Over and out

!Sådär ja! Nu har man något att berätta för barnbarnen, det är ju faktiskt inte alla som jobbat en sommarsäsong på Grönland. Förväntningar kontra verkligheten märkte vi såhär i efterhand inte riktigt stämde överens men vi överlevde i vart fall och kom hem med en massa tålamod och erfarenheter rikare. Många har frågat mig om jag ångrat att jag åkte och jag skulle inte säga att jag ångrar mig, men samtidigt skulle jag inte heller rekommendera detta äventyr till någon annan. Fine, det är ett rätt fint ställe att åka och semestra på i en vecka, kanske tälta och knäppa kort på isbergen men som turist går du ju också runt där utan nån aning alls om vad som försegår på insidan av de små färgglada husen.

Det finns fortfarande så mycket att säga om verksamheten på det där stället men känner inte för att skriva en bok om en fabrik som drivs av obefintlig arbetsmoral, alkisar, nomader, etc..etc, så det jobbet överlåter jag till nästa olyckligt vetande stackare som söker sig dit.

Nu när man hunnit landa lite hemma i underbara Sverige så inser jag hur bra vi har det egentligen. Det var så himla vackert att få komma hem och se träd, gröna gräsmattor, blommor i dikeskanterna och att bara få vara en del av ett välfungerande organiserat samhälle igen. Inte nog med att vi landade precis till starten av stråketveckan i Östersund, så bjöd även Saras mamma på en underbar marängtårta med massa färska svenska jordgubbar på! Det var kärlek serverat på ett fat de! Söta jordgubbar och dessutom en massa sallad, melon och gurka! Som att fira midsommaren vi i år aldrig fick ta del av.

Efter en utmattande partyvecka i Östersund fick jag äntligen komma hem till lilla älsklingsHede i Härliga Härjedalen, krama om nära och kära, gosa med hunden och ta långa löprundor i tall och granskogarna! Fatta vad bra vi har det här egentligen!

Jag ser nu fram emot att bara mysa på hemma och ladda upp batterierna innan jag i september åker iväg till Norge för två månaders jobb på slakthus. Vi får se om det blir något bloggande där eller under tiden jag är hemma. Som Gunde hade sagt; ”Ingenting är omöjligt”. Sköt om er så länge!

Over and out, Idde Nääs.

Återförenad med min lilla tokstolle till hund på väg upp till stugan vid Särvfjället.

Never look back säger jag bara! Fint var det en gång men tro mig man tröttnar på Isberg och gråa vyer efter två månader.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är väldigt vanligt här att folk omkommer i båtolyckor. Med tanke på alla isberg måste man va extremt försiktig när man väljer sin rutt. Eftersom man bara ser ca 10% av ett isberg kan det vara lite svårt att avgöra vart det går att köra med båten. Det behöver alltså inte alls bero på onykterhet eller oaktsamhet som man kanske kan tro. När något sådant som en båtolycka inträffar pratar man helst inte så mycket om de omkomna. Om detta skulle ske i Sverige i en by motsvarande Ilulissats storlek, där alla på ett sätt känner alla så skulle man hålla massa minnesceremonier, tysta minuten, man skulle insätta extra kuratorer på skolorna, kyrkan skulle gå ut och erbjuda sin hjälp mot sörjande. Det är såklart dom sörjer här också men på ett väldigt kärvt och kallt sett, här hissar man flaggan på halvstång och undviker att prata om det. Bara under vår tid här har det skett två båtolyckor och en tsunamivåg. Det här har vi luskat fram via jobbet och hade nog antagligen inte fått reda på det annars. Eller tsunamin var förstås svår att missa, det är ingenting man hör om varje dag att det sker på Grönland-världens mest isolerade plats.

