Jag trodde att de här med blogg skulle vara min grej. Men har blivit allt mer fundersam. Vet inte vad jag ska skriva om när mitt liv är ganska tråkigt och enformigt. Och just nu känns det som att jag är i en sån fas.

Allt de jag längtat efter har passerat. Se Veronica Maggio på grönan. Summerburst, som tog slut snabbare än vinden. Jag har fyllt år. Och en av de bästa högtiderna vi har, midsommar. Nu väntar en sommar med massor av jobb och träning. Ingenting jag egentligen klagar över. Men inte så händelserikt, spännande. Jag är en person som behöver något att se framemot. Något som förgyller vardagen.

Antingen en person som får en att le så där fånigt. Eller något roligt att göra med kompisar. Men sanningen är att jag just nu ligger hemma i min säng med gipsad hand. Tur existerar inte i mitt liv.

Men min tanke var att försöka börja skriva här mer. Nu när jag ändå är sjukskriven och inte kan göra så mycket. Och jag tyckte mycket om att skriva och få uttrycka mina känslor i ord. Så bloggen kanske kan förgylla mina dagar!


Jag gick på sjödalsgymnasiet i Huddinge och läste samhälle med inriktning beteendevetenskap. Och jag älskade beteendeämnena! Något som verkligen intresserade mig var syskonpsykologi. Vem du är i syskonskaran och hur mycket det påverkar dig. Jag halkade in på det av en slump härom veckan och fastnade totalt. Klickade mig vidare och kom in på en rätt intressant artikel. I den stod det att den du är i syskonskaran kan påverka vem du söker i en relation. Man söker en roll man är van med, är du storebror faller de dig mest naturligt att vara med någon som är lillebror eller lillasyster.

Jag har aldrig tidigare tänkt så, men när jag läste de så kändes det så självklart. Jag är lillasyster och är uppvuxen med en beskyddande storebror. Hur skulle de bli om jag träffade en lillebror som är väldigt oansvarstagande, har blivit bortskämd under sin uppväxt och som lever lite för mycket i nuet. För en storasyster kanske de faller naturligt att vara boss och ha kontroll över allt och hålla koll så att inget blir fel. Jag tycker visserligen om att ha kontroll och vara ansvarig, men hade blivit tokig om min partner inte kunde tänka själv och ta ansvar och ge kommando. Sen håller inte den här teorin alla gånger. Det är inte den du är i syskonskaran som avgör vem du blir kär i. Jag har varit tillsammans med en som var lillebror. Men efter att jag läste de där så blev det ganska självklart varför jag ofta blev galen på honom. Han är ju lillebror och van vid att bara följa efter sina syskon. Och jag är uppvuxen med en bror som har en egen vilja och går sin väg, som håller koll på mig och visar mig vägen.

Jag tror att den här teorin stämmer in på mig. Men jag attraheras av lillebrors mod och spontanitet. Men det dröjer inte länge förrän jag inser att det aldrig kommer fungera för att han tar inte ansvar och vet inte alltid vad han vill. En storebror i mina ögon är en kille med fötterna på jorden som är van att bestämma och leda. En trygghet.

Vad tror ni? :D

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag hann inte lära känna den här killen så jättebra. Vi sågs nog inte i mer än en månad. Men jag tyckte om att vara med honom. Trivdes i hans närhet och han gjorde mig glad. Och det var ett stort steg för mig. Som tidigare varit för rädd för att våga mig in i något. Jag hittade "fel" som sen ledde till att jag inte ville längre. "Felen" ändrade min inställning så min bild av killen ändrades. Jag blev inte intresserad längre.


Men jag hittade inga fel den här gången. För en gångs skull kanske jag har träffat en kille jag kan börja tycka om. Som jag inte flyr från.

Tanken gjorde mig livrädd. Men också glad. Tänk om han faktiskt är bra på riktigt.

Men sanningen är nog att han är det största svinet jag träffat.

En som säger allt det där en tjej vill höra. Ger hennes den närheten hon vill ha. Kysser henne godnatt och låter henne somna i hans famn.

Ser henne i ögonen morgonen därpå och säger att hon är vacker samtidigt som han kysser henne på munnen.

