Inne i en sån period där vart jag än tittar så skriker exakt alla rubriker i varenda tidning och runt om i varenda social media om bantning och hur man ska hinna få magen platt till sommaren. En tjej berättar om att hon nu kan slippa skämmas på stranden, en annan påstår sig ha funnit den magiska hemligheten till att bota all form av övervikt. "Det är ju bara att träna och äta bättre så ska du nog se att du tycker om dig själv mer"
Vad människor inte förstår är att det är min kropp de pratar om, min och egentligen allas tjocka kroppar som någon skäms över att likna på stranden. Hur gör man då för att inte själv skämmas när man står framför spegeln? Det känns som ett ständigt livspussel att försöka lirka sig ur det hjärngreppet. Tänker för en sekund att jag inte orkar slåss just idag och vill ge upp. Inser sedan att jag har ju gjort den resan en gång, 17 år gammal och gav mig in i den sjukaste av dieter & bantning. Alla runtomkring bara klappade händerna och skrek "bravo!". Det var första gången mamma sa att hon var stolt över mig, över något jag hade gjort. Jag kände mig inte stolt. Jag kände skam. Och jag tittade mig själv i spegeln och kunde inte för allt i världen förstå varför jag inte blev lyckligare. Varför jag dämpade ångesten med alkohol. Varför jag handlade så destruktivt och självskadande i allt jag kastade mig in i. Jag kunde inte förstå. Omgivningens uppmaningar om att livet skulle bli så mycket enklare, roligare och bättre. Det var en lögn. Det ÄR en lögn. När jag kom ur den djupa depressionen och började äta igen insåg jag vad livet verkligen har för mening. När jag överlevde efter att ha varit så säker på att jag skulle dö i sviterna av en ätstörning. Lovade jag mig själv att varje gång jag tvivlar ska jag påminna mig om att det inte alls bor någon lycka i det som resten av världen försöker övertala mig om att jag kan finna lycka i. Snarare gör det mig sjuk. Ger ångest. Istället måste jag våga ha tillit, till mig själv och min kropp. Fantastiska saker händer då! Lycka är inte kroppsligt. Det sitter inte i antalet kilon eller strl eller något annat sådant knasigt. Om ni bara visste, tänker jag. Om ni bara visste.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Kan hända att detta var det godaste jag någonsin lagat.

Jag lyckades äntligen få till bulgurn förvånansvärt bra. Improvisationen satt verkligen som en smäck denna gången och vi var två väldigt nöjda & glada människor här hemma efter dagens middag. Mat är verkligen livet ändå<3

Likes

Comments


Inlägget innehåller affiliatelänkar

1. HÄR /2. HÄR /3. HÄR /4. HÄR /5. HÄR

VÅREN ÄR HÄR HÖRRNI!

Våren är äntligen här och man kan riktigt känna hur knopparna är på väg att brista på träden.
Med våren kommer också sol och det faktum att sommar väntar alldeles precis runt hörnet.
Vad behövs när solens strålar smeker ditt ansikte och letar sig in i dina kisande ögon?
Ett par riktigt snygga brillor såklart. Jag tycker nr 2 och 3 är skitsnygga och har bestämt
att de ska få bli en del av mina outfits en solig vårdag.
Du hittar dessa snyggingar och mycket mer
HÄR


/Inlägget är sponsrat

Likes

Comments

På tvn sitter de i soffan. Programledaren ställer frågor till den unga tjejen som i introt beskrivits som framgångsrik. Jag tittar på de två. Först på tjejen, som inte är mycket äldre än mig. Och sedan på programledaren och lyssnar på deras konversation. De pratar om hur många följare hon har på sin blogg och Instagram och visar hennes alldeles "perfekt" fotade och redigerade bilder som hör ihop och smälter samman och visar tydligt en dyr livsstil med resor och märkesväskor. De pratar om hur mycket pengar hon måste tjäna på att kunna leva så lyxigt. Tjejen fnittrar till, verkar nästan skämmas när hon svarar ja.

