Header

Att leva känns som att ha fötterna fastbundna och bli beordrad att springa en mil.
Som att komma fram till ytterdörren, men varje gång inse att du tappat bort nyckeln.
Som att ständigt springa på ett löpband, hur hög hastighet du än har kommer du ingenvart.
Som att varje morgon när du vaknar, har du försovit dig.
Som att din högsta dröm är att hoppa fallskärm, men din största rädsla är höjder.
Som att varje gång du ska betala för ditt tuggummipaket på Ica, står det medges ej.
Som att allt du vill är att prata, men du är stum.
Som när du redan är jättesen till jobbet, går ut till bilen och inser att bensinen är slut.
Det känns som att du fått tio uppgifter med deadline imorgon.



Det är att flippa ur av tanken att få något lägre än enastående poäng på ett test, men inte ha någon energi till att plugga.
Det är att vara tvungen att ligga kvar i sängen eftersom du inte har viljan att röra på dig, men att få panik vid tanken på vad som kommer att hända om du missar skolan eller jobbet.
Det är att känna sig mer trött desto mindre du rör på dig, men pulsen slår snabbare endast av tanken att ta ett enda steg.
Det är att skriva ihop sex miljoner ”att göra”-listor bara för att avlägsna dina tankar, men veta att du aldrig kommer att kunna bocka av något.
Det är att tro att varje inställd plan kommer att avsluta dina relationer, men att inte ha det i dig att kunna ta hand om dem.
Det är att varje dag känna rädslan att din partner kommer att tröttna och lämna dig. Och att din ångest övertalar att de förtjänar bättre och borde göra det.
Det är att ignorera sms och tacka nej till inbjudningar och känna smärtan när smsen och inbjudningarna slutar komma.
Det är den ständiga rädslan att tillslut bli lämnad ensam, men sedan av misstag isolera dig själv, för att du ibland bara behöver gömma dig ifrån allt en stund.
Det är att inte vilja något hellre än att gå hem och krypa ner för att sova klockan 14, men din ilande panikpuls håller dig vaken till 02.
Det är växlandet mellan att känna sig förlamad och likgiltig i nuet och totalt livrädd för framtiden.
Det är att sova för mycket eller inte alls.
Det är att behöva göra allt, men inte kunna göra någonting alls.
Det är att undra om de saker som får ditt hjärta att kännas tyngre, är saker som ditt oroliga sinne bara hittar på.
Det är att sitta vaken klockan 03 och oroa sig för en framtid, som du inte ens vill ha.
Det är att känna för mycket och ingenting alls samtidigt, vilket betyder att känna att du aldrig kommer kunna vinna.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Du är modig bara av det faktum att du älskar någon som han. För att ha styrkan att älska någon som inte kan älska dig på det sätt du förtjänar att bli älskad. Du är modig för att även när det gjorde så himla ont, bestämde du dig för att stanna kvar. För även när han ger dig alla anledningar att lämna, väljer du fortfarande honom utan att blinka.

Jag förundras av din tro på att det är möjligt för människor att förändras. Att en dag, skulle han kanske bara inse hur viktigt du faktiskt är. Att den fina morgonen kommer han äntligen att vakna till att lära sig att se och uppskatta dina ansträngningar. Att den stunden definitivt kommer att komma då han ser all den tid och känslor du alltid investerat i honom. Att i ett speciellt ögonblick kommer han att kunna tänka klart och äntligen inse hur otrolig du är, hur bra du alltid har varit med honom och hur han behöver återgälda all den kärlek du verkligen förtjänar.

Jag förundras av dig för att du litar på honom med hela ditt hjärta och själ, även i de stunder då han vägrade att acceptera det. Jag förundras av dig för att låta honom vara en del av ditt liv även när han inte ens gör någonting så enkelt som att hålla dörren åt dig.

Jag förundras av dig för att låta honom hålla din hand, även fast du vet om att han bara skulle släppa den så småningom. Jag förundras av dig för att låta honom ta all din tid och uppmärksamhet även fast han bara blir tillgänglig när han inte har något bättre att göra.

