras ideal och skitsnack. Ska bli en bitchig jävel alltså.


Jag är glad att jag iallafall har musiken.


Om ni undrar varför "I En Del Av Mitt Hjärta" är borta så är det för att jag inte pallar se mina gamla inlägg som varit min dagbok för mitt mående. Inget av det som stått som jag vill komma ihåg. Därför börjar jag om.


Love,

H


Likes

Comments