View tracker

Lowe är nu 4 månader och tänk så mycket han förgyller våra dagar redan.. det är verkligen en ära för mig att vi ska gå hand i hand genom hela mitt liv!

Och ja, nu kommer den där förlossningsberättelsen som jag har klurat på länge, fram och tillbaka. För jag har nog fortfarande inte förstått allting riktigt. Att han är här nu, vårt mirakel som jag har gått och "ruvat" på i 9 fina månader! (För det var verkligen helt fantastiskt och jag älskade att vara gravid..) och jag var så sjukt taggad hela tiden inför Lowes födelsedag! Jag skulle inte skriva något förlossningsbrev då jag ville att min kropp och "stundens hetta" skulle få bestämma och inte ha bestämt allt innan hemma i soffan, för alla förlossningar är olika. Var spänd på hur min kropp skulle reagera, hur JAG skulle reagera och hur lång tid allting skulle ta.. Men den 22 juli, från att de hade lagt ryggbedövningen så var allt över på 20 min.. snabb förstföderska!

Torsdagen den 21 juli: fick mitt sista dopp i havet och en fantastisk sommardag. Dagen innan hade vi varit hos fina bm Marianne och narkosläkaren och förberett inför snittet: lämnade blod, fick descutansvamparna som man skulle tvätta sig med, kollade mitt hjärta och mina lungor och om Lowe den rackaren fortfarande envisades med att sitta på rumpan..
torsdagen var fruktansvärd på alla vis och fick tvunget ringa förlossningen precis utanför dörren på kalaset för att få vår "snitt-tid" och det gjorde allting mkt värre.. höll mig kvar på kalaset så länge som möjligt så att jag skulle slippa åka hem och förbereda. När vi väl körde hem så körde vi inom kvantum för jag var tvungen att ha med mig min jordgubbskräm med BITAR i, för jag vet ju hur snålt det kan vara med maten på BB.. och såklart fanns det bara ett paket kräm kvar så den var ju verkligen min!
Väl hemma väntade duschen med descutansvamparna - bakteriedödande. Jimmy fick hjälpa mig.. jag skakade som ett asplöv och kände mig påverkad för första gången på 9 månader. Jag kunde inte hjälpa det men jag var så besviken på mig själv och min kropp och alla de månaderna kändes helt onödiga.. Men Jimmy är verkligen en klippa i sådana situationer.. ville ta sista "gravidbilden" och startade ett avsnitt med "sommar med Ernst" på datan sen kröp vi ner i sängen och höll om varandra hela natten...

Fredagen den 22 juli: klockan ringde så snällt klockan 04.25 för andra duschen... I bilen in till stan gick "frenship- capsize" om och om igen och jag försökte njuta av den fina morgonen. Klockan 05.45 parkerade vi bilen på CSK parkering.
Hela vägen till entrén tänkte jag - "nästa gång jag går här så kommer vi att vara påväg hem med vår lill kille".

Vi blev inlagda på rum 11 och fick byta om direkt, på med stödstrumporna och de satte två nålar(venkatetrar) just för droppen, läkemedel som drar ihop livmodern efter förlossningen och för ev annat läkemedel. Och sen kom dagpersonalen och hälsade och när Lena Havenäng och Siw Rittbo knackade på dörren så kändes det verkligen som att jag kom tillbaka till jorden igen.. vilken lycka!
Sen blev det en stund framför TVn och Nyhetsmorgon och då visade det sig att det var 5 år sen morden på Utöya, kändes lite sådär..
Jag förberedde Jimmy på att det kunde ta tid men att jag trodde han var ute vid 10. Jimmy den stackaren var också jääätte nervös, hans tredje barn men hans första kejsarsnitt. Men fantastiska Siw tog hand om honom och förklarade allt i minsta detalj så han kunde nästan varit med och assisterat, haha..