Det finns en tjej på min avdelning som jag har blivit rätt bra kompis med ändå, hon är tillsammans med Jens som följde med på säljakten och är hur gullig som helst. Hon är väldigt öppen och ärlig, senast kläckte hon ur sig vid lunchrasten att hon kanske var gravid. Oj, ja det var verkligen en grej att dela med sig om bara sådär. Hur som helst det jag tänkte komma fram till är att vi kom in på ett lite djupare ämne en dag när vi gick hem tillsammans. Jag frågade henne hur länge hon hade varit tillsammans med Jens och om de planerade ett giftemål eller liknade med tanke på att det ändå hade gått 5 år. Då sa hon att han verkligen ville det men hon hade varit förlovad förut. Jag frågade vad som hände i förra förhållandet eftersom att man kanske inte förlovar sig hux flux om man inte verkligen menar det. Svaret jag fick var att han är död. Kort efter att dom förlovat sig sex år tidigare skulle de åka till en annan by med båt till fästmannens föräldrar och fira. Dom kom tyvärr inte så långt utan på vägen krockade dom med ett isberg. Nunu som hon heter säger att hon inte minns så mycket eftersom det skedde så fort och att hon fick en blackout. Det hon minns är att hon höll honom i handen, det var vågor, och sen satt hon över honom och skakade om hans axlar. Hon fick ingen reaktion från honom och det rann ut blod från hans öron. Jag blev helt chockad när hon berättade det här. Hon var så lugn och även fast det skedde för sex år sedan var han fortfarande hennes första kärlek, något som man inte så lätt kommer över. Det var som att "shit happens" och hon hade oturen att det hände henne. Sorgen här kanske är densamma som på gamla tiden i Sverige. Vad jag menar då är att döden var lite mer självklar förut, det var inte så konstigt att man dog i ung ålder, förstås väldigt olyckligt men det var så det var. Återigen ska man vara väldigt försiktigt med att döma dessa människor eller då man aldrig vet vad dom kan ha varit med om.

Likes

Comments

Säljakt och valsafari

Igår hade jag kanske en av de bästa dagarna i hela mitt tjugoår långa liv. Vi fick följa med vår räklabb-chef med båt till två andra byar för att ta bakterieprover på två mindre räkfabriker. På vägen till den första byn Qeqqertaq fick vi se fyra valar! Vi hade otrolig tur och kunde på två meters avstånd beundra de stora djuren som rullade runt i vattnet. Det är så sjukt svårt att försöka få något perspektiv på hur stor en knölval egentligen är men jag kände mig väldigt liten och obetydlig när vi gled jämsides med dom. Dessa valar är mellan 12-16meter långa med en vikt på ca 36.000kg, bara hjärtat väger ca 4-5 kilo! Efter att testerna var klara i den första byn gav vi oss ut i isfjorden igen och styrde skutan mot Saqqaq som är lite mer tätbefolkat, närmare bestämt 120 invånare inräknat hundar. Båtresan skulle ta sin lilla tid så vi hann med en hel del småpratade och ämnet jakt kom på tapeten. Jens (annars tekniker på fabriken, idag kapten) frågade om vi tyckte om att skjuta, han frågade inte vad eller varför bara om vi gillade att skjuta. Självklart! Svarade jag och berättade att jag var deltidsanställd i Svenska militären. Vad som händer då är att Otto plockar fram två gevär samtidigt som en annan medpassagerare från fabriken rotar runt i en låda efter ammunition. Två minuter senare står vi ute vid fören och spanar efter sälar. Och sälar fanns det gott om! Man skulle kunna jämföra det hela med ett sånt där spel som finns på Liseberg eller eller Gröna Lund då man ska slå med en klubba på en massa gubbar som hoppar upp från hål och samla poäng.

Det var väldigt svårt och finna av rätt med gevären dels för att siktena inte var inställda och dels för att vi inte hittade några magasin så vi fick "snabbladda" mellan skotten. Eller jo vi hittade ett magasin men det passade inte till någon av vapnen oturlig nog. Efter mitt första skott var Otto fram snabbt och petade in en ny patron i loppet och sen var det bara att testa igen. Efter ett tag när han insåg att jag kunde ladda om snabbare själv tog han det andra geväret och gjorde sig redo. Det är väldigt speciellt och försöka jaga någonting i vattnet, man vet aldrig var och när de ska ploppa upp och när man väl får en träff måste man vara supersnabb fram med båten för att hinna fånga sälen innan den sjunker. Feta/digra sälar flyter och taniga/magra sjunker. Just nu är det inte bästa tiden att jaga säl på eftersom dom såhär års är väldigt smala. Totalt tror vi att det blev tre träffar på olika sälar men ingen av gångerna hann vi fram i tid så det blev tyvärr ingen säl med hem till middag. Det man har att sikta in sig på är sälens huvud och kanske drygt en decimeter till om an har tur. Unga sälar är godare än gamla och det är oftast unga sälar man skjuter då dom åker upp till vattenytan oftare. Varför tänkte jag? Säkerligen för att unga sälar är mer naiva än gamlingarna men det fanns fanns förstås en vetenskaplig förklaring till det också. Svaret är att unga sälar har mindre lungor och måste komma upp oftare för att hämta om luft. Det var så sjukt spännande hela tiden och det tyckte nog gubbarna också då Otto till och med köpte mer ammunition när vi kom fram till den andra byn. Efter att testerna var färdiga var det dags att fara hemåt igen, och nu med mer ammunition så vi kunde prova vår jaktlycka på nytt. Jag frågade om det här var nånting dom gjorde ofta och det var de tydligen inte men eftersom vi hade visat vårt intresse så tror jag dom tyckte det var extra roligt och dessutom skedde det hela på arbetstid. Otto sköt sin första säl när han var nio och ansåg sig vara en ganska bra skytt men han gillade inte gevären vi hade att tillgå dagen till ära då han helst ville ha sitt eget. Och vem gevären tillhörde hade de ingen aning om men det skall tydligen finnas på varje båt lika självklart som det skall finnas kalles kaviar i varje varje kylskåp. Eftermiddagens säljakt drog visst ut på tiden och vi kom hem så sent som 22.30 från att vi bara skulle åka iväg och ta några tester till valsafari och säljakt. Vilken dag.

