Hej!
Nu var det längesen jag skrev här igen. Och det finns såklart en anledning till detta.

Allting började med faktiskt att jag lyssnade på en ljudbok.
"Ibland mår jag inte så bra" av Therese Lindgren

Läs och lyssna på den!

När jag lyssnade på denna ljudbok, så var det som om det var mig som boken handlade om. Ni som läst den, vet att den handlar om hennes utbrändhet och utmattning. Men även om hennes ångest och att hon dagligen levde med paniken och depressionen.
Så kände jag. Därför har jag inte skrivit något. Nej, inte bara därför. Men jag kände att jag var tvungen att stanna upp i livet och inse vad det var som hände. Hur funkade livet? Hur såg det ut? Hur ser jag på livet? Vad vill jag och hur mår jag?

Jag insåg nog inte förrän i somras någon gång i juli att det var så pass allvarligt som det sen kom att bli. Jag vaknade en morgon och ville inget annat än att ligga kvar i sängen. Det gjorde jag också. Gick upp som vanligt och dagen gick. Till sist insåg jag att jag inte hade ätit frukost, inte gått på toaletten, inte duschat på ett par dagar, men värsta av allt. Jag hade glömt bort att gå ut med hunden och ge honom mat. Det var som att livet stod på standby. Så kände jag.

Stark som jag faktiskt är skakade jag på axlarna och tänkte väl Inte mer på det. Jag började väl bli sjuk. Förrän kvällarna kom. Kunde inte längre fokusera på teve programmen, skulle alltid vara ljud omkring mig. Glömde bort att äta eller glömde bort andra saker. Ställde in möten/träffar med kompisar, sjukanmälde mig från jobbet och låg på soffan och stirrar upp i taket eller in i väggen och kunde börja gråta för absolut ingenting.

Då insåg jag. Att det är såhär det känns. När man går in i väggen. Där kom den. Smällen. Explosionen. Smärtan. Vredet. Känslan av att bryta ihop totalt inifrån men fortfarande vara stark utifrån. Det höll inte speciellt länge till. Började må sämre och sämre. Kroppen bara skrek att jag skulle lugna ner mig och ta hand om mig själv.

Mitt i allt detta så är jag extremt tacksam och glad över att ha min fantastiska underbara son. Utan William skulle jag inte klarat mig ur det här och det är för honom jag kämpar varje dag.

När jag tänker tillbaka på vad det är som gjort att jag gick in i väggen och enligt läkarna fick diagnosen utmattningssyndrom så handlar det hela nog om att jag utåt sätt alltid varit den starka kvinnan. Den starka Ida. Som inte vill eller kan eller ska visa mig svag inför andra. För jag är bättre än så. Samtidigt så handlar det också om att jag tidigare dragit allt för stora lass och åtsidosatt mina egna behov och begär.

Ni kanske tänker: hur kan hon vara utmattad och utbränd när hon inte jobbar som en "vanlig" människa. Mitt svar på den är väl att jag har i alla år gått och burit på en hel del och sedan sopat det under mattan. Och nu har allt damm kommit upp till ytan och det går inte längre att dölja.
Jag bestämde mig för att jag här och nu behöver hjälp. Jag kontaktade en kurator via skolan(vilket jag går till varannan vecka för samtal, som har hjälpt mig oerhört mycket.) jag kontaktade även en läkare som gav mig medicin mot min ångest och depression.
Detta har jag känt börjat hjälpa mig tillbaka.
Samtidigt kan jag fortfarande känna av paniken i vissa situationer. När jag är bland massor med folk eller känner mig rent av stressad. Då trycker den på. Paniken. Ångesten.



Jag såg för ett tag sen att SVT har börjat med en serie om utbrändhet. Att detta ämne nu tagits upp till ytan känns för mig som en slags befrielse. Att veta att andra runt omkring mig tyvärr är med om samma sak, veta att jag inte är ensam. Att jag inte är den enda i världen som känner så här.
Jag känner att ämnet är så pass viktigt och därför skriver jag om det här.

Vet att ni som inte visste om det här kanske just nu sitter och gapar när ni läser detta, men då vill jag bara svara tillbaka:
Jag mår bra. Jag tar en dag i taget. Vissa dagar är bättre än andra. Och tvärtom. Vissa stunder på dagen är bättre än andra. Men jag mår bra. Tar mig sakta uppåt och framåt. Mot nya äventyr!

