Jag minns den där dagen så väl. Du var den enda jag tänkte på. Längtade efter. Jag gick i femman och det skulle vara fotbollsmatch mot lärarna den här dagen. En fredag. Men pappa kom och hämtade mig och jag missade matchen. För vi skulle åka till dig. Vi tillbringade många timmar i bilen. Sen tog vi in på hotell en natt och gick ut och åt på kvällen. Jag ville bara att dagen skulle ta slut så vi kunde åka till dig. Tjatade på att vi skulle gå tillbaka till hotellet och sova. Även fast jag inte var trött alls. Tvärtom.

Sen var dagen kommen. Vi checkade ut och begav oss ut i Göteborgs skogar för att sen äntligen komma fram till huset där du då bodde. Vi möttes av flera hundar som kom springandes. Minns att jag frågade pappa vem av de som var du. Men fick svar att det där är vuxna hundar. Hur liten är du egentligen undrade jag då?! Hade ju aldrig träffat dig. Bara sett bilder.

Vi gick runt huset och på en filt lite längre bort på tomten låg en hund med sina två valpar. "Pappa vilken är våran?"

Uppfödaren besvarade min fråga och pekade på dig. Det där är Maja. Det var så du hette då.

Jag satt i säkert en timme på filten med dig medan de andra satt och fikade. Sen åkte vi hem, du och jag i baksätet. Jag satt och kollade på dig hela vägen hem. Vi diskuterade vad du skulle heta.

Det spelade egentligen ingen roll.


Du var orolig och lite rädd när vi kom hem. Mycket nytt. Nya ansikten, ljud, lukter. Och mot kvällen blev du ännu räddare. Jag som då varit med dig hela bilresan och sen hela kvällen, när de andra gjort andra saker, blev din trygghet. Du gick efter mig vart jag än gick. Du var så otroligt söt. Så liten och skör.

Pappa bäddade åt oss i köket. Det enda rummet som inte hade trägolv. För du var ju bara en liten valp. Och där låg vi du och jag. Du tryckte dig bara närmre och närmre. Låg mot min kind hela natten. Och från den natten har det nog alltid varit du och jag. Men det var inte förrän senare som jag insåg hur otrolig du är.

Att du är det bästa jag har.

Det var året jag skulle fylla 17. Alltså 4 år sen. Det var sommarlov. Och det jag inte visste var att det skulle bli en helvetes sommar. Jag och mitt ex hade det inte så bra. Det fanns inte så mycket kvar av vårt förhållande. Och jag visste det. Men jag är en sån person som inte vill gå ur något och tänka "jag kunde ha gett mer". Så jag stannade. Och de fick jag lida för.

Den sommaren var en berg och dalbana. Var vi tillsammans eller inte? Han ändrade sig ständigt. Och jag höll hårt i de lilla hoppet han gav mig. Klamrade mig fast. Men de resulterade i en jävla massa tårar. Mardrömmar och ständig magont.

I samma veva så lämnade min bästa kompis mig. Den personen jag hade behövt mer än någonsin. Hon blev tillsammans med en kille och försvann. Så där stod jag. Kunde inte äta. Stirrade in i väggen. Hade aldrig mått så dåligt innan. 

Men jag hade dig.

Det var du som var med mig alla gånger jag smet hemifrån för att få gråta och tänka ifred. Du ställde inga frågor. Du sa inte att tiden läker alla sår, som alla andra sa. Och jag hatade de. Du gick bara med. Du satt bredvid mig. Du lät mig gråta. Du fanns där. Du fick mig glad. På något sätt så kändes det som att du förstod mig. Du tyckte att de var konstigt att vi satt på en sten i skogen. Men du satt där ändå. 

Det är när det händer jobbiga saker som man vet vilka som är ens riktiga vänner. Och du kommer alltid vara min allra bästa vän. Mitt livs kärlek.

Om jag skulle få önska mig en sak, exakt vad som helst, så hade jag önskat att du alltid kunde vara med mig. Vet inte hur mitt liv kommer se ut utan dig. Och det vill jag helst aldrig få reda på heller.

Om du bara förstod hur mycket jag älskar dig. Älskade hund. Tack för att du förgyller mitt liv. För att du gör min vardag 1000 gånger ljusare. Färggladare. 

Tack för att du alltid sätter ett leende på mina läppar. Tack för att du trots att du inte förstår ett ord av de jag säger, ändå förstår hur jag känner. Tack! Jag älskar dig, det kommer jag alltid göra. Min fina.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

​Jag är rädd för att jag alltid letar fel hos människor. För att jag ska ha en anledning att putta bort dom. Inte låta dom komma nära. Jag vågar inte tycka om de för mycket. För de kommer ändå lämna mig förr eller senare. De gör alla. Och jag är rädd för smärtan. Det gör mindre ont att göra så här. Men jag hatar att leta fel hos en människa som är otroligt fin. Alla har sina brister. Ingen är perfekt. Men jag vågar inte. Det gör för ont.

Jag hatar mig själv för att jag gör så här. Inte ger människor en ärlig chans. Ger de chansen att visa vem de är. För de kommer ändå lämna mig. Så vad spelar det för roll? Varför kan jag aldrig bara vara nöjd? Glad över att någon vill vara med mig? Men hur vet man vem som är värd min smärta? Min sorg när de sen försvinner ur mitt liv. När de varit anledningen till att jag vaknat varje morgon med ett leende på läpparna. Till att de är anledningen till varför jag somnar gråtandes. Vem är värd de? För de lämnar mig alltid förr eller senare. Så vad spelar de för roll?

Likes

Comments

Kollar ni på biggest loser?

Det är verkligen ett av mina favoritprogram. Tycker att det är så härligt att se att människor som mår så fruktansvärt dåligt tar tag i sitt liv och lär sig leva det på riktigt.

Det är verkligen något jag drömmer om. Att få hjälpa människor att förändra ett dåligt beteende. Och öppna en helt ny värld, en värld full av träning. Jag tror att den absolut bästa medicinen mot exakt ALLT är träning. Träningen är så otroligt viktig. Utan träning hade jag inte varit samma person, utan träning hade jag inte mått så bra som jag gör.

Och jag tror att det är väldigt många människor som mår otroligt dåligt och inte vet hur de ska ändra på sitt liv för att må bättre. Men svaret kanske är så lätt som att knyta på sig skorna och gå ut och gå. Gå en rask promenad. Kör lite styrketräning. Ät ordentlig och bra mat. Något som säkert inte är lika lätt för alla som det låter. Men det är gratis. Du kan göra det exakt överallt. När som helst. Bara gå ut och gå.


På tok för många människor äter mediciner för det ena och det andra. Men frågan är hur många av de som tränar regelbundet och äter bra mat? Hur många av de som äter mediciner för högt blodtryck, eller behöver sömntabletter för att kunna sova hade behövt ta de om de tränade? Hur många hade behövt ta antidepressiva preparat om de hade tränat från hela början?

Jag vet inte.

Jag kan bara tala för mig själv. Och när jag var på botten, inte så pass att jag inte ville leva längre. Men jag mådde verkligen inte bra. Då var träningen de som höll mig vid liv. Det var där jag kunde tänka klart, under mina promenader eller på springbandet.

Vet inte hur många gånger jag gråtandes gick mitt vanliga varv. Tänkte på allt jobbigt. Det var hemskt. Men jag gick inte hem förrän jag ändrat de där tårarna till styrka och motivation.

Jag grät tills de inte fanns tårar kvar. Jag tvingade mig själv känna den värsta tänkbara smärtan. Sen någonstans så ville jag inte längre låta honom få mig att må så dåligt.

Så det slutade med att jag sprang intervaller och gjorde av med allt jag hade inom mig. All smärta, all ilska. Allt. Det skulle göra ondare i benen än i hjärtat. Sen var det en målmedveten, stark och motiverad Rebecka som gick hem.

Det spelar ingen roll hur ledsen eller arg jag är när jag gå till gymmet eller går ut och går/springer. Jag kommer alltid tillbaka gladare än vad jag var innan.

Och det är de jag vill att alla människor ska få uppleva. Jag vill visa den här fantastiska världen för alla. För jag älskar den. Träning är mitt liv. Jag mår aldrig så bra som när jag går i min träningskläder (ännu bättre om dom är riktigt jäkla snygga och sköna också) från gymmet och känner att satan vad bra jag är!

Älskar känslan när man knappt kan gå i trappan efter ett träningspass. Lyckorus kombinerat med en riktigt slutkörd kropp är den bästa känsla som finns!

Min dröm är att en gång få vara pt i biggest loser och få vara med och förändra så många människors liv. Jag vill hjälpa människor att lära sig att leva. Inte bara överleva. Hade jag varit läkare hade jag gett alla träning på recept.


Likes

Comments

"Att gå in på sitt rum, efter 3 månader, där tiden har stått stilla. Allt ligger där jag lämnade de. Ingenting har hänt här. Det är samma gamla rum, med lite mer damm än vanligt. Men det är med nya ögon jag ser de.

Den Rebecka som den där morgonen släckte lampan och stängde dörren bakom sig, stängde inte bara dörren till sitt rum. Det har stängts flera dörrar än så, men ännu fler har öppnats. Det är med en tyngre väska, mer bagage, men med lättare steg jag öppnade dörren till rummet igen. Där tiden stått stilla.

Och ingenting hänt.


Kommer ihåg hur rädd jag var, klumpen i magen. Kollade in på rummet, sökte igenom lägenheten snabbt med blicken. Min trygghet. Hur skulle jag klara av att lämna de här? Gick in i hissen och mötte min blick i spegeln. Minns att jag tänkte högt "vad har jag gjort mamma?".

Och det var så jag kände just då. Min förväntan och längtan. Efter år av planerande och grubblande, stod jag där och min dröm skulle bli verklighet.

Jag vågar inte. Hur ska detta sluta?

Tre månader som tidigare känts så kort, kändes plötsligt som en evighet.

Men envis, nyfiken och målmedveten satte jag mig i bilen. Och sen var jag påväg."


Det här är en av många anteckningar jag har i min mobil. Det här skrev jag samma dag som jag kom hem från en långresa i Asien. Jag var borta i tre månader. Och det var så konstigt och på något sätt jobbigt att öppna dörren igen och gå in på mitt rum. För jag kände mig inte som samma tjej som lämnade de för tre månader sen. Och jag var nog rädd att jag skulle bli den jag var då. Eller gå tillbaka till de livet jag hade innan resan.


Likes

Comments

Just nu känns det som att mitt liv består av tre delar. Den innan resan, under resan och nu efter resan. Så är det i allafall i mitt känlosmässiga liv. Innan resan mådde jag ganska dåligt, var väldigt stressad och avskydde mitt vardagliga liv. Var väldigt trött på mina jobb, hockeyn gick inte så bra och jag hann aldrig andas ut. Jag hann aldrig bara vara Rebecka. Minns att det enda jag såg var resan. "Om en månad reser jag och då ska jag få andas ut." Och jag tror att det är alldeles för vanligt att man tänker så. "Snart blir livet bättre, måste bara orka lite till."

Men tänk om det där "snart" aldrig blir till ett "nu". Utan att det där snart förblir snart. Hur många har inte tänkt "på måndag börjar jag mitt nya liv, då ska jag börja äta bra mat." eller "efter jul ska jag börja träna." Min fråga är då, vad är det som gör att man inte kan leva idag? Varför kan man inte börja i samma sekund som man bestämmer sig för det? Jag tycker livet borde levas här och nu och vill man göra en förändring i sitt liv så borde väl den ske direkt?

Jag gör och har gjort exakt samma sak. Gång på gång. Och det är just det jag är rädd för just nu. Att inte leva här och nu. Utan ständigt hitta saker att längta och se framemot. Och tänka att livet blir bättre då. Eller att livet hade varit bättre om jag hade haft de där eller gjort så där istället.

Att istället för att se dagen som är här och nu så lever man i framtiden eller i en fantasivärld. Och det är precis det jag är rädd för.

Mitt liv just nu känns en blandning av del 1 och del 2. Den innan resan och under resan. Det ena är min största rädsla och det andra är min dröm och jag är mittemellan och vet ingenting just nu känns det som. Ena sekunden är det skönt att jag är hemma och ska ta tag i mitt liv igen och få in rutiner och en vardag igen. Men en annan del vill tillbaka till lugnet. Men jag kan å andra sidan inte fly från mig själv. Det är lite det jag gjorde. Jag lämnade mina beskymmer när jag stängde min dörr den där morgonen i januari. Lämnade dom där och nu måste jag möta dom igen. Jag måste möta de som många kallar vardag. Jobb, tider, krav, prestation. Men för mig betyder det ångest.

Men det här är också något jag ständigt gör fel. Precis det jag nyss skrev om. Jag målar upp en hemsk bild av hur jag tror att det kommer bli. Varför kan jag inte bara leva så som jag vill? Här och nu. Just nu mår jag bra och varför kan inte det få räcka? Och ta nästkommande dag som den kommer.

Nu ska jag gå och lägga mig alldeles strax och imorgon när jag vaknar ska jag ha inställningen att jag ska göra den dagen till den bästa möjliga. Alla dagar har olika förutsättningar, men jag har alla förutsättningar till att göra den till sitt absolut bästa. Det handlar bara om inställningen. Sov gott!



Likes

Comments

Kan ni också plötsligt helt från ingenstans få ångest? Ont i magen och en känsla i hela kroppen av nedstämdhet.

Från att ha varit glad, dagen har varit bra. Till att man helst bara vill ligga i sängen resten av dagen och inte göra någonting. Stänga in sig och lyssna på musik. Ligga med täcket över huvudet och försvinna för en stund. Inte behöva prata med någon, inte behöva klistra på något fejkat leende och låtsas som att allt är bra.

Jag tycker att det är viktigt att låta sig själv vara ledsen och nere. Man behöver inte alltid vara på topp. Eller det är rättare sagt omöjligt att alltid vara på topp. Jag kan många gånger tycka att det är skönt att få vara ledsen. Få gråta ut de man känner och säkert har tänkt på väldigt länge. Bägaren rinner över någon gång för alla människor. Och då måste man låta sig själv känna alla de där jobbiga känslorna. De man så länge blundat för. Gjort allt för att glömma.

Men jag har svårt för att låta mig vara nere när jag inte vet orsaken till det. Då tycker jag bara att det är jobbigt. Då vet jag inte hur jag ska tänka, hur jag ska bearbeta det. Annars om det tex är jobb eller skola som har varit orsaken så har jag låtit mig själv vara ledsen och kastat allt mitt hat jag har inom mig på det. Men sen någonstans i allt hat så finner jag styrka och kan istället motivera mig till saker och ting. "Det är jobbigt och svårt men jag vet att jag klarar det." Men i de fallen då jag inte har någon riktig anledning så blir det svårt att vända de jobbiga till något bra. Och då känns det som att jag bara gräver ner mig längre ner. Och dit vill jag inte. Då flyr jag hellre från det. Då klistrar jag hellre på det där fejkade leendet.


Och det är lite det här jag har varit orolig över när jag varit bortrest. Lämnade Sverige och min trygghet i tre månader. Men lämnade också all stress, ångest och klumpar i magen. Vet hur dåligt jag mådde precis innan jag åkte. Hur mycket jag verkligen behövde den där resan. Men samtidigt var jag livrädd för att åka.

Och nu tror jag att jag är rädd för att möta verkligheten. Visserligen är jag hemma igen. Men har inte börjat jobba än. Jag är nog egentligen livrädd för att hamna där jag var innan resan. Sönderstressad, orolig och med en ständig smärta i kroppen. Jag vill inte dit. Men jag vet vad jag gjorde för fel. Jag hade två jobb, hockeysäsongen var igång och jag ville helst gymma 4-5 gånger i veckan. Samtidigt som jag ville hinna umgås med mina kompisar. Det förstår vem som helst att det blir lite körigt om man ska hinna med allt. Jag hade inte tillräckligt många timmar per dygn.

Och sen kom jag till Thailand. Det var sånna kontraster. Ska vi äta på den restaurangen eller på den där borta? Det var vårt största problem. Sen uppkom det självklart problem större än val av restauranger. Men de innebar inte veckor av ständig ångest. Hade nästan glömt hur ångesten kändes. Jag som annars lever med den i min vardag. Ångesten är med mig dagligen. Och det insåg jag under resan. För när jag inte kände den lika mycket som vanligt och under vissa perioder kände jag den inte alls, det var då jag insåg hur mycket ångest jag har. Och det var ganska skrämmande. Skrämmande att komma hem och möta den. Men man kan inte gömma sig för den man är. Jag är en orolig tjej med väldigt höga krav på mig själv. Mitt största problem är att min prestationsångest ibland går överstyr. Och det är något jag måste jobba med.


Vad gör ni när ni känner er nere? Jag brukar göra en lista på de fem bästa sakerna med dagen. Idag ser min lista ut såhär:

- träffade min storebror

- åt en god räkmacka till lunch

- fixade min klocka

- städade klart mitt rum, så nu är det rent och fint.

- ska träffa två kompisar ikväll som jag inte träffat på väldigt länge


Ibland glömmer man bort alla bra saker och bara ser det negativa. Därför tycker jag att listorna är så bra, då får man se det svart på vitt. Det har inte bara varit en dålig dag.


Likes

Comments

Jag vet att man kanske brukar börja med att berätta lite om sig själv i sitt första blogginlägg. Eller det är rättare sagt de jag har sett andra göra som startat blogg. Men jag känner att det är lite tråkigt. Eller?
Vill man läsa om sånt? "Hej jag heter Rebecka, är 20 år gammal och bor i Tullinge, en förort söder om Stockholm."

För mig säger det egentligen inte så mycket. Ganska tråkigt. Så det är därför jag har valt att börja i kanske fel ände, mitt i allt ihop. Men jag tänker att vill ni lära känna mig så kommer ni få göra det med tiden.

Jag kom för bara en vecka sen hem från en resa på tre månader. Jag och min tjejkompis backpackade i Asien. Och när vi var på Boracay i Filippinerna så träffade vi ett gäng killar. Varav en kille satt jag och pratade lite extra med. Och av ren artighet och ren vana så frågade jag vad han jobbade med. Han svarade givetvis på det men direkt efter sa han något i stil med "kan vi inte prata om något roligare än jobb, så tråkigt med dessa standard frågor man ställer hela tiden."

Och då tänkte jag efter i några sekunder och sen frågade jag "Hur ser en perfekt lördag ut enligt dig."
På bara den frågan fick jag en bättre bild av vem han var, vad han tyckte om och vad som var viktigt för honom.
För du är i regel inte ensam om att jobba på ditt jobb eller inom samma bransch. Men det behöver långtifrån betyda att man är lik de man jobbar med. Så att svara på vad man jobbar med behöver inte alltid säga så mycket om en person. Även om det självklart säger en del.

En perfekt lördag för mig börjar med att jag vaknar i hyfsat bra tid, runt 9. Då har jag fått sova ut men samtidigt inte sovit för länge. Ligger gärna kvar en stund i sängen och kollar först telefonen, instagram och facebook. Men sen går jag in på youtube och kollar om någon av de jag prenumererar på har lagt upp någon ny video.
Efter de går jag ut på en powerwalk i kanske 30 min. Och då är jag alltid väldigt hungrig när jag kommer tillbaka, så då är det dags för frulle! Dagens bästa mål enligt mig.
Här kan det variera lite, men antingen äter jag havregrynsgröt med fryst banan (skivar man den och lägger in den i frysen kvällen innan smakar de som bananglass, sååå gott) och jordnötssmör. Eller så äter jag kokt ägg på hårdbröd och smoothie. Medan jag äter min frukost kollar jag på Youtube. Sen går jag till pappa (om jag är hos mamma) och är med Nellie (familjens hund). När hon tröttnat på mig åker jag till gymmet och sen hem och äter lunch. Och efter det får resten av dagen och kvällen se ut lite olika. För så länge jag ätit en god frukost, träffat Nellie och gymmat så är det en perfekt dag! Det enda undantaget är om jag har hockeymatch, för matchdagar är bra dagar!
Men efter det kan jag äta middag och umgås med min familj, eller träffa vänner.

Jag tror att ni kanske fick en lite bättre bild av mig nu än om jag bara hade sagt att jag jobbar på Hemköp i Tullinge centrum?

Ett litet tips till dig som vill lära känna en person lite bättre men kanske inte har så jättemycket tid att sitta och prata.













Likes

Comments

Jag gick i 8an och det var dags att bestämma vilket gymnasium och vilken linje jag ville gå. Och jag hade ingen aning. Hur ska man veta de?
Kommer ihåg att jag satt i köket hemma hos min pappa och min farmor var hos oss. Hon frågade mycket om min skola och även hur jag tänkte kring gymnasievalet. Sa att jag inte visste. Och jag kommer nog alltid bära med mig det hon sa då. Egentligen är det ett rätt självklart råd, men hon var den första och den enda som sa de.
"Men Rebecka, vad tycker du är allra roligast?"
Då menade hon självklart vilka ämnen som jag tyckte om.

Idag går jag inte i skolan. Idag är jag 20 år och gick ut gymnasiet för 1,5 år sen.
Och efter livets bästa dag, studenten, så hamnade jag i någon slags svacka. Vad ska jag göra nu?
Då var det inte längre någon lärare som bestämde över mig. Utan jag var nu fri att bestämma helt själv.
Vet att många av mina vänner längtade efter friheten. Men jag fasade över den. Även om det skulle bli skönt, så var det samtidigt väldigt skrämmande. Kändes lite som att jag hamnade i samma träsk och stod och trampade som när jag skulle bestämma gymnasium och linje. Vad vill jag?
Och det var då jag kom och tänka på den där dagen i köket med farmor flera år tidigare.
"Vad tycker du är allra roligast?"


Den här gången fick jag se bredare än bara skolämnen. Och desto mer jag tänkte, desto mer kom jag på.
Och nu är mitt problem att jag vill för mycket. Det är väl egentligen en bra sak. Men det blir svårt att bli allt jag vill. Känner inte att jag kan plugga 15 år på högskola.

Men för att komma till sak, det är av den anledningen som jag nu skriver mitt livs första blogginlägg.
För att jag älskar att skriva. För att jag har väldigt mycket tankar som ofta slår knut i mitt huvud så jag har ett stort behov av att prata av mig. Och för att jag har en dröm och om jag någon gång ska nå den så måste jag börja någonstans.
Så hej!










Likes

Comments