Siw satte urinkatetern och sen kom hon tillbaka lika snabbt och då hade de ringt från op-salen att det var "vår tur" - de ville väl komma hem till fredagsmyset - så jag fick ta den berömda "supen" i dörren påväg ut, smakar verkligen havsvatten / järn - fruktansvärt! (Neutraliserar magsyran)
Så 07.45 började världens "längsta" promenad och jag kunde knappt gå på grund av obehag från katetern, det var ett konstant tryck på den.
Men jag måste ha fått det bästa OP teamet! Vilken fin stämning det var där inne.. hade kunnat lega där hela dagen, haha.
Och så skulle dem lägga den där dumma ryggbedövningen, den jag verkligen inte skulle ha annars! Inbillade mig att det skulle göra fruktansvärt ont och att jag skulle känna när de rotade mellan ryggkotorna.. men haha, klart att jag kände ett stick men det var mer smärta att sätta nålarna i armen! Strax där efter började de sticka i benen så då la dem mig på britsen direkt.
De testade även bedövningen med en påse med isbitar och jag tyckte ju att jag hade känsel länge men sen hade kirurgen nypit mig med en tång utan att jag reagerade ett dugg.. så där låg jag som på ett kors, bedövad från tuttarna och ner och fastspänd runt benen och armarna och lutad lite till vänster(för att undvika tryck på kroppspulsådern, aorta) och jag hade så många tankar i huvudet så jag inte ens förstod dem själv. Jag och sköterskorna pratade mest om hur sommaren och semestern hade varit!
Det jag kunde uppleva som jobbigt var att behöva vara helt vaken och medveten om situationen och ligga i princip naken inför så många människor, det enda jag hade var stödstrumpor, kateterpåse och armarna i skjortan.

Klockan 08.15 la dem snittet och Ja, man kände mer än vad jag någonsin hade kunnat tro, ett konstant tryck, en svidande känsla och jag kunde ungefär se framför mig när de gjorde vad.. När de sen startade "sugen" efter att tagit hål på hinnorna så sa jag till Jimmy: nu kommer han precis när som helst!" Och kl 08.22 slängde Joen(läkaren) upp honom över skynket så jag fick fostervatten i ansiktet och paniken jag fick när jag inte kunde torka mig, haha!
Sen kom Lena med honom, och han var fantastiskt söt redan från början med en massa fosterfett i ansiktet.. sen låg han där på mig, vid min hals, så häftigt att höra och känna hans andetag..
Han mådde helt strålande och de väckte nog honom för han hade tummen i munnen när Joen drog upp honom... Allt var fantastiskt konstigt!
Lena och Siw drog in hans lilla vagn bredvid mig så jag också kunde se när Jimmy klippte hans navelsträng, som var riktigt grov!

Sen fick Jimmy och Lowe/Colin gå tillbaka till rum 11 och mysa. Sen fick jag nog världens adrenalinpåslag för jag låg och skakade på britsen och kunde knappt prata så mycket käken skakade. Under tiden de sydde ihop mig kunde jag inte sluta tänka på hur mycket jag faktiskt kände.. och de sista 15 min så hade bedövningen börjat släppa så pass mycket att jag kunde vicka på min högerfot och då blev dem lite svettiga. Nog jag också då mitt blodtryck sjönk till 86/64..!
När de sen väl gav klartecken så tyckte jag tiden gick så sakta. Jag ville ju också tillbaka och mysa med mina prinsar..

Var tillbaka på rummet kl 09.30. Jag hade så mycket energi och det kändes som att jag hade kunnat genomföra ett marathon bara att jag inte kunde röra benen!! Fast Lena blev förvånad över hur mycket jag kunde hjälpa till och lyfta mig själv.. Började amma Lowe direkt sen hängde han vid bröstet hela helgen typ, han hade minsann inte det där första vilodygnet..

Alla som var med i Op salen sa direkt att det var minsann ingen jätteliten kille och nej han såg verkligen inte sådär pluttig ut! Så när det var dags för Lena och Jimmy att väga o mäta så gissade alla närmre 4 kg men det var bara 3415 gram.. alldeles perfekt!

