Igår spenderade jag dagen på sjukhuset. Därav anledningen till att jag sovit 12 timmar men ändå känner mig helt utmattad.. Det är slitsamt att vara på sjukhuset. Psykiskt. Det tar extra psykiskt på mig när det är sommar och varenda detalj påminner mig om de värsta och mest traumatiska tiderna i mitt liv. Imorgon återvänder jag till sjukan.

I juni skickades remissen till IBD-specialist teamet i Göteborg. Det är bestämt nu. Jag måste opereras igen och det känns som jag förbereder mig på att bli brutalt våldtagen igen. Kan inte riktigt dela med mig mer av det än men jag känner mig ändå tacksam och trygg i att ha sån otroligt bra relation med mina läkare och kirurger här hemma. Som alltid sätter mitt livs bästa möjliga vård JÄMT. I Karlstad där jag gjort alla operationer är de också specialister. Men med tanke på min bakgrund vill de ha mig i Göteborg nu för att få ett större och mera brett IBD-team som kan göra det allra allra bästa för mig.

Jag kommer såklart gå kvar även i Karlstad. Men nu kommer alla operationer ske i Göteborg på Sahlgrenska. Det är skrämmande. För även om sjukhuset ger mig sån ångest har det i MÅNGA perioder av mitt liv varit mitt andra hem. Vi kan varenda lite vrå av det sjukhuset och allt till röntgenpersonal, till narkosläkare till sjuksköterskor känner igen mig och får mig då att känna mig hemma. Men detta kommer bli bra detta med. Som jag skrev innan, kan inte prata så mycket mer om detta än.

Kommer även snart få en endometriosläkare till min samling. Det känns "bra" det med. Har länge gått på gyn i Karlstad för att jag 2011 fick svåra cellförändringar av att jag då stod på remicade. Mina svåra menssmärtor har även behandlats där men eftersom ingenting hjälper så var det enligt mig och läkarna på tiden att komma till endometriosavdelningen eftersom det är det dom i många år har misstänkt. Alla de symtom som finns av endometrios drabbar mig. Har även haft noga uppföljning av den nya Entyviobehandlingen eftersom den ger mig ett nedsatt immunförsvar och kan göra så att cellförändringarna kommer tillbaka. Änsålänge har jag fortsätt bara lätta cellförändringar vilket är ofarligt. Vi får se vad det senaste provet visar.

Jag ska försöka somna om. Ataraxen har helt plötsligt gett mig en jävla baksmälla. Jag tar både imovane och propavan innan läggdags, men det är viktigt att försöka bryta vissa nätter med nått annat så man behåller effekten. Så jag började klara av att somna till atarax och tyckte det funkade bättre dagen efter. Men inte nu. Nu har den börjat däcka mig totalt. Kan bero på att jag är utsliten också.

Hoppas ni mår bra!

/ Ida



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vi har varit rätt sparsamma med att ta bilder under renoveringen tyvärr. Det blir sånt kaos när man börjar så man hinner liksom inte med. Det tog mer på mig än vadå jag tyckte att renovera. Jag är en oerhört stresskänslig människa, och att ibland bara byta doft på en duschkräm kan bli för mycket. Här hade man inget val att släppa renoveringen, jag fick bo i det samtidigt som jag varvade det med ambulansfärder, behandlingar och kaos. Men nu är det värsta över och jag kommer alltid vara såhär känslig och ibland måste man testa sina gränser, vilket vi gjorde med renoveringen. Och nu är vi här idag och jag har lärt mig oerhört mycket mer om både mig själva och renovering ;) jag är en jävel på att pressa och utmana mig själv, lite mer än vad som är bra för mig ibland men innan renoveringen hade jag tappat den biten oerhört mycket. Mycket för jag mått sämre och ju mera man stänger in sig, ju mera stänger man in sig. Så detta var tufft, men psykiskt lite stärkande också


Några bilder har vi fått. Så nöjd med vårat sovrum. Är verkligen en favoritplats här i huset. Förut har jag alltid prioriterat bort sovrummet lite. Men är det nått rum jag spenderar mycket tid i så är det ju här!