Jag förundras av dig för den beslutsamhet du visar. För att alltid dölja din sorg bakom en stark fasad, vetandes om att varje gång han kommer till dig, kommer du att ta emot honom med ett öppet hjärta. Och varje gång han vill gå, låter du honom gå. I en tålmodig väntan på den dagen han blir uttråkad igen och börjar tänka på dig.

Jag förundrar ditt mod att stanna hos någon som bara behandlar dig som hans favorit-tidsfördriv. Någon som bara kan älska dig mindre och mindre. Någon som förmodligen aldrig kommer att välja dig. Någon som kan vara intresserad idag och helt likgiltig imorgon. Någon som kan älska flickan som kom före dig och även hon som kommer efter dig, men aldrig du.
Någon som bara tar dig till platser där ni kan "chilla" och aldrig på en riktig dejt. Någon som bara skickar hem dig och aldrig ser till att du kommer hem tryggt. Någon som bara skickar iväg ett sms när han får lite tid över eller när du skrivit för att påminna honom om att du existerar. Någon som inte är kapabel att bekräfta den magi som du för med dig även om du skulle vända världen upp och ner för honom.

Jag förundras av dig för att du fortfarande har en del i ditt hjärta som aldrig kan sluta bry sig, som hoppas och väntar. Som bryr sig om honom nog för att låta honom krossa ditt hjärta om och om igen och låta honom komma in i ditt liv vetandes om att han inte kommer att stanna länge. Ibland kanske bara en natt.

Du är aldrig dum för att du föll för fel kille, du är modig och stark som stannat där eller fortfarande gör. Det är aldrig dig det är fel på, du har bara hamnat fel. Du förtjänar bättre.

Likes

Comments

Om du har tagit 4 glas vin och du fortsätter kolla din telefon med 1% hopp att han är lika full som du och kommer att skriva till dig, är du inte över honom.
Om du hittar ursäkter för att köra genom hans område, är du inte över honom.
Om han fortfarande kommer upp i huvudet varje gång du lägger upp en bild på Instagram och du kontrollerar om han tittar på den, är du inte över honom.
När kommer du att lära dig att säga att du inte bryr dig inte kommer att fungera? Varför är det så svårt att acceptera det faktum att något är över och sörj det, glöm det och fortsätt? Vad ska du göra när du blir full och bryter ihop och berättar att du saknar honom men han svarar inte? Du kan låtsas att du är över det så mycket du vill, men du är faktiskt inte över det förrän någon nämner hans namn och du ärligt kan säga "wow jag har inte tänkt på honom på ett tag, undrar vad han har för sig". Och tills dess, är allt skådespeleri.

Man spenderar timmar och analyserar var allt gick fel, ångrar, blir arg. Försöker övertyga sig själv om att ta bort bilderna på er två men helt plötsligt blir det fysiskt omöjligt. Laddar ner och tar bort Tinder minst 20 gånger. Tills du tröttnar på allt. Tills du kan lyssna och dansa till hans favoritlåt när du är på en fest & du kan börja prata med andra killar utan att känna att du gör det med honom i tanken som någon slags payback.

Bara för att du inte pratar med honom längre eller du slutat kasta dig själv över honom betyder det inte att du fortfarande inte vill. Det är skillnaden mellan att låtsas vara över honom och faktiskt vara över honom. Du måste genuint inte vilja bry dig om den här personen längre. Och det är den omöjliga delen.

Men sakta men säkert lär du dig att leva utan honom. Du slutar undra om han fortfarande saknar dig, för att förmodligen så har han inte ens slösat en tanke på dig. Du kan ha samma kläder som du bar första gången ni träffades på en dejt med någon annan och du känner egentligen för att kräkas men du vet att det inte är för du vill ha honom tillbaka. Du kan kyssa andra med passion och låta dem röra dig där han gjorde det, utan att tänka på honom längre. Du lär dig äntligen att lyssna när andra säger att du är vacker. Visst nog lär du dig också att älska dig själv och alla andra runt dig och älska någon annan

Likes

Comments

 "Rädsla:

Att vakna upp och inte veta vad han verkligen vill eller vad han tänker. Hela gissningsleken skrämmer mig och vetandet av hur bunden jag är till honom är läskigt. Tanken av att vara med honom skrämmer mig. Men ändå, det gör även tanken av att vara utan honom.