Fick in fikabrickan och jag lovar, det har ALDRIG varit så gott med mackor!!
Sen skulle Siw bädda rent i min säng och jag skulle minsann inte ligga kvar då, jag skulle upp och stå på benen fast att de inte ville det. Jag hatade känslan av att behöva bli uppassad.. Men det gick bättre än förväntat, hade fortfarande bedövning och bra med smärtlindring så kände inte av snittet knappt alls men benen var tunga som bly. Hjälpte till o med Siw att vika lakanet.. ibland blir jag trött på mig själv! Haha.

Sen var det skytteltrafik på rummet av alla fina kollegor och han landade ju på bm Amis födelsedag!!

Kl 14.30 åkte vi upp till BB och han satt lutad mot mina lår hela vägen upp och var redan otroligt stark i nacken(antagligen för att han har "suttit upp" i magen)

Fortsättning följer...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänk att det var HAN som gömde sig där hela tiden.. Och idag blir han 2 månader!

Och ja, det hinner verkligen hända så mycket på bara 8 veckor... Mamma-hjärtat har redan hunnit brista några gånger men mest gör han mig överlycklig, flera gånger om dagen! Och ja, såklart är han världens finaste! Det säger väl alla mammor... Men Lowe är verkligen helt bedårande!!! Och det är så häftigt att vi, jag och Jimmy, har lyckats med något så fantastiskt bra! Just nu är han läskigt lik pappa Jimmy, men mammas ögon och fötter(tyvärr..!), haha.

Lowe älskar att bada, helt fantastiskt att se.
Navel-stumpen trillade av efter 14 dagar precis, inte så konstigt - den var riktigt grov!! Men den har också blivit så fin(hur man nu kan ha en fin navel?! Haha)

Han har också överlevt första förkylningen, 6 veckor gammal! Han var tuff men det var mer hans mamma som höll på att stryka med.. Så han har gjort sitt första besök på barnakuten - men de tyckte inte det var så farligt. Vi skulle komma tillbaka om han fick svårt att andas - då var jag arg, för det ville jag verkligen inte behöva vara med om! Så fick hem o fortsätta använda koksalt och Nässug innan varje mål mat och huvudet högt..

Han har också fått uppleva två kräftskivor redan - bland annat den legendariska kräftskivan hemma hos mamma & pappa - i såklart liiite lugnare fart!

Och den 29 augusti var Jimmy tillbaka på jobbet efter 6 veckor tillsammans - är så tacksam för den tiden, Jimmy är väldigt lugn, världens bästa pappa och har hjälpt mig så mycket, för det har verkligen inte varit lätt, speciellt när man inte kan röra sig knappt någonting! Försökt hålla igång med promenader iaf, enda gången man nästan känt sig som vanligt. Nackdelen med snitt - återhämtningen efteråt(lovar en förlossningsberättelse!)

Och han har varit med och anordnat en babyshower för Emma och hennes lilla hjärta som är beräknad till 21 oktober - som vi längtar efter Lowes blivande flickvän!

Har även hunnit att luncha med två fantastiska kollegor!!
Emelie och hennes Adrian(född 26juni) och Malin och hennes lilla Odd i magen(bf-21 okt) !!

Annars är han verkligen en riktig "fas-bebis".. Han följer utvecklingsfaserna till pricken. Vilket inte alltid är jätteroligt. Han känns så mkt mer ledsen.. Men det är för alla nya intryck och han kräver väldigt mkt närhet - vilket han mer än gärna får.. För dagen lär ju komma när han inte vill mysa med sin mamma..
Nu ska vi kämpa oss igenom fas 2(9 veckor) tillsammans!

Alla säger hur mkt han växer hela tiden - men jag ser inte det än.. Han är fortfarande min lilla lilla bebis. Men vi har nu fått ta bort huvudstödet i bilstolen för att axlarna ska få plats och vi har fått byta blöjor till strl 2 sååå.. lite har han nog växt!

Vikt: 5100g
Längd: 58
Hvd-omfång: 38,5

Likes

Comments

View tracker

Har känt varenda känsla som finns bara sen i fredags..

