I morgon ha det gått en vecka sen min kärlek åkte, och i morgon är det dags att hämta hem honom.
Som jag saknat honom, den här veckan har gått sakta, otroligt sakta.
Men det har också gett mig tid att tänka, det känns som att kärleken till den här människan rinner över.

Innan jag träffa T. hade jag inte haft några längre förhållanden, ett.
Vilket jag idag inte ens kallar för förhållande. Allt det där var bara destruktivt och visst fanns det känslor men dom går inte ens att jämföra. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag aldrig har älskat någon innan.
Normalt sett (som jag funkar) om det blir tjafs, så är det lätt och kasta ur sig saker som man därefter ångrar.
Men med T. finns inte det på världskartan. Kanske för hur han är som person, jag vet faktiskt inte vad det är som påverkar mig så starkt. Han tar verkligen fram det bästa i mig, även om han kan driva mig till vansinne ibland, haha.
Jag är så rädd om honom, jag tänker mig för vad jag säger, jag skulle aldrig vilja säga något som skulle såra honom, ärra honom, för jag vet sen tidigare att det är svårt o gå vidare efter saker man gjort/sagt. Sår läker, visst jag köper det. Men du blir inte av med ärr du kan aldrig ta tillbaka något du sagt eller gjort hur mycket man än ångrar det.

Våran väg var verkligen inte lätt. Det fanns många gånger jag kände att jag ville ge upp.
Att jag inte kunde inte gå runt o trampa på samma ställe för att han skulle förneka vad han kände.
För det vi hade, kändes på mils avstånd. Det var många gånger som han försökte in i det sista, och det värkte bokstavligen talat i mig när han sa vissa saker utan att ens tänka på vad jag skulle känna. Många gånger undrade jag verkligen om han sa sakerna han sa. Den sista gången var det som om han vred ur en trasa, allt som fanns i mig tömdes. Jag vet att han aldrig någonsin skulle säga eller göra något för att såra mig för allt i världen. Jag tror att för honom så är det viktigt att vara ärlig i alla lägen och kanske inte tänker igenom det han säger innan om ja frågar något. Men där var jag beredd på att ge upp, släppa honom o gå för att jag hade tillräckligt.

Kanske hade han förändrat mig?
Kanske hade jag förändrats?

Tiden innan jag väl träffade T. var mitt liv på väg att ta slut.
Min sjukdom hade ett stadigt grepp kring mitt liv. Jag förstod nog inte själv hur illa det var.
För visst hade det varit illa innan, men jag tog mig alltid ur det. Denna gången var annorlunda.
Jag var verkligen sjuk, den personen som existerade var inte jag. Det var ett skov av min sjukdomsperiod som jag inte kunde se i förtid. Jag kunde inte förvarna anhöriga, jag föll djupare och djupare. Jag var förmodligen på väg in i en psykos. Efter en natt på sjukhuset, slutade jag med alla mediciner, och tog endast en ny medicin i några veckor för sömnen, då den inte fanns tiden innan. Men efter att jag fått sömn i en hel vecka slutade jag med dom. Julen va här inom loppet av en vecka. Jag skulle hålla mig till efter nyår och avsluta mitt liv därefter, jag hade gett upp. Det kändes som att jag aldrig skulle få ett "normalt" fungerande liv. Sens tidiga tonår har livet ständigt varit en kamp. Allt handlade om att kämpa sig upp från botten, och när man väl kom till toppen så blir du nerknuffad i samma sekund. Detta ständiga klättrande, något som idag känns så främmande.
Nyår passerade, och min mesta tid av dygnen spenderade jag med Madde.
Jag behövde henne, mer än vad hon någonsin anat. Madde kan nog uppfattas som kall & hård.
Men hon var precis det jag behövde där och då. Hon tassade inte på tå för min skull, dalta inte med mig.
Hon sa det jag behövde höra och gav mig en push i rätt riktning, tog med mig ut och gav inte upp på mig, någonsin.
Men Madde är också den enda som kan vara hård i mot mig utan att jag blir sårad av och kan hantera bra.

Slutet av Januari, utökar jag o Leah familjen, Isabella flyttar in.
Nog för att vi alltid haft hund under min uppväxt så är jag själv ingen typisk "hundmänniska".
Hon hinner och va här en vecka innan vi blir fler. Där ute vid bommen stod han. Dom där ögonen är omöjliga och glömma. Han kom direkt från träningen den kvällen, vi satt och prata i soffan långt in på natten innan vi förstod att det var en dag i morgon också. Dagen där efter kom han hit igen. Därefter har det vart vi mer eller mindre.
Han var äkta från start, han gjorde sig aldrig till. Jag fatta tycke för honom direkt. Han var inte alls lik killarna jag dejtat innan. Vägen hit har både varit den värsta och bästa tiden i mitt liv. Allt velande innan vi bestämde oss har varit en känslomässig karusell. Jag kan inte föreställa mig att vara utom honom! Han är verkligen min bästa vän.
Samtidigt känner jag mig rädd för kärleken till honom, som om det vore skört som glas. Jag är rädd för att det ska bli en spricka, även om det kanske går att laga så kommer det aldrig bli helt igen om de väl går sönder. Jag älskar honom så otroligt mycket, jag vet att han är rätt för mig. Och nu förstår jag vad andra menar, när man känner att det är rätt. Ingenting har någonsin känt så rätt som det gör med honom. Jag kan verkligen vara mig själv med honom. Han älskar mig precis som jag är. Finns nog ingen ja har så roligt med, han är allt. Det bästa jag vet!
Jag är så trygg med honom, det känns som om när han klev in i mitt liv så föll alla bitar på plats. Som en livboj.
Jag har inte haft ett enda skov på ett helt år. Den längsta perioden hittills. Jag ser fram i mot framtiden och allt vad den har att erbjuda. och håller tummar och tår för att det fortsätter i denna riktningen.

forever yours.













































Likes

Comments