View tracker

På fredagen var det fest-dags igen. Vi samlades hemma hos Jossie och Erik klockan åtta. De som dök upp var Ida E, Lukas, EllaKlara, Jossa, Jossie, Erik, Filip, Rafet, Basse, och ännu en kille jag aldrig uppfattade namnet på. Trots att vi inte var många, så var det väldigt roligt, och högljutt ändå.

Höjdpunkterna på förfesten var:
- Killen med okänt namn ramlade i badkaret när han drog upp byxorna efter att ha varit på toaletten
- Ella ramlade (big time) ner i en full soffa
- EllaKlara och Jossie <3333

Vi drog oss efter många om och men mot Oscars där vi spenderade resten av kvällen. Det var roligt, trots möten med ex och borttappade telefoner. Min kväll bestod mest av att spana på killen som jobbar i garderoben, han är smoking-hot (*hoppas han aldrig läser det här*).

Efter lite kaos på krogen åkte vi vidare mot en efterfest. Jag som skulle upp tidigt dagen efter bestämde mig för att det var dags att avrunda kvällen, och tog bilen hem igen. Någon gång efter fyra klev jag in genom dörren hemma, och några sekunder senare sov jag.

På lördagen väcktes jag halv nio. För klockan tio skulle bilen styra mot Sundsvall med två av mina bästa vänner. Jag förhandlade med dem, och tillslut fick jag igenom förslaget om att åka elva istället. Jag drog mig till tio, och klev sedan upp för att packa väskan vilket jag inte gjort tidigare.

Frukost åt jag på Shell, och sedan åkte vi den två timmar långa vägen till Birsta. När vi kom fram gick vi på Ikea i en kvart (rekord!!). Det var bara jag som handlade, men bara två saker för första gången någonsin. En stor ram, och ett doftljus.

Vårt mål var Lager 157 där vi spenderade några timmar. Vi alla gick därifrån med välfyllda påsar, men ändå inte helt tomma plånböcker. Jag fick med mig en kappa, två linnen, två tröjor och två par solglasögon; för under 1000-lappen.

Sedan styrde vi mot Sundsvalls centrum, där vi shoppade på NewYorker (ett par ballerina skor och en munkjacka) innan vi tog in på hotellet. Vid det här laget var vi så hungriga att vi hade kunnat slå ihjäl varandra, vi alla blir väldigt arga när vi inte ätit mat och går lätt varandra på nerverna.
Vi hade bokat rum på Clarion Collection, vilket betyder att maten ingick. Varmrätten var så god att vi åt två portioner var. Men efterrätten åt vi inte mer än en tugga av innan vi slängde den.

När klockan var 19.00 borstade vi tänderna och lade oss i sängarna i väntan på Melodifestival-finalen. Vi skrattade i ren trötthet till hela finalen, och när Måns äntligen utsågs till vinnare stängde vi av tv:n och somnade direkt.

Alarmet ringde tidigt på morgonen. I vanlig ordning var det vara Helen som vaknade, och när hon var färdig väckte hon oss sömntutor. Vi gjorde oss i ordning och styrde sedan siktet mot det bästa på hela helgen: frukosten.
Vi åt och åt, tills det var dags att checka ut och köra till målet med hela resan: gymnastiktävling!!!

Mina tjejer slutade på en fantastiskt fin femte plats, och efter en tidig middag på Max åkte vi hem igen. Jag hade gärna åkt på fler äventyr när vi ändå höll på, men det får bli en annan gång.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mellan Yamagata i Japan och lilla Brunflo i Östersund är det 7843 kilometer. Min bästa vän EllaKlara ska spendera de kommande fem månaderna som utbytesstudent i norra Japan, medan jag ska vara kvar här i hålan.