Han är det läskigaste jag någonsin blivit involverad i. Dag efter dag skriver jag om mina känslor och förlorar mig själv i mina tankar, men berättar aldrig riktigt det för honom. För jag vill inte irritera honom eller tråka ut honom. Han är förvirrande, extremt förvirrande faktiskt, lite som ett pussel. Jag har känt honom under en lång tid nu och trots att jag vet sättet han fungerar på, så vet jag aldrig vad han tänker eller känner.
Jag vet inte exakt hur allting hände för att det känns som att det hände över en natt. Jag vill inte se honom med en annan tjej, men sådant händer. Och jag önskar att jag kunde berätta för henne, jag bara önskar att jag kunde berätta för henne att; han aldrig har och kommer aldrig tycka om lakris och att han inte dricker juice med fruktkött i. Att ingenting kan jämföras med hur mycket han tycker om att träna och sättet han lyser upp när han pratar om det. Att du aldrig kommer få i honom en tablett, för de är omöjliga att svälja, även en vääldigt liten. Att sättet han klär sig alltid är liite för fint. Att det spelar ingen roll om var han är så har han alltid mobilen med sig. Att han säger saker utan att erkänna att han verkligen menar dem och att han älskar att bli dränkt i bekräftelse och komplimanger mer än något annat. Att han aldrig kan sitta still för länge och att han får ont i benen av att inte få tillräckligt med plats.
Jag önskar att jag kunde berätta för henne om alla hans styrkor och hans svagheter. Jag önskar att jag kunde berätta hur man får honom att le, skratta och hur man lugnar honom. Men, mest av allt önskar jag att jag aldrig kommer att behöva göra det. Mer än något annat önskar jag att "hans tjej" fortfarande kan vara jag. Nu, imorgon och för alltid."


Skriven 07/04/2015

Likes

Comments

Jag fastnar för hur fin han är när han står som i trans bredvid mig i publikhavet. Nonchalant hänger han på höften med händerna i fickorna och har ögonen mot scenen där Chris Martin sjunger glasklart, trots att det säkert är femton minusgrader utomhus ikväll. Parken som vanligtvis är stilla och lugn, är nu fylld med hundratals människor ståendes tätt intill oss. Trots kylan blir man värmd av att ha en sådan närkontakt med resten av publiken. Jag blundar och under en kort stund känns det som att luften blir kvav. Det är fortfarande inte helt mörkt ute. Några få stjärnor börjar visa sig på den mörkblåa himlen. Parklamporna lyser upp våra ansikten och bredvid oss växer stora kastanjeträd fyllda med snö. Mitt i vimlet står jag och försöker andas in allting. Jag tittar på alla människor stående runtom mig med gråten av lycka i ögonen, jublandes av glädje.
Han vänder sig mot mig och tar tag i mina händer. Konserten börjar rundas av. Med en ödmjuk blick tittar han mig rakt in i ögonen, böjer sig framåt för att jag ska höra och säger:
"Du vet de ögonblicken i livet när man känner sig mest levande, hjärtat pumpar och lyckoruset forsar genom kroppen och skapar en euforikänsla? Detta är ett sådant ögonblick”. Med ett mjukt leende vänder han blicken tillbaka mot scenen medan jag står kvar fastfrusen och tittar på honom med förundran. Jag har aldrig känt mig varmare på en decembernatt. I samma stund känner jag en form av ledsamhet i mig. Jag börjar undra om det endast blir såhär bra. Att detta är det bästa som kommer att bli. Att jag nu har känt allting som jag någonsin kommer att känna och härifrån kommer jag endast känna mindre versioner av det jag redan känt.
Gitarristen går fram på scenen och tackar för en bra kväll och en storartad publik. Jag känner hur människorna bakom mig börjar putta lätt på min rygg för att komma ut från parken.
Noah vänta, Noah!” hör jag någon ropa på avstånd. Fram tränger sig en lång ljushårig kille, svår att missa även i denna folkmassa. Han är stereotypen av en ”American Apparel” modell. Udda och sådär snyggt ovårdad. De hälsar på varandra och jag blir en åskådare vid sidan om deras konversation, som blandas med allt ljud runt omkring oss. Jag stöter till Noah lätt på armen för att få hans uppmärksamhet. Han nickar till åt sin kompis och börjar gå i riktning mot ett träd, utan att ens kolla om jag följer efter.
Jag tränger mig motströms igenom massan av människor och hittar honom med blicken. Han står lutad mot ett träd som är dekorerat med vita glittrande ljusslingor. Han ler ett spydigt leende och ett tyst skratt brister ut när han ser mitt svar på det leendet i form av ett himlande med ögonen. Jag ställer mig tätt framför honom och skrattar till när jag ser ned på hans snöfyllda sneakers. Han tar tag i mina kalla händer. ”Ska vi börja gå mot lägenheten?” frågar han men verkar disträ. Det går aldrig att riktigt tyda vilket humör han är på eftersom det kan skifta som dag till natt under en millisekund. Jag svarar ”ja” och tittar mig omkring för en smidig väg ut. Han knackar till mig på axeln och ger mig en blick som riktas mot ett stängsel.
Om du menar att vi ska hoppa över där så avstår jag” säger jag drygt.
Okej, ställ dig i kön du. Försten till lägenheten då
Den lilla djävulen på min axel vinner ännu en gång när jag är med honom, då jag faktiskt överväger att hoppa över ett stängsel för att han säger det. Jag suckar och han uppfångar kvickt den signalen som ett ja och drar med fart med mig till stängslet. Han fäster ihop sina händer och formar en plattform med dem och säger: ”du ställer dig med fötterna på mina händer och jag ger dig fart att kunna klättra dig över, okej?”. Jag tittar bara på honom utan ett svar. ”Hit med ditt fina ben nu så vi kommer hem någon gång” fortsätter han.