Och att leva med psykisk ohälsa som det faktiskt är, är inget som är farligt på något sätt.
Att lida av ångest och depression kan bli farligt om det går åt så att säga "fel" håll. Men jag känner att jag är sådan stark kvinna och jag är inte den som ger upp i första taget. Tillsammans med min omgivning av familj och vänner så ska jag fixa detta. Jag kämpar varje dag för att William ska ha en mamma som mår bra både psykiskt och fysiskt.

Jag är tacksam för stödet jag fått från vissa.
Tacksam för att ha både Min familj och min fina pojkväns familj omkring mig. Utan er vore jag absolut ingenting. ❤️❤️

Va rädd om dig själv och varandra<3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det här är jag!
På bilden ovanför ser ni en tjej som inte alltid varit så säker och stark som det kanske ser ut.
Men det har jag lämnat bakom mig.

Idag mår jag bra. Jag känner mig stark och klarar oftast av det jag tar mig för även om vägen till resultat oftast är väldigt krånglig och svår.

Men jag ska egentligen inte klaga. Jag är stolt över mig själv, över hur jag klarar av livet som det ser ut samt hur jag klarar av att "själv" ta hand William och allt där omkring.

Häromdagen när jag klädde på mig efter en dusch så går tankarna såklart:
"Borde kanske börja träna."
"Borde försöka få bort min mage som hänger"
"Borde göra ditt och datt"

Men sen efter en stund tänkte jag: nej!
Jag borde egentligen ingenting så länge jag mår bra och är lycklig.
För vem skulle jag isf göra det, för min egen skull eller för någon annans skull?

Såklart nu menar jag ju inte att jag ska sitta och bli flera kilo tyngre utan jag tycker om att röra på mig, och arbeta med kroppen.

Så kom ihåg detta:
Vi är alla skapta olika och olika är bra.
Några är långa, andra korta.
Några är tjocka, andra är smala.

Men jag är nöjd med hur jag är. För just nu är jag lycklig. Lycklig över vem jag är och vad jag gör och vilka jag är med.
För mig är det viktigast.
Vilka jag har runt omkring mig.
För de älskar mig precis så som jag är.


Kom ihåg att du är fin precis så som du är <3

Likes

Comments

Jag har, tror mig, haft den bästa påskhelgen så länge jag kan minnas.

Den började i för sig inte så roligt med att William åkte till sin pappa, men det skulle bara bli till lördagen så inte så länge denna gången. Sen på kvällen så kom Helen och Nicolina till mig och vi snackade lite och drack lite vin.

Sen på fredagen bjöd mamma mig på frukost och sedan begav jag mig till Ronneby. Det blev en kväll hos Tobbes bror och hans fru, vi kollade på Lets Dance och sen hjälpte vi Ninja in med hästarna. Därefter åkte vi hem.

På lördagen, påskafton, åkte vi återigen hem till Växjö för påskfirande nummer 1. Jag åkte och hämtade William, och sedan åkte vi till mina föräldrar. Där bjöds det på super god mat, och trevligt sällskap då Ingalill, David, Sofia, Axel, Anna och lilla Isac var på besök.

förra gången William och Isac träffades så brydde sig inte William så speciellt mycket om lilla Isac men det var annat än var det var i lördags. Så fort Isac va ledsen blev William orolig. sen kröp William upp jämte mamma(min mamma^^) när hon hade Isac i knät. Stolt storkusin var han då!!! :)

På söndagen, påskdagen, åkte vi tillbaka till Ronneby för påskfirande nummer 2. Det hela började med en lunch ute hos Tobbes föräldrar och sedan blev det en promenad på 7 km.

Det kändes i benen efteråt må jag säga.. När vi kom hem efter promenaden, så var det dags att hoppa i badtunnan. Det var så mysigt att bada i den tillsammans med Tobbe. Vi hade även sällskap av Tobbes syskonbarn som höll föreställning för oss under tiden vi badade :) Världens goaste ungar... man vill bara äta upp dem, eller nej inte så illa, men de är hur goa som helst.

Sen blev det dusch och fix och sedan påskbord. Mums var det :)


William var inte jättepigg på kvällen och mådde inte så jättebra, då jag anar att det är tänderna som spökar. Så det blev tidig hemgång för oss vilket i för sig var lite synd för det är så mysigt att umgås med Tobbes familj.