Vi har gått i samma klass i nästan tre år. Vi har varit bra vänner sedan mitten av ettan, men det var inte förrän i december 2014 vi verkligen klickade med varandra. Sedan dess har det inte gått en dag utan att vi pratat med varandra, och inte en enda sak som hänt har vi lämnat osagd (det enda hon inte vet är att denna blogg existerar). Vi har umgåtts så mycket, båda på skolan och utanför. Vi kan berätta allt för varandra, vi kan prata om allt och vi kan skratta tills magen gör ont. Sjunga, dansa, gråta, skratta... Vi pratar i timmar utan att samtalsämnena tar slut. Jag älskar henne så.

Hon åkte tidigt på morgonen i tisdags. I måndags-kväll åkte jag till henne för sista gången för att prata en sista gång. Allt var som vanligt, och jag kunde inte förstå att det var sista gången vi skulle ses på fem månader. När klockan blev allt för mycket skulle vi försöka slita oss från våra samtal, men det var nästan omöjligt. Vi kramades minst tre gånger innan jag satt mig i bilen för att åka hem igen. Vi grät inte, för ingen av oss kunde förstå...vi bara skrattade åt den konstiga känslan i kroppen som vi båda hade.

Det sista jag hörde henne säga var "jag kommer att sakna dig, Ida"

Kärlek

Jag har en bild på oss som bakgrundsbild på telefonen, och på mitt rum har jag ramat in en teckning som jag fick av henne i måndags. Då känns det iallafall som att hon inte är allt för långt borta.

Efter två dagar utan henne på skolan börjar jag förstå. Jag förstår hur tomt det kommer att kännas, och hur tråkigt det kommer att vara. Ella har varit en så stor del av min gymnasietid, och plötsligt kommer hon inte att komma tillbaka förrän jag tagit studenten. Jag ska alltså överleva denna tid ensam, utan henne.

Jag vet inte hur det ska gå till.

Men jag ska göra henne stolt, och ojojoj vad mycket historier jag ska ha att berätta när hon kommer tillbaka. Den 21 augusti kliver hon på svenskmark igen, jag ska minsann vara först med att prata med henne.

Nu ska jag torka mina sakna-tårar, och plugga lite matte och lyssna på av våra låtar. Det är sånt vi brukar göra ihop (bland annat), så då känns hon inte lika långt bort.

Jag har tyvärr bara suddiga fest-selfies på oss tillsammans...

Likes

Comments

View tracker

I lördags hade vi anordnat avskedskväll för min käraste vän Ella, som ska flytta till Japan i nästan ett halvår. På tisdag vecka 12 försvinner hon från min sida, i alldeles för många dagar.

Vi var tio personer, som började kvällen med att äta japansk-mat. Mest för att hon älskar sushi, men även för sakens skull. Jag åt inte ens hälften för att det var så mycket, men det var så gott. Speciellt sushin, vilket jag inte trodde då det var första gången jag åt det.


När alla ätit upp åkte vi hem till Elsa och åt efterrätt, spelade sällskapsspel och pratade i massor. Precis sådär som Ella tycker om det. När klockan var halv två var Elsa trött, med all rätt. Så vi klädde på oss och tackade för en underbar kväll. Jag och Ella skjutsade hem tre vänner, innan vi stannade bilen utanför Ella och pratade med varandra tills klockan var fyra. Att köra hem efter det var klurigt, jag spelade musik alldeles för högt för att hålla mig vaken de tre milen. Det gick bra, jag tog mig hem och fick sova några få, men underbara timmar innan jag var tvungen att kliva upp för att äta mat med mina favorit-kollegor.

Det här var den enda bilden som togs, med snapchat till råga på allt... Jag måste skärpa mig på bild-fronten.

Likes

Comments

I fredags var det klassfest. Hälften av dem som närvarade var klassmedlemmar, och resten kände vi knappt igen. Men jag antar att det är charmen med hemma-fester.

Det var faktiskt lugnt, vi hade jätteroligt och alkoholen visade sig inte från sin värsta sida en enda gång. Jag fick försöka förklara flera gånger varför jag inte drack, tillslut skyllde jag på att jag skulle köra bil för att jag kände mig som en party-pooper.