Hailey - Är lycklig för den månaden du gav oss.. Nu inbäddad i molnen och vaktad av änglarna - sov gott älskade lilla hjärtat.. (Och lova mig nu att vaka över mamma och pappa..)

Jag och Erika var beräknade dagarna efter varandra så vi har längtat och kämpat tillsammans och nu skiljde det 16 dagar mellan våra små gryn..

Vi som hade planerat en strålande framtid.. Och tillsammans med Lowe och Hailey.
Första dejten var inplanerad så fort Lowe besegrat sin förkylning.. Men nu blir det aldrig av och jag har så fruktansvärt svårt att acceptera det!

Jag har tagit ett beslut och kommer att tro på föräldrarnas version tills verkligheten bevisar något annat.
Jag kan inte förstå och kommer antagligen aldrig förstå att de skulle ha skadat henne med någon mening!

Min högsta önskan är, för allas skull, att få ett riktigt besked, jag hatar att leva med denna ovisshet!! Och jag hatar alla som har så många "fantastiska" spekulationer - tycker de ska hålla sig jävligt passiva när inte ens dödsorsaken är konstaterad än!

sen i fredags har jag bara velat vara med henne hela tiden, på sjukhuset, dela cell med henne - för hon har i vilket fall förlorat sitt barn, det finaste dem har! De har det svårt nog och jag kan inte ens föreställa mig vilket helvete de får gå genom..

Mitt hjärta har fullständigt gått sönder, men måste samtidigt vara stark och ge all min kärlek till Lowe, han växer så det knakar! Och nu ler han inte bara i sömnen.. 
8 veckor på fredag.

Erika kommer aldrig att få uppleva Haileys första leende.. Det där som värmer hela hjärtat.

Likes

Comments

LOWE
Fredagen den 22 juli, 2016
Kl : 08.22
3415 g och 51 cm ren lycka

Han är det finaste vi någonsin sett - vårt hjärtas guld!

"Jag ska bära dig över stock och sten tills du kan stå på egna ben

Jag ska hålla din hand genom livets snår och finnas vid din sida vilken väg du än går

Jag ska skydda dig mot all ondska som finns, jag älskar dig så min lille prins"  


Nu ska vi fortsätta sväva på molnen..

Likes

Comments

Snart är min babybelly ett minne.. Jag förstår verkligen ingenting. Rädd för mig själv, är vaken men känner mig inte det. Hel förvirrad. Skör som glas eller som den tunnaste is. Kämpar runt med min "mensvärk", "stickningarna" i underlivet, sammandragningarna på kvällen, feberkänsla ibland och tröttheten är tillbaka med dubbel dos.. men inte så konstigt att kroppen förbereder sig - är ju i v. 38+6!!! 


Jimmys semester har börjat så han har hållt mig ordentligt sysselsatt så inte mina tankar flyger iväg..
Mamma och Elin släpade med oss till Ikea, som jag älskar - det får mig alltid på humör!
Och tog en ordentlig fika med girlsen i måndags, njöt av varje sekund!
Igår var jag SISTA gången hos barnmorskan.. Väldigt blandade känslor! Allting såg fortfarande lika strålande ut, SF måttet var 37 cm och "slutvikten" blev +7kg! Hon sa att min kropp och lilleman var iallafall mer redo än någonsin så det var absolut ingenting att vara rädd för!
Avslutade kvällen i hamnen i Åhus på restaurang Åmund med familjen. Och såklart en mjukglass med chokladsås på glassbåten! (När vi "ändå gick förbi"..)

Idag tvingade jag med Elin till stranden för att få ta det andra och antagligen sista doppet för i år.. För sen blir det inte mycket badande när man är snittad. Det var faktiskt otroligt skönt och vi låg där och guppade en god stund...

Nu ska vi köra och fira Annies 20(!) årsdag!

Likes

Comments

Eftersom vår lilla skatt mer än gärna visade upp hela härligheten och efter alla dessa ultraljud så hänger den fortfarande kvar. Så vi är helt säkra på att vi kommer få en pojke nu snaaart..

och då är det extra kul nu att "utmana" alla myter som finns om hur olika graviditeterna kan vara beroende på vilket kön man väntar.