Lägenheten ligger två kvarter bort. Som jag minns den så är det en etta som ser helt obebodd ut. Man skulle kunna tro att en hemlös person har övernattat där. En gammal madrass i hörnet, ett vardagsrumsbord utan soffa och skräp liggandes här och var i rummet.
Det var mer än tre år sen jag var där sist, under sommarlovet innan jag skulle börja gymnasiet. Lägenheten var köpt av hans föräldrar. Det var menat att den skulle renoveras till ett kontor där hans mamma kunde jobba om nätterna. Jag tyckte alltid att den där lilla lägenheten hade för mycket potential för att endast bli ett kontor. Med smala burspråksfönster dekorerade med pelare och ljusa detaljrika tapeter med violetta blommor på. När renoveringen aldrig blev av, tog vi de möbler vi hittade på hans vind och levde där varje natt under hela juni månad.
Den längsta tiden vi var utan varandra under den månaden var en natt när Noah skulle iväg med några av hans kompisar, som jag med all rätt varit aningen skeptisk gentemot. Jag satt ensam och väntade på honom i den minsta ettan i hela Norra London under de mörkaste timmarna på sommardygnet, men han kom aldrig hem den natten. Efteråt sa han aldrig varför heller. Hemligheter är något som han hade mycket av. Det har han väl fortfarande.
Händerna har blivit så pass kalla på vägen hem att det värker i dem. Jag andas ut i dem för att värma mig själv. Han observerar att jag fryser och tar tag i mina händer.
”Vivvi begravdes här i höstas” säger han och tittar på den stora vita kyrkan på andra sidan vägen. ”Det var det enda som hon med bestämd röst sa att hon ville. Begravas i St. Marks Parish kyrkogård alltså”.
Nu får jag skuldkänslor över alla dessa nätter som vi satt på bänkarna i kyrkogården och hittade på historier till namnen vi såg på gravarna medan vi smygrökte cigaretter.
Vivvi var hans farmor och det närmaste han hade till en familj i England.
En eftermiddag när hon kom förbi lägenheten fann hon oss med cigaretter i munnen ute på balkongen. Jag har nog aldrig sett ett mer besviket ansikte än det hon uttryckte när hon konfronterade oss där. Noah har sedan han var väldigt liten, varit en kaotisk pojke. Så en utskällning från henne stoppade inte honom från att fortsätta. Snarare motsatsen. Efter denna kväll rökte han som en skorsten.
Jag var alltid den bra dottern med de högsta betygen, jobbade morgon och kväll på äldreboendet och hade aldrig gjort något fel. Sedan visste mina föräldrar aldrig om vilket dåligt inflytande Noah faktiskt hade på mig. Eftersom de litade så pass mycket på mig kunde jag vara borta halva sommarlovet utan att de oroade sig allt för mycket. Noahs farmor oroade sig jämt och ständigt för honom efter hans föräldrar gick bort.