Han säger så mycket saker som får henne att tro att han vill nåt seriöst. Att han känner mer för henne än vad hon gör för honom. För hon vågar egentligen inte känna något. Han kanske sårar henne.


Men muren bryts ner sakta med säkert. Tanken om att bli sårad finns där bak, men den försvinner längre och längre bort.


Hon ringer honom en lördagskväll men får ett sms som svar.

"Jag ringer upp dig snart".


Men han ringde aldrig upp. 

Han hörde aldrig av sig. 

Inte senare den kvällen. 

Inte morgonen därpå.

Inte ens veckan efter hade hon hört något från honom.


Då är ju frågan varför det var så viktigt att hon skulle ta med sig en tandborste till honom.

Eller hur tänkte han göra om hon sa att hon kunde följa med på den där resan han bjöd med henne på?

När han sa att hon snart skulle få nycklar hem till honom. 

Eller när han hellre satt och kollade på henne än att se filmen.

När han såg henne i ögonen efter att han kysst henne på munnen och sa att en dag ska vi gifta oss.

Eller när han höll om henne i matbutiken men sen sa nej vi kan inte bete oss så här vi är ju inget par. Sen kollade han på henne och fyllde i "än".


Frågan är varför han gjorde och sa allt de där om han ändå bara skulle kasta iväg henne. Varför säger man saker som man inte menar? Varför bygger man upp något man egentligen inte vill ha?

Han hade bara kunnat skita i att säga allt de där. Det hade inte behövt bli seriöst.


Listan kan göras lång. Men ja klart han sa saker som fick mig glad. Men det sorgliga är nog att inget av det där var sant.

Allt var ett spel. Han ville få mig och det fick han.

Men det som gjorde mig ledsen var att jag än en gång lät mig bli sårad. Det var nog det som tog mest. Att jag nu kommer ha ännu svårare för att låta någon komma innanför min mur. Eller snarare få mig att våga hoppas. För hoppet gör ont.

Om hoppet inte finns, finns heller ingen smärta.

Blir bara så ledsen över att människor sårar med vetskap om det.

Men som min storebror sa, "alla är idioter tills de bevisat motsatsen".

Likes

Comments

"I skrivande stund är jag väldigt långt hemifrån. Ligger i en våningssäng någonstans på en ö i Filippinerna. Och det är såhär mitt liv har sett ut de två senaste månaderna. Jag har befunnit mig väldigt långt hemifrån. Från min trygga punkt.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur livet här borta skulle vara. Hur lätt det är. Hur lätt man anpassar sig och flyter med. Och hur lugn jag är. Har aldrig i hela mitt liv varit så lugn. Stressen, ångesten, kontrollen, paniken, allt. Det kan gå dagar innan jag känner något. Ibland veckor utan att jag har ångest. Veckor.

Är så van vid den att det är nu jag inser hur mycket ångest jag har. Hur orolig jag är. Och hur otroligt rädd jag är för att göra fel. Inte vara tillräcklig. Inte duga.

Hur tragiskt är inte det? Jag kan få ångest av att jag har sagt fel. Använt fel ord eller uttalat något fel. Hur fel är inte det? Vad är det som gör att man blir så här?

Jag tycker att det är skrämmande hur vanligt det är och hur otroligt mycket det påverkar och förhindrar människor.

Jag är fruktansvärt medveten om min ångest och oro. Men det spelar ingen roll hur väl jag känner den. För sen kommer den där situationen jag fasat för. Den som tar över min fulla uppmärksamhet och gör att jag kopplar bort omvärlden. Den där situationen som får hela min värld att stanna. Jag gjorde fel. Jag sa fel. Jag kan vara i en bubbla, få ont i magen och nästan kallsvettas av att säga ett fel. Eller göra ett fel. Kan i dagar ha kvar det i huvudet. Kan ha ont i magen veckor efteråt.

Jag blir rädd för mig själv. Och arg. Ledsen. Varför gör man så här med sig själv?

Det enda riktiga felet jag gör är att jag dömmer mig själv så hårt och behandlar mig själv så illa. Det finns nog ingen elakare människa än en själv. Jag känner ingen dummare än mig. Ingen är lika dum som jag är mot mig själv.

