Sämst i världen på att uppdatera bloggen, här hej.
Det lockar inte helst att blogga....... Men nu ska jag iallafall ta och dela med mig av vår förlossningsberättelse.


En lördag i slutet på Augusti var vi på sommarmöte till pingstkyrkan.
Jag hade då gått 6 dagar över tiden och var sååå trött på att vara gravid och bara väntade på att förlossningen skulle komma igång samtidigt som jag fasade för att den inte skulle göra det, jag var rädd att jag skulle gå två veckor över tiden och att det då skulle bli igångsättning.
Så när vi kom hem från kyrkan och jag började känna värkar blev jag otroligt glad. Ä-N-T-L-I-G-E-N !!
Men jag var lite fundersam över varför det inte gjorde mer ont än vad det gjorde!?!
Överdrev folk när de sa att det skulle göra så hemskt ont? Eller hade det inte riktigt kommit igång ännu bara?

Nå timmarna gick. Jag klockade värkarna och var glad varenda gång det kom en.
Jag hade bakat en chokladkaka på morgonen för Frank hade fyllt år två dagar tidigare.
Pappa och Lena kom på kaffe. Vi hade det trevligt.
Vissa värkar gjorde ont. Vissa inte alls. Vissa höll i sig längre, vissa gick över nästan lika fort som de kom.
Så höll det på hela kvällen. Nå, vid något skede tog vi natten iallafall, i hopp om att det verkligen skulle komma igång ordentligt. Men jag vaknade nästa morgon runt 6 tiden. Och hade sovit flera timmar utan någon värk alls.
Jag väckte Frank. Och jag grät. Fy sjutton så ledsen jag var.
Vi tog en promenad. Kanske skulle det då sätta igång det igen. Men nej.

Söndagen gick. På kvällen började det igen. Ordentligt. Det gjorde betydligt mer ont nu, till min stora glädje, haha.
Jag ringde in till sjukhuset och sa att det var på gång.
Jag fick order att ta två panadol och duscha, så det gjorde jag.
Jag duschade två gånger den natten. De sa också att vi fick komma in när vi ville.
Frank var så trött efter lite halv dålig sömn natten före så han sov.
Någon gång under natten väckte jag honom och sa att han får förbereda sig på att vi åker in i natt.
Jag försökte vila. Och andas. 5-6 tiden var värkarna riktigt täta och sjuka så vi åkte in. Woopwoop liksom!

Bilfärden till Vasa gick riktigt bra. Jag skickade och berättade läget åt de närmaste.
Det stod två älgar på sidan av vägen i Kvevlax. Vi hörde på musik. Vi bad. Vi var glada och förväntansfulla.

När vi kom fram till sjukhuset, hade parkerat och tagit hissen upp till förlossningssalen, togs en CTG kurva och allt såg bra ut. Jag var då, om jag inte minns fel, 2 cm öppen.
Vi fick vårt rum genast och då var det bara att försöka få tiden att gå lite. Vi fick träffa vår barnmorska och en studerande, och vi klickade direkt. Tack och lov.
Förlossningen var alltså på gång men det var en hel del kvar ännu.

Lustgas introducerades ganska fort. Helt okej var det faktiskt. Jag duschade igen för att lindra värkarna.
Vi promenerade runt så det skulle komma igång mera. Inne runt i sjukhuset. I trappor. Utomhus.
När vi kom tillbaka började värkarna nog vara mer intensiva och det gjorde förfärligt ont.
Jag visste inte hur jag skulle vara när de kom, om jag skulle stå, sitta eller ligga. Det var nog bara att pina sig igenom värkarna och vänta på att det gått över och förbereda sig för nästa.

12 tiden var jag 5 cm öppen och då sa jag att jag ville ha epidural bedövning.
En stund senare la de in epiduralen och det gjorde nästan mer ont än själva värkarna.
Speciellt då de stack fel och fick börja om. Men när den väl var där. Alltså.
Hej himlen liksom! Det var så sjuttons underbart. Kände inte ens av värkarna längre.
Jag kunde till och med sova en stund. Allt var frid och fröjd. Livet lekte. Typ.