Hoppas ni får en fin dag!


/ Ida

Likes

Comments

Behöver jag säga så mycket? Trollspöet åkte fram här. Herregud vilken skillnad det blev. Philip är så duktig. Vi är mer än nöjda och det är så kul att se skillnaden!

Likes

Comments

Hej på er.

Känns som jag alltid skriver att jag har mensdagar här på bloggen? Men ja. Ni som vet ni vet. Hur hemska dessa dagar är för mig. Har spenderat morgonen på badrumsgolvet, gråtandes och spytt. Nu börjat smärtis hjälpa och jag kommer snart somna som en stock igen. Det händer endel här hemma igen. Philip har semester och har börjat bygga trappa på utsidan som senare ska få ett sadeltak när han senare i sommar ska byta taket på huset. Det är det som är årets planer för utsidan. Nästa sommar målar vi om hela huset och byter markiser. Framtida planer är också att riva bort all gammal sten och lägga marksten runt huset och framför för att få bättre parkering, samt gräva igen garageporten som inte är så praktiskt då vi inte använder det som ett garage och är en backe rakt ner till den. Där som sagt vill vi gräva igen och göra en stentrappa ner och sätta dörr istället. Altanen får duga ett tag, planen är dock att riva den med och bygga inglasat med sadeltak även där. Ja, det är mycket planer men man får ha is i magen för detta kommer ju ta många år innan det är klart. Det är så fruktansvärt kul bara, att även om det tar tid, skapa drömmar och planer tillsammans. Men vi är på god väg och vad mycket som hänt. Kommer lite senare bjuda på lite renoveringbild, före och efter!


Hoppas ni får en bra dag.

/ Ida

Likes

Comments

Här ligger jag och myser i mitt lilla hörn! Eller myser? Gör man det när man sover, vilar och lever med ett utmattningssyndrom som gör att du aldrig blir utvilad hur länge du än sover? Den där jävla kroppen. Men jag försöker såklart göra det bästa av situationen och lära mig acceptera läget istället för att bara känna misslyckade! Försöker den tiden jag orkar att underhålla mig med att pyssla lite och kolla på serier. Vissa dagar är värre och vissa dagar är bättre. En dag i taget, varje dag. Just nu är det girlboss för mig, Philip och jag har börjat kolla på prison break igen, såååå bra!!! Om 2 veckor är det dessutom semester för Philip och eftersom han jobbar i Norge på veckor är dessa 5 veckor hemma så efterlängtade!

/ Ida

Likes

Comments

Godmorgon!

Här ligger jag, med 4 h sömn i kroppen. Mensveckan är igång och smärtorna är påväg! Förberedd med smärtis och har börjat grunda med kodein änsålänge och inatt kommer Philip. Antar den värsta dagen blir imorgon och då är det skönt han är hemma när oxycontinet börjar intas och risken till kaskadspyor är som vanligast. Mitt låga blodtryck tar stryk då och risken att jag svimmar blir stor. Tänk allt detta för mens? Galet. Men men. Den rinner baklänges, och blir en jävulsk inflammation.

Känner ändå att ju tidigare desto bättre denna vecka för då kanske jag får chansen att fira midsommar ändå.

Hade varit kul om jag inte vore allt för dålig ikväll då det är sommarfest på äldreboendet där min älskade mormor bor! Vill så gärna vara där med henne.

Hoppas ni får en fin dag!

/ Ida, xoxo

Likes

Comments

Lång stillsam vecka och helg. Inte för Philip som rivit bort stora gamla buskar, och mattställningar som var gjutna en meter ner i backen, han har slitit som ett djur. Det finns att göra när man har hus sa dom. Jag däremot har varit väldigt stilla då jag är lite ur balans. Har däremot ordnat med fika, VARJE DAG, haha. Hjälpte Philip i 1 minut med att hålla emot denna ställningen och fick som tack för hjälpen ett sågblad rakt i benet som gick av, såg bladet alltså, inte benet. Håller mig undan i framtiden.