Mammaval med sin bebis. Sjukt stora djur som ser lite pluttiga ut på bilden men ni får använda er fantasi.

Sara och Otto som annars jobbar med fisk i fabriken.

Kapten Jens till vänster och till höger har vi en glad snubbe i overall från vår räkfabriken avdelning fisk. Med geväret i den ena handen och ciggen i den andra är dom nu rustade för säljakt.

Här har ni mig som försöker klura ut avståndet över vattnet.

Hittade en liten kyrka i Saqqaq.

En liten kiosk med endast det nödvändigaste.

Sara som står och funderar på vilket vapen som lämpar sig bäst vid säljakt.

Likes

Comments

Jobba med en zombie

Två veckor har gått sen det senast var löning på fabriken. Igår var det dags igen och det är samma visa varje gång.. Drake som vi brukar kalla honom eftersom han rör sig så ryckigt var igår skyhög på jobbet. Det är frustrerande att på en såpass stressig arbetsplats jobba med en fumlande zombie. För att göra saker och ting lite mer spännande så fanns det till en början ingen ersättare heller. Medan jag kämpade för att hålla saker i rullning, lite smått galen och nästan grinsjuk stod han istället och skrattade samtidigt som han försökte läsa av siffrorna på vågen. Jag har lärt mig på det här stället att man inte skall vara för snabb med att döma människor eftersom man inte har en aning om vad som sker i deras liv. Min första tanke om hans tillstånd var att han var ledsen. Det såg ut som att dom där röda svullna ögonen antingen fått däng eller tårats i två veckor. Kanske har han en alkoholiserad pappa eller liknade hemma? Men inte de då, tecknen framträdde alldeles för tydligt, han var ju inte ledsen, han var skyhög och lyckligast på hela planeten. Att väga räkor, ja roligare än så blir det ju inte! Snälla nån, om du ska röka på så stanna hemma.

Det är så tråkigt att de här ska hända just som jag börjat gilla killen. Han dyker alltid upp på jobbet (uppenbarligen), han är inte jätte bra på att hantera stress men han gör så gott han kan iallafall. Han tar 30minuters lunchrast som man ska, inte som alla andra som drar ut det på en timma medan Idde Nääs svälter ihjäl och får äta lunch två timmar senare än alla andra... Jag tänkte att han ju ändå har lite arbetsmoral trots allt. Och så ska han bara sabba det totalt.. Precis som alla andra tomtar på den här fabriken. Sanna mina ord, oj vad dom kommer sakna mig på räkpaketering när jag är borta! Lyckligtvis har jag i allt elände min stridsparskamrat Sara Bergman aka Bossen som räddar dagen. Hon såg att jag höll på att drunkna i räkmassorna, förvisade Drake till räkbandet och gav mig i utbyte en pigg och fräsch Norsk som kunde ta hans plats. Hon passade på att ringa ledningen också och berättade att han hade dykt upp hög på jobbet, inte för att dom gjorde något åt saken men dom lät han hållas vid räkbandet tills han nyktrat till och sedan inte skamset alls försökte trycka sig in på min avdelning igen. Det kunde han då fet glömma iallafall! Har jag klarat mig igenom den här dagen med nöd och näppe tänker jag inte acceptera hans närvaro ens i fem minuter, nej tillbaka med dig till räkbandet och stanna där tills jag börjar tycka synd om dig igen och då kanske du kan få komma tillbaka.

Jag vet inte om jag har nämt det tidigare men om man vill lätta upp stämningen på jobbet lite så finns det faktiskt hasch till försäljning på oren-zon. Oren-zon, alltså där folk kör in truckar i andra truckar, bärande väggar, och springer bort sig i den gigantiska frysen. Vad som inte skulle förvåna mig är om man lyckas hitta nån liten Shining Jack Nicholson gömd under en låda räkor där inne. Hemska frys, hemska plats, förjävliga fabrik, bara två veckor kvar nu. Puss å kram!!