Vi går in genom porten till lägenheten i Violet Hill, som endast ligger en gata ifrån det kända Abbey Road. Det känns som att tiden har stått stilla i denna sida av staden. Samma namn står skrivna på brevinkasten, samma trasiga cykel är parkerad under trappan och frisörsalongen utanför som egentligen bör gått i konkurs nu, är fortfarande kvar.
Om jag hittar vår gamla cd, kan väl du hitta stearinljusen?” föreslår han.
Jag ryser fortfarande i kroppen när jag tänker på den sena natten i juni när allting fortfarande var så oskyldigt. Under de mörkaste timmarna på dygnet tände vi ljus och hade cd:n på repeat. Liggandes på madrassen tills vi såg ljuset sakta tränga sig in och speglas på väggen framför oss. För varje halvtimme som gick fyllde ljuset upp rummet mer och tillslut blev vi bländade av de ljusa väggarna.
Jag vet exakt var vi la ljusen när vi var här sist. Det var märkbart att lägenheten har stått tom sen dess. Allting var helt orört och det ligger en instängd unken lukt i luften.
Precis när jag har ställt upp alla ljusen på bordet och några på byrån i hallen, skakar han på huvudet och flyttar dem till golvet bredvid madrassen.
Förhoppningsvis kommer ljusen värma upp det otroligt praktiska knarrande trägolvet om vi ställer dem här” säger han med en ironisk underton och ger mig en blinkning med ögat.
Han slänger sig på madrassen och viftar dit mig med armen. När jag suttit mig i hörnet vid väggen tar han fram en liten fjärrkontroll till stereon och säger: ”lyssna på den här låten”.
En orgel börjar spela tyst under en halvminut och jag försöker lista ut vad det är för låt som han spelar för mig. Chris Martin börjar sjunga och jag blir direkt förvånad eftersom jag inte känner igen den. Jag vet varenda låt som Coldplay skrivit.
De släppte denna igår natt. Det är en anti-krig protestlåt. Lyssna på texten, den är genialisk”.
Jag lyssnar och analyserar texten i huvudet. De menar på att vi är kontrollerade av vår regering och kallar dem för ”en karneval av idioter”. Jag skrattar till inombords.
Det verkar som att du mår bra” avbryter han.
Jag funderar en kort stund och rättar honom: ”jag håller mig sysselsatt”.
Samma här
Nej” snubblar tyst ur min mun.
Han tittar på mig och ser undrande ut. ”Inte när jag förlorat den personen som för en gångs skull fick mig att känna genuin lycka. Du har ingen rätt” fortsätter jag.
Det är sent, vi borde s…
Du åkte bara härifrån. Utan förvarning lämnade du mig här. Du förstörde mig” hejdar jag honom och sätter mig upp på madrassen.
Det blir tyst ett tag och jag lägger mig ner igen. Tystnaden kvarstår mellan oss medan låten fortfarande spelar. Vi båda kollar irriterat upp i taket och plötsligt hittar våra händer varandra och sammanlänkas som de där kinesiska finger-fällorna man kunde vinna för en femma i automater på karnevaler när man var yngre.
En dramatisk brygga bryter ut i låten med starka kontinuerliga trumslag, tillsammans med en elgitarr i samma takt som trumslagen. Följt av en snabb nedgång till ett solo med Chris Martin sjungandes: ”I took my love down to Violet Hill. There we sat in snow. All the time she was silet and still. So if you love me, why´d you let me go?”..