Jag har inget problem med alkohol, så länge det ligger under en rimlig gräns. Men alkoholen har en baksida. Den tar bort en spärr i hjärnan. Till en början är det en rolig och bra grej, man vågar plötsligt prata och släppa loss. Men tillslut tappar man kontrollen, man vet inte längre vad som är rätt och fel och man slänger ur sig vad som helst. Man glömmer bort vad man gjort, vem man träffat och hur extremt det var. På 100-dagars skjutsade vi hem en kille som var såhär. Han sa saker som gjorde att vi ville kasta ut honom. Vi berättade det för honom dagen efter men han, extremfallet som han är, hade glömt bort det tillräckligt mycket för att inte ens ge oss en riktig ursäkt. Han sa den värsta meningen jag vet: "ja men jag var ju full, så jag visste inte vad jag gjorde"
NEJ, du hade druckit en dryck som du vet gör att du tappar förståndet mer och mer för varje klunk. Du fortsatt dricka fast det räckte gott och väl för att du skulle ha en rolig kväll. Du kan inte skylla på att du var full, för om du hade varit mogen nog för att sluta i tid hade det aldrig gått för långt.

Jag säger inte att det här händer på en vanlig fylla, men en sne-fylla är inte så svår att få, tyvärr.

Jag skulle kunna dricka alkohol. Om det inte smakade så alkoholigt. Och om jag inte var rädd för att komma in i det där stadiet där jag inte vet vad som är rätt och fel. Jag är så rädd att skada någon, kanske mig själv. Eller att bli så full att någon måste ta hand om mig för att det blivit för mycket, för jag vet hur jobbigt det kan vara. Att bli salongsberusad skulle jag inte ha något emot, men det här med att dricka tills jag vågar strippa och dansa naken - det slipper jag helst hela livet.

Men åter till klassfesten:
Jag träffade en kille från min gamla klass. Vi har inte pratat med varandra på tre år, men vi var ganska tighta förr. Eftersom att han var berusad gick han direkt till det tighta-stadiet. Han berättade att han blivit dumpad för en vecka sedan, men att tjejen fortfarande ville att de skulle träffas. Resten av kvällen mammade jag över honom för att försöka få hem honom, istället för att han skulle sova hos henne. Tyvärr misslyckades jag, men jag tycker att han får ta det ansvaret själv.

Sedan gick vi på krogen. En nyöppnad ungdomsfavorit. Jag förstod inte hypen, men det kanske var för att jag var nykter. Det var litet, trångt och inte så fint. Personalen var 18-åringar från vår skola, vilket jag tyckte var båda och. Man såg aldrig en äldre person, utom när man skulle hämta jackan och gick förbi vakten. Jag tänkte inte på det där och då (för det var en snygg kille från min parallellklass som jobbade), men nu i efterhand kan jag tycka att det vore en bra grej... Dock är arton-åringar också vuxna, så jag borde inte klaga egentligen. Jag hatar åldersdiskriminering. Förstå mig rätt nu, det skulle behövas en person att associera med en förälder...

Annars var det trevligt på krogen. Roligt att träffa massa vänner (och ovänner), men ändå väldigt oklart. Jag föredrog hemma-festen, väldigt mycket.

Hem kom jag inte förrän klockan halv sex. Men det var det värt.

Likes

Comments

Igår hade jag ett uppvaknande. Tydligen finns det andra killar än M som kan få läpparna att inte vilja sluta le, och få magen full av fjärilar. Även fast det inte var någonting, så var det bra för mig. Jag insåg att M inte är den enda som någonsin kommer att älska mig och vilja vakna upp bredvid mig varje morgon. Jag längtar till dagen jag finner honom men framtill dess ska jag ha roligt, vad nu det ska betyda.

Jag ska även gosa sönder mina hundar. Fy tusan vilka bra djur det är.

Likes

Comments

Älskade vovvisar.

Det här lovet har varit lugnt, väldigt lugnt. Skönt tycker jag, som varit så stressad de senaste veckorna. Samtidigt vet jag att jag borde plugga ikapp, för att inte gå tillbaka till skolan lika stressad som jag gick därifrån... Men jag orkar inte. Igår jobbade jag hela dagen, och efter det åkte jag till Helen för att göra ännu mer gympa-jobb. Nu har vi planerat uppvisningen som ska ta plats i maj, så vi ligger rätt i fas. Äntligen.

Idag ska jag inte göra mer än att se på Sex and the City, äta mat och hämta paket på posten. Jag kanske klämmer in lite matte plugg, de satans integralerna måste sitta efter lovet. Och en svenska text måste skrivas klart, hur svårt kan det vara. Men mest fokus ska ligga på Carrie Bradshaw, min favorit person.

Likes

Comments

"Han fattas mig så det skär i bröstet" säger Mattis från Ronja Rövardotter när Skalle-Per dött. Tänka sig, att jag kan känna samma smärta fast han inte är nära död. "Min" M finns fortfarande, men han är så långt ifrån "min" man någonsin kan komma. Men jag är hans, så lika mycket som jag varit i två år. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag fattar att jag inte är den första personen att någonsin bli lämnad. Men det här är iallafall den första gången jag blivit lämnad, av någon jag älskar runt månen och tillbaka. Tusentals varv. Jag skulle offra allt för att höra honom kalla mig för "min" igen. Den värmen jag fick i bröstet varje gång han sa det är den bästa jag vet. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Jag saknar honom så mycket att det gör ont i hela kroppen. Trots att det gör såhär ont skulle jag ta tillbaka honom på en sekund, utan att någonsin ångra mig. (Jag skrev det här innan 100-dagars, efter det skulle jag inte ta tillbaka honom på en sekund, snarare på 65400 sekunder och 1000000 förlåt). Han betyder så fruktansvärt mycket för mig, och jag vill kunna vara där och skydda honom. Jag skulle ta en kula för honom när som helst, för jag älskar honom så himla mycket. Jag bryr mig inte om något eller någon annan. Han är allt för mig, och jag kan inte leva utan honom hur mycket jag än försöker. Det går bättre nu än i början, men det känns fortfarande så fel. Jag tänker på honom varje sekund, hur mycket jag än försöker sluta. Jag läser hungerspelen-trilogin, för att försöka rymma från alla tankarna. Men det funkar inte. Varje gång Peeta är med (hela tiden???) så tänker jag på M. Det är så ofta jag måste lägga bort boken och tänka på annat ett tag, på det där jag inte vill tänka på. Jag gråter. Så ofta att jag knappt kommer ihåg hur mina ögon ser ut när dom inte är rödsprängda. Jag saknar och längtar så himla mycket, det är outhärdligt och jag orkar snart inte mer.

Jag tror att jag gått igenom alla faser av sorg som går. Chock, ilska, tårar. Jag har förstått, jag har inte förstått. Jag har gått från det ena till det andra. Jag är så förvirrad. Innan lucian på skolan på fredagen sa M "vi ses därborta, jag älskar dig" och pussade mig på pannan. En timme efter lucian ville han göra slut med mig. Det är klart att jag blir förvirrad och inte förstår någonting. Jag har tolkat det som att det var själva dumpandet som var lögnen, men kanske var det allt innan det? Jag hoppas så att jag trott rätt hela tiden. För jag vill få säga att det är försent. Att han förstört mig, att han kastat bort det bästa han någonsin kommer få och att han kommer att få ångra sig resten av sitt liv.

2014 har varit det bästa året i hela mitt liv. Hela året var han min, förut de sista 19 dagarna av året. Att vara M's flickvän är det bästa val jag någonsin gjort, hur svårt det än var ibland. Han har fått mig att känna kärlek in i benmärgen och jag vet inte hur jag vänja mig vid ett liv utan honom. Han är verkligen allt för mig. Allt. Men jag ska vara stark, om det är möjligt. Han ska inte få se mig svag. Han ska inte få se hur förstörd jag är.