Söt- eller saltsug
Sug efter sötsaker, glass och frukt = flicka, sug efter salt, surt, lakrits, choklad. Även större aptit. = pojke.
Jag: well… har kunnat döda för frukt, men även för marabou daim, nutella och syrligt godis!! Men hade svårt med doften av lagad mat fram till v.31 och nu smakar allt väääldigt bra..
= Pojke

Vårtgårdarna

Starkt avgränsande och mörka tyder på en pojke, otydliga vårtgårdar är en flicka.

Jag: De är verkligen mörka.

= Pojke

Hjärtljud
En puls över 140 = flicka, under 140 = pojke.
Jag: hans hjärtat har dunkat stadigt under 140 varje gång.
= Pojke

Finnar
Om man har problem med finnar under graviditeten sägs det att man väntar en flicka, då flickor stjäl mammans skönhet.
Jag: Har känt mig vackrare än någonsin.
= Pojke

Illamående
Riktigt starkt illamående under första trimestern antyder flicka. En förklaring kan vara hormonet chorionic gonadotropin.
Jag: Jag mådde riktigt illa första trimestern och kräkte varje morgon till vecka 24, sen bara väldigt sällan och efter v.31 aldrig.

= Flicka

Magens form
Pojke: Toppig, utstående mage som inte syns bakifrån
Flicka: bred mage som även sätter sig på sidorna
Jag: Har verkligen en typisk "pojkmage", allting framåt. Kärlekshandtagen fanns där sen innan.
= Pojke

Magens höjd
En låg mage innebär en pojke, medan en hög mage innebär en tjej.
Jag: tycker att jag har bebis överallt, men alla andra tycker att den är låg och tror att han ska trilla ut när som helst. Ser nog låg ut också eftersom det bara är ett litet huvud upp till.
= Pojke

Hormonrand
Om den sträcker sig hela vägen upp till revbenen ska det vara en pojke, medan en mindre eller obefintlig rand tyder på en flicka.
Jag: klarade mig länge utan, men i vecka 36 dök den upp och visst sträcker den sig upp till revbenen..
= Pojke

Smidighet
Smidiga mödrar väntar en flicka, medan klumpiga väntar pojke.
Jag: känner mig verkligen inte som en "betongsugga", kör på nästan precis som vanligt, har nog tryckt ihop honom lite för bra ibland.. 
​Flicka

Humör
Rejäla humörsvägningar innebär flicka medan lugnare mödrar väntar pojke.
Jag: har aldrig mått så bra i mitt sinne som jag gör nu, mår fantastiskt bra överlag!! Många som påpekar det..
= Pojke

Benen
Tjocka och svullna ben innebär pojke medan tunna och smala innebär flicka.
Jag: tjocka ben har jag alltid haft, men nej de är inte tjockare/ vätskefyllda.
= Flicka

Sovläge
Om mamman föredrar att sova på vänster sida väntas en pojke, medan höger sida innebär flicka.
Jag: älskar att sova på höger sida! .
= Flicka

Babyn sparkar

Om det är en pojke så är de oftast livliga och sparkar mest på höger sida. Flickor lite mindre och på vänster sida. Jag: Absolut, och i princip alltid på höger sida!

= Pojke

Mayaindianernas uträkning
Mayaindianerna tog reda på barnets kön genom att titta på mammans ålder och det år då barnet blev till. Om båda siffrorna är udda eller jämna – då blir det en flicka. Om ett av talen är udda och ett är jämnt blir det en pojke.
Jag: Min ålder då - 24 och gossen blev till - 2015

= pojke

​Tänka sig: It´s a BOY !

Likes

Comments

Jag vill verkligen tacka Gud för att "sommar med Ernst" har premiär om en halvtimme.. Han är verkligen en räddare i nöden!