Nu, eftersom dumma jag inte riktigt har skrivit ner förlossningsberättelsen någonstans, sviker minnet lite.
Men vattnet gick aldrig, så de tog hål på hinnorna. Vi åt väl mat antar jag och "måra åpå."
Pratade och skojade. Klockan 3 tror jag, var det skiftesbyte till vår stora besvikelse, så då var det att tacka och säga hejdå till de som där och då kändes som mina bästa vänner i hela världen.
Men en ny barnmorska och en ny studerande kom som vi också klickade direkt med.
Speciellt med studerande bm, hon var verkligen underbar. Vet inte vad resten av dagen skulle ha blivit utan henne.

Nå, vid något skede fyllde de på epiduralen. Jag blev allt mer otålig. När skulle h*n komma!?
Jag började få krystvärkar. 9 cm öppen. Nu började det göra lite ont igen. Och det var inte lika roligt längre när de runt mig skojade och pratade. Va tyst nu bara, liksom.

Sen fick jag börja krysta. Som kändes som värsta maratonloppet.
Visst gjorde det ont, men det var inget mot hur TUNGT det var.
Jag trodde att de skulle hjälpa till mera och "dra ut" babyn samtidigt som jag krystade så när de inte gjorde det ropade jag "MEN VARFÖR HJÄLPER NI INTE TILL???????" Jag minns inte ens vad de svarade.
Men de hejade, uppmuntrade och peppade.
Och Frank då. Får ännu rysningar när jag tänker på vilket stöd han var och hur mycket han hjälpte mig. Underbara man.
Vi var ett bra team.

50 minuter senare kom hon. Ja det var en hon. Det såg jag direkt. Vi grät.
"E hon okej? Mår hon bra???" Vill jag minnas att jag ropade. För hon skrek inte direkt som de "ska".
Men hon var okej. Hon mådde bra. Hon var underbar. Hon var perfekt.
Hon är våååååår och hon är häääääär. FATTA känslan när hon några ögonblick senare lades på mitt bröst.
Lilla tösen.

Inga trauman. Inga hemska minnen eller ögonblick jag bara vill glömma, snarare tvärtom.
Jag hoppas ju att få göra detta fler gånger i framtiden. Det gjorde ju inte så där förfärligt ont som man hade trott.
Nu har jag i och för sig glömt den värsta smärtan haha, men jag minns att jag tänkte då jag var i det att detta går ju faktiskt riktigt bra! Det ÄR inte outhärdligt! Speciellt inte om man tar epidural. :-)
Men lyfter på hatten åt de som föder utan!

Jag tror nästan att något gott kom ut från att jag för snart två år sedan fick tietzes syndrom.
Jag upplevde smärtorna från förlossningen som positiva. Vid varje värk som kom och gick var jag närmare att få hålla vår baby.
När jag hade tietzes och led av smärtor ifrån helvetet kom INGENTING gott ur det.
Det var bara att hyperventilera i en papperspåse, och på något sätt bara försöka kämpa mig igenom smärtan i bröstet.
Dessa anfall kom några gånger under ett års tid, i samband med ångest/stress och överbelastad övrekropp.
(Men med tiden och efter flera veckors fysioterapi blev det bättre. Nu känner jag bara ibland en stickande känsla i bröstet/revbenen men har inte fått ett anfall på väldigt länge.) Så under förlossningen var det bra att ha något att "jämföra" med, och jag skulle hellre föda barn än ha såna anfall igen.
(Mest för att man får det finaste ens ögon någonsin skådat när man håller i sitt barn för första gången.)

Sen när hon var född var vi 3 nätter på BB. Jag upplevde aldrig baby blues som alla pratade om,
Men som jag längtade hem. Jag längtade att få börja "på riktigt". Att få vara hemma med Frank och att vi skulle få vara alla 3 tillsammans, som en familj.
När vi äntligen fick fara hem och bilen rullade ner ut ur parkeringshallen, spelade vi "Ett mästerverk" och jag satt bredvid vårt lilla hjärta i baksätet och grät av lycka. Ännu en gång. <3

((Det skulle ha passat bra med lite bilder på en nyfödd Linnéa här va, men tyvärr har jag inga såna på datorn...))

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Här har det varit tyst ett tag nu igen..

Ska jag vara ärlig så har jag inte mått så bra.
Det har varit en tid som jag känt mig ganska nedstämd, trött och ensam. Mest hela tiden.
Jag var rädd att jag höll på att bli deprimerad.
Och då kom det d-å-l-i-g-a samvetet.
Vad sjutton har jag att må dåligt över, jag har verkligen allt vad jag kan önska mig och så mycket mer därtill. Jag är så otroligt välsignad med en underbar man, fantastiska vänner, oslagbara systrar och familj och EN UNDERBAR LITEN DOTTER som jag älskar så mycket så jag tror att hjärtat ska spricka ibland.
Och ändå gick jag runt och mådde dåligt!?
Men det var en fas. För nu mår jag så mycket bättre. Mest tack vare de människor jag just nämnde.
Men vi måste nog få må lite dåligt ibland också, va. Annars vet man ju inte när man verkligen har det bra.
Det allra viktigaste att komma ihåg: ALLT förmår jag i Honom som ger mig kraft! (Fil 4:13)
Aldrig någonsin är jag ensam.

Det om det.
Jag har lyckats bra med kost och motion de senaste veckorna.
Jag har ätit hälsosammare (och mindre), gått på 2 vagnpromenader i princip varje dag, och sprungit (och kört inne träning) 3 gånger i veckan. Nu visar vågen att jag gått ner 5 kilo. Jag har "bara" 5 kilo kvar till min startvikt/målvikt nu.
Bye-bye gravidkilon. (Hoppas nog förstås att vi ses igen någon gång i framtiden men.......)

Annars då? Min föräldraledighet tar slut om 2 månader och en vecka.
Så idag har jag ansökt om vårdpenning. För snart tar vårdledigheten över.
Jag fyllde i min ansökan att jag planerar att vara vårdledig fram till augusti 2019...
Men vi får se sen hur det blir. Det kan ju bli både kortare och längre också...

Nu ska ni få se bilder på den fina ponchon som Linnéas mormor har stickat.

​Mammas lilla älskling!

Likes

Comments

Likes

Comments

Linnéa är nu lite på 6 månader gammal.

Den värsta blygheten har släppt och det är skönt, för oss båda.
Hon kan nu bjuda på leenden åt höger och vänster.
Men skrattar inte (med ljud) åt särskilt många.
Om någon annan än mamma eller pappa byter blöja på henne blir det gråtkalas.

Hon sover 2 (ibland 3) gånger om dagen. Hon sover fortfarande bra på natten.
Hon vänder sig från rygg till mage ibland (men det går inte så smidigt.) Har vänt sig från mage till rygg 1 gång.
Hon kan sitta utan stöd korta stunder.

Favorit sakerna är en plastbok och en klingande stjärna.
Hon gillar när pappa spelar gitarr och sjunger åt henne.
Att dricka vatten är fest och olika fruktpuréer slår allt.
Annars äter hon inte jätte bra, varken bröstmjölk eller vanlig mat.
2 tänder har hon.
Hon tycker inte om att ligga på golvet, ibland går det korta stunder och ibland går det inte alls.
Hon har varit väldigt amper av sig, men hon har blivit lite lugnare tror jag? (knacka i trä.)
Men blir såå grinig när hon är trött.
Hon tycker om att åka bil.
Hon kan nu "somna av sig själv" (om hon har nappen och mamma ligger tätt bredvid.)
Hon har de finaste ögonen jag vet. Hon får mitt hjärta att bli varmt som ingen annan kan.
Jag älskar dig.

