Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ja hörrni, här får ni något att skratta gott åt. Jag bjuder mer än gärna på det. För detta måste jag erkänna; är ganska så roligt ändå. Jag skulle färga håret igår. Köpte en, vad jag först trodde var ljus askblond/silverblond färg för att jämna till min dåvarande hårfärg. Jag slängde i skiten och började med hårbotten som var brun/mörkblond. Jag tänkte ju att eftersom jag redan var väldigt ljus i topparna så var det smartast att göra så. Nej. Det var det inte kan jag säga nu i efterhand för, ja, ni ser ju. Jag är numera en medlem i familjen malfoy. Saknar bara en kvast och ett trollspö så hade ingen kunnat skilja mig åt med dracos pappa. Jag fattar inte vad som hände med hårbotten blev kritvit och mitten på håret blev gult och skiftar fint till orange på några ställen och sedan kommer den kritvita färgen tillbaka igen lagom till topparna. Herregud vad vi skrattade igår jag och sambon. Har jag håret i en tofs ser jag skallig ut. Fick springa in på kicks nu efter körningen och köpa en lite mörkare, kall askblond. Den här gången frågade jag om råd av personal så nu hoppas jag fan att det löser sig det här. Hoppade på riktigt till i morse när jag vakna och såg mig själv i spegeln för att jag verkligen inte kände igen mig själv. Kan inte heller för allt i världen förstå hur jag kunde gå så här med håret under den så kallade fjortistiden på högstadiet, dessutom med två kilo idomin på läpparna. Tack gode gud för att den trenden dog ut med vår generation.

Önska mig lycka till med färgningen nu, jag kan behöva det!!

Likes

Comments

Är på väg till körskolan för näst sista gången. Insåg precis hur mycket jag älskar hösten. Ska erkänna att jag känt lite vemod inför den det här året. Men idag när jag kom ut kände jag verkligen hur underbart det är. Friskt i luften, kyligt men ändå inte för kallt. Solen skiner genom träden och lyser upp det gul/röd/orangea löven som nu klär dom. Jag tycker det är något häpnadsväckande i det tycker jag. Kan inte riktigt förklara men det är ungefär samma känsla som när första snön lägger sig som ett täcke över staden. När trädkronorna är täckt i vitt och det liksom glittrar överallt. Då stannar jag alltid upp på väg till bussen varje gång. Det gör sig inte ens rättvist på bild men försöker ändå alltid att få till en. Men det är just den där känslan som inte går att fånga. Det är magiskt för mig!

Nog om det nu känner jag haha. Idag skulle jag ha övningskört med pappa igen men det blev inte så. Så tanken är att jag då bara ska kötta teori. Köpte fler koder till de där övningsproven man får. Har klarat alla delar men ska använda resten av koderna och bara öva öva öva.

Ha en fin dag!

Likes

Comments

Hej hej hemskt mycket hej!

Här hemma är det just nu fotboll som gäller, har därför placerat mig i sängen redan och bara slöar. Har övningskört nu på kvällen med pappa och det gick superbra. Har bara två körlektioner kvar nu och på måndag är det back to work för mig. Nästa vecka har jag även teoriprovet och är så jäkla nervös. Nu när det börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags för de här proven så känns det där suget i magen ännu mäktigare. Shit vad jag bara vill att detta ska vara över nu!! Håll en tumme, tå eller både och för mig snälla!

Har förresten kommit fram till nu att jag ångrar att jag klippte av mitt hår så brutalt. Eller okej, inte brutalt. Men ångrar det mycket och känner mest att nästa gång jag får en sådan idé så behöver jag bläddra tillbaka till den här dagen och läsa exakt det jag precis skrev så att jag inte gör om samma misstag i framtiden!