Jag önskar att jag fick chans att tacka honom från djupet av mitt hjärta. För allt han någonsin gjort för mig. Alla måltider han lagat, alla mackor han gjort, allt naturgodis han köpt, alla presenter han givit mig, alla gånger han pillat på min rygg till han somnat, alla gånger han masserat mig, alla gånger han tryckt på min mage för att lindra mensvärken, alla kärleksförklaringar han skrivit/sagt, all kärlek och trygghet han gett mig. Och inte minst att jag fick chansen att vara hans flickvän.
Och jag önskar att jag fick en chans att berätta hur mycket jag hatar personen han är nu. Killen jag ser i skolan/utanför krogen/ute är inte den riktiga M. Jag vet inte vad han håller på med, jag känner honom och vet att det där inte är han. Han är inne i någon sorts personlighets-kris, men han vet nog inte om det själv. Han försöker nog visa för sig själv att han gjorde rätt som lämnade mig, genom att bete sig på ett sätt som han inte kunde under vårt förhållande. Och det är bra, det visar att innerst inne vet han hur fel han gjort...även om det kan ta flera år för honom att inse det.
Jag önskar att jag fick berätta att jag gått ner nästan 12 kg på grund av bristande aptit. Att jag gråtit tills jag fått sår under ögonen. Att jag inte vågar lita på någon. Att jag är förstörd. Att han, och ingen annan, förstört mig.

Jag önskar att han visste, att även fast jag vände mig om i sängen på kvällen så somnade jag inte en enda natt utan att röra och älska honom. Oftast tog jag hans hand när han sov, eller så höll jag om honom hårt tills jag somnade. Det var bara det att jag somnade flera timmar efter honom. Jag var så stressad att kroppen inte kunde slappna av, men aldrig somnade jag själv när han var med, det var omöjligt (och det är det fortfarande).


Där fram gick han. Kärleken i mitt liv. Med världens bästa hund, Tess. De var bästa vänner, och jag önskar att jag kunde förklara för henne vad som hänt. Att han lämnat mig, inte henne. Men mest av allt önskar jag att jag kunde få åka tillbaka till denna höst-morgon. Jag vill springa ikapp honom och bara säga att han ska hålla om mig, så skulle han göra det, för där var allt som vanligt. Allt var som det borde vara. (Men han hade bara kramat mig ett tag, sedan hade han kittlat mig och vi hade sprungit iväg med Tess, sådär som hon, och vi, älskade).


Jag ska aldrig falla tillbaka till dig. Det är över, för evigt. 

Likes

Comments

Klänning-Nelly.com-Scallop Edge Dress

Ryggsäck-Monki-Cilla Backpack

Skor-Nelly.com-Boot

Den här eftermiddagen har tyvärr gått till internet-shopping istället för att skriva hemprov i svenska. Jag tänker att lovet är så långt att jag hinner göra det någon annan dag (för det gick inte med shoppingen.......). Okej, dåligt tänkt, men nu är det så.

Jag har klickat hem en möjlig student-outfit. Jag tänkte först ha en långkjol med en magtröja och kilklackar. När jag sedan började fundera över vad som egentligen ska göras under dagen ångrade jag mig. Jag ska i och för sig inte åka flak, men det kommer nog ändå bli mycket springande hit och dit. Jag vill ju träffa så många som möjligt under dagen och kvällen, vilket betyder att det finns många chanser till att något händer. Så jag vill ha en väska med nödvändigheter i. En tröja, värktabletter, vattenflaska... Tänker så mycket på mina stackars vänner som kan få för sig att dricka för mycket. Jag ska ha bilen med mig för akutbehov. Jag vill kunna ta hand om alla som behöver det. //Mamma-Ida. 

Jag måste hitta något att ha över klänningen till kvällen, Tyvärr bor jag i Jämtland där vädret inte alltid lovar strålande sol och varma nätter i början av juni. Men jag hoppas att det ska räcka med en lång långärmad kofta.

Studentmössan får toppa outfiten, och viktigast för mig är att glädjen är i fokus. Kan knappt bärga mig.

