Jag ser det väldigt ofta, hur människor som påstår sig vara feminister men som sedan öppet sitter och spyr galla över andra tjejer för att de inte väljer att leva sina liv som dom. Jag vet inte men, jag kommer aldrig att förstå mig på vad man anser att man får ut av det? Jag förstår helt enkelt inte varför andra människor behöver bry sig om någon annans liv?

Jag vet inte hur ofta jag ser människor sitta och sprida hat på sociala medier, och gå på andra kvinnor på t.ex. Instagram för att de "är hemma med barnen" eller "inte är hemma tillräckligt" eller "varför de alltid gör allting i hemmet". Alltså alla kvinnor är inte förtryckta, det finns faktiskt kvinnor som VILL vara hemma med sina barn, sen finns det kvinnor som VILL dela upp sin föräldraledighet lika. Sen finns det föräldrar som av ekonomiska skäl inte ens har det valet? Hur fan kan man sitta och se ner på något av det?
För mig är det ganska enkelt. Jag bryr mig jack shit om vad andra människor väljer att göra med sina liv. Vill du inte raka dig, I don't give a fuck. Vill du raka dig, I don't give a fuck. Vill du vara hemmafru, do it. Vill du göra karriär, go for it. Alltså finns det ens något rätt eller fel sätt att leva sitt liv på och vem är det i så fall som bestämmer det? Bestämmer du vad som är rätt för någon annan eller är det personen i fråga som själv bestämmer. Jag anser att är man lycklig i sitt liv och mår bra så kör på det. Och den som mår dåligt i sig själv och sitt liv, ja det är antagligen alla ni som sitter och klagar på hur andra borde leva sina liv och sedan gömmer er bakom feminismen. Allt ni egentligen gör är att dra feminismen ner i skiten. För jag har en gång kallat mig feminist men jag vill inte längre kopplas ihop med en rörelse som sprider hat. Det är inte vad feminismen är till för. Det är inte vad det handlade om från början.

Ursäkta för rörigt inlägg men är ganska trött på "allt som en borde vara, och göra" men jag är min egen person och jag gör det JAG vill med mitt liv. Och har du inget snällt att säga så säg ingenting alls!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej på er!
Har ni haft en bra helg?
Min helg har varit jättefin. Alldeles perfekt mysig med familjen. Vi skippade att gå till stången i fredags och satt ute på altanen hela dagen, vädergudarna var med oss och solen tittade fram ett bra tag. Och jag är så kär i min älskade man!

Nu ligger vi hemma i vår säng, Luca slumrar och jag ligger och lyssnar på regnet som slår ner mot fönsterbrädan. Finns nog inget ljud som gör mig så lugn som just regn. Det bästa som finns är att sitta ute och lyssna på regnet och andas in luften. Jag är sååå trött idag. Det var jag iof igår med men idag är snäppet värre. Drack inte alls mycket alkohol i fredags. Har ändå känt mig bakis. Kanske sympati med de andra som kört på under helgen haha. Vi åkte hem ganska tidigt idag, stannade på mcdonken på vägen och handlade lite smått till middagen ikväll. Var hemma innan 12. Faktiskt jäkligt skönt så här i efterhand. Borta bra men hemma bäst som man brukar säga. Ska bara ligga här i sängen och inte röra en fena förrän det är dags att göra middag.

Puss & kram

Likes

Comments

Inlägget innehåller affiliatelänkar

Stickad tröja HÄR / Kjol HÄR / Sneakers HÄR

Nu får jag äntligen ta helg hörrni. Det har helt klart varit en märklig dag idag och jag pustade ut ett par tre gånger när jag äntligen fick stämpla ut och gå hem. Nu har vi iallafall landat hos svärisarna ute på Värmdö och jag ser verkligen så fram emot den här lediga helgen. Tre dagars ledighet är sannerligen lyx!

Jag vet att midsommar kan vara en tryckt dag för många. Av alla anledningar som finns, som gör att människor inte kan eller vill fira midsommar. Jag vet, för jag har också varit där. Så med all respekt för er kommer jag inte dela med mig så mycket av just mitt firande. Och alla barn som far illa under dessa storhelger, alla föräldrar som inte kan låta bli alkoholen. Mitt hjärta formligen blöder för alla dessa barn. Så om ni kan, snälla skänk en liten slant till någon av de föreningar eller organisationer som håller öppet när alla andra tar ledigt, så att se kan hjälpa dom som behöver det.

Ha en helg hörrni. Kram!