Jag skulle aldrig vara så dum mot någon annan, så varför mot mig?"


Detta skrev jag för kanske två månader sen. Under min resa runt i Asien.

Och det är rätt sjukt hur mycket jag insåg under den där resan. Fick så mycket svart på vitt. Just för att livet var på ett helt annat sätt där borta. Det var som att någon tryckt på paus. Allt blev så lugnt. Och jag kunde helt plötsligt höra mina egna tankar igen. Jag kunde tänka klart. Jag kunde sortera alla tankar och intryck på ett helt annat sätt. Och det fick mig att inse hur fel jag levt hemma. Och hur mycket ångest och stress påverkar mig. Den där resan är det bästa jag gjort. Även om det inte var så länge, tre månader. Så var det verkligen tillräckligt för att jag skulle öppna ögonen och se livet på riktigt. Ett liv utan ångest och ständig rädsla. Jag som varit så rädd för att lämna mitt älskade hem och land. Men nu vill jag inget annat än att resa och upptäcka världens alla hörn. Och det är något jag uppmanar alla att göra! Res om du har chansen. Lämna allt för några månader och upptäck världen. Men framförallt upptäck dig själv!

Innan jag åkte iväg visste jag inte exakt vad jag ville göra sen när jag kom hem. Allt var oklart och jag orkade inte tänka på de. Men allt eftersom resans gång så var det så mycket som klarnade för mig. Jag kunde få upp bildspel i huvudet när jag låg på stranden och solade. Bildspel som var som uttaget från mitt liv om 10 år. När jag står uppe på en scen och föreläser om träning och hälsa och om min nyskrivna bok.

Det är ju de jag vill göra!!

Och så där höll de på hela resan. Det var rätt märkligt men ändå väldigt coolt.

Och idag sitter jag här mer taggad än någonsin på mitt liv. Jag vet vad jag vill och jag ska verkligen ta mig dit!

Är det inte sjukt hur fort livet kan förändras? Så skönt och läskigt på samma gång. Men det är också de som bevisar allt det aldrig är försent att göra förändring. Nöj dig inte. Nöj dig aldrig. Man kan alltid förändras och lära sig nya saker. Antingen om dig själv eller om världen utanför din dörr. Jag tror att vi bara får en chans, vi har ett liv. Så lev de väl!


Likes

Comments

Jag tycker att det är tragiskt. Tråkigt. Lite sjukt. Men hur ofta hör man inte "jag är rädd för att bli sårad". Och jag undrar hur många gånger jag själv sagt de. Senast idag. Och vad är det som gör att så många är rädda för att bli sårade?

Är det att många är dumma i huvudet och inte tänker att de faktiskt sårar andra? Eller är det någon slags osäkerhet?

Eller är det att man är "överkänslig" och tar åt sig lite för mycket. Att fallet blir längre och hårdare än nödvändigt. Är det en kombination av flera saker?

Eller är det bara så livet går till?

Att personer kommer och går och vissa lämnar djupare sår än andra.

Så varför är jag rädd för att bli sårad? Jag har nog trott lite för gott om vissa. Givit mer än vad jag fått tillbaka. Öppnat upp mig och de här personerna har fått en viktig roll i mitt liv. De har på något sätt fått mig att må bra. Men sen en dag så dög jag inte längre. Och då finns det inget annat än ensamhet kvar. Den där hemska känslan. Hatar den. Det är nog den som skrämmer mig mest. Att bli van vid någons närhet och att de finns i ens liv. Och sen en dag är de bara borta. Då var man alltså inte så viktig. Och då känner man sig så där värdelös.

Hur levde jag mitt liv innan? Hur ska jag leva mitt liv nu? Hatar den känslan att känna mig vilse.

Just nu är jag livrädd skulle jag nog säga. Jag står stadigt där jag står. Jag vet vem jag är när jag är ensam. Jag trivs som singel, men gör jag det för att det är lättast så? Jag blir inte sårad av någon då.

Men man måste också ge för att få.

Och jag vet att livet är lite roligare om man delar det med någon. Så jag vill samtidigt tro och hoppas. Jag hoppas verkligen, men min rädsla pratar ständigt med mig. Ringer som en klocka i huvudet. Analyserar allt som på något sätt kan ge mig ett svar. Är jag galen?