Ännu en bild från min löprunda föreställande ett grönskande Grönland.

Här är en glad bild av mig ifall jag ger skenet av att vara lite bitter dessa dagar.

Likes

Comments

Mustang för 6km

En sak som jag blev positivt överraskad över när jag kom hit till Ilulissat är att det faktiskt finns en hel del bekvämligheter nära till hands ifall det skulle krisa sig. Innan avfärd från Sverige så försökte jag Googla runt en del på nätet om vad som kunde vara bra att ha med sig till Grönland. Eftersom landet är relativt outforskat så hittade jag inte så mycket men tänkte att det ändå vore bäst att packa som inför två isolerade månader till fjälls. Jag nästan skämdes lite de första dagarna när jag gick runt i staden för att alla var så moderna. Överallt ser man folk gå omkring i fräscha Nikes färggladare än Svenskt godis i lösvikt. Alla har smartphones, fina sportkläder, märken som Karitraa, och peak performance sitter påklistrat på varje liten välbärgad skitunge. Själv klampar man okring i vattentäta kängor, ullunderställ, raggsockar, man har ju packat för att klara av ett krig. Dom bjuder till och med på Wifi i boendet. Jag som hade suttit vid datan flera veckor innan jag skulle åka för att ladda ner dussintals med filmer och serier! Utan wifi så hade surfkostnaderna legat på 99kr om dagen och med det sagt begränsad mängd, ett telefonsamtal 12kr/min, sms 24kr/st... Minns inte exakt vad priserna var men övervägde vid tillfället att flaskpost skulle vara ett bättre alternativ. Väldans skönt att inte behöva vara totalt isolerad i två månader!

Dom har även bilar, asfalt, mopeder, det står en högkammad skoter parkerad runt varje husknut, cyklar i mängder! Jag visste ju att det inte gick att resa mellan byarna på annat vis än med båt och flyg så jag tänkte att det kanske bara var absolut höjdarna som hade bilar. Icke de, här kör dom runt som dårar i sina bilar, var och varannan saknar bakruta och man blir förvånad om man ser en bil UTAN bucklor. Det är faktiskt en riktigt fin mustang som glider förbi vårt fönster varannan timme! Bilen är fin men jag blir otroligt provocerad över att han har en så fin sportbil här i lilla Ilulissat. Han kan ju inte åka någon annanstans direkt, och tänk vilket bökande med att frakta hit den välbehållen. Det tänker jag på dagligen, varenda liten planka är hit fraktat på ett eller annat vis. Om vintrarna så kan dom knappt få hit mat till butikerna med tanke på all is som ställer till det för båtarna. Förra vintern kunde man köpa ett paket ägg på svarta marknaden för 300 danska, det blir en väldigt dyr sockerkaka de.

Vad jag saknar otroligt mycket från vårt svenska välorganiserade samhälle är frukt och grönt! Ja, det finns grönsaker och frukt här, också en positiv överraskning men ingenting är färskt. Man ska inte vara så kräsen men det vore trevligt med sallad utan mögel i som omväxling. Eller kanske en prisvärd paprika under tjugolappen skulle också vara trevligt. Styckpriserna här på grönsaker är helt sjuka så det blir en hel del "skogshuggarmat", KÖTT Å PÄLA för vår del.

Bild från dagens tur! Första dagen på länge som solen skiner för oss dessutom på en ledig dag! Fem av fem räkor i betyg! Minuspoäng för alla miljarder mygg som också passade på att njuta av vädret.

Såhär såg det ut två dagar tidigare..... Inte lika kul men nu fick jag äntligen användning för det där ullunderstället, och bäst av allt så var det ju iallafall myggfritt!

Bild från eftermiddagens löprunda! Super vackert men man hinner dessvärre inte stanna och njuta så länge innan man blir uppäten. Man får vara effektiv vid pauserna och sedan springa snabbt.

Likes

Comments

Fredag

Idag är det 20 dagar kvar till hemfärd, 7 dagar till nästa lediga dag, 6 dagar till löning och 176 dagar till julafton. Dagarna på fabriken är desamma. Komandoran är tillbaka, igår log hon mot mig, fråga mig inte varför och jag vill helst inte vara med om det igen. Känns så väldans konstigt att se ett leende i det där röda, skitnödiga ansiktet. I min egen takt stod jag och skottade upp räkor från golvet när jag började fundera över hur hennes liv såg ut utanför fabriken. Vad bringar denna omfångsrika kvinnan glädje egentligen? Eftersom vi föds till denna värld som oskyldiga tomma kärl måste hon haft en rent förjävlig uppväxt för att kunna bli formad till den hon är idag. Lite empati har jag för henne trots allt. klart man blir galen av att jobba på ett sånt här ställe och man gör ju vad man kan för att överleva eller hur? Ät eller äts, livet på savannen.