Jag är lyckligt lottad. Min egna lilla familj som nu består av mig, William, Tobbe, Texas och Yoshi är jag så glad för att jag har och att jag "skapat" den själv. Sen är jag otroligt lycklig över min familj med mamma, pappa, Axel, Anna och Isac. fasters goding <3

Sen som om inte det var tillräckligt nog fick jag en till familj. En stor härlig familj, nämligen Tobbes familj.


Jag är oerhört tacksam för det liv jag har och med de människor jag har runt mig. stöttande och kärleksfulla.

helt enkelt. den bästa påskhelgen så långt jag kan minnas <3



Likes

Comments

Sist jag skrev här i bloggen, det var då det fruktansvärda hände i London. Då var det Londons tur med terrorn. Fruktansvärt tänkte man då. Det är ju tur att sånt inte händer här i Sverige. Jag känner att det där fick jag äta upp, rätt ordentligt också. För en vecka sedan, det var fredag eftermiddag och massor med folk på stan i Stockholm.

Massor med människor var på stan, som vanligt i vår stora huvudstad. Rätt som det är så vänder sig världen upp och ner. mitt på Drottninggatan kör en lastbil i alldeles för hög hastighet igenom folkmassan och mejjar ner människor i sin väg.

Lastbilen var kapad, och det framkom väldigt snabbt att det var ett terrordåd. TERROR!? i Sverige!? Det ska inte hända.

fruktansvärt! kaos. förskräckligt. jag finner inte ord för hur eller vad jag egentligen känner. känns som att ord inte är tillräckligt för att beskriva det som sker.

målet med denna händelse va väl att förstöra ett ytterligare land. och det var precis vad som hände. för förstört är vad det är, människor omkom, djur omkom, människor vårdas för allvarliga skador på sjukhuset. oskyldiga människor.

en flicka som inte ens fick fylla 12 år omkom pga att en ja jag vet inte vad, anser något som jag inte kan sätta ord på, och får för sig att göra något så sjukt. jag finner inga ord. så detta blogginlägget blir inte så genomtänkt känner jag. men det är inte så lätt att tänka rätt längre.

jag har aldrig egentligen varit rädd för någonting. men nu, ja nu känner jag mig rädd. rädd för vad som kan ske nästa gång. rädd för vad som ska hända i världen överhuvudtaget. rädd för vad jag ska säga när William frågar:
"Mamma! Varför är världen så ond? Varför bråkar människor? Varför finns det hat?"

Ja du min son. jag har inte en aning. jag vet inte vad som gör världen så ond. jag vet inte varför människor inte kan sprida mer kärlek till varandra. jag vet inte varför det finns hat på denna planet. jag vet helt enkelt inte.


ja, jag är rädd. det står jag för!

men sen samtidigt, så blir jag varm inuti mig när jag tänker på vad som hände efter den här attacken. vi gick samman, vi blev ett. vi visade att det leder ingenstans med hat, utan med kärlek till varandra kommer vi längre. vi blir starkare som människor och medmänniskor.


så snälla ni, va snälla mot varandra för hat bygger hat. och denna värld behöver mer kärlek <3


och en sista önskning:
mitt nästa inlägg vill jag inte ska handla om ondska, terror och hat.

Likes

Comments

Jag tycker det är helt absurt.
Terror är ett ord som bara bli vanligare och vanligare.
Jag förstår inte vad som händer med vår värld, vart är vi på väg liksom? Det ska inte bara hända. Det ska inte ens finnas rum till att sånt här ska ske.
Nu är detta "bara" en liten attack, men fortfarande fruktansvärt.

Det som gör mig själv så irriterad, det är att när man får en nyhetsnotis på telefonen om att det har skett ett terrordåd i London. Flera människor skadade.
Och vad gör man, man ignorera?
För det har blivit vardagsmat. Vi kan läsa om detta dagligen, och höra om detta dagligen på nyheterna.
Det ska inte behöva vara såhär.
Sluta! Genast. Och sluta ge upp, för när det händer är det kris och kaos men så fort "lugnet" har lagt sig så skakar människor bara på axlarna och blundar för det.

Jag vet att jag inte kan göra någon vidare skillnad för världen, men en sak vet jag.
Jag kommer aldrig skaka på axlarna eller ännu mindre kommer jag aldrig blunda för vart världen är på väg.