Ögonen svider av irritation. Jag försöker sträcka på mig men märker att han ligger med ansiktet mot min nacke och hans ena arm runt mig. Vi ville aldrig köpa persienner till lägenheten eftersom han var det levande exemplet av klyschan: ”fånga dagen”. Han ville inte missa för mycket av varje dygn, varken dag eller natt. Det betyder att vår naturliga väckarklocka nu har ringt. Solen står högt på himlen och trafiken på stora vägen utanför rör sig livligt. Snön isolerar lätt ljuden utifrån.
Jag känner andetagen i nacken och får en deja vú från en av dessa sommarmorgnar här. Hans händer som sakta stryker över min kropp medan han lätt kysser mig på axeln nedför armen. Hans händer kunde röra det oåtkomliga. Ställen som jag aldrig tidigare känt. Även fast han gjorde ett totalt kaos av det i slutändan, så är det kaoset som jag alltid kommer att längta efter.
Jag lyckas smita mig ifrån hans armar och reser mig sakta upp från madrassen. Lakanet har trasslat ihop sig runt hans ben och han är så vacker i vinterljuset som sträcker sig över hans kropp. Det finns en sådan tragik inuti mig när jag ser på honom. Som att någonting växer inom mig, något mörkt och miserabelt.
Jag tar på mig min jacka som ligger slängd på golvet och smyger motstridigt ut genom dörren vetandes att det inte blir mer än såhär. Det har aldrig varit mer än så och kommer aldrig bli det.

London har aldrig sett mer sorgfyllt ut. Snön på marken har börjat smälta och allting som blev lämnat kvar på gatorna innan snön kom, träder nu fram. Bilarna som brukar stå parkerade utanför husen i mitt kvarter har åkt och jag kliver in i ett tyst och öde hus.
Jag känner ett stort begär att skrika ut alla känslor som tar stryptag om mina lungor. Under sängen i en låda fylld med gamla leksaker och nallar, ligger min gamla dagbok gömd. Jag har inte skrivit i den sedan innan den där sommaren. Jag skjuter in lådan under sängen igen, sätter mig på sängkanten och börjar skriva: ”Jag förstod honom inte, men det ville jag inte heller. Ingenting med honom var begripligt. Han var oförutsägbar och kaotisk, och jag älskade det. Vi kunde tjafsa i timmar och sen kyssas tills våra läppar var ömma. Saken är den att jag aldrig visste om det fick mig att vilja ha honom mer eller inte.
Jag blev kär i dig när jag var 16 år, nu är jag 19. Det tog mig 3 år att avsäga mig från det giftiga som du berusade mig med. 3 år för att inse att jag aldrig kommer vara den som gör dina trasiga delar, hela. Jag gav upp på dig för att jag var tvungen, inte för att jag slutade älska dig. Det är inte den typen av kärlek som troligtvis försvinner
.” Det kommer aldrig att läsas, likaså kommer det aldrig bli vi.

Likes

Comments

"Vem skulle jag vara om hon/han aldrig hade klivit in i mitt liv? Om det där aldrig hänt?" har alla någon gång i livet tänkt. Att om jag inte hade gått ut ur huset den där regniga jävla dagen för att köpa mjölk, hade inget av det där hänt och jag hade inte varit den jag är idag.

Detta kan väl vara på gott och ont. Men varje liten detalj bygger större ting och utan den lilla biten faller pusslet isär. Ni har väl hört om fenomenet fjärilseffekten i kaosteorin? "Predictability: Does the Flap of a Butterfly's Wings in Brazil set off a Tornado in Texas” är ett citat av Edward Lorenz som metaforiskt betyder att en marginell påverkan i en del av ett system kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans i systemet.

Så vem är jag utan dig? (Tänk om; jag aldrig haft klassrummet bredvid>aldrig skrivit mitt nummer på väggen>aldrig fått smset>aldrig känt det>aldrig mått så>aldrig träffat dig.. osv. När jag spolar tillbaka vill jag se att allting hade haft ett annat slut. Men varje detalj har sin verkan)

"Det blir bättre." Jag har hört det ekande om och om igen i mitt huvud. Dessa ord rullade ur tungorna på välmenande människor som upplevt livets många sorger innan."Det blir bättre" insisterade de, medan de beskriver hur de övervunnit deras depression.

Jag slog ständigt tillbaka de ord som längtade att frias från min hjärna, bort från min tunga och in i deras välmenande öron. Jag tvingade istället mig att le och säga ”tack”, följt av min mest använda mening att säga: Jag mår bra.