Likes

Comments

Jag var 18 & stod på dansgolvet med en vän när en kille började trakassera oss, jag gick fram och konfronterade honom. Han slängde sig mot mig, slog mig i ansiktet & kastade ner mig på golvet. Jag blev portad på livstid & killen blev varnad av andra män och hann sticka innan polis kom. Jag var 9 år och lekte med grannpojkarna i en koja i skogen när de började dra ner mina byxor och ta mig mellan benen. Sedan lade sig den ena över mig & torrjuckade tills han kände sig färdig. Har aldrig vågat prata om det sedan dess. Jag var 19 & stod på dansgolvet när en man smyger sig på bakifrån och pressar sin hand hårt mot mitt kön. Jag vände mig om och svingade ett slag men missade. Blev sedan förföljd av samma man och fick skäll av vakterna för att "provocera" när jag skrek åt honom att sluta. Etc etc etc. Listan kan fortsätta i evigheter men det jag vill få fram är att sånt här händer varje dag, hela tiden och att fortsätta hålla mäns fruktansvärda handlingar om ryggen är vidrigt och lämnar för många offer med skulden på sina axlar. Till offer: Det är ALDRIG ditt fel & du är INTE ensam. Till förövare: hoppas marken du går på går sönder, blixtar pricka dig. Hälsa till satan vi hörs!

Likes

Comments

Jag brukade vara så rädd för att må bra. Rädd för att vara lycklig, kär eller ens glad för den delen. Och därför kan jag nu med säkerhet säga att jag gjorde omedvetna val för att bibehålla den misären som jag på många sätt levde. Valde hela tiden vänner som inte var bra. Intalade mig själv att det var mäns bekräftelse som skulle göra mig lycklig. Men blev bara ännu mer deprimerad av att de ju faktiskt utnyttjade mig lika mycket som jag utnyttjade dom. Ville inte göra någonting åt min situation och klagade istället på alla andra och skyllde mitt miserabla liv på samhället och dess brister. Tyckte typ att hela världen gjorde krokben framför mina fötter tills jag insåg att jag ju faktiskt gjorde det på mig själv. Om och om igen.

Någonstans där slutade jag tycka synd om mig själv för allt som var dåligt i mitt liv och på riktigt tog mig i kragen. För även om det fanns mycket jag inte hade kunnat påverka i mitt liv så var det ju i slutändan bara jag som kunde påverka min egen framtid. Alltså det är så lätt att fastna i sin sjukdom, och sitt förjävliga mående och destruktiva mönster. Men det är samtidigt ingen annan som kan ta dig ur det förutom du själv. Ingen som kan ta besluten eller göra jobbet åt dig. Det kanske känns jävligt orättvist men så är det bara. Du har valet att antingen göra något åt det eller fortsätta tycka synd om dig själv.

Jag har verkligen ingen annan än mig själv att tacka för att jag bestämde mig för att må bra igen och sedan gjorde vad som krävdes för att komma dit. Och nu är jag inte rädd för någonting egentligen, inte ens mörker.

Likes

Comments

Nu hörrni kommer en liten lista på mina i-landsproblem just nu. Roligt va?!

Först och främst får jag helt ärligt lite panik över att den här första veckan på körskolan gått så fruktansvärt fort, och det känns som att jag knappt hunnit göra någonting. Eller alltså, jag utvecklas ju hela tiden i min körning men teorin hår väll så där och börjar verkligen känna att hur fan ska detta gå!?!!?

Sen tittar jag mig i spegeln, och alltså jag är verkligen inte ytlig eller speciellt brydd egentligen men min utväxt känns som att den är två mil lång och färgen i håret har numera typ olika nyanser av blont/gult/grått/orange. Det bara känns, tråkigt. Kan man säga så utan att låta alldeles genomytlig? Jo men så känns det och jag vill göra något åt det men ORKAR verkligen inte det just nu. I-landsproblem, jag vet!

Min hy var bedrövlig för ungefär en vecka sedan. Alltså de där akneliknande bölderna jag oval D råkar ut för har jag insett är hormoner utan dess like. Alltså vissa månader blir jag extremt hormonig innan, under och strax efter ägglossning. Det är som om min kropp bara skriker HEJ JAG HAR ÄGG SOM VILL BLI BEFRUKTADE eller typ nått sånt. För min hy slår bakut och jag kan knappt röra mitt ansikte då pga av smärtan från böldfinnarna. Och mitt humör sen, ah det behöver jag inte ens gå in på känner jag. Det börjar dock lugna ner sig något nu, vilket tar mig in på nästa pungt.