Och här börjar sakta mitt intresse tona ut. Inte för att det på något vis är något fult att tjäna pengar eller ha mycket följare på sociala medier. Inte heller bryr jag mig om eller lägger värdering i vad enskilda individer väljer att lägga sina pengar på. Vad som däremot gör mig lite smått illamående är hur det under bästa sändningstid en söndagsmorgon är vad man väljer att kalla framgångsrikt. Som om den här tjejens framgång enbart definieras av hur många följare och likes hon har? Självklart är det ett heltidsjobb att ständigt fronta en yta utan några som helst kracekleringar och jag fattar att den här fantasivärlden med påkostade semestrar och överkonsumtion av kaffe latte, chanelväskor och kläder är en dröm att följa. Det är behagligt för ögonen att titta på och avundas av. Men glöm inte att det är just det, en fantasivärld och en dröm. För verkligheten är inte bilder med precis rätt ljus och kontrast. Det är heller inte pengar i överflöd. Oavsettt hur många följare du har på ditt Instagramkonto så kommer livet förbli jävligt tomt utan allt det där som är äkta.

Jag antar att jag mäter framgång genom andra saker. Som att få se en människa växa i sig själv. Att få se blommor som växer upp ur asfalten och blir sin alldeles egen. Att kunna stå bortom allt det som kallas att vara framgångsrik, duktig och perfekt och leva i att bara vara. Utan labels eller likes. Jag följer och inspireras av den som vågar vara äkta, med en finne här och var och som hellre lägger upp bilder som är speglar det ärliga i livet. Där allt inte är filter och gröna skogar. Eller där allt inte är filter och förskönande ärligheter om livet. För mig är framgång att kunna gå en hel dag utan utan att tänka på eller känna ångest över att min kropp inte ser ut som normen. För mig är framgång när jag går i matbutiken och väljer ett livsmedel som min ätstörda hjärna tidigare intalat mig är förbjudet. För mig är framgång att jag levt nästan 3 år utan att få återfall i min ätstörning. Att jag inte vägt mig en enda gång sedan dess. Att jag kommit till den punkt där jag, efter omständigheterna, har ett förvånansvärt bra förhållningssätt till mat och min kropp. Jag känner mig framgångsrik i att jag känner igen ångest när den kommer, och att jag kan vara i det utan att få panik. Jag känner mig rik i att ha människor omkring mig som hela tiden lyfter mig när det är kämpigt och som hjälpt mig nå dit jag vill i livet. Jag känner mig rik i framgången att ha kunnat skaffa mig ett hem, där jag för första gången på många år kan bo och känna mig trygg. För mig är framgång att orka ta sig fram och förbi, att orka leva vidare i en värld där man i media mäter framgång i hur duktig man är på att utåt sett få livet att se så enkelt ut. Yta yta yta. Allt handlar om det. Om att vara goals. Ha en pojkvän som är goals. Äta mat som är goals. Ha en rumpa som är goals och se ut som goals. Och själv orkar jag knappt ens ta mig ur sängen på morgonen, än mindre sminka mig eller äta frukost. Snoozar helst så länge som möjligt och tar första bästa plagg i garderoben. Som Mia Skärringer så fint beskrev det en gång ”Jag kommer aldrig in i dagen automatiskt. Jag måste hitta ett sätt att lirka mig in. Vissa dagar går det inte alls då blir jag ståendes utanför och undrar hur det kan vara så enkelt för alla andra att leva.” Och jag synar bluffen för jag tror inte att det är enkelt för någon att leva. Jag tror bara att alla gör sitt bästa för att försöka överleva. En del kanske behöver skapa sig en fantasivärld för att orka. Men i längden tror jag att man överlever längst på att vara ärlig mot sig själv. För när liksen och följarna loggar ut så har du till sist bara dig själv kvar.. Då spelar ju framgång egentligen ingen roll. Om du i slutet av dagen, efter att du sköljt av dig sminket och smörjt ansiktet med alla dyra krämer -inte ens kan möta dig själv i spegeln.