Likes

Comments

Okej, så det här är inte dagens outfit måste jag börja med att erkänna. Det är egentligen gårdagens. För idag har jag varken tid eller ork till att ta bilder. Det vankas strax jobb fram till 4 och sen går jag äntligen på långhelg. Är ledig både fred, lörd & söndag. Så himla välbehövligt!

Men dagen är fullspäckad och efter jobbet är det snabbt hem och packa ihop det sista innan vi åker ut till svärisarna på Värmdö. Ha en fin dag!

Likes

Comments

Det är så märkligt, egentligen. Att vi skapat ett samhälle där man inte ser varandra i ögonen. Inte tittar upp när någon försöker ta kontakt. Vare sig det är en hemlös som tigger på tunnelbanan eller om det är en människa i nöd som behöver hjälp. Människor som försöker möta blickar som bestämt tittar åt ett annat håll. Hur blev det så? Idag blev jag stoppad av en kvinna när jag klev av tunnelbanan. Jag hade hörlurar på mig men hörde ett svagt "ursäkta" när jag gick förbi. Jag reagerade direkt och vände mig om och mötte hennes blick. "Tack snälla du, jag har stått här i över en timme och INGEN har viljat stanna och hjälpa mig". Det visade sig att kvinnan tappat sin plånbok och behövde hjälp hem. Jag, som själv hade brottom. Hjälpte henne med det jag kunde. Det var inte mycket jag hade möjlighet att ge henne. Men hon var så oerhört tacksam. Och vem vet. Det kanske inte ens var sant det hon sa. Det är egentligen helt ovesäntligt. Jag förstår inte. Jag verkligen försöker men jag förstår inte hur man inte kan vilja möta människan som står framför en. Jag ser det så ofta. Nu mer än någonsin. Hur människor armbågar sig in i tunnelbanevagnen innan andra fått gå av. De mejar ner barn, äldre, gravida och även handikappade utan att ens tveka. De ska bara in. Och när någon går förbi under färden och ber om en slant till mat. Vänder alla blicken åt andra hållet. I rädsla för att behöva möta deras blick. NÄR BLEV ALLA SÅ FÖRBANNAT RÄDDA för att möta en annan människa?! När blev alla så rädda och måna om integritet att det varje dag offras offer åt höger och vänster för att skydda förövare. Våldtäksmän, pedofiler, mördare. Vi är så måna om att alla ska vara trygga att föräldrar idag inte ens kan ha ett vanligt samtal med sina barn. För allt finns det manualer på, helst ska det jobbiga och hemska förklaras med hjälp av paddor eller psykologer. När blev föräldrar så rädda för att möta sina barn? När blev vuxna så rädda för att agera när barn far illa? Skolor som inte anmäler för att de är rädda. Familj, vänner och släktingar som ser barnen som går sönder men inte gör något. Hur fan blev det så? Jag förstår inte. Det är så märkligt.

Likes

Comments

Idag har jag varit rökfri i 300 dagar. Snart ett helt år. Tiden har minst sagt gått fort men det har verkligen varit kämpigt. Jag började röka tidigt i livet. Redan när jag var så ung som 12 år. Jag har alltid varit den som sagt att "jag kommer aldrig kunna sluta" och nästan levt på den meningen som ett motto. Hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara av att sluta och då är det svårt att bryta det tankemönstret. Jag hade inte ens planerat att sluta men så bara en dag kände jag att nä nu får det vara nog och så bara slutade jag. Tidigare när jag försökt sluta har jag tillåtit mig själv att "feströka" men tillslut blir typ allt en fest och sen dröjer det inte länge innan jag varit tillbaka på ruta ett. Men den här gången har jag varit stenhård med att inte ens ta ett endaste litet bloss, speciellt inte på "fest". För jag har lärt mig nu att jag inte kan hantera det. Jag har också varit orolig att det skulle bli svårt att låta bli när alkohol är inblandat. Ni som röker vet säkert vad jag menar, när man blir lite smålullig och liksom inte riktigt har samma starka fokus att inte sno ett bloss från en kompis som står bredvid och röker. Men det har inte heller varit ett problem faktiskt, för jag har på något vis lyckats behålla fokuset och därav inte ens blivit tillräckligt sugen för att kunna falla dit igen. Jag har verkligen inga magiska ord eller specifika tips till den som försöker sluta, mer än att när du väl bestämt dig på riktigt för att sluta. Då bara gör du det. Men det krävs ju att nå den punkten först, precis som med vilket annat beroende som helst. Inte förrän du helhjärtat går in för det och bestämmer dig så kan du nå hela vägen. Men om du, precis som jag, går runt i tankarna att "jag kommer aldrig kunna sluta". Så vill jag bara säga det; att du kan visst! Våga tro på det och du har plötsligt tagit det största steget ever.