Eller är det så här rädsla visar sig. Jag är rädd för att bli sårad, men också rädd för att min rädsla ska förstöra det för mig. Samtidigt som jag verkligen hoppas.

Jag kanske är galen. Jag kanske tänker lite för mycket.

Jag kanske bara ska ta en dag i taget och se vart det leder. Eller har du något bra tips? Vad hade du gjort?


Likes

Comments

Det är fredag, jag börjar bli sjuk och jag jobbar hela helgen. Men kan inte låta bli att vara på bra humör.

Är det inte lite sjukt hur fort livet kan förändras? För ett halvår sen mådde jag skit. Var sönderstressad. Hatar mitt liv då. Var så less på allt och ville bara ifrån Sverige. När jag lämnade mitt jobb då tänkte jag att aldrig igen. Jag vägrar.

Men tänk hur mycket ens välmående påverkar. Idag mår jag så bra. Och jag har kul på jobbet. Livet är bra härligt! Jag älskar att ha saker att se framemot. Tror att det är superviktigt att man har saker att längta efter och se framemot. Inte allt för mycket kanske så man glömmer att leva i nuet, men så man orkar de gångerna när man egentligen bara vill ge upp.


Har ni saker att se framemot? Stora som små. Jag tycker att veckan blir lättare om man har något under veckan att se framemot. Att man inte bara gör allt skoj på helgen. Det är ju faktiskt några dagar fram till helgen att ta vara på. Vet att man många gånger suckar på måndagsmorgonen och känner att hur i helvete ska jag orka de här. Eller på tisdagen känner man att de här kommer bli en lång vecka. Gör något skoj!

Gå på bio, ut och ät med en kompis, åk till ett badhus, eller gå ut med grannens söta hund. Eller fula, den är säkert rolig ändå!


Man behöver ju inte göra allt roligt på helgen även om det kanske är lättaste för att man är ledig då. Har man nåt litet att se framemot hela tiden tror jag att livet blir lite roligare och "lättare" att leva.

Jag upplever de som att många är trötta och stressade och alla längtar efter helgen och suckar när måndagsmorgonen närmar sig.

Det är väl kanske inte så konstigt eftersom att majoriteten arbetar måndag-fredag.

Men jag vet att jag så många gånger har tänkt "bara fyra dagar kvar att överleva, sen är jag ledig".

Och jag tycker att det är så tråkigt att det ska vara så. Eller att många just nu bara väntar på semestern.

Men det kanske är lätt för mig att säga allt de här. Jag som har varit ute och rest i 3 månader och jobbat 2 veckor på 4 månader.

Men jag vet hur det var innan resan. Vill nog mest säga att livet kan förändras bra fort. Ibland till de bättre såklart, men också till de sämre. Så njut varje dag! Och unna dig saker! Ha lite spa hemma och mys framför en film! Men framförallt, längta dig inte igenom livet. Lev de nu istället!

Likes

Comments

Jag minns den där dagen så väl. Du var den enda jag tänkte på. Längtade efter. Jag gick i femman och det skulle vara fotbollsmatch mot lärarna den här dagen. En fredag. Men pappa kom och hämtade mig och jag missade matchen. För vi skulle åka till dig. Vi tillbringade många timmar i bilen. Sen tog vi in på hotell en natt och gick ut och åt på kvällen. Jag ville bara att dagen skulle ta slut så vi kunde åka till dig. Tjatade på att vi skulle gå tillbaka till hotellet och sova. Även fast jag inte var trött alls. Tvärtom.

Sen var dagen kommen. Vi checkade ut och begav oss ut i Göteborgs skogar för att sen äntligen komma fram till huset där du då bodde. Vi möttes av flera hundar som kom springandes. Minns att jag frågade pappa vem av de som var du. Men fick svar att det där är vuxna hundar. Hur liten är du egentligen undrade jag då?! Hade ju aldrig träffat dig. Bara sett bilder.

Vi gick runt huset och på en filt lite längre bort på tomten låg en hund med sina två valpar. "Pappa vilken är våran?"