Skärp er! Vakna! Öppna ögonen. Det händer här och nu. Det handlar om vår framtid, våra barn och deras barns framtid. Om oss som medmänniskor.

Ge mer kärlek till världen. Det förtjänar den då vi får leva på denna jord. Med hat löser man inget! Inse detta!


Tack för mig!

Likes

Comments

https://www.facebook.com/TV4/videos/1435072286567666/


Länken är till ett klipp från Talang som sändes igår på TV4. Där en 17 årig kille som heter Ibrahim sjunger.
Ibrahim är ingen vanlig kille. Han kom till Sverige för ett år sen och är idag bosatt i Boden. Boden är hans hem. Där han bor, går i skolan och lärt känna massa människor. Det är också i Boden som han har läst och lärt sig prata svenska flytande. Han uppträder med att sjunga. Han sjunger Tommy Körbergs version av Stad i ljus. Han sjunger bättre än någon annan. Tårarna rinner och gåshuden knottrar sig på huden.

Nu är det så att Ibrahim och hans familj har fått negativt besked. De ska kanske bli utvisade från Sverige. Och då undrar jag? Varför i hela helvetet(ursäkta svordomen!) ska det vara såhär bara för ett jäkla system och lagar och regler. När människor som inte ens kan bete sig som människor här i landet, och förstör och är brottsliga, ja då får de stanna. Men när Ibrahim som i det här fallet pratar bättre svenska än folk som vart här i 30-40 år och som dessutom lärt sig allt under 1 år, ska visas ut från Sverige... för att resa mot döden. Han och hans familj kommer inte ha något liv, och kommer inte överleva om de skickas ut från Sverige.

Hur kan världen har blivit så otäck och fruktansvärd?

Vad ska jag säga till William när han frågar mig när han blir stor om den stora vida världen. Vad ska jag svara?
Att världen är grym och att människor alltid har hatat varandra och alltid kommer att göra. Att världen ständigt kommer vara i krig, och att ena sidan är ljus och härlig och andra sidan är mörk och eländig. Och den sidan blundar man för.


Idag är jag arg! Jag är förbannad på denna fruktansvärda värld som jag och min familj och mina vänner lever på. Förbannad!

Likes

Comments

Måla är som terapi.
Jag har målat dessa bilder för att ha som tavlor i min nya lägenhet. Dit jag och William och Texas flyttar om 2 veckor ungefär. Jag längtar massor!

Det blir min alldeles egna lägenhet där det bara blir mitt egna krypin! Jag längtar massor tills jag får inreda och göra det till mitt egna.

Så vad tycks? Har jag en framtid som konstnär? ;)


PS. Vet att jag är sjukt dålig på att blogga nu för tiden, men haft fullt upp och ingen tid över.

Vad vill ni läsa om?

Likes

Comments

Detta är han. Han som gör mig till den lyckligaste människan i världen.
Han som kallar mig mamma<3

Att just jag skulle bli mamma, trodde jag faktiskt inte skulle hända så pass tidigt i mitt liv som det gjorde.
Och jag var en orolig mamma innerst inne, det klart det är ju alla.
Men sen när jag fick William så försvann all oro för ett tag. Det klart man alltid är orolig för sina barn, det är ju bara naturligt.
Men William är en riktig kämpe och han lärde sig väldigt tidigt att inte ge upp. Så mycket som han har gått igenom och han är inte ens 2 år gammal.
Min lille pojk<3

Nu ligger han och sover i sängen bredvid mig och Tobbe. Något förkyld och hostig. Feber tror jag han har också.... men han är inte hängig för det förutom att han sover. Idag har vi busat mycket inomhus och ätit massa god mat. Sedan tog vi en promenad till Brunnsparken och tittade på änderna.
Imorgon ska vi ta med oss bröd och mata dem bestämde jag och William.
Sen gick vi till lekparken och testade allt.
Gunga, stora rutschkanan, köra piratskepp, och buss. Vi hade super kul!

Sen mötte vi upp T i parken och gick hem och lagade pannkakor. Med glass och jordgubbssylt.
Kladdigt blev det.
Så vi tappade upp vatten i badkaret och då var det en lycklig pojk som fick gå lös. Oj vad han plaskade!