Det är sjukt så tråkigt allting känns, idag har inte varit en av mina bästa dagar.. Trött, lite smått ont överallt, det är ordentligt tungt, vill bli ompysslad men helst också bara vara själv(vilket verkligen inte är lätt när vi även är 2+ denna veckan) samtidigt som jag tycker att jag är ensammast i världen.. ja det är förbannat sant - jag tycker väldigt synd om mig själv.
Men ändå känns det som att jag har myror i hela kroppen och vill få all möjlig skit gjort. Har verkligen blivit rädd för mig själv vissa stunder - har inte känt mig så effektiv iaf på dessa 9 månaderna, haha.

Men också längesen jag kände mig såhär ledsen, verkligen jätte ledsen. Och jag skäms, för egentligen har jag ingen som helst anledning!! Läskigt vad HORmonerna kan göra med en..

Tror att allt innerst inne grundar sig på att jag antagligen är sjukligt nervös inför vad som komma skall - snitt, bo på BB och att äntligen få beundra vår skatt..

Är också förbannat rädd för att vattnet ska gå och allt ska behöva bli helt hysteriskt.. Då blir det livat.

Nej, den här lille mannen ska inte en millimeter förrän vi har vår tid för snitt!

Något fantastiskt är att det är fredag imorgon och vi går in i vecka 39(38+0) !!!

Och Grattis till mina älskade föräldrar på deras 4 åriga bröllopsdag. 


Likes

Comments

Sitter i bilen på E4 mellan mjölby och jönköping påväg ner till Skåne igen.
Gudomliga 4 dagar har vi haft med min familj.. Soligt och helt fantastiskt! Blev överraskade i torsdags när Jimmy precis hade knäppt av första ölen av Elin o Andreas som egentligen inte skulle komma förrän på fredagkväll så vi tillbringade fredagen tillsammans i Motala med en mysig lunch och körde sen och handlade för en grillkväll med mamma, pappa och Milton..
Igår mös vi i solen, Jimmy och Andreas fiskade på sjön och vi fikade med vår 92 åriga stjärna, vår mormor. Och kvällen hos moster Barbro med kinamat och jag fick hennes recept på flädersaft och även två färdiga flaskor!!
Idag har vi fyllt på D vitaminerna ytterligare eftersom vädret fortfarande inte ser så lovande ut hemma.. Körde en runda minigolf och kramade om mormor lite extra.. Hon hade kommit ihåg och berättat för personalen på hemmet där hon bor att hon minsann skulle bli gammelmormor - så de hade hjälpt henne med en present till oss..
Och ja, vår gosse kommer inte att vara gammal innan vi har visat upp honom för Östergötland, de ska hinna träffa varandra, han och mormor speciellt och gärna mer än en gång..

Men nu ska vi bara hem, hem och vänta in vår skatt.. Och Jimmy har en vecka kvar att jobba innan välförtjänt semester och pappadagar!! 

Jag fattar ingenting. Är mycket väl medveten om att jag går och låter vårt mirakel utveckla sig och jag bara älskar när han gör sig påmind, buffar på mig och magen går i vågor, men att vi ska få umgås med honom på utsidan om knappt ingen tid alls kan jag inte inse.

Tänk så länge vi har väntat egentligen.. Han blev till på farsdag typ, 7 november.

Vi befinner oss nu i vecka 38(37+2) och han räknas ju nu som fullgången! Faktiskt glad att han verkar trivas så bra där inne eftersom jag får träffa många på jobbet med prematura bekymmer.. Men sen vändningen har jag definitivt förvärkar och hans rumpa har letat sig längre ner eftersom jag nu upplever "stötar" neråt och det för att det blir tryck på musklerna i bäckenbotten. Även mensvärk och ilningar ut i låret, inga smärtsamma men obehagliga. Kissig, ofta, i princip hela tiden och helt plötsligt då hans fötter får in riktiga sparkar ibland.. Behöver tömma tarmen oftare och får även kramp under hö revben, men där är ju ett litet huvud just där och antagligen en hand som är o kittlar lite.. Annars mår jag ruskigt bra, gått ner ett kilo nu sist hos bm så pendlar mellan 4-6kg plus.
bltr håller sig stadigt men nästan lite lågt, 116/71
Mitt hb har hämtat sig och ligger nu på 131 igen!
Och kulan hade tagit ett ordentligt skutt, men strax under gränsen, haha.
Men bm ville få det till att det var ett huvud ner i torsdags efter yttre palpation, så fick ett ultraljud(alltså se honom igen!) men icke bara en "vältränad rumpa"..