Det är så tråkigt att den här bloggen får handla så mycket om jobbet då jag egentligen vill skriva om hur livet här i övrigt rullar på. Därför följer här lite funfact. Jag Sara och dansken satt vid lunchrasten och diskuterade att en av teknikerna ändå var rätt hunkig! 26år gammal, 190cm lång, bra hydda och fyra barn, inte så värst pjåkigt! Och då på tal om hunkar och barn ledde det oss in på ett annat ämne.Visste du att det finns en by här på Grönland som har utvecklat en helt egen och ny gen som bygger på incest? Riktigt spännande, en helt ny gen alltså! En annan sak som jag lärde mig är att en gravid kvinna ses som ett riktigt kap här! Varför? Jo genierna har nämligen kommit fram till att om man ligger med en gravid kvinna så kan kvinnan inte bli gravid! Hur smart är inte de? Skippa allt som heter preventivmedel och ligg med nån som inte kan bli mer gravid än hon redan är! Konsekvenserna av detta blir tyvärr att det är jätte vanligt med klamydia bland gravida, vilket inte alls är speciellt bra då det kan överföras till det ofödda barnet.

Nåväl det var allt för denna gång! Fortsättning följer.

Här ser ni en frusen Sara som tillsammans med mig är påväg till hotellet för att käka dyra lyxpannkakor! Det var trots allt lite fredagsfeeling i luften.

Här sitter vi på en bergsvägg, tittar ut på isfjorden i hopp om att vi äntligen skall få se en val. Det gjorde vi inte men vi hade iallafall göttig fika vi kunde njuta av i blåsten.

Det här möts jag av varje gång jag ger mig ut på en löprunda. Av all denna terränglöpning kommer jag kunna gå vågrätt i klackskor när jag kommer hem.

Likes

Comments

Truckkrasch 

Vardagsspänning för den här räkknegarn är att jag har fått byta avdelning igen! Sjukt kul att jag började vid räkbandet och nu har kommit så långt som till masterpack! Masterpack låter lite maffigare än vad det är men tro mig man blir verkligen glad för det lilla på den här platsen. På masterpack paketerar man det jag tidigare har paketerat. Så från att räkorna packas i påsar så packar jag dem nu i stora kartonger redo för att skickas ut i världen. Detta sker på oren-zon vilket är fantastiskt för man kan prata med varandra, man behöver inte sprita händerna var femte minut och prognosen för räkregn dagligen är 0%. Nu är det jag och grabbarna som langar påsar och flyttar lastpallar. Och ett stort plus är att det finns ett fönster från labbet där Sara jobbar som knyter samman, oren med ren-zon. Vid det där fönstret kan jag prata med Sara, höra lite produktionsskvaller, och käka räkor! Räkorna måste förstås testas omgående på en skala från ett till fem och jag ställer gärna upp som testkanin. Här kan jag njuta på avstånd nöjd över att jag inte behöver ta del av misären som försegår på andra sidan glaset. Anledningen till att jag fick bli flyttad i soliga söndags var för att det som vanligt var extremt underbemannat. Även på den här avdelningen var det en massa färskingar som inte hade nån aning om vad de sysslade med. Ekvationen av att sätta en bakfull Grönlänning tillsammans med spakarna i en truck är lika med katastrof. Inne på oren-zon kör dom som galningar med dessa truckar! Man kan höra från en kilometers avstånd att dom kommer susande då dom konstant kör omkring och tutar, tvärstannar och skriker åt varandra om vem som körde på vem och hur dom ska lösa det osv. Egentligen ska ingen som inte har truck-körkort ens lägga ett lillfinger på truckarna men återigen eftersom det inte finns nån personal så måste dom ju! Vad ska dom göra? Dom kan inte få sparken för att dom kört lite truck, tro mig för att få sparken på det här stället måste du göra mycket värre ifrån dig än så.

Hur som helst till söndagens händelse! En ny kille skulle testa lyckan och sätta sig i trucken för att flytta på några lastpallar med räkor. Jag stod vid fönstret till labbet och hängde med en räkpåse i famnen när hela bänken jag står på med ett ryck flyttar sig en meter framåt och resulterar i att bandet som räkorna kommer paketerade på från ren-zon skjuts in och hela motorn som kör bandet rasar ner i betongen. Vad som hände var att killen skulle flytta sig ur vägen för en annan truck som kom farandes i full kareta från frysen. Han glömde tydligen att kolla i den obefintliga backspegeln och backar rätt in i bänken med sån fart att ja, allt rasar! En sekunds tystnad och sedan kalabalik. Mig gjorde det ingen större skada, jag lutade mig bara tillbaka och väntade på att underhållningen skulle sätta igång på riktigt. Hur skulle de fiffiga farbröderna nu lösa detta?