Linnéa ca 2 månader och Linnéa ca 6 månader.

Likes

Comments

Då har vi söndag igen. Jag är glad att denna vecka har kommit till sitt slut.
Det har varit en av de mindre roliga och mest ensamma veckorna nu på ett tag.
Men nästa vecka blir raka motsatsen, jag och Linnéa har program inbokat varje dag.
Det klingar fint i mina öron just nu.

Bilder från vår bröllopsfest och ett inlägg om Linnéa ska jag försöka hinna med kommande vecka.

Lite gamla förlovningsfoton från 2014 i brist på annat.. (Ignorera siffrorna)

Likes

Comments

Idag välkomnar vi mars månad, härligt va!?

Här har det hänt mycket den sista tiden, eller mycket har jag hunnit med vill säga,
i form av besök av nära och kära, lite träning, lite feber, lite kalas och lite loppisbesök och så vidare.
Därför har det varit så tyst här.

Jag hann faktsiskt börja fundera på att sluta blogga också.... Men jag ger det lite mer tid så får vi se hur det blir.

Igår var det fastlagstisdag. Nu har fastan börjat.
I år fastar jag från
1) Sötsaker
(FÖRUTOM när vi har gäster eller om det bjuds när vi är på besök hos någon och det känns oartigt att tacka nej.)
2) Telefon vid matbordet och i sovrummet. fastar vi också från här i gården.
3) Jag fortsätter också att ha paus från TV serier, så det kan jag väl också lägga till listan.
Låt oss ge detta nu 40 dagar.

Förra veckan sålde vi vår TV.
Vi hade inte haft på den över 1½ år så den stod mest som en ful inredningspryl och samlade damm.
Det är faktiskt en rätt skön känsla att leva utan tv.
(Nu har vi ju förstås både dator, projektor och playstation så klart vi ser film och eventuellt något program på internet någon gång..)
Men jag tyckte det var konstigt hur många negativa reaktioner man får när folk får höra när vi hade vårt TV till salu?
Som om det skulle vara en dålig sak att leva utan tv...? :)

OCH VET NI VAD?
Den senaste tiden har Linnéa börjat ta tutt! (Napp) på deltid.
Helt otroligt.. vi har bara tränat i 6 månader.. Bevis på att det löns att öva och öva om man vill att en bebis ska börja ta napp. Nu har detta resulterat i att hon sover både bättre utomhus dagtid och har inte mig som levande napp under natten längre. Nu kan jag ta i kapp lite av den skönhetssömn jag missat det senaste halvåret.

Ja, vår Linnéa har också gått och blivit ett halvår gammal. Suck, hur fort går tiden egentligen?
Nu på sista rådgivningsbesöket var hon 69 cm lång och vägde 7,8 kg. Min stora lilla bebis.
________________________________________________________________________________________

<- Pappas söta hundvalp Elexia | Linnéas söta kusin | bildbevis att hon tar tutt | och en söt klänning jag fyndade åt Nea på loppis. På tok för stor nu men jag hoppas att hon kan ha den runt hennes 1-årsdag. ->

Vi försökte få till en bild på Mommo med hennes 3 barnbarn en dag också, men det var inte det lättaste.....

Likes

Comments


Den 25:e juli 2015 fick jag säga ja till att leva med mitt livs kärlek tills döden skiljer oss åt.
I nöd och lust. I med och motgångar.

Men vi spolar bakåt tiden lite, till timmarna före vigseln, (som inte ägde rum förrän kl. 16.)