Uppfödaren besvarade min fråga och pekade på dig. Det där är Maja. Det var så du hette då.

Jag satt i säkert en timme på filten med dig medan de andra satt och fikade. Sen åkte vi hem, du och jag i baksätet. Jag satt och kollade på dig hela vägen hem. Vi diskuterade vad du skulle heta.

Det spelade egentligen ingen roll.


Du var orolig och lite rädd när vi kom hem. Mycket nytt. Nya ansikten, ljud, lukter. Och mot kvällen blev du ännu räddare. Jag som då varit med dig hela bilresan och sen hela kvällen, när de andra gjort andra saker, blev din trygghet. Du gick efter mig vart jag än gick. Du var så otroligt söt. Så liten och skör.

Pappa bäddade åt oss i köket. Det enda rummet som inte hade trägolv. För du var ju bara en liten valp. Och där låg vi du och jag. Du tryckte dig bara närmre och närmre. Låg mot min kind hela natten. Och från den natten har det nog alltid varit du och jag. Men det var inte förrän senare som jag insåg hur otrolig du är.

Att du är det bästa jag har.

Det var året jag skulle fylla 17. Alltså 4 år sen. Det var sommarlov. Och det jag inte visste var att det skulle bli en helvetes sommar. Jag och mitt ex hade det inte så bra. Det fanns inte så mycket kvar av vårt förhållande. Och jag visste det. Men jag är en sån person som inte vill gå ur något och tänka "jag kunde ha gett mer". Så jag stannade. Och de fick jag lida för.

Den sommaren var en berg och dalbana. Var vi tillsammans eller inte? Han ändrade sig ständigt. Och jag höll hårt i de lilla hoppet han gav mig. Klamrade mig fast. Men de resulterade i en jävla massa tårar. Mardrömmar och ständig magont.

I samma veva så lämnade min bästa kompis mig. Den personen jag hade behövt mer än någonsin. Hon blev tillsammans med en kille och försvann. Så där stod jag. Kunde inte äta. Stirrade in i väggen. Hade aldrig mått så dåligt innan. 

Men jag hade dig.

Det var du som var med mig alla gånger jag smet hemifrån för att få gråta och tänka ifred. Du ställde inga frågor. Du sa inte att tiden läker alla sår, som alla andra sa. Och jag hatade de. Du gick bara med. Du satt bredvid mig. Du lät mig gråta. Du fanns där. Du fick mig glad. På något sätt så kändes det som att du förstod mig. Du tyckte att de var konstigt att vi satt på en sten i skogen. Men du satt där ändå. 

Det är när det händer jobbiga saker som man vet vilka som är ens riktiga vänner. Och du kommer alltid vara min allra bästa vän. Mitt livs kärlek.

Om jag skulle få önska mig en sak, exakt vad som helst, så hade jag önskat att du alltid kunde vara med mig. Vet inte hur mitt liv kommer se ut utan dig. Och det vill jag helst aldrig få reda på heller.

Om du bara förstod hur mycket jag älskar dig. Älskade hund. Tack för att du förgyller mitt liv. För att du gör min vardag 1000 gånger ljusare. Färggladare. 

Tack för att du alltid sätter ett leende på mina läppar. Tack för att du trots att du inte förstår ett ord av de jag säger, ändå förstår hur jag känner. Tack! Jag älskar dig, det kommer jag alltid göra. Min fina.

Likes

Comments

​Jag är rädd för att jag alltid letar fel hos människor. För att jag ska ha en anledning att putta bort dom. Inte låta dom komma nära. Jag vågar inte tycka om de för mycket. För de kommer ändå lämna mig förr eller senare. De gör alla. Och jag är rädd för smärtan. Det gör mindre ont att göra så här. Men jag hatar att leta fel hos en människa som är otroligt fin. Alla har sina brister. Ingen är perfekt. Men jag vågar inte. Det gör för ont.