Älskar vår altan, den är gammal och ska rivas i framtiden men att få ligga i vår loungesoffa och vila istället för inne i sängen eller soffa är guld värt!

/ Ida

Likes

Comments

Alltid, den 3 juni. Vilken dag det var. Bröllopet mellan Martina och Tim. På Berga Gård i Lysvik. En helt magisk dag jag aldrig någonsin kommer glömma.

Detta blev min ord till Martina, men också Tim! 

Där kom det över mig, i talen när nära och kära pratade om alla dessa minnen när du var liten. Dessa minnen känns som igår. Du var pricken över min barndom. Jag som sladdis och du som ensambarn, med 7 veckors åldersskillnad, gjorde att jag kände mig mera som en syster än en faster. Idag är vi stora, vuxna, starka och livet har getts oss både glädje och sorg. Men för mig som upplevt lite extra jobbiga traumatiska minnen är det de bra underbara minnena från vår barndom när vi leker i äppelträden jag vänder mig till när jag behöver kraft och när jag känner att jorden under mig behöver få rötter igen. Du är och kommer alltid vara pricken på mitt i. Jag älskar dig Martina, och jag som verkligen vet vad äkta kärlek är blir lycklig i att se det i dig och Tim! Tack för en helt fantastiskt dag! Jag kommer från och med nu, until death do us part vara er bådas tärna och finnas där för er båda två, vart i världen ni än med vinden vänder!

/ I


Likes

Comments

När jag bara vill vara ensam, eller bara känner mig ledsen kommer all sorg jag har för allt som hänt de senaste åren. All tragik med mig, men också med våran familj. Det kändes som typ allt, hela ens närhet bara revs upp över en natt. Vi förlorade 2 väldigt nära anhöriga på samma vecka, mamma jag och mormor blev så sjuka att vi höll på att dö, en efter en, barndomshem bara försvann, det blev kris efter kris efter kris och nej det finns inte ord eller en förklaring på allt som hänt de senaste åren. Jag går ALLTID och väntar på vad nästa drag ska bli, och den kom för mig häromdagen. Jag ska opereras igen. Jag har alltid någonstans aldrig mått bra, jag kommer aldrig kunna må helt bra. Men den dödsångesten som jag kände i helgen gjorde mig helt knäckt. Det var längesen jag hade en sån svår panikångest. Jag hamnade på kyrkogården hos moster idag. Längtade efter henne mer än någonsin. Ville bara bege mig upp mot kyrkogården där morbror ligger också. Jag finner liksom lite tröst hos dem och jag kan inte sluta undra vart de är. Hur kan så nära människor, som man fortfarande minns röster, skratt, andetag med bara försvinna. Hur skulle jag klara mig, om mamma eller Philip bara försvann? Eller om jag försvann, som jag flera gånger nästa gjort. Jag vill inte vara utan dem. Alla ska vi ju dö och det är det som skrämmer mig mest. Jag kampas med de tankar, varje dag. Varje minut. Kan inte släppa dem. De sliter och sliter och sliter. Men istället för att besöka morbrors grav hamnade jag hos mormor med min bror och min mamma. Där blev jag påfylld. Av kärlek och den starka familj som finns kvar!



Vid graven där moster ligger, är det så fridfullt, det är så vacker och det känns som att besöka ett sagoland. Där jag får vara med henne, med mig själv och med de andra som vi förlorat en stund. Jag får ro för en sekund!

/ I

Likes

Comments

Här står jag och posar i mina nya dr denim jeans, och vad vore Svante utan höga boyfriend jeans? Eller, vad vore jag utan Svante? Inte längre vid liv!! Det är en mycket ångestladdad framtid för mig och Svante framöver nu och den enda jag aldrig får är lugn och ro. Men något jag aldrig slutar drömma om är ändå lite lugn och ro.

/

Likes

Comments