Allmänt, Kläder

Finns det något värre än att hitta jeans som man gillar? tror inte det. Jag absolut avskyr att prova jeans för dem sitter nästan alltid fel på mig. Jag har nyligen börjat köpa byxor från märket Lee och säger bara, JAG ÄR KÄR. Dem sitter perfekt, både de högmidjade och mellan. Förut hade jag fastnat för märket levi´s men deras passform det här året funkar inte alls för mig.

I onsdags var jag och shoppa med min kompis Carolina och vi kollade på massa saker, bland annat jeans. Vi gick in på JC och som vanligt är personalen jättetrevlig och hjälper en att hitta det man letar efter. Jag köpte ett par Lee jeans som ser ut som på första bilden


Vi provade även några jeans som JC har inne, tyvärr är det limited edition. Dem var högmidjade, ljusblåa och broderade med några rosa blommor. Köpte inte de här jeansen då dem inte fanns kvar i min storlek i butiken, tyvärr!! JC har däremot några av dessa jeans kvar i sina butiker men man kan även köpa dem på deras internetbutik här.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Känslor, Allmänt

Jag fyller 18 år i november och har aldrig haft ett riktigt förhållande. Jag skulle inte ens säga att jag vart kär. Personer i min omgivning säger ofta till mig att jag är för kritisk när jag pratar med killar, att jag förväntar mig för mycket, men vad är det för fel med det? Jag vill inte ha en kille som har ett dröm utseende, utan vill ha någon som gör mig glad, som får mig att skratta när ingen annan gör det. Ja, jag vet, låter som alla andra tonårstjejer där ute.

Som tidigare nämnt har jag inte vart kär, men jag trodde att jag va det ett par år tillbaka. Jag snacka med en kille som sa alla de rätta sakerna till mig, han lyfte upp mig på ett sätt ingen annan klarade av, då han visste hur det va att vara på botten. Problemet va att jag var inte kär i han utan det han sa till mig, han var ingen bra kille och definitivt nu på senare hand: ingen jag skulle falla för.

Strax efter jag slutade prata med den killen började jag umgås med ett gäng som var underbara (vi är fortfarande vänner). Jag fick känslor för en kille i det här gänget men blev aldrig kär. Vi snackade och träffades under en hel sommar medans han hade tjej, vilket jag inte var medveten om. Efter två månader kom det fram och det blev massa drama och krossade känslor.

Man skulle kunna tro att min syn på förhållande har något med tidigare relationer att göra, och det kanske det har i grund och botten men det är inget jag märker av bara så där. Utan jag upplever inte att jag blivit så djupt sårad att det påverkar mig nu, några år senare.

Min mamma har frågat mig varför jag aldrig haft någon kille, hon har till och med frågat om jag gillar tjejer eftersom jag inte haft förhållande tidigare. För att få en sak klar för er så har jag hållit på med killar, snackat med killar och så vidare men har bara inte hittat den rätta.

Jag får ofta höra att “den du blir tillsammans med nu, måste du inte spendera resten av ditt liv med”, och jag vet! Men varför slösa så mycket tid för att försöka hitta en kille nu, när jag knappt har tid för en? Jag har så mycket i skolan, med familjen och kompisar, men framförallt har jag mycket med mig själv. Om jag bli förälskad och lyckligt kär nu, perfekt, men jag kommer inte gå runt och leta efter dig.

Det känns som att så mycket nuförtiden handlar om att skaffa ett förhållande, va duktig i skolan, ha ett extrajobb, träna, vara med kompisar, umgås med familjen och släkten. Det är så mycket krav och förväntningar på hur man ska va, så att man glömmer bort vad man vill va och vad man vill prioritera.

Mitt tips till er är att ta det som det kommer, stressa er inte fram. Ha inte för många krav på utseendet för helt ärligt bakom det där söta ansiktet så är det oftast mörker, iallafall på killarna man träffar under tonåren.

Skäms inte för att du är oskuld, aldrig kysst någon eller helt enkelt är den enda av dina kompisar som inte har ett förhållande. Ta vara på den tiden och hitta dig själv istället, och om du hittar någon på vägen, perfekt!

Likes

Comments

Känslor, ADHD

För ungefär nio månader sen fick jag diagnosen ADD, vilket inte kom till en så stor förvåning.

Under min uppväxt har jag alltid haft extremt svårt att koncentrera mig oavsett situation och omgivning.

Under min uppväxt har jag haft extremt dåligt självförtroende, inte när det kommer till utseendet utan mer hur jag är som person och vad andra tycker om mig. Jag har alltid känt mig utsatt och attackerad oavsett vad saken handlade om. Om någon snacka skit om någon så fick jag alltid baktanken “tänk om dem egentligen pratar om mig”.

Jag avskyr att skylla på mina diagnoser ADD och dyslexi men i vissa fall så förklarar dem så mycket om hur jag är som person, och varför jag gör vissa saker på ett speciellt sätt. Det är nämligen såhär att många med ADD och ADHD har svårt att sortera bort känslor, tankar och framförallt ljud eller föremål i ens omgivning. När du pratar med mig kommer jag antagligen börja tänka på varför det är en svart prick på väggen eller kolla ut genom fönstret och börja tänka på löven på träden, för det är så jag funkar. Det är inte det att de du säger är ointressant, och att jag inte bryr mig, utan det är helt enkelt inget jag kan ro för.

Om jag frågar dig en fråga, så kan det hända att jag några minuter senare frågar samma sak igen. Som sagt inte för att jag inte bryr mig utan det bara blir så, då mitt korttidsminne inte är så bra som det ska va.

I ett tyst rum utan distraktioner så är min hjärna ändå en distraktion, för där är det aldrig tyst. Om man skulle beskriva min hjärna och det jag tänker i bildform skulle de vara en cirkus, för saker händer hela tiden och det är väldigt rörigt.

Det finns många nackdelar med att ha ADD eller ADHD, precis som alla andra diagnoser man kan få. Men för mig är fördelarna så mycket mer. Jag kämpar ständigt för att ligga på samma nivå i skolan och andra situationer i vardagen som min omgivning, men det är mycket svårare på grund av min ADD och dyslexi. Det har gett mig förståelsen att inget kommer gratis, du måste kämpa för att nå dit du vill.

Jag går på Gymnasiet nu och jag märker hur många i min klass precis har börjat fått motgångar i skolan, det börjar bli kämpigt för dem med. Dem har haft så enkelt innan och möter svårigheter nu, dem aldrig behövt ta itu med förut och många klarar det inte. Jag ser så många ge upp eller få mentala sammanbrott över motgångarna de börjat möta.

Jag däremot, jag är van, jag har alltid behövt kämpa och det kommer jag fortsätta göra.


Men i slutändan : Älskade ADHD

Likes

Comments