Jag hatar mig själv för att jag gör så här. Inte ger människor en ärlig chans. Ger de chansen att visa vem de är. För de kommer ändå lämna mig. Så vad spelar det för roll? Varför kan jag aldrig bara vara nöjd? Glad över att någon vill vara med mig? Men hur vet man vem som är värd min smärta? Min sorg när de sen försvinner ur mitt liv. När de varit anledningen till att jag vaknat varje morgon med ett leende på läpparna. Till att de är anledningen till varför jag somnar gråtandes. Vem är värd de? För de lämnar mig alltid förr eller senare. Så vad spelar de för roll?

Likes

Comments

Kollar ni på biggest loser?

Det är verkligen ett av mina favoritprogram. Tycker att det är så härligt att se att människor som mår så fruktansvärt dåligt tar tag i sitt liv och lär sig leva det på riktigt.

Det är verkligen något jag drömmer om. Att få hjälpa människor att förändra ett dåligt beteende. Och öppna en helt ny värld, en värld full av träning. Jag tror att den absolut bästa medicinen mot exakt ALLT är träning. Träningen är så otroligt viktig. Utan träning hade jag inte varit samma person, utan träning hade jag inte mått så bra som jag gör.

Och jag tror att det är väldigt många människor som mår otroligt dåligt och inte vet hur de ska ändra på sitt liv för att må bättre. Men svaret kanske är så lätt som att knyta på sig skorna och gå ut och gå. Gå en rask promenad. Kör lite styrketräning. Ät ordentlig och bra mat. Något som säkert inte är lika lätt för alla som det låter. Men det är gratis. Du kan göra det exakt överallt. När som helst. Bara gå ut och gå.


På tok för många människor äter mediciner för det ena och det andra. Men frågan är hur många av de som tränar regelbundet och äter bra mat? Hur många av de som äter mediciner för högt blodtryck, eller behöver sömntabletter för att kunna sova hade behövt ta de om de tränade? Hur många hade behövt ta antidepressiva preparat om de hade tränat från hela början?

Jag vet inte.

Jag kan bara tala för mig själv. Och när jag var på botten, inte så pass att jag inte ville leva längre. Men jag mådde verkligen inte bra. Då var träningen de som höll mig vid liv. Det var där jag kunde tänka klart, under mina promenader eller på springbandet.

Vet inte hur många gånger jag gråtandes gick mitt vanliga varv. Tänkte på allt jobbigt. Det var hemskt. Men jag gick inte hem förrän jag ändrat de där tårarna till styrka och motivation.

Jag grät tills de inte fanns tårar kvar. Jag tvingade mig själv känna den värsta tänkbara smärtan. Sen någonstans så ville jag inte längre låta honom få mig att må så dåligt.

Så det slutade med att jag sprang intervaller och gjorde av med allt jag hade inom mig. All smärta, all ilska. Allt. Det skulle göra ondare i benen än i hjärtat. Sen var det en målmedveten, stark och motiverad Rebecka som gick hem.

Det spelar ingen roll hur ledsen eller arg jag är när jag gå till gymmet eller går ut och går/springer. Jag kommer alltid tillbaka gladare än vad jag var innan.

Och det är de jag vill att alla människor ska få uppleva. Jag vill visa den här fantastiska världen för alla. För jag älskar den. Träning är mitt liv. Jag mår aldrig så bra som när jag går i min träningskläder (ännu bättre om dom är riktigt jäkla snygga och sköna också) från gymmet och känner att satan vad bra jag är!

Älskar känslan när man knappt kan gå i trappan efter ett träningspass. Lyckorus kombinerat med en riktigt slutkörd kropp är den bästa känsla som finns!

Min dröm är att en gång få vara pt i biggest loser och få vara med och förändra så många människors liv. Jag vill hjälpa människor att lära sig att leva. Inte bara överleva. Hade jag varit läkare hade jag gett alla träning på recept.


Likes

Comments

"Att gå in på sitt rum, efter 3 månader, där tiden har stått stilla. Allt ligger där jag lämnade de. Ingenting har hänt här. Det är samma gamla rum, med lite mer damm än vanligt. Men det är med nya ögon jag ser de.

Den Rebecka som den där morgonen släckte lampan och stängde dörren bakom sig, stängde inte bara dörren till sitt rum. Det har stängts flera dörrar än så, men ännu fler har öppnats. Det är med en tyngre väska, mer bagage, men med lättare steg jag öppnade dörren till rummet igen. Där tiden stått stilla.