Imorgon ska vi besöka simhallen här i R-by och det blir första gången för William i en simhall/sporthall.
Ska bli mysigt!
Denna helgen kommer bli bäst!❤️


Likes

Comments

När man skriver ett inlägg som har rubriken "fredag...." så är det tre siffrigt antal med läsare. Ett inlägg om vad jag gjort under dagen, eller vad jag ätit.
Tanken slog mig idag att är det egentligen vad folk mest bryr sig om att andra skriver, om vad man gjort under dagen.


För i onsdags skrev jag ett inlägg med rubriken Alla människors lika värde och detta efter att ha sett QX galan. Jag ville dela med mig av tankar och funderingar kring hur denna värld egentligen ser ut.
Vilka vi är som människor och vad vi gör med andra människor. Men när jag sedan går in och se antalet läsare så blir jag riktigt ledsen.

Ok, för jag har inte miljoner läsare, inte ens 1000.
Men att ett så vardagligt inlägg om vad jag gjort under dagen kan få över 270 läsare, när ett enligt mig lite viktigare inlägg där jag skriver om världens problem med oss människor och att vi alla är lika mycket värda oavsett vem vi väljer att älska.... att det inlägget enbart få 29 läsare är ofattbart!

Jag skriver inte detta nu för att fler ska läsa min blogg och för att fler ska gå in och "sympatiläsa" just det inlägget jag skrev i onsdags utan det är för att jag funderar verkligen på vad folk anser som viktigt i dagens samhälle. Är vi så sinnessjukt nyfikna och avundsjuka på varandras liv att det är det som är viktigast att läsa om.

Tjatas det för mycket om människors lika värde så det till slut blir vardagsmat och man inte längre orka bryr sig?

Ja så kanske det är, men om varje människa brydde sig en liten gnutta mer om mänskligheten så skulle det inte bli så uttjatat.
Så vad sysslar ni med?! Vad är det ni vill läsa egentligen?
Jag bryr mig inte om vad folk vill läsa eller vad som är viktigast för dig egentligen. Det viktigaste är vad jag tycker och vad jag står för.

Jag står för:
Rättvisa
Jämställdhet
Kärlek
Och alla människors lika värde


Vad står du för?

Likes

Comments

Ikväll tillbringade jag tid i soffan. Tid bara för avkoppling för själen typ. Jag satte igång datorn och lät program som jag missat rulla på skärmen.

Efter ett tag var det inte intressant så då ringde jag min allt för fina och vackra vän Moa💕
Vi pratade om allt!
I nästan 2 timmar, och OJ vad jag behövde det.
Prata prata prata.
Älskade vän vad jag gillar dig <3

Nog om det, för Moa, du är värd ett eget inlägg, du har nästan fått ett redan men du är värd många fler!


Efter en stund när jag hade lagt på, funderade jag vad jag skulle titta på. För ikväll skulle vara en kväll utan plugg. En kväll där jag fick landa. Jag satte igång QX gaygalan på TV4 play. Det gick i lördags på teve men då var jag på annat galej så blev inte så mycket teve tittande ;)
No details!!🍺🍻🍷🍸🍹🍾

Men, det är nu ikväll som jag går och lägger mig med värme i kroppen. Värme för hur vi människor våga vara oss själva och få vara den vi är. Och att det accepteras.
Eller gör det de?
Får vi verkligen vara den vi är född till att vara, eller den vi har valt till att bli?
Har vi verkligen rätten att få älska vem vi vill oavsett kön, går i högklackat om du är kille, sminka dig om du är kille eller odla skägg om du är tjej!
Vi snackar Conchita Wurst här!

Har vi det?
I en värld full av hat där ondskans fader himself nu styr världens mäktigaste land där bort på andra sidan Atilanten(som Astrid Lindgren så fint uttalade det)...
Mannen som bara ser hat och ondska. Som förbjuder kärlek, som missade biologilektionen i skolan där man fick veta att det är blodet som pulserar i kroppen som håller igång hjärtat. I hans kropp finns inget blod, och ännu mindre hjärta!


Kan inte alla bara sluta hata varandra och låta var och en vara den de är. Få älska vem man vill.
Låt världen bli ett sånt där härligt rosa fluffigt moln att studsa på!
Kan vi inte lösa det tillsammans, snälla!


Det är för oss
Solen går upp
Lyser som guld
För kärlekens skull <3

Likes

Comments