Mens alltså helt ärligt, kan inte alla människor som tvingas blöda en gång i månaden med svullnad och ont och allt vad det innebär typ få sjukskriva sig från hela omvärlden under "den veckan". Helt ärligt, jag är inte människa under den perioden och den mentala energi som det krävs för att härda ut en mensvecka är liksom inte värt. Någon mer som hatar mens? Välkommen in i klubben!

Nu ska jag sluta klaga och återgå till att plugga teori. Ha det fint!

Likes

Comments

Halloj på er!
Det var ett tag sen jag bloggade, kan väll vara ärlig och säga att jag faktiskt helt glömt bort den på senaste på grund av att det varit mycket på gång. Jag är ju ledig nu i tio dagar från jobbet för att gå en intensivkurs för körkort. Vet att jag nämnt det tidigare. Men idag är min tredje dag på körskolan och det går verkligen över förväntan. Har en jättebra lärare och jag känner själv sån enorm skillnad i min körning bara på två dagar. Nu kan det bara bli bättre och bättre. Jag har körlektion mellan 11-12.20 varje dag och efter det är jag fri att göra lite vad jag vill. Självklart, eftersom detta är en intensivkurs så väljer jag att använda resten av dagen åt att plugga teori. Jag har ju valt att göra intensivkursen här hemma i min egen kommun, till skillnad från andra som går intensivkurs och åker bort till annan kommun. Det finns både för och nackdelar med det. Det gäller att ha självdisciplin och prioritera den lediga tiden rätt. Just nu är det därför körning och teori som matas i mitt huvud. Jag äter, sover och skiter teori om man kan uttrycka sig så. Det är teori och körning som är det främsta samtalsämnet hemma och jag är så tacksam att alla runt mig verkligen stöttar och vill hjälpa mig att klara körkortet. Luca är en klippa på det. Igår gick han igenom hur man räknar ut och har koll på bromssträckan. Det är ett av alla saker som jag haft sååå svårt för att begripa. Allt som har med siffror och räkning att göra är jätteförvirrande och svårt att förstå för mig. Men han har sånt tålamod och förklarar så bra så tillslut trillade poletten ner.

Nu har jag precis kört min tredje lektion, så nu ska jag hem och plugga mer teori. Det händer inte så mycket mer intressant i mitt liv just nu. Är verkligen superfokuserad på det här körkortet så det finns inte så mycket tid eller energi över till annat.

Ha en fin dag!

Likes

Comments

Vet ni att det idag sitter mentala spärrar i hela min kropp som styr många av de val jag gör. Tillexempel skriker allt inom mig nej när jag lägger upp den här bilden, för att mina byxor inte sitter ovanför naveln. För att jag idag kommer på mig själv med att frenetiskt dra upp mina byxor så långt att det nästan gör ont i skrevet. För att jag växt upp med en förälder som alltid sa till mig att jag var ful när byxorna inte satt ovanför naveln. För att hon med våld drog upp byxorna på mig om jag vägrade göra det själv. För att jag aldrig fick köpa kläder själv och för att om jag väl gjorde det så var blicken där. Den genomträngande, kalla och hårda blicken som granskade mig från topp till tå och utan att ens försöka dölja sin avsky uttryckte hur jag såg förjävlig ut. Förjävlig. Ett ord hon ofta använde i sammanhang där hon utvärderade mitt yttre. Förjävligt hår, förjävliga kläder, förjävlig kropp och förjävligt känslig och envis som inte bara kunde ta emot hennes råd och köpa kläderna hon ville att jag skulle ha. Och även fast alla de där spärrarna sitter där, så tar jag mig igenom dom ett steg i taget. Slår mig fri. Från den psykiska terrorn och det som jag idag förstår inte har varit handlingar av kärlek. Det har tagit tid. Det tar fortfarande tid. Men det går. Till alla där ute i världen som gör samma resa och som tvivlar; det går att bli fri och du kommer att må bra igen.

Likes

Comments