Så många misslyckas med att förstå att depression är inte situationsanpassat, det är kliniskt. Och depression är inte homogent, utan olika för varje enskild person.
Depression är inte vara ledsen i en vecka eftersom din flickvän bråkat med dig och du vaknar inte upp på morgonen och är "deppig" för att det är dåligt väder. Depression kan vara att kämpa för att finna lycka i de vackraste dagarna, vetandes att du har skäl att vara lycklig, men att det inte går att finna lycka någonstans inom dig själv. Det kan även vara en smärta som ligger fast inom dig som en överväldigande våg, sveper bort varje gnutta lycka som någonsin funnits. En depression kan betyda mycket och upplevas olika.

-

Sommaren 2013 blev sommaren av ren och skär olycka. Hösten 2014 hittade lyckan tillbaka, i form av ett stort hjärta och två armar. Ingenting kunde få olyckan att finna mig igen, den hopplösheten och känslolösheten var long gone.

I juni 2016 blev lycka min vän som flyttade bort igen. Vi hade kontakt i början, men allteftersom tiden gick talade vi mindre och mindre. Trots våra bästa avsikter, förlorade vi oundvikligt kontakten.

I augusti var lycka en främling som ibland kunde smyga sig över mina känslomässiga gränser, överväldigade mig med känslor av harm. "Du hör inte hemma här" var något min hjärna med säkerhet berättade för min ömtåliga och svaga lycka. Så hon skulle rusa iväg tillbaka över gränsen där min hjärna sa till henne att hon tillhörde.

I september hade jag blivit så van vid depressionens mörker att jag började bekanta mig med henne, min nya mörka passagerare. Jag var okej. Jag sa till mig själv att "jag kunde dra mig tillbaka i min säkra fästning av ensamhet och elände". Jag började att vända sig till min nyfunna vän, depression, istället för att vända sig till de som ligger närmast mig.

November var ansträngande då jag satte på en show varje dag i ständiga försök att övertyga alla att jag var okej. Jag satte på en show för de människor som älskade mig, eftersom jag inte kunde stå ut med att se dem skadas som ett resultat av min sjukdom. Depression har blivit min älskare. Hon var min smutsiga hemlighet som jag inte kunde låta någon veta om, den jag sprang till när jag var ledsen eller arg. Den som långsamt började bli min prioritet, min besatthet. Jag ville vältra mig i elände och smärta med henne och jag kunde inte låta min familj och vänner få reda på denna hemliga relation.

Jag hatade henne, men hon var också min enda sanna följeslagare. Vad vore livet utan henne? Jag avskydde min relation med henne, men jag kunde inte verka motstå henne heller. ”Stanna i sängen istället" frestade hon mig med dagligen och jag kunde aldrig säga emot det. Jag var inte stark nog att dra mig ifrån hennes förföriska grepp.
Hon blev mitt beroende.

I december betydde depressionen att jag inte kunde komma ur sängen. Jag ringde mig för sjuk för att gå till skolan, eftersom det ständigt kändes som att jag hade influensan. Jag kunde inte sova och sedan kunde jag inte göra något annat än att sova. Jag ställde ständigt in på mina vänner, eftersom umgås med människor jag älskade mest på något sätt lät som en kväll i helvetet. Istället valde kvällarna med min älskarinna.

Fjärilseffekten - hade jag aldrig gått ut den kvällen, hade kanske delar av mig fortfarande levt.

1 december försvann jag & allt som jag var, många glas vin blev en rad minnesluckor och ångest från helvetet. Snart efter det kom natten, som gjorde den ångesten till något outhärdligt. En ångest som denna gång inte "bara" var ångest, utan en tanke som klistrades fast som ett filter framför mina ögon. Denna tanke gick inte att motstå, som hypnotiserad av det försvann jag in i konstgjord sömn skapad av självdestruktivitet.