Likes

Comments

Har ni sett 13 reasons why?

Jag började se serien för kanske två veckor sen och kunde inte sluta titta. Var som besatt och kollade så fort jag hade några minuter över. Tror jag såg klart alla avsnitt på två dagar. Jag vet inte vad som hände med mig efteråt. Men jag var verkligen inte densamma. Jag kände mig tom, ledsen, arg, frustrerad och liksom deppig. Det gjorde verkligen fysiskt ont att se den. Jag inser nu i efterhand att serien innehåller otroligt känslosamma scener som berör extremt starkt för personer som upplevt något av de trauman som skildras i serien. Vad som nog tog på mig hårdast var nog självmordsscenen i slutet. Jag såg den när jag satt på bussen på väg hem från jobbet och var tvungen att hålla för munnen och dra luvan över ansiktet. Det bara slog slint och jag gick formligen sönder där och då. Det är så otroligt mycket som den här serien får med och det är på igenkännliga sätt dom lyckats förmedla precis varenda lilla detalj. Jag kan verkligen inte förklara, men jag tycker att alla som kan bör se den. Det är fruktansvärt lärorikt och lämnar inte ett öga torrt.

Nu har det gått några veckor och jag har hittat distansen. Jag är verkligen känslig när det gäller såna här filmer och serier. Antagligen för att det är så mycket jag verkligen kan känna igen, jag har varit där själv många gånger. Det är nog det jag haft svårast att hantera. Frustrationen och ilskan över att veta hur mycket och samtidigt hur lite (i betraktares ögon) som krävs för att driva en människa till att ta sitt liv. Det är så mycket som inte syns och hörs, som sker i det dolda. Både i skolan och hemma. Och att komma till den punkten där man känner att det inte finns någonting i livet som håller en kvar. Ingen glädje. Kärlek. Ingenting. Jag har ju själv stått med den känslan. Suttit i badkaret med en knivbladet lutandes mot handleden och känt just precis det där. Men jag gjorde det aldrig. Och därför vet jag också hur fruktansvärt ont det måste göra och hur hopplöst livet måste kännas för att ta steget och göra det. Ta sitt liv. Det har gnagt i mig så enormt. Och jag önskar verkligen att ingen människa ska behöva känna att det är den enda utvägen.

Skulle verkligen kunna skriva i evigheter om just detta. Men ska inte göra det just idag. Ni som också sett serien, vad tyckte ni? Kände ni er också påverkade känslomässigt efteråt? Vilken scen var jobbigast att se för dig personligen?

(Varnar på riktigt för extremt känsliga scener som berör våldtäkt, sexuella övergrepp, självmord, mobbing, våld samt våld i nära relationer osv osv. För den som har bistående trauman av något av ovanstående avråder jag allra ödmjukast från att titta.)

Likes

Comments

Hej hej hemskt mycket hej!

Hoppas ni har en himla mysig helg! Jag verkligen njuter av den här helgen. Har ni varit ledig tre helger i rad och det känns som världens lyx. Har jobbat varannan helg i 3 års tid så för mig känns det som rena vardagslyxen att få ha lite extra ledigt så här. Det har dock varit behövligt och jag har redan lite ångest över att gå tillbaka till den gamla vanliga rutinen med jobbhelger igen.

Hur som helst, idag har vi fått hjälp med att byta däck på bilen. Skönt att ha det gjort. Sen har vi inte gjort så mycket mer. Vi blev osams på vägen hem och brann av på varandra. Och i min irritation fick jag köket städat och började ge mig på tvätten. Sen la jag mig i sängen och somnade. Vi kan bli riktigt arga på varandra, det fick en tant med två barn bevittna på parkeringen haha. Men vi blir också snabbt sams igen. Och i slutändan så ber vi varandra om ursäkt och släpper det. Jag är dock betydligt mer långsint och tjurar gärna ett bra tag. Det är oftast Luca som tar steget att bli sams igen.
Nu står iallafall middagen i ugnen och vi planerar en mysig kväll framför talang.

