Header

Att bli friskförklarad i ögat för 2 veckor sen är grymt skönt, ni anar inte.. Att slippa alla mediciner, biverkningar, allergier osv pga det är GRYMT skönt.. 4 månader i ovisshet, oro och en hel del som sagt jobbiga biverkingar var fan inte kul.. Dom som får hålla på med sånt varje dag i mycket allvarligare tillstånd fattar jag inte hur dom står ut.. Tänker framförallt på min pappa, min mamma och min faster som får gå och ha allvarliga sjukdomar varje dag och massa mediciner, biverkningar hit och dit.. Fy fan alltså, jag blev knäpp bara på 4 månader av det.. Tänk då en längre tid? Usch usch usch!


Att toxoplasma är så pass vanligt men ändå inget väldigt många vet om är lite skrämmande, speciellt när man läser, hör på radio eller ser i tvn vad den lilla parasiten kan göra mot en..

Allt började med söndagen den 21 september, Morten och jag storstäda huset, jag höll på och rengöra duschen med rengöringsmedel.. Jag brukar inte va så noga med handskar och så utan brukar köra på så de går fort.. Märker sedan att jag tycker jag ser lite suddigt på mitt högra öga.. *Äsch, jag har väl fått lite medel i ögat.." Går och tvättar ansiktet och sköljer ögat så gott som de går.. Tänker inte mer på det, fortsätter städa som vanligt.. Dagen efter har jag huvudvärk och jag ser fortfarande inget på höger öga, ringer och pratar med mamma och pappa, berättar att jag ser lite dåligt och ont i huvudet.. Ni som känner mig vet att jag kan dra rätt så länge innan jag åker till läkare, men efter lite tjat från mamma och pappa, så åker vi till vårdcentralen till våran husläkare som tar en titt på ögat.. Han trycker på mitt högra öga och det gjorde riktigt ont! Han skickar remiss till Kristianstad samma dag för och kolla ögat..Kommer in på Ögonmottagningen i Kristianstad och blir grundligt kollad.. När sköterskan kollar trycker i ögat så de enda hon säger är *Oj, uhm jag får prata med läkaren om detta", sen gick hon.. Jaha tänkte jag, va nu då? Efter ett litet tag får jag komma in till läkaren och han berättar om olika saker det kan vara.. Han va bekymrad över de svaren de fått från tryckmätingen och fotograferingen av mitt öga.. Han sa till mig att jag har får akut glaukom (grön starr) på mitt högra öga pga högt tryck i det.. I vanliga fall skulle jag ha ca 12-13 i tryck, jag hade nu 54.. Och nu till orsaken, varför jag hade fått allt de där, läkaren hade ingen alls aning om vad de kunde vara, speciellt att dom problemen brukar komma när man blir äldre och inte som 25 åring..

Massa tester, blodprover och en hel påse mediciner efter så fick jag åka hem och sova för att komma tillbaka dagen efter för mer undersökningar.. Läkaren jag hade, han va grym! Han hittade rätt så snabbt vad det kunde vara fast andra läkarkolleger till honom sa att de inte var troligt och ca två veckor senare hade han hittat vad det kunde vara..

"Ida," sa han.. "Jag ska testa dig för en sak, bli nu inte nervös..." Nähä? vad ska jag bli nu när du säger att jag inte ska bli det ??? "Du har testat positivt för en parasit som heter Toxoplasma Gondii..." VA!? en skalbagge!? Tusentals tankar flög genom huvudet och alla möjliga Sci-Fi-scener kom i huvudet på att en gigantisk skalbagge som äter på min hjärna.. "Det är ingen skalbagge utan en mikroorganism som finns i ögat/huvudet på dig, det är den som har gjort så med ditt öga..." Efter ett tag av allt han hade och berätta om den så blev jag lite lugnare,ingen skalbagge som festar på min hjärna... puuuuh! Men saken var att de var allvarligt att ha den här parasiten sittande i huvudet då den kunde göra enormt stor skada.. Allt blev väldigt akut, ännu mera mediciner och ögondroppar..