I februari på grund av det var min hemlighet ute, min affär kom fram i ljuset för alla som älskade mig för att se det och oroa sig. Med vår hemlighet ute, gjorde min kära och jag vad dysfunktionella par ofta gör. Vi sökte professionell vägledning. Jag avvisade depression som min älskarinna, eftersom det inte behöver vara någon smutsig hemlighet. Jag behövde inte gå igenom det utan att tala med någon. Jag accepterade att ibland det är okej att inte vara okej.
Jag var även stolt över mig själv för att lämna huset, för att snabbt inse hur löjligt det lät och föll omedelbart tillbaka till att hata mig själv igen. Jag kände stolthet när jag kunde köra bil utan att ta fundera över att krascha den ut från en klippa, vilket var en konstant argumentation som jag hade med min älskarinna innan.

I Mars var jag helt enkelt endast där för dem som älskade mig. Min älskarinna var inte längre tillräckligt sällskap för mig, men jag var ändå beroende av henne. Jag kunde inte bara ge upp henne.

Depression började bli en avlägsen bekantskap. Vi höll kontakten, men hon lämnade då och då och lät mig bli återbekant med lycka. Slutligen kände jag inte längre att jag var otrogen mot min otroligt svartsjuka älskarinna med hennes rival.

Depression går inte bara magiskt bort.

Jag har accepterat att hon och jag förmodligen kommer att vara avlägsna bekanta under en lång tid - om inte föralltid. Men jag vägrar att bli beroende av henne igen - att sjunka så lågt att jag knappt kan dra mig tillbaka. Jag kommer inte att dra mig in i henne och låta henne konsumera varje del av mig.

Att leva med depression innebär att du pressar dig till att inte bli bekväm med din mörka passagerare. Ibland drar hon mig över gränserna men vi måste kämpa vår egen kamp varje dag och inte låta vår depression konsumera oss, som hon så gärna vill göra.

Jag vet inte vad jag vore utan dig, förmodligen mycket mer. För det som inte dödade mig, gjorde mig inte starkare alls.

Liknande inlägg:

http://nouw.com/idallovisa/min-narmaste-van-men-varsta-fiende-29672648

Likes

Comments

Jag skriver för att snart kommer natten då tankarna svämmar över.

Jag skriver för att det är enklare än att prata.

Jag skriver för att någonstans sitter någon som delar samma känslor men inte kan sätta ord på dem.

Jag skriver för att samhället inte tycker att det är okej.

Jag skriver för att visa min poäng.

Jag skriver för att budskapen ska nå fram.

Jag skriver för att en blank sida behöver fyllas.

Jag skriver för att imorgon kommer nya tankar som ger mig huvudvärk.

Jag skriver för att jag ständigt inspirerad av människor och världen.

Jag skriver för att det fortfarande finns något att skriva om.

Jag skriver för att det är det viktigaste vi kan göra när vi känner något så tungt att det inte går att bära. Att i en värld så instängd av normer är det så viktigt att vara öppen. För hur hemskt det än låter är vi alla likadana. Vi går igenom samma saker, tänker likadant och har samma smärtor.
Hur många gånger har du inte läst någonting på sociala medier och känt "wow vad jag relaterar"? Det är en lättnad att inte vara ensam. Det är som en win-win situation att dela med sig lycka och sorger. För någonstans där ute känner någon som du men vågar eller vill inte dela med sig av det. Att du gör dig hörd och någon annan förstår, blir som att ge & ta.

Jag skriver för att jag kan.

Likes

Comments

Bussarna är fyllda med kids, som oss, när växte vi upp.
Vi levde i vår livs triumf. Nakna, sköra och orörda.
Oskulder på livet och allt som skulle bli fult och fel.
Att vara ingenting, en genomskinlig massa som ännu inte hittat de rätta färgerna.
Det är där vi lever och testar oss på livet som om det är ett val mellan skor.
För på bussen lever barnen i luftslott, som om ett decennium kommer att spräckas utav en ynka liten knappnål.
På grund av det vi aldrig fick lära oss under alla åren i utbildning.
Det viktiga.
Men vi lärde oss att:
"Det som går upp, kommer alltid ner igen" läran om tyngdlagen.
Vi kommer aldrig vara där uppe, där våra barna drömmar färdade oss. Vi kommer aldrig dit. Vi nöjer oss på marken. För vi kan inte längre flyga.

Att växa upp.

Likes

Comments