Den natten sov jag hos mammas. Steg upp 8 tiden om jag inte minns fel.
Vaknade och tänkte att IDAG, NU, IDAG ska vi gifta oss!! Helt galet!
Jag duschade, försökte äta lite och for iväg mot frisören för att bli sminkad och få håret fixat.
När jag var klar for jag till Pappas. Åt lite igen. Stejkapäror å korv, faktiskt.
Mina systrar hjälpte mig med klänningen. Sen dök Frank upp. Mannen som skulle bli min make om några timmar.
Fotografen anlände också. Vi började fotograferingen och Angelica kom för att hjälpa till.
Vi fotograferade på tre olika ställen och på det sista dök resten av brudtärnorna och Franks bestman upp.

Bilderna kommer inte riktigt i den rätta ordningen men...

Efter fotograferingen var det dags att söka sig till kyrkan.......

Mina vackra systrar!

Alva och Sofie sjöng "Du är allt" under vigseln.
(Den jag hade texten till här på bloggen för inte så länge sen..)


Under vigseln sjöng vi även en av mina favorit lovsånger, I ditt ansiktes ljus.
(Fast vi bytte ut alla "jag" mot "vi".)

Vi kommer som vi är
Har ingenting att dölja
Du har skapat oss, å känner oss så väl

På vacklande ben, men vi längtar att få följa
Du styrker oss, å leder steg för steg.
Vi vill vara här, i ditt ansiktes ljus Låt oss präglas å bli en bild av dig
Vi vill vara här, i ditt ansiktes ljus reflektera ljuset ifrån dig.


Du och jag, älskling!

Likes

Comments

2 dagar före den stora dagen fick vi nycklarna till festlokalen.
Det var många som kom och hjälpte till för att ställa i ordning, både familj och vänner,
och det är jag oändligt tacksam för.
Vi skulle varken ha hunnit eller orkat fixa och ställa i ordning på egen hand. Så ännu en gång, tack.

Kanske man inte riktigt förstår före man är i det hur mycket jobb det är med förberedelser och planering inför en så stor dag som en bröllopsdag.
Inbjudningskort, klänning (och annat i klädväg förstås), boka kyrka och präst, hitta plats/lokal att ha festen på, boka tid till frisör, köpa skor, välja catering/kock, bestämma menyn och drycker, ordna band/dj/musik, blommor och brudbukett, programvärdar och program, skaffa dekorationer i mängd och massor, bil att ta sig från kyrkan med, fotograf, någon som kan filma, (brudtärnor o bestman), programblad både till vigsel och fest, och tusentvå andra saker.
OCH det allra svåraste enligt mig: gästlistan.
Gästantalet blev 116 st om jag inte minns helt fel.

Så det krävs en hel del, fast det är ju förstås hur invecklat och "avancerat" man nu vill laga det.
Jag tyckte det var jätte roligt att planera vårt bröllop,
men vad inte många vet är att jag höll på att bli alldeles slutkörd före vår stora dag.
Det var mycket annat på gång just då också.

Men det var helt klart värt all möda och besvär. Fast jag är glad att vi bara gifter oss en gång... :)

När jag & Frank tänker tillbaka på vårt bröllop kommer det ofta på tal om hur roligt vi hade det när vi ställde i ordning.
Att hela familjen och bådas familjer var samlade och fick göra det tillsammans var guldvärt för mig.

Fortsättning följer.......

Likes

Comments

Jag tänkte att jag skulle ladda upp lite (ok mycket) bilder från vårt bröllop här på bloggen framöver.
Har aldrig laddat upp de någonstans tidigare förutom några enstaka på Instagram.
Den här veckan är ganska fullspäckad, så hinner kanske inte så mycket just denna vecka men tar det lite vartefter...

Likes

Comments

De senaste dagarna i bildformat. Mest bebismys o lugna hemmadagar med lite besök, bland annat av systersonen med familj. :)

I torsdags hade jag dock ett paket från Jollyroom att hämta ut, då passade vi på att fara till ett loppis också.

Jag var på jakt efter lite varmare tröjor åt L.

Men fyndade betydligt mer än varma tröjor......

Ha en fortsatt trevlig lördag!

Likes

Comments