Lite besviken blev jag faktiskt! Teknikerna som kom nån minut senare var rutinerade, tydligen klantar folk till det på det här stället ganska ofta. Undrar varför? Det var inget speciellt avancerat problem som uppstod och dom lyckades lösa det på nolltid. Enda kruxet blev att dom var tvungen att springa mellan avdelningarna för att meka ihop bandet och för varje gång var dom tvungen att byta kläder mellan ren-zon/oren-zon och tvätta/sprita händerna sammanlagt 10 ggr. När det var dags att testköra bandet fick jag äran att slå på strömbrytaren. När jag sedan hade klättrat ner såg jag en sekund försent att motorn var påväg att rasa ner i golvet. Vilket den också gjorde! Jag ropade in på ren-zon "stop, stop engine down, engine down!.." Så stack en kille från ren-zon in huvuden genom luckan, kliade sig i huvudet och sa: "Oh well, that probably should have happend sometime anyway..". Skön inställning, inge mer med det men himla spännande med lite trafikkaos på jobbet som omväxling. Dagens 12 timmars skift på avdelningen Masterpack får betyget fyra av fem frysta räkor.

Här ser ni mig iklädd blåkläder för att jag befinner mig i oren-zon. Hänger med en påse räkor som för övrigt kostar 398DKK i grönländska butiker! Motsvarar alltså priset du kan köpa en snygg tröja för.

Här ser ni Sara som står i labbet iklädd vita kläder för ren-zon. Till höger ser ni bandet som kommer från räkkammaren aka räkpaketeringsavdelningen där jag brukar springa omkring. Det var också det där bandet som under söndagen föll offer för vårdslös körning av truck.

​Å här ser ni en liten större del av labbet samt en bricka med räkor på upptining som hon snart skall fresta mig med.

Likes

Comments

Natura

Glad midsommar allesammans! Eftersom jag och Sara är på olika skift och avdelningar så blev det inte så mycket firande för vår del och det var riktigt jobbigt att vara inne på snapchat och se hur kul alla där hemma hade det. Vi kan iallafall gotta oss i att det som enligt tradition alltid är dåligt väder på midsommar i Sverige.

Det finns fördelar med att ha Sara på en annan avdelning. Eftersom hon numera tillhör räklabbet så får hon alltjämt en massa smarrigt produktionsskvaller! Tillexempel vilka som ska få sparken, hur mycket svinn av räkor det blir, om hygienen sköts osv. Hon får också en helt annan insyn i Inuiternas vardagsliv då hon tillskillnad från mig kan prata med sina kollegor emellanåt. Igår hade hon verkligen det där lilla extra att berätta! Tydligen kan man använda sig av natura här på ön när man shoppar. Killen som hon nu är assistent åt berättade att han och hans fru är otrogen mot varandra hej vilt och att ibland då slantarna inte räcker till i butiken så kan man låna ut sin fru istället. Ungefär, "Nedrans, det saknas 200kr på den här tröjan, går det bra om jag lånar ut frugan idag?" Såhär fungerar det tydligen åt båda hållen så att frugan i sin tur kan låna ut sin man också ifall det är knapert. Det här låter verkligen hur knasigt som helst och jag vet inte om jag tänker välja och tro på det men å andra sidan varför skulle man ljuga om en sån sak? Och redan sen tidigare vet vi ju att grönlänningarna är extremt öppen och ärliga av sig så det kan ju kanske stämma trots allt.

I och med att vi jobbar tillsammans med grönlänningarna här så får vi en helt annan syn och vetskap om saker och ting som man aldrig hade fått av att bara vara här och turista en vecka. För blotta ögat, ser man kanske bara det vi såg när vi först kom hit. Vacker natur, trevligt folk, mycket hundar med mera, men nu... Det bubblar upp nånting till ytan för var dag som går. Det ena mer chockerande än de andra!

Jag undrar ja hur svårt det kan vara och pruta ner priset på ett par snygga brillor hos Bobo's Optik..

Likes

Comments

Halvlek

Vi befinner oss nu i halvlek. Det slog mig här om dan att det bara en en månad kvar här! Jag skall inte överdriva och säga att tiden har rusat förbi direkt. När man är på fabriken känns det verkligen som att tiden går baklänges och speciellt denna vecka då jag har jobbat kvällsskift och förlorat Sara till räklabbet. Jag jobbar numera solo med en massa noobs. När hände detta? Hur kunde jag jobba mig upp i räk-hierakin och nu vara den som vid vågen håller räkskopan i min högra hand? Vart tog kommandoran vägen? Det verkar som att hon lämnat räkkammarn för gott. Kanske har hon gått på semester, om sådant ens existerar här?

Vad som definitivt inte är en överdrift är att jag jobbar med noobs, dvs en hög med nybörjare. Vi har fått ännu ett tillskott och det är lill-norskens kompis Tara. Hon skall också jobba på paketering och eftersom man tar rast två och två så får jag numera sitta själv på mina raster. Eller ja jag är aldrig själv men det finns inte så många som förstår engelska och det är därför helt hopplöst att försöka starta en konversation med någon. Men igår fick jag rast med en ny kille som kunde lite Engelska och Danska! Wow alltså vilket lyft för tillvaron. Vi satt och pratade och han hade tydligen varit i Sverige på studiebesök! Superkul, jag frågade han vart i Sverige han hade varit och han hade lite svårt att hitta orden men fick fram att han hade varit i skogen i alla fall. Ja vi har ju en del skog i Sverige tillskillnad från här där det växer absolut ingenting. Eftersom den här killen vågade prata med mig så kom det även fram en till som jag och Sara brukar kalla "sötisen". Sötisen är vår lilla fixarfrasse och dyker alltid upp i rätt tidpunkt när det vankas kaos. Han är vår hjälte och trots detta så har vi aldrig någonsin pratat med honom. Han är rätt söt (uppenbarligen) men konstigt nog bara när han har på sig sitt hårnät? Han var lite mer tystlåten men kunde också lite Engelska! Lyckan över att äntligen få prata med någon på jobbet var total!

Eftersom sötisen verkar kunna sin grej här på fabriken så tänkte vi att han väll hade jobbat här ett bra tag, men gissa vad? Han hade bara jobbat där två veckor längre än oss. Vår räddare i nöden och fixarfrasse är alltså också ny på jobbet! De enda veteraner som tycks finnas här är mina räkladies vid räkbandet. Jag frågade hur gammal dom var och sötisen är bara ynka 19 och blev utsparkad från gymnasiet vid 16. 19 år, han är ju bara barnet! Nyligen blivit myndig å allt. Ja det blev lite genant, hade iallafall hoppats på att han skulle vara över tjugo. Vi har nu enats om att det är dags att byta ut hans alias sötisen till något annat. Den andra killen, "nya-killen" var bara 17, gick tekniska linjen på gymnasiet och bortsätt från jobbet på Royal Greenland jobbade han även hos konkurrenterna på Halibut, som är en fiskfabrik. Nya killen frågade mig om jag ville lära mig något nytt på grönländska. Han kan ju alltid försöka tänkte jag.. Han sa något jätte konstigt långt ord som han sa skulle betyda "hur mår du" eller "läget", sötisen började fnissa och jag förstod att det var något fuffens. När vi hade utbytesstudenter från Frankrike så lärde vi dom att hejdå var "kladdkaka" och det tyckte ju vi var skit kul! Mycket riktigt betydde ordet inte "läget" utan penis.. Super kul, jag jobbar alltså med noobs, barn och komiker. Nåväl det är trots allt bara halvlek än så länge, det kommer säkert rulla in nya arbetare jag kan socialisera mig med resten av tiden.

Hundarna har ingenting med dagens inlägg och göra men dom är ju så söta.

Här ser ni dom Lill-norsken även kallad Ingunn och till höger nya tillskottet Tara.

Haha och här är bara en väldigt charmig skylt! Ser ni vad dom varnar för?

Likes

Comments

Nattliv Ilulissat

Lördagen firades in med Vin köpt på extrapris, popcorn och ost! Förväntningarna var inte skyhöga men fanns ändå där och det är klart Sara och jag skulle testa på en kväll ute i Ilulissat. Vi fick ett hett tips av vår chef som sa att det var bäst att dra ut efter klockan tolv, då det förmodligen är mest folk i farten. Eftersom man inte vill spendera allt för mycket ute så sitter de flesta hemma och dricker in i det sista. Precis som hemma då! Vi stod länge hemma framför spegeln och funderade på vad man skulle ha på sig. Vad har man på sig när man är ute här? När valet stod mellan ett par sneakers eller mina boots med klack på så beslutade jag att jag ändå springer snabbare i lågskorna och så får det bli. Säkra före det osäkra.