Sen vi fick ett "riktigt" datum så har stressen verkligen krypit på, men jag kan inte komma på vad det är som jag skulle "glömt".. Har iallafall bestämt att jag ska lägga allt krut och fokus på mig själv nu och faktiskt njuta av ensamheten och ledigheten.

Likes

Comments

Kunde bara hålla mig från jobbet i 4 dagar.. För imorse hade vi tid för vändningsförsök.. Hur rädd jag än har varit för det så tvingade jag mig själv att ge det ett försök, ville verkligen inte bränna alla chanser att föda vaginalt. Vilket har varit mitt "mål" längs hela resan! Det har varit väldigt viktigt för mig och att jag själv skulle få ta emot honom.

Annars är det vanligt att man tjatar till sig kejsarsnitt idag och man har fått höra många otroliga anledningar!

Vändningsförsöket var snäppet värre än vad jag trodde, fick bricanyl för att få livmodern att slappna av och för att underlätta vändningen vilket resulterade i att jag fick hjärtklappning och skakade så jag höll på att hoppa ur sängen, men jag lyckades hålla mig ganska lugn tack vare Jimmy, bm Jeanette och läkaren Ann-Ci Agnroth. Vilket dreamteam! Servade mig med händer och fantastiska ord och en kall handduk på pannan..
Gossen gick iaf med på att flytta gumpen till min högra höft och huvudet till strax under vänster revben sen ville han aldrig bjuda på den där kullerbyttan... Så han sitter i princip lika stiligt som innan!
Och ja, just då rasade min värld. Vilket personalen också märkte och erbjöd sig att bli inringda när det var dags för oss så jag kunde få föda honom i säte. Jag uppskattar det väldigt väldigt mycket.. Men jag känner att det har varit så mycket med honom redan så vill inte äventyra mer (på det 1 1/2 året jag har jobbat på förlossningen har jag aldrig varit med på en sätesförlossning så det är inte alls vanligt längre) och det skulle inte förvåna mig om det just precis då skulle vara fullt i Kristianstad och jag är absolut inte sugen på att köra Skåne runt med en bebis i sätesläge! Så jag fick så snällt tacka nej och ja till ett planerat snitt, den "enkla" utvägen enligt mig. Inte mycket av det jag ser fram emot: kateter, ryggbedövning, bo på BB i minst 3 dygn, återhämtningen och lär antagligen behöva medicinering(innohep) för att förebygga blodproppar eftersom jag nu är lite "chubby"..

Men när vi väl fick vårt hjärtas blivande födelsedag så fylldes verkligen hela jag av så mycket lycka att jag höll på att spricka!! Kan iaf säga att risken för att det blir en augusti-bebis är numera väääldigt liten! OCH det är minsann en från babyshowern som har prickat rätt födelsedatum..

Ikväll är min mage som ett enda stort blåmärke.. Även några synliga. Men allt för min pojke.

Likes

Comments

Söndag igen och det var dags att köra ut till Köpinge och säga hejdå till Elin..

Men nejdå. Mammas tv-rum var fullt av människor - fantastiska människor!!!
Och vilken fantastisk eftermiddag vi fick jag och mitt lilla hjärta.. Bjöds på fruktbuffé, nutella, tårta med hallonmousse och muffins - de känner verkligen till mina hallelujah moments, hehe.

Ni ska ha all kärlek i världen och ett Tack räcker inte.. Ni är helt fantastiska och jag är så lycklig att vi får uppleva vårt största äventyr tillsammans med er💙 Nu väntar vi bara på HONOM !

Men först ska han bli utsatt för ett vändningsförsök på tisdag.. Vår envisa lille kille sitter stadigt på gumpen fortfarande!

Likes

Comments