Ha en fortsatt fin helg!

Likes

Comments

Inlägget innehåller affiliatelänkar

1. NYX Contour kit HÄR /2. Fit me foundation HÄR /3. 2000 calorie mascara HÄR /4. NYX mineral powder HÄR /5. MIYO finish powder HÄR /
1. Anastasia contour kit HÄR /2. Sisley foundation HÄR /3. .FÄRG mineral powder HÄR /4. Sisley finish powder HÄR /5. Lancome doll mascara HÄR /

/inlägget är sponsrat

Likes

Comments

Inlägget innehåller adlinks från Adviral

1. Här/2. Här/3. Här/4. Här/5. Här/6. Här/7. Här/8. Här

Hur fina var inte dom härklänningarna då?! Nu har ju jag redan tagit studenten för länge sen, men blev sugen på att klicka hem någon av dessa ändå inför sommaren. In och kika ni som har studenten väntandes runt hörnet!


/Inlägget är sponsrat

Likes

Comments

Jag tycker att vi kickar igång denna fredag med en veckans blogg!

Jag vet att det finns många riktigt grymma bloggar där ute och då tänker jag som så att det blir roligare om fler kan hitta till nya favoriter att följa. Reglerna är enkla, för det finns inga. Det ända du behöver göra är att kommentera det här inlägget att du är med i lottningen och berätta lite kort om din blogg. Jag lottar ut två personer som jag kommer att tipsa om i ett inlägg om en vecka (28e April).


Lycka till finisar!

Likes

Comments

Började banta första gången när jag var 9 år. Jag var ett litet barn som fortfarande tyckte att leka med dockor och köpa bebiskläder till dom för min månadspeng var det absolut bästa jag visste. Jag var liten, rund & var inte i närheten av färdigväxt varken i knopp eller kropp. Och ändå börjades det där. Nio år och plötsligt var mat & kropp det enda jag kunde tänka på. Sen gick åren & innan jag hann komma in i puberteten eller ens fylla tonåring satt hjärnspökena och spelade banjo inuti min skalle. Jag har aldrig i hela mitt 23 åriga liv haft en sund eller värdig relation till mat. Inte heller min kropp. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat träna eller äta "clean" (som hälsogurus så fint kallar det) utan att det sedan slagit över i överdriven disciplin & ångest. Det är som att små små gnistor hela tiden studsar omkring och väntar på att träffa en känslig punkt och fatta eld. Jag matar bara den ätstörda rösten. För jag vet ju egentligen, att när jag tänker "jag kanske också kan" så kan jag i ärlighetens namn inte det. Jag kan inte träna och äta och vara vad andra kallar för "duktig" och "sund" och "hälsosam". För det är ju exakt allt det där som gjorde mig så sjuk. Och när jag sedan går in och läser om bloggare som drar en enda slutsats om att det bara är tjocka människor som önskar att dom var hälsosamma och rörde på sig som klagar på träningshetsen, att de i själva verket bara är lata och känner sig dåliga. Ja då blir jag ledsen. Inte för att jag tar åt mig personligen. Utan för att det är så jävla långt ifrån verkligheten. Och det börjar bli tröttsamt, med allt det här som en förväntas vilja sträva efter att vara och göra. Och att alla som inte vill eller kan göra det är istället lata, ohälsosamma och "ohälsohetsar" med bilder de delar på sina kroppar, chipspåsar och annat mysigt i livet som en kan hitta på. Så sitter jag här och tar illa upp ändå för att, ja, är bara människa och en jävligt fd ätstörd sådan som snear på ett samhälle med hälso- och träningsmaniska personer som fortsätter mata ätstörningar med sitt sektliknande förespråkande om "hälsa". Jag blir fan rädd, och förbannad. Känner mest; håll käft nån jävla gång!

Likes

Comments