Och ingenting hänt.


Kommer ihåg hur rädd jag var, klumpen i magen. Kollade in på rummet, sökte igenom lägenheten snabbt med blicken. Min trygghet. Hur skulle jag klara av att lämna de här? Gick in i hissen och mötte min blick i spegeln. Minns att jag tänkte högt "vad har jag gjort mamma?".

Och det var så jag kände just då. Min förväntan och längtan. Efter år av planerande och grubblande, stod jag där och min dröm skulle bli verklighet.

Jag vågar inte. Hur ska detta sluta?

Tre månader som tidigare känts så kort, kändes plötsligt som en evighet.

Men envis, nyfiken och målmedveten satte jag mig i bilen. Och sen var jag påväg."


Det här är en av många anteckningar jag har i min mobil. Det här skrev jag samma dag som jag kom hem från en långresa i Asien. Jag var borta i tre månader. Och det var så konstigt och på något sätt jobbigt att öppna dörren igen och gå in på mitt rum. För jag kände mig inte som samma tjej som lämnade de för tre månader sen. Och jag var nog rädd att jag skulle bli den jag var då. Eller gå tillbaka till de livet jag hade innan resan.


Likes

Comments

Just nu känns det som att mitt liv består av tre delar. Den innan resan, under resan och nu efter resan. Så är det i allafall i mitt känlosmässiga liv. Innan resan mådde jag ganska dåligt, var väldigt stressad och avskydde mitt vardagliga liv. Var väldigt trött på mina jobb, hockeyn gick inte så bra och jag hann aldrig andas ut. Jag hann aldrig bara vara Rebecka. Minns att det enda jag såg var resan. "Om en månad reser jag och då ska jag få andas ut." Och jag tror att det är alldeles för vanligt att man tänker så. "Snart blir livet bättre, måste bara orka lite till."

Men tänk om det där "snart" aldrig blir till ett "nu". Utan att det där snart förblir snart. Hur många har inte tänkt "på måndag börjar jag mitt nya liv, då ska jag börja äta bra mat." eller "efter jul ska jag börja träna." Min fråga är då, vad är det som gör att man inte kan leva idag? Varför kan man inte börja i samma sekund som man bestämmer sig för det? Jag tycker livet borde levas här och nu och vill man göra en förändring i sitt liv så borde väl den ske direkt?

Jag gör och har gjort exakt samma sak. Gång på gång. Och det är just det jag är rädd för just nu. Att inte leva här och nu. Utan ständigt hitta saker att längta och se framemot. Och tänka att livet blir bättre då. Eller att livet hade varit bättre om jag hade haft de där eller gjort så där istället.

Att istället för att se dagen som är här och nu så lever man i framtiden eller i en fantasivärld. Och det är precis det jag är rädd för.

Mitt liv just nu känns en blandning av del 1 och del 2. Den innan resan och under resan. Det ena är min största rädsla och det andra är min dröm och jag är mittemellan och vet ingenting just nu känns det som. Ena sekunden är det skönt att jag är hemma och ska ta tag i mitt liv igen och få in rutiner och en vardag igen. Men en annan del vill tillbaka till lugnet. Men jag kan å andra sidan inte fly från mig själv. Det är lite det jag gjorde. Jag lämnade mina beskymmer när jag stängde min dörr den där morgonen i januari. Lämnade dom där och nu måste jag möta dom igen. Jag måste möta de som många kallar vardag. Jobb, tider, krav, prestation. Men för mig betyder det ångest.

Men det här är också något jag ständigt gör fel. Precis det jag nyss skrev om. Jag målar upp en hemsk bild av hur jag tror att det kommer bli. Varför kan jag inte bara leva så som jag vill? Här och nu. Just nu mår jag bra och varför kan inte det få räcka? Och ta nästkommande dag som den kommer.

Nu ska jag gå och lägga mig alldeles strax och imorgon när jag vaknar ska jag ha inställningen att jag ska göra den dagen till den bästa möjliga. Alla dagar har olika förutsättningar, men jag har alla förutsättningar till att göra den till sitt absolut bästa. Det handlar bara om inställningen. Sov gott!



Likes

Comments