00:00 kliver vi in genom entrén på den lokala puben Naaleraq. Livet på savannen återspeglas liksom på jobbet även här, och ikväll känner vi oss som antiloperna i en lejongrop. En annan liknelse; elefanterna i rummet. Efter att vi betalat inträde och fått vår "stämpel" (handmålat kryss i tusch, omöjlig att förfalska) gick vi till baren och köpte oss en varsin drink. Det var ett band som spelade, lokala förmågor antar jag och ganska duktiga ändå. Här inne festade alla åldrar och dansade något som skulle kunna motsvara bugg hemma i Sverige. Efter några minuter kom det fram en kort liten tant på kanske 60 vårar och försökte prata danska med oss. Danska är kanske inte det lättaste språket att förstå och speciellt inte i kombination med en grönländsk accent. Tillslut så kom vi fram till att hon tyckte vi var jätte fina, strök oss om kinderna innan hon pekade vart hon satt och gick iväg igen. Hon var nog inte den enda som uppskattade vår närvaro. Undertiden samtalet pågick blev Sara petad i örat, struken över håret och dem flesta som gick förbi egentligen ville gärna lägga armen om en och försöka göra sig förstådda på grönländska. Såhär mycket uppmärksamhet och bekräftelse på samma kväll har jag nog aldrig fått.

Strax efter att den lilla tanten hade gått slog sig en kille ner på stolen bredvid mig. Han såg inte ut att vara en dag äldre än femton men var tydligen 23 år gammal och jobbade som snickare. För tillfället jobbade han med bygget av ett dagis som jag och Sara går förbi varje morgon till jobbet. Han bad om ursäkt och sa att det inte var han som brukade vissla och tyckte att det var respektlöst. Jag sa till honom att jag blir skit arg varje gång det händer. Allra helst vill jag ju bara gå fram och sula en lax i ansiktet på dom men vid närmare eftertanke är det ganska fegt att slå män på 140 centi, så jag håller ihop det för tillfället. Vi satt och pratade på knackig engelska ett bra tag och senare kom även hans tvillingbror fram och satte sig hos oss. Han menade på att vi också såg ut som tvillingar och gav oss hela tiden komplimanger för att vi såg så oskuldsfulla och fina ut. Ledsen grabben men skenet bedrar.

Det var verkligen super trevligt att sitta och prata med dom, även fast vi inte förstod varandra alltid så var det här första gången sendan vi kom hit som grönlänningarna verkligen försökte socialisera sig med oss ville prata med en. Att detta dessutom kunde ske på engelska och inte enbart med kroppsspråk (som man annars är van vid på fabriken) var ett stort plus! Dom visade bilder ifrån sina telefoner för oss och den av bröderna som jag satt och pratade med mest sa att det var han som hade köpt telefonerna till dom. Han hade först köpt en Iphone 7 till sig själv men sa att han fick dåligt samvete så för att göra sin bror lycklig hade han sparat ihop pengar och köpt en åt honom också. " When he is happy, I´m happy.." Sa han och berättade att han hade fem andra syskon och att han och brodern hjälps åt mycket för att familjen ska få det så bra som möjligt. Den andra brodern var också snickare och jobbar annars på ett mer isolerat ställe som man måste flyga till. Som Sara uppfattade det verkade det som att det håller på att byggas upp en ny by där och att han nu hjälper till med det. Det byggs generellt väldigt mycket här på Grönland och de flesta byarna är inte äldre än 100 år. Han jag pratade med var väldigt stolt över att han hade hjälpt sin tvillingbror till att bli en bra snickare och att dom konstant lär sig nya saker av varandra. En väldigt fin relation, det påminner mig om när jag skulle lära min egen bror Balder att knyta skorna i sjätteklass. Those were the days! Efter några timmar av diggade till grönländska dansbandslåtar om havet bestämde vi att det var dags att börja knata hemåt. "Min" grönlänning försökte sno åt sig en puss och ville att jag skulle känna efter om det kändes i hjärtat och om det fanns chans till romatik. Men så roligt skall vi inte ha det tänkte jag, gav han en kram, tackade för ölen och gick. Jag och Sara hann inte långt innan Bröderna kom ikapp oss och ville eskortera oss hem. Efter tre kilometer av motbackar så var vi slutligen hemma. Vi tackade för trevligt sällskap, lämnade dem och dess obesvarade kärlek vid infarten och gick till kojs.

Här har vi han! En nöjd Kunnak Guldager med armen om Sara.

Här på en suddig bild ser vi hur det såg ut när vi var påväg ner till puben. Den mörkaste natten hittills.

Likes

Comments