4 månader sjukskrivning, 4 månader av sängliggande... Allt gjorde ont, all kortisonen jag tog gjorde mig orkeslös och inte på tal om full av vätska.. De va hemskt, 20kg+ slutade de på av 4 månaders stilla liggande i soffan/sängen och de enda jag kunde dricka utan att de smakade hemskt (pga medicinerna) var apelsinjuice, massa socker.. Framtiden är osäker hur min syn osv kommer bli efter detta men jag hoppas i alla fall på att parasiten inte dyker upp igen, risken är liten men den finns...

Detta var mycket kort om vad som hände mig i september 2015... MItt tips, GÅ TILL LÄKAREN! Vänta inte på att det ska "gå över" ..

// IdaStefansdotter




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag kommer nog ge bloggandet en chans till.. Jag vet, har sagt det innan men nu kanske jag behöver skriva av mig mer ? Återstår och se.. Det har ju hänt enormt mycket sen jag skrev sist i bloggen, mer om det återkommer jag till.. (Hoppas att nouw inte tar bort min blogg denna gången nu då...) Imorgon ska jag fixa till en ny header och fixa lite, so stay tuned ! :)


Likes

Comments

Sitter här hemma och ska snart bege mig mot affären och handla, roligt ? njae, inte precis..
 
Jag har kommit på mig själv sitta och läsa mycket bloggar som det har hänt något tragiskt för dom som bloggar.. Undrar varför folk fascineras över och läsa om andras olycka? För mig handlar nog om att se att de finns fler som har det kanske mycket värre än mig, fast jag inte tycker det ibland.. Ibland kan det faktiskt vara en lättnad, att det finns folk därute som känner som jag ibland, och inte alla bara glider igenom livet på ett bananskal...
 
Ibland läser man folk som tycker att något simpelt förstör hela deras värld.. Man blir arg, man blir riktigt förbannad till en början och undrar hur funtad den människan är över och bli desperat över en simpel sak.. Men sedan tänker man efter och tänker att, ja, den människan tycker kanske det är det värsta som kan hända... Men då tycker jag bara synd om de som inte vet alls vad som väntar dom när något riktigt tragiskt händer dom, för förr eller senare gör det ju de..
 
För som sagt, men vet aldrig hur det känns förrän man själv är i den situationen...
 
 
 
 

Likes

Comments

Jag får ibland lite skuldkänslor att jag inte uppdaterar här lika ofta som jag har gjort förr.. Men jag har ingen inspiration längre.. Fattar inte hur folk har inspiration till ett inlägg om dagen, allra minst till 3-4 inlägg om dagen.. Nu så händer det inte så mycket i ens liv, man jobbar, kommer hem, kollar tv, går en runda med hunden, kollar facebook/instagram.. Så händelserik är min vardag :/ Men om inget annat kan man kolla min instagram, där uppdaterar jag varje dag, än så länge.. -.-
 
Ah, jag ska göra mitt bästa och börja uppdatera här med :)
 
 
 
 
 

Likes

Comments

Varannan torsdag åker pappa in till Ystad för och få sin bromsmedicin mot Pompes, vad medicinen heter vet jag inte.. Jag vet bara att den innehåller de enzymer hans egna kropp inte tillverkar.. 4 timmar ska han sitta och få de som dropp.. Detta ska han göra i resten av sitt liv.. Han har fått medicinen nu i ca en månad och de märks att det hjälper, han ser mycket piggare ut och säger att han känner sig bättre.. Pappa kommer aldrig bli helt återställd, utan bara så bra han kan bli.. Dvs att han kan leva ett rätt så normalt liv förrutom att han inte kan ligga ner utan sin respirator.. Men jag är glad att man ser tydliga förbättringar på honom, att vi slipper gå i ovetande och oroa oss.. Jag försöker åka med honom in varje gång och även mamma, dels för sällskap men också höra vad hans läkare säger...
 
Idag var vi i Ystad och fick medicinen och allt flöt på som vanligt.. Han var kopplad till en hjärtmonitor och sin dropp.. Mamma och jag satt och höll honom sällskap.. 4 timmar låter kanske jätte långt men nu när man börjar bli van så går tiden mycket snabbare.. Så om 2 veckor är det dags igen...
 