Likes

Comments

Jag har inte sett fifty shades of grey filmerna.
Det är ett aktivt val jag gjort. Dels för att den typen av film aldrig intresserat mig. Nu har jag ju som sagt inte sett filmen, men jag gillar inte heller hur sex framställs att döma av trailern och det jag hört andra berätta om. Jag skulle kunna säga en hel del om vad jag tycker och tänker angående filmen. Men väljer att hålla det för mig själv. Finns så många som offentligt kommenterat problematiken med en sådan film och tycker att det räcker. Smaken är som baken och jag skulle väll inte påstå att jag tänder på filmer om sex som bygger på att en man kontrollerar och pressar (på gränsen till tvingar) en kvinna till kinky sex. Inte heller anser jag det vara 125 minuters "porr för kvinnor".

Apropå filmer så har jag heller aldrig sett twilight filmerna. Har bara slängt ett getöga på någon scen ur en av filmerna någon gång när jag bläddrade förbi på tvn. Har aldrig riktigt förstått hypen kring dom filmerna? Alltså, jag förstår den men ändå inte. När första filmen kom så var det ju såklart coolt, eftersom allting var så bra gjort. Med vampyrer, valulvar och hela den grejen. Jag gav första filmen ett försök. Men slutade titta efter typ tio min in i filmen. Själva historien? kärlekssagan? Nej, jag vet inte men jag har alltid haft svårt för fantasy, just för att jag inte alls kan relatera känslomässigt till sagovärldar där allt liksom är hittepå. Så många människor omkring mig som blev helt besatta av kärleken mellan Bella och Edward, att de tillslut inte kunde skilja på saga och verklighet. Men den kärleken var ju så fiktiv som det bara går att bli. Jag vill ha det där äkta när jag ser film. Äkta känslor, äkta händelser. Verklighetsbaserade handlingar. Sånt gillar jag.

"Killar kan inte göra två saker samtidigt" stämmer inte, eller så är jag inte en kvinna. För jag är totalt värdelös på att göra två saker samtidigt. Det är fullkomligt omöjligt för mig att prata samtidigt som jag ska göra någonting. Eller att kolla på tv och prata samtidigt. Ja ni fattar. Alltså jag kan verkligen inte koncentrera mig på fler än en sak åt gången och om jag mot förmodan får för mig att testa så slutar det oftast med att jag får panik av det kaos jag skapar och så måste jag lägga av med allt jag håller på med för att inte få en hjärtattack. Min kära pojkvän, däremot, är helt tvärtom och tycker det är svinirriterande att jag inte ens hör att han pratar med mig när jag är upptagen med att tillexempel titta på tv och inte svarar honom.

Jag lider med stor sannolikhet av blödarsjuka. Det finns en myt som lever kvar än idag om att det bara är män som drabbas av blödarsjuka och endast ett fåtal kvinnor får det. Jag minns att i skolan sa alltid lärarna att om en kvinna får blödarsjukan så förblöder hon vid mensen. Det stämmer dock inte. Förr i tiden var det säkert så. Innan mediciner och forskningen tog fart, När jag var mindre opererade jag bort mina halsmandlar. En enkel operation som skulle ha gått någorlunda smärtfritt. Det slutade med att jag blev kvar på observation ett dygn på grund av kraftiga blödningar i halsen. Jag hade så ont att jag inte ens kunde öppna munnen och den fördröjda läkningsprocessen gjorde att jag fick en infektion i halsen. Läkningen som skulle tagit Max en vecka slutade med att jag var sängliggandes i 4 veckor utan att ens kunna svälja mitt eget saliv på grund av smärtan. Innan operationen gjordes ett koagulationstest och det visade att jag låg precis på gränsen. Jag har alltid haft problem, sedan jag var liten. Får lätt blåmärken utan att ens ha märkt att jag slagit mig. Kraftigt näsblod som tar upp till tjugo minuter att få stopp på och jag blöder jämt i munnen när jag borstar tänderna. För att inte tala om mensen. Många i min släkt har sjukdomen och det är en ärftlig sjukdom men jag har aldrig fått diagnosen mer än det där testet innan operationen. Jag ska ta tag i det och boka en tid för blodprov.

Likes

Comments