Likes

Comments

Efter 21 månader tillsammans var han färdig. Han ville inte ha mig mer. Det fanns inget jag kunde göra, för i hans kropp fanns inga känslor kvar. I min kropp var alla känslor högre än någonsin, det var honom jag ville spendera mitt liv med. Jag ville vakna upp varje söndagsmorgon med honom vid sidan, äta god-frukost och känna mig trygg resten av mitt liv. Men som en blixt från klar himmel var allt över. Utan att jag kunde förstå någonting.

Nästan tre månader senare förstår jag fortfarande ingenting. Om några veckor skulle vi ha firat vår två-årsdag med oxfilé, och en god efterrätt. Jag kan fortfarande inte förstå att vi inte ska det. Jag ser honom varje dag på skolan, och varje gång tror jag att han ska komma fram och berätta något roligt som hänt. Jag drömmer mig bort om att han ska vilja berätta något för mig med så mycket känsla att det glittrar i ögonen på honom. Aldrig kommer jag att sluta sakna personen han var när vi var tillsammans. Men personen han är nu...

Helt plötsligt blev han en helt annan person. ​Jag känner knappt igen honom längre, förutom när han går förbi mig ensam och tyst i korridorerna. Han säger hej, men jag vänder bort ansiktet för att han inte ska se hur förstörd jag är. När han går med sina vänner ser han så annorlunda ut. Hans gångstil, sättet han pratar på och hans ansiktsuttryck. Det är som att han försöker vara någon annan än sig själv för att visa att han mår bättre nu. Jag hoppas att jag har rätt, och att han långt därinne saknar mig. Om inte - så är jag extremt besviken på att jag delat nästan två år av mitt liv med en ignorant idiot. Jag längtar till dagen då han smsar och erkänner att han ångrar sig och önskar att det faktiskt blivit vi två. Den dagen ska jag säga att det är försent. Att det inte finns någon chans att jag ska ta tillbaka honom. För aldrig att jag ska dela mer tid med någon som behandlar mig helt utan respekt efter ett så långt förhållande.

På 100-dagars hade han druckit sig så full att polisen nästan tog honom. Jag bönade och bad till polisen att jag skulle få skjutsa hem honom, och tillslut lät han mig. Jag ångrar det, för varför skulle han någonsin förtjäna min hjälp? Men jag var snäll, jag gjorde honom en tjänst och han ska vara mig evigt tacksam. Jag krävde alldeles för mycket pengar för skjutsen, men efter allt han gjorde och sa i bilen så tyckte jag att det var rätt. Han pratade med sitt ex i telefon, berättade att han haft sex med henne förra veckan och han kom inte ens ihåg mig. Inte ens när jag presenterade mig som hans "ex Ida" kunde han placera mig. Därför fick han betala 300kr för en bilresa på mindre än en mil. Han ska minsann inte kunna ta mig för givet, aldirg.

Någon dag ska jag skriva en välkomponerad text om alla känslor jag har i kroppen. Men för stunden orkar jag inte tänka på honom mer.

Likes

Comments

Igår kom studiebidraget. Jag tackade och tog emot med tanken att spara det... Den tanken försvann direkt när jag startade datorn och på något magiskt sätt hamnade inne på nelly (igen).

Men okej. Jag förtj'änar det tycker jag. Med tanke på att jag jobbar tre kvällar i veckan, stressar ihjäl mig i skolan och knappt har tid för mig själv så tycker jag att det var dags för lite nytt.

Byxorna, tröjan och hatten är från Monki. Jag kommer antagligen aldrig använda hatten, men jag tycker om tanken på att bära den med en slarvig knut i nacken. Byxorna var mest ett måste-ha, då jag lider brist på mjukisbyxor som är visa-sig-utomhus-vänliga. Tröjan är tänkt att användas med en kjol och ett par boots, men på skoldagar brukar kjolen allt för ofta bytas till jeans pga osäkerhet.

Stay-up-bh:n är från nelly. Där hittade jag även en eventuell studentdags-outfit som jag ska lägga upp i ett senare inlägg (när jag klickat hem det).

Likes

Comments