 
 
 

Likes

Comments

Ibland stannar man upp och ställer sig frågan "Vad fan hände?". Så tänker jag ofta när jag tänker tillbaka på vilka människor man umgick med för ett tag sen, helt plötsligt umgicks man inte mer.. Pratar inte med varandra, ingenting!
Personer man var så himla tajta med, men som är helt plötsligt bara en ytlig bekant nu.. Knappt så man hälsar när man ses ute någonstans.. Då tänker just på den frågan "Vad fan hände?"..
Finns ett par personer som jag alltid tänker så om, dom jag hade så jävla kul med, dom som jag trodde skulle vara mina vänner väldigt länge.. Men så blev det inte.. Helt plötsligt var det inget mer... Finns speciellt 4 personer jag saknar mest, som jag verkligen trivdes med och som jag kallade mina bästa vänner, som jag kände jag kunde dela allt med, dom man hade behövt vid vissa tillfällen nu.. Jag hade så gärna vilja spola tillbaka tiden och befinna mig där igen.. Då dom här personerna fanns i ens liv..
 
 
 

Likes

Comments

Satt precis och kolla på Khloé & Lamar på 5an, och såg hur dåligt Khloé kände sig när folk sa att hon var fet.. Min första tanke var, wtf!? hon är fan inte fet!? Hur fan kan någon funtad människa säga till någon annan att den är fet? Jag blir seriöst äckligt irriterad på sånt! Vilken jävla syn på andra människor, har man när man kläcker ur sig sådant??

Jag har många runtomkring mig som är "smala" och ofta klagar på att dom bör gå ner i vikt, bör träna för dom känner sig stora osv.. Det är ärligt synd om dom, för dom har så störd syn på sig själva att dom inte inser att dom sårar folk omkring sig när dom säger sånt.. Jag ska ärligt säga att jag känner mig ibland illa till mods när mina vänner säger så.. För jag tänker själv, "Jaha, men om dom anser sig vara stora, vad är jag då?"
Även om jag är självsäker annars och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker, så är det alltid något som smiter imellan ens försvar och sårar..

Så man bör tänka efter vad man säger runtom folk, för man vet inte hur mycket skada det blir...


En liten tankeställare en sån här söndag...

Likes

Comments

Som en del vet som läst lite i bloggen och även känner mig, så vet vi nu att min pappa äntligen har fått en diagnos efter allt som har hänt dessa senaste två åren.. I två år har vi varit oroliga, arga, ledsna och förvirrade, för vi visste ingenting.. Vi visste inte vad som hände med pappa, man såg han bli dåligare och dåligare, man började tappa tron på alla läkare och man bara gick ner sig totalt.. Tänk er då hur det var för min pappa?
 
Men för att förklara hans diagnos Pompes Sjukdom, som fortfarande är relativ ny så kommer en rätt så liten förklaring på hans sjukdom här...
 

Om Pompes Sjukdom

Pompes sjukdom är en sällsynt kronisk sjukdom och en dödlig neuromuskulär sjukdom som drabbar färre än 10 000 spädbarn, barn och vuxna över hela världen.

Personer med Pompes sjukdom föds med en enzymdefekt som kallas alfa-glukosidas. Detta speciella enzym har ansvar för att bryta ned glykogen, en komplex sockermolekyl som används för att bygga upp kroppens celler. Vid Pompes sjukdom sker denna process inte på normalt sätt och det ansamlade glykogenet påverkar efterhand muskelfunktionen.

Pompes sjukdom är både en ämnesomsättningssjukdom, en glykogeninlagringssjukdom och lysosomal inlagringssjukdom.

Vem kan drabbas av Pompes sjukdom?

Pompes sjukdom är ärftlig och överförs från föräldrar till barn. Eftersom arvsanlaget för Pompe är recessivt måste båda föräldrarna överföra den defekta genen till barnet för att han/hon ska ärva sjukdomen. Om båda föräldrarna har den defekta genen är risken för att barnet utvecklar sjukdomen 25 %.

Pompes sjukdom tros förekomma hos 1 av 40 000 nyfödda barn över hela världen. Pompes sjukdom drabbar män och kvinnor i samma omfattning. Den finns i alla raser och etniska grupper, även om den är vanligare bland afroamerikaner och hos vissa asiatiska folkgrupper.
 
 

Likes

Comments