första gången jag berättade för någon att jag haft sex utan samtycke får jag till svar "jag är stolt över mig själv att jag faktiskt aldrig haft sex utan att velat det". Jag skämdes över det som hänt mig och ville bara lätta på hjärtat och berätta för någon, men får det svaret. Det var som en smäll i ansiktet och någon som skrek ”skäms ida! Skäms!”

efter det skapade jag en bubbla om mig. Jag kunde nämna det ibland, när det passade. Jag skrattade bort det, det var ingen big deal. Berättade aldrig ”officiellt” till någon, det bara passerade i en konversation. Ena delen av mig ville att någon skulle reagera, medan andra delen ville att de inte skulle höra.

Ibland tvivlar jag på mitt minne. jag kanske ville det ändå? vi var ju faktiskt tillsammans, ibland ville jag ju först men inte sen och tvärt om. Jag tänker tillbaka på den gången då jag grät medan det hände och han upprepar efteråt, ”jag är ingen våldtäktsman”, och jag svarar nej. Jag svarar nej för jag vågar inte säga ja.

det jag mår mest dåligt över är hur jag lät det hända flera gånger, jag skäms att han hade sån fruktansvärd makt över mig att jag ALDRIG kunde säga nej, inte en ända gång i förhållandet på mer än ett år(!) lät han mig säga nej. sa jag nej till sex, då behövde jag suga av honom, sa jag nej till det, då behövde jag göra något annat, allt utan att vilja det. han hade som ett system där han skuldbelagde mig för allt, där jag var "skyldig" honom en sexuell grej för han var så "generös" eller det var min tur. Han sa till mig att han fick ont om han inte fick komma eller att när jag inte längre ville ha sex så ”skulle han snart komma” och fortsatte. Det hela var ett maktspel, som jag inte kunde vinna.

jag skäms att jag tänker på det än idag. jag skäms att det fortfarande har makt över mig. Jag skäms att jag var svag. jag är också stolt. Stolt över att jag överlevde, att kom ut ur det, att jag vågar skriva det här.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments