Eftersom jag har levt i Ghana nu i en och halv månad så har jag fått tagit del så mycket ny kultur samt miljö och människor. Det är inte alls som hemma och vissa grejer uppskattar man mer än andra. Ghana är ett av dem afrikanska länderna, som klassas som ett land som är på väg uppåt och att deras status är bättre än många andra afrikanska länder. Med det menar jag att den håller på att få bättre ekonomi, dem är ett demokratisk land, dem har goda förhållanden till världen när det gäller export av råvaror på marknaden och mycket mer. Men ändå om man ser till världen så räknar Ghana som ett fattigt land, vilket jag har sett med egna ögon. Det skrämmer mig att ens tänka tanken hur det är i andra länder där utvecklings kurvan står still eller går neråt...När man tänker på Afrika, så tänker man ofta på svarta människor, fattigdom, exotiska djur, främmande natur och sjukdomar. Allt stämmer in och mycket mer. Ghana som alla andra länder lider av fattigdom och den finns överallt. Hälften av de fattiga bor i norra Ghana och eftersom jag reste upp dit så kunde jag se tydliga skillnader gentemot södra. Slummen existerar som i alla fattig länder, hydda, koja, skjul eller vad man nu ska säga att boningarna förställer, hittar man i varje stad, stor som liten. Man har sett det på tv hemma, alla dessa reportage och välgörenhetsgalor som får dig att vrida dig i soffan och känna ånger och medlidande. Att komma hit blir som en käftsmäll och se det på riktigt, att se helheten och det är mer vanligt att bo i ett skjul än i ett hus. Det är bara tragiskt. Städerna är överbefolkade och det syns tydligt på många andra sett med.

Man kan starta upp en skola eller kyrka lite vart som och ta in medlemmar om du har resurserna. Människor driver sina "företag" på gatan, det kan vara försäljning av all möjliga saker som påfyllning av kontantkort, dryck, mat, solglasögon, tyger, toapapper m.m. Detta förekommer också, som jag har berätta innan, i trafiken. Dem riskerar sina liv varje dag för att få ihop en slant för att kunna leva. När jag mer med att riskera, som menar jag att det är inte precis tryckt att röra sig på de afrikanska vägarna då människor kör som idioter. För dem som har lite pengar, har skjul som dem driver sin försäljning i och är ofta mer nischade i sitt utbud. Dessa människor har ofta ingen utbildning och blir för dem sitt enda val. Tyvärr förekommer prostitution ofta och ofta i unga åldrar som under tjugo år. Livet är väldigt orättvist här skulle jag vilja säga. Man kommer inte långt i livet utan pengar. I Ghana och troligtvis som i andra afrikansk länder är det svårt att ta sig högre upp i folkklasserna om man inte har pengar. Om du föds fattig, lär du förmodligen leva så resten av ditt liv. Det är då jag tänker hur vi i Sverige ska vara lyckligt lottad att princip alla föds med samma möjligheter(till 90%), till att bli vem man vill. Den möjligheten finns inte riktigt här och i många delar av vår värld. Man bör uppskatta livet mer.

Om man ska se till uppfostran så är vi hemma i Sverige löjligt bortskämda. Till en början är våra levnadsförhållanden mycket bättre. Vi har tak över huvudet, diskmaskin, tvättmaskin, ofta städar ens föräldrar efter en och ser till att det finns mat på bordet för en. Här funkar det inte så. Barnen växer upp extremt mycket fortare, speciellt de barn som inte går i skolan. Först och främst finns det få människor här som har tvättmaskin, diskmaskin eller spis. Ni kan dra slutsatserna rätt snabbt tror jag, man diskar och tvättar för hand samt lagar mat över öppen eld. Barnen lär sig detta i tidig ålder(8-10år) eftersom dem ofta har syskon som deras moder måste ta hand om och då måste man hjälpa till. Om man ser till hur det är på barnhemmet här, så har dem husmödrar som jag har pratat om innan, som sköter sysslorna under veckodagarna för att barnen ska fokusera på sin skolgång. De sysslor dem har endast har under vardagarna är att se till att barnhemsområdet är krattat och ser välkomnade ut, att dem har en ren uniform till skolan(dem har två, så att man lägger den smutsiga efter dagens slut i tvätthögen), se till husmödrarna har vatten till tvätten, göra läxor och att disken är gjord på kvällen. Annars städar husmödrarna barnens rum, tvättar kläder och lakan, lagar deras mat. Och nu snackar vi om att göra detta för ca 60 ungar, det tar sin lilla tid och värmen tar på ens krafter. Och dem är barn, vilket vill säga lortgrisar haha. Men det jag vill komma till att de äldre barnen får sköta sin egen tvätt på helgerna och städningen samt disken. För oss där hemma kanske det är helt orelevant, men det beror på att vi är bortskämda. Här blir man tvungen att växa upp fortare för det är vad samhället kräver skulle jag påstå. Och framförallt här på barnhemmet, en vacker dag ska varje barn här gå ut i vuxen livet. Det är inte konstigt att vi svennebananer stannar längre i boet innan vi blir vuxna nog och tar tag i livet. Jag är glad att min mamma krävde mer utav mig än vad många andra mammor till mina kompisar gjorde. För idag kan jag ta hand om mig själv eller iallafall någorlunda bra. Det är ganska sjukt att det är såna skillnader. Och självklart tycker barnen här att det är skitjobbigt att ha sysslor, men det tycker väl vilket barn som helt. Man vill ju bara leka och ha det kul! Den stora skillnaden är väl att om du inte sköter dig här, så blir du slagen och det blir du inte om du är ett svennebanan barn(inte offentligt iallafall). Jag ska inte gå in på aga-området ännu gång, men det är nog en av det största skillnaderna gentemot Sverige. Precis som hemma hos oss kostar utbildning pengar och i ett land som inte pengar finns mycket av kan man dra snabba slutsatser att alla barn inte har möjlighet att gå i skolan eller läsa vidare till andra studier när dem blir äldre. Det är också det som ger brister på de olika arbetarna här. Samt allt kunskaperna hos barnen är så olika, för skolorna har olika läroplaner och nivå på lärarna.

Om man ska se till miljö och naturen här så är den fantastisk! Växtligheten skriker Afrika och den torra rödbruna sanden är som en prick över i:t. I Ghana kan man ta del utan kusten, regnskogen och savannen. Turismen har inte förstört(ännu) de vackra stränderna eller sevädrigheterna. Men om inte turismen gör det, så lär miljöutsläppen och allt skräp som människor släppet runt omkring sig. Plast kan du hitta överallt, längs vägarna, i buskarna, på stränderna och i havet. Dem tar tyvärr inte riktigt hand om det fina dem har och att sätta ut fler soptunnor verkar inte locka utan nöjer sig med stora skräphögar överallt. Det finns dock också en liten positiv störning i miljö. Vattenpumpar och elledningarna är väl några ting som moderniserar naturen lite här och var, men det för bara positivt för mänskligheten och levnadsförhållandena.

Dem har en del att jobba på här och inte bara när det gäller miljön, utan också när det gäller den offentlig sektorn. Det vill säga resturang branschen samt transport(taxi). Jag har redan berätta om hur dåligt bemött man blir vid restaurangbesök och får vänta länge på beställa och likaså att få maten och ändå betala fullpris fast maten har dålig kvalité när man får den. Kanske har det med att turismen inte är så stor här eller att dem lever i sin "afrikanska tidszon". Med den "afrikanska tidszon" menar jag att här är det inte bråttom med någonting och att passa tider spelar inte så stor roll. För dem är det inte ohyfsat alls. Men afrikaner är speciella och framför allt när dem stöter på vita människor. Utöver att dem mestadels behandlar en som om man är ett djur på zoo och tar en massa bilder på en, så har dem svårt att ta ett nej. Respekten når inte riktigt fram, vilken ålder det än gäller. Dem vet inte riktigt hur dem ska kommunicera med oss. Men egentligen är dem lika nyfikna på oss som vi är på dem. Vita anses som rika, det betyder möjligheter. Jag vet inte hur många kärleksförklaringar jag har fått sen jag kom hit. Första mötet och dem säger att dem älskar en, vill gifta sig med en och åka med hem till Sverige, träffa familjen och jobba där. Ja, det är männen som är mer framåt på den sociala biten. Men i övrigt är människorna här väldigt glada människor och många vill bara vara vänliga. Men ja, ibland blir det kanske lite för mycket. Men det kanske inte är så konstigt att man reagerar så som jag gör, jag är ju en stel svensk, det är ju min natur eller hur? Tragiskt det också.

Visst låter lite som om jag bara drar fram det negativa sakerna nu? Lite typiskt kanske när man ska analysera en helt ny kultur. Kanske har med att jag jämför mot ett lite mer tråkigt och ofärgat Sverige och vår kultur. Allt är väldigt annorlunda här. Men här kommer lite mer fördelar som jag skulle vilja ha mer där hemma eller som jag uppskattar. Jag har redan sagt det innan, jag förundras över deras passion för sin tro. Jag hade också så gärna velat ha sån passion och på sätt levt för det. Men man kan ju inte tvinga fram det? Jag gillar hur dem använder Bibeln som vägledning och hur det skapar en sån fin gemenskap mellan människorna. Och att dem alltid är så glad under deras gudstjänster. Om gudstjänsten där hemma i kyrkan var den samma, skulle jag inte haft problem att gå dit några gånger om året bara för att ta del av glädjen och energin. Det är mer som en klubbmöte. Man ber innan maten och lika så innan man går och lägger sig. Jag tycker det är fin gest och på något sätt vackert. Det är väldigt roligt hur barnen försöker övertyga oss att Gud är allt och har har givit oss liv. Vet inte hur många diskussioner jag har haft om det. Jag vet knappt vad jag tror på, jag har fått veta för mycket under uppväxten. Vetenskapen, historien och tron kan vilseleda en rejält.

Något som kanske är lite olikt oss, så firar man inte ens födelsedag här och man vet knappt när man är född. Många barn på barnhemmet har knappt koll på hur gamla dem är. Men man har koll på vilken veckodag man är föd på. Man döps nämligen först efter den veckodag, det vill säga att varje veckodag har ett pojknamn och ett flicknamn. Sedan när ens förälder vet vad barnet ska heta så lägger man till det. Jag heter tex Ama, för jag är föd på en lördag. Man har faktiskt inte så stor koll på hur många som lever i Ghana idag, bara på ett ungefär eftersom man inte har dokumenterat när barn har föds. Man började göra det 1997. Istället för att fira födelsedagar så firar man livet, det vill säga att när någons liv tar slut ska det hyllas och firas. Därför är begravningar väldigt storslagna här, men en tre dagars fest för att fira den dödes liv. Inte alls så där sorglig och jobbig som våra begravningar, kanske bara lite jobbig dagen efter med bakfylla för de vuxna.

Jag tror faktiskt vem som helst skulle kunna leva det livet jag gör. För att vara Afrika och Ghana, så lever jag med bra levnadsförhållanden. Jag tror allt handlar om inställning. Visst var jag skiträdd för att åka och saker och ting kändes oklara. Jag förstår att jag valde att åka med en organisation första gången, det är en trygghet. Idag känner jag mig lurad på pengar och skulle lösa allt själv, men det är för jag vet hur det funkar nu. Man måste fokusera på varför man är här och vara öppen för nya intryck. Jag har lärt mig så mycket och snart sitter jag på planet hem till kallare tider med ett sånt stort bagage med erfarenheter och ett hjärta fyllt med ca sextio ungar. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte även om hemlängtan kryper fram då och då. Allt handlar om att finna sig själv och fokusera på vad man vill. Jag vill vara här för barnen, detta är deras hem och jag måste ta in och acceptera den som den är. Peace out

Likes

Comments

Ännu en vecka har gått, vart tar tiden vägen? Jag skulle väl inledningsvis säga att denna veckan har inte varit så händelserik egentligen men väldigt tankspridd och framtidstänkande.

Som jag berättade tidigare i veckan, så mådde jag inget vidare när jag vakande upp på tisdagmorgonen. Vet inte om allt resande förra veckan var bidragande till hur jag mådde, men jag var så utmattad. Fick i mig mat på lunchen jag kunde hjälpa de andra volontärerna med ett lite projekt på eftermiddagen. En av väggarna på skolgården skulle fiffas till, det är ganska färgglatt här med röda väggar och lilla detaljer men det behövs med liv. Så vi målade afrikansk djur som lejon, elefant, zebra m.m för att få det lite mer barnvänligt. Det uppskattades väldigt mycket märkte vi från barnen och även dem som arbetar på barnhemmet. Egentligen var det kanske inte jätte smart utav mig att hjälpa till att stå och måla i solen när man var utmattad. Men jag älskar att måla så jag kunde inte låta bli helt enkelt!

På onsdagen vaknade jag upp helt återställd men hade sovit dåligt. Kände mig dock inte utmattad utan bara trött. Jag gjorde mina dagliga sysslor som att tvätta barnen och få på dem skoluniformerna, diska och tvätta. På eftermiddagen målade jag klart dem sista djuren innan jag la mig i solen och tog en timma för att bättra på brännan. Det är väldigt kvavt och varmt här nu, så man svettas rejält! Lite senare på dagen gick vi in till Senya för att gå på jakt efter mango och data till mobilen. Jag hade ett intressant samtal senare på kvällen med den kvinnliga socialarbetaren på barnhemmet. Jag skulle väl säga att jag fick lära känna henne mer och hon öppnade upp sig. Hon berättade om sitt jobb, vilka studier hon hade gått och hennes värderingar i livet. Jag förstår mig på henne så mycket bättre nu och är på sätt och viss glad att hon är här. Hon är hård, bestämd men ändå omtänksam och rättvis, det behövs någon här som är sån så det inte är en ändå står lekplats om ni förstår vad jag menar. Den manliga socialarbetaren här är med tillbakadragen, tillmötesgående, snäll och omtänksam men ändå ärlig och är inte rädd för att uttrycka sig när det väl gäller. Det känns skönt att få en mer klar bild över vad dem sysslar med och vad dem har för bakgrund. Jag har valt att inte nämna deras namn, eftersom jag vet att den manliga socialarbetaren har undvikit att vara med på bilder och tar det som att han helt vill vara lite anonym. Vi diskuterad också oss svenskar, att vi är osociala och "stela" som människor, vilket på sätt och viss är sant. Självklart hade den kvinnliga socialarbetaren åsikter om oss och sa hon inte gillade oss. Jag började skratta och bad lite om ursäkt för "vårt" beteende och hoppades att hon inte tyckte allt för illa om mig. Hon sa då att hon inte tyckte jag var allt för illa, jag kom ändå och prata och sen skratta hon. Det är väl något positivt antar jag.

Efter äntligen en god natts sömn kunde jag gå till barnen pigg och glad på torsdags morgonen. Jag har nu fått tillåtelse att tvätta de två små barnen som behöver hjälp hos flickorna för "husmamman", Rebeckah. Innan har hon alltid velat göra det själv, men efter några veckor tillsammans har hon antagligen börjat lita på mig. Hon är nämligen, som jag sagt innan, väldigt noga med rutiner och struktur vilket egentligen är väldigt oafrikanskt haha. Hon är nog lite av en perfektionist, men jag gillar henne skarpt. Hon öppnar upp sig mer och mer för varje dag som går. Och hon håller koll på tiden, hon vet att det inte är långt kvar och säger redan nu att hon kommer sakna mig. Vilket värmer i hjärtat, att man också har gjort intryck hos någon annan än barnen. Efter lunchen tog vi oss hem till rektorn på skolan, där Veerle bor för att sedan ta en tro-tro mot Accra och köpcentret West hills ännu en gång. Denna gång för att äta mat och handla saker till barnen. För min del handlade jag deorant och tandkräm för 600kr, där mina kära vänner från hemifrån var med och bidrog. Väldigt uppskattande, tack finisar! Vi kom inte hem förrän sent på kvällen och jag tror jag slocknade på tre sekunder när jag hade lagt mig i sängen.

På fredagsmorgon vaknade jag av en hemsk magsmärta och magras. Jag hann precis på toa, men smärtan släppte inte. Jag valde att försöka sova bort smärtan och hoppade morgonsysslorna. Jag fick i mig lite frukost men kände redan då att det inte var som det skulle i magen och gick la mig i sängen igen. Vid 10 tiden gick jag och hjälpte till med tvätten iallafall, lite bättre i magen men jag kände mig utmattad och uttorkad. Jag var hungrig vilket var ett bra tecken, men när vi väl fick vår mat vända allt. Jag kände stoppet i magen och hur illamåendet kom. Jag vågade inte ens få i mig något, jag hatar att må illa och spy är bland det värsta som finns. Jag valde att hoppa maten och gå och lägga mig i hopp om att kunna få i mig något senare. När jag väl kom till volontärhuset igen, hann jag precis till toan för att spy. Jag vet inte om det var pizzan det var fel på från gårdagen eller om jag hade en glutenchock eller om min kropp bara stängde av. Väl efter jag hade fått ur mig de illa jag hade i mig, så kände jag hur hela kroppen började värka och det enda jag kunde göra va att ta en Ipren och sova. Anna väckte mig senare när det var dags för mat och jag mådde en aning bättre. Jag behövde verkligen mat och jag fick i mig lite grann, vågade inte äta allt för mycket. Jag gick sen till barnen för att dela ut det jag hade köpt och sen fick det bli sängen igen. Jag hade så ont i hela kroppen och energin fanns inte för att vara med när de andra volontärerna delade ut godis till barnen.

När jag vaknade igårmorse(lördag) hade jag inte ont i kroppen eller magen men var fortfarande utmattad. Planen för dagen var egentligen att Sunflower beach, men jag hoppade det och stannade kvar på barnhemmet. Kände att det inte var optimalt att vara i solen när man är utmattad och har problem med att få i sig mat. Dagen ägnades därför åt att planera nästa veckas projekt, mer målning, samt mina egna framtidsplaner när jag kommer hem. Ringde mig lillebror för att få prata av mig lite, speciellt när jag kände mig så ynklig haha. Fick också lagat klart lite kläder åt barnen som vi hade glömt av samt bockade av några poddavsnitt under tiden. Självklart var jag nere och myste med barnen tills energin tog slut. Jag fick i mig en hel del vatten under dagen och maten fick jag behålla också vilket var positivt. Kroppen gjorde fortfarande lite ont runt läggdags, men som sagt det kändes bättre.

Idag är det söndag och jag har spenderat dagen på West Hills igen. Under helgen har en annan volontär som hade introduktionen med Anna och Gentiana varit hos oss. Hon heter Ninka och är 17 år från Holland, super skön tjej och så cool tjej som gör samma sak som oss fast i så ung ålder. Hon hade aldrig varit på West Hills så vi tog med henne dit för att hitta på något under dagen, samt för att äta "vanlig" mat hehe. Jag hade turen att kunna äta som vanligt idag och min energi är nästan som vanligt. Nu är vi hemma igen och väntar på kvällsmat. Sen blir det nog bara att pussa på barnen innan läggdags. Nästa vecka börjar jag med mitt lilla projekt att fräscha upp barnhemmet. Kramis



Likes

Comments

Ursäktar ännu en gång för ett försenat inlägg men förra veckan blev inte som planerad. Jag kommer till det snart!

Jag vaknade upp väldigt trött i måndags morse, jag sov väldigt dåligt och allt började med att jag somna rätt sent. Anledningen var att grodorna som brukar leva i vattentunnorna här, hade något typ av sångkväll och det lät som varenda groda på hela området var vaken och lät. När dem är i vattentunnorna ekar det på rätt bra! Så det var inte lätt att somna...annars flöt arbetsdagen på som vanligt. Jag valde att ta en tupplur på eftermiddagen för att orka med all lek på kvällen. På kvällen ville barnen lyssna på musik och det brukar resultera till en hel del dans, vilket alltid är lika roligt eftersom dem älskar att dansa. Jag fuldansa lite och visade hur stela och trista vi svenskar brukar vara om man jämför med afrikaner haha, vilket dem tyckte var kul att se på iallafall. Efter all dans blev det någon typ av berättelsestund, jag satt med några av de äldre barnen och frågade om vad för djur som är farliga som lever här omkring? Kanske inte var så smart att fråga när man är en sån paranoid person, men det var ändå intressant. Nu tror jag princip att det är ett farlig djur bakom varje hörn. Dem berätta om alla dessa ormar som har sett, skorpioner som till och med ett av barnen har blivit "stucket" av. Något som var skönt att veta, var att det inte var ofta dessa djur syntes till. Gav mig lite tips på vad man ska tänka på om man stöter på olika gifta/farliga djur. Tror vi satt i en timme och prata om allt detta, samtidigt hade jag två barn i knät och tillslut kände jag hur hela mitt vänstra ben hade somnat. Så jag kunde knappt gå när jag reste mig upp, hade ingen kontroll alls haha. Det tyckte barn också var kul och skratta åt mig.

När jag vaknade upp på tisdag morgon, så hade jag inte fått mycket sömn alls igen under natten. Denna gång hade inte grodorna någon "fest" på kvällskvisten, jag hade bara svårt att sova och vaknade flera gånger. Jag jobbade på som vanligt under dagen. Rebeckah såg direkt på morgonen att jag hade sovit dåligt igen, eftersom mina ögonlock var svullna. Trots den dåliga sömnen var jag förvånansvärt pigg faktiskt. Jag valde också att tvätta lite kläder under tisdagen, eftersom barnen inte brukar ha så mycket tvätt så passade på. När jag vaknade upp på onsdagen så kanske ni kan gissa hur jag hade sovit under natten? Japp, dåligt igen. Men det var inte bara jag som sov dåligt under de första dagarna förra veckan, utan också de andra volontärerna. Vi tror det beroende på att temperaturen har ökat och vi svettades allt mer under dagarna och nätterna var varmare. Man såg också på barnen att dem hade påverkas av temperaturväxling, då dem fick värmeutslag eftersom dem svettades mer. Där använder man någon typ av vitt puder efter eftermiddags duschen som förebyggande mot utslagen när det blir för varmt. Arbetsuppgifterna såg ut som vanligt och vi hann till och med att sy lite kläder på eftermiddagen också. På kvällen packade jag min ryggsäck för åka på ett litet äventyr över helgen!

På torsdag morgon åt vi, jag, Anna och Gentiana, frukost som vanligt och sedan möte vi upp Veerle, holländaren som jag har nämnt för. Vi tog en taxi till Main Road och blev upphämtade där av Francisca, William och Dennis från Cutrual Experience(dem som hade introduktionen) som skulle ta oss till Accra. I Accra tog vi en buss som skulle ta oss till norra Ghana och Tamale. En bussresa som tar ca 12 timmar. Vi lämnade Accra vid kl 15.30 och var framme i Tamale på fredagen kl 04.15 ungefär. En helt ny främmande stad. Jag hade inte sovit något och min rygg och nacke smärtade rejält efter bussresan. Inte nog med det så var jag vrålhungrig och hade inte ätit sen frukost dagen innan. Vi hade två stopp på vägen men eftersom vi hade blivit rekommenderade att inte köpa mat vid vägkanten och riskera att bli sjuka så blev det ingen mat alls. Eller vi åkt lite ananas och kex/kakor, men det mättar inte precis...Anledningen till att vi åkte till Norra Ghana var för att vi skulle sedan ta en 3 timmars taxiresa från Tamale till Mole National Park.

Mole National Park är princip enda stället i Ghana där du kan ta del av djurlivet. Med det så menar jag safari, typiska djur som lever på savannen. Efter en påfrestande resa kom vi äntligen fram till Mole och hotellet som ligger inne i parken runt kl 07.30. Vi checkade in och åt frukost och duschade så vi blev lite fräschare igen. Vi var trött och slitna, jag hade ont i hela kroppen och humöret kanske inte riktigt var på topp. Men så kom en av dem som arbetade i receptionen och fråga om vi hade sett elefanterna, varpå vi fråga vilka elefanter. Han svara att det stod två stycken vid andra byggnaden runt hörnet. Och mycket riktigt, där stod två elefanter och åt från någon typ av buske bara 20 meter bort. Och då blev hela den långa resan dit så värt det, för det var så häftigt och overkligt på något vis! Vid elva tiden åkte vi på safari med ett annat sällskap och fick se en massa djur(vi tror vi hade lite tur). Vi fick se ännu mer elefanter bla några som badade, krokodiler, antiloper av tre olika sorter, "pumba" det vill säga vårtsvin(?), apor av två olika sorter bl.a. babianer och en hel del fåglar. Vi valde en två timmars safari, vilket bara var på savannen. Men kunde välja längre tid för en större peng som tog en i djungel där det fanns mer djur, men dem rekommenderade att göra det tidigt på morgonen då de djuren var mer vakna. Då kunde man få se, om man hade riktigt tur, leoparder och bufflar. Men vi nöjde oss med savannen eftersom det var inte så stor chans att se dem andra djuren. Vi hade trots allt sett elefanter från 10-20 meters håll under safarin, då vi gick till fots en stund. Ghanas djurliv kanske inte är så rikligt som i Zimbabwe eller Kenya, men det var riktigt mäktigt ändå!

Efter safarin åt vi lunch och sen hängde våra trötta kroppar vid poolen och njöt av värmen. Det är varmare och torrare i Norra Ghana vilket jag kände redan efter en dag. Jag brände mig och blev uttorkad fort. Vi bodde på Mole park hotel, vi valde att bo billigt vilket blev i en sovsal(hostel). Något som är mysigt att bo där vi bodde, var att vi befann oss runt omkring djuren. Aporna och "pumbas" gick runt på hotellområdet som om vi inte var där. Utöver det så var servicen helt okej och maten var god. Vi träffande andra människor som hade rest dit från Skandinavien och Holland, dem var äldre men det var kul att få höra om deras resa och vad dem hade sett. Vi träffa två holländska män som hängde med oss på kvällarna, som Veerle fick prata av sig med. Och nej mamma, du behöver inte vara nervös över dessa pojkarna, dem var homosexuella.

Eftersom vi knappt sov någon till under bussresan så sov vi som stockar allihopa och vaknade upp pigga på lördagmorgon. Eftersom norra delarna av Ghana skiljer sig ifrån södra Ghana, bestämde vi oss för att åka på en såkallad "village-tour" på förmiddagen. Vi åkte med en guide till en närliggande by nära reservatet och fick ta del av deras historia, levnadssätt och kultur. Tänkte berätta lite om det:

- I norra Ghana är majoriteten muslimer.
- Dem pratar inte samma språk som i södra Ghana(vilket men också hörde). I södra Ghana där vi är talar man Twi och jag tror man pratade ewe eller moledagomba där vi befann oss i norr.
- Dem bodde i lerhus som dem bygger själva och taken är gjorde av gräs.
- Dem tror på det spirituella och myter.
- Dem är väldigt mycket fattigare
- Deras största inkomst vara är shia, det vill säga "shia-butter". Utav shia trädet gör dem så mycket saker.
- Dem har en medicinman som använder sig utan naturens örter som läkemedel.

Så efter denna resan kan jag säga att det är stora skillnader mellan södra och norra Ghana. Det är väldigt lärorikt att ta del av hela landets kultur och försöka förstå sig på den. Även om dem är fattigare i norr så upplever jag folket som mer välkomnade och varma och glada. Dem klär sig mer "afrikanskt" och det är så mycket mer färger. Tror tyvärr det har med att de södra delarna har blivit mer invaderande av världen och dem har blivit mer inspirerande. Efter denna lilla touren åkte vi tillbaka till hotellet och hängde vid poolen. Vi pratade med en äldre kvinna från USA som berättade om varför hon var där. Hon stöttade kvinnohem för unga mödrar och ett barnhem. Hon förklarade att dem snart hade möjlighet att skapa vattenpumpar och ville anlita någon kunde lära dem engelska. Hon sa att det knepiga med norra Ghana är att det är princip bara männen som kan engelska och kommunikationen blir svår med kvinnorna samt barn. Tyckte det var så fint det hon gjorde och att hon ville spendera sina "sista" år i livet med att hjälpa till och stötta på detta sättet. Hon åkte det ungefär en gång på år i ungefär en månad. Det kallar jag en förebild!

Vi njöt av den sista kvällen med god mat i Mole och gick och la oss rätt tidigt. Dagen därpå åt vi frukost och tog in de sista soltimmarna innan det var dags att bege oss hem igen efter lunchen. Denna gången valde vi att betala lite mer för bussen hem, VIP buss som det heter, för att få en bekvämare hemresa. Det var bekvämare men jag kunde inte sova. Vi lämnade Tamale vid kl 18 efter att första bussen hade gått sönder, man blir inte förvånad längre och jag hade stängt av "frustrationen" helt. Vi var framme i Accra 04.30 och hoppade in i en tro-tro mot Kasoa för att sedan byta till en annan tro-tro mot Senya Beraku. Det var första gången jag åkte tro-tro, det är som en mini-buss som kan förklaras enklast som en taxi-buss men är extremt mycket billigare än vanlig taxi. Taxi är inte alls dyrt här heller men om man jämför med tro-tro så är det dyrt. Ni kanske tror denna resan kostade en förmögenhet, men kan säga att det är billigt här om man gör rätt val när det gäller boende och transport. Allt gick på ungefär 1000-1200kr.

Trötta men ändå glada var vi hemma igen i Senya vid åtta måndag morgon, vi åt frukost och sen gick vi och sov. Jag sov ganska bra för Anna fick väcka mig när det var lunch och lika så sen när det var middag. Jag sov hela dagen kan man säga. På kvällen gick vi och myste med barnen, som vi hade saknat dem. Något som var rörande var att Yaw, som är autistisk och inte kan riktigt kommunicera, sa "hey" och det verkade som han förstod vad det menade också. Det är jättestora framsteg!

Eftersom resan var så påfrestande och var så oplanerad så fick jag sån hemlängtan under helgen. Första gången som jag kände att det var riktigt jobbigt. Något som är skönt är att jag har hittat botemedlet mot hemlängtan rätt fort. Det räcker med att bara gå till barnen och sitta bland dem när dem leker eller gör läxor eller sysslor. Igår hade jag Ernestina och Maafia i mitt knä där jag satt. Mot min rygg låg Kobby och bakom honom satt Alahmen och framför mig satt Mirable. Vi bara satt där och små prata. Deras närhet fick mig på andra tankar och jag märker också hur mycket våran närhet betyder också för dem. Igår kom Candilove och Diana fram till mig och sa att jag var så snäll eftersom jag tröstade Ernestina när hon var ledsen. Barnen ser verkligen vad vi gör här och ibland kan de se förbi sin stolthet och berätta för oss deras uppskattning. Dem behöver verkligen våran värme, dem behöver känna sig älskade som vilket annat barn som helst i världen. Det är också det som får mig att känna att jag är på rätt plats, att jag kan ge dem något som dem behöver och egentligen kostar det inte en enda krona.

Idag är det tisdag och jag är sängliggande. Min kropp värker, den har sagt ifrån och vill inte göra någonting. Kanske är helt okej efter fem veckor? Har trots allt inte varit "sjuk" en enda gång sen jag kom hit, utom att jag har haft en orolig mage. Idag är det alla hjärtans dag, en dag jag brukar spendera med mina singelvänner. Haha ni vet, vi singlar håller ihop och slipper känna oss ensamma när vi kollar igenom sociala medier där folk visar vad dem och sin partner gör. Jag saknar alla mina vänner väldigt mycket när jag tänker på det. Det får väl bli så att jag får gå till barnen och pussa på dem senare, trösta sig lite. Hoppas allt är bra där hemma, all kärlek till er! Puss och kram

Likes

Comments

Jaha, då har jag spenderat en månad i Ghana och halva tiden har gått. Har det inte gått fort? För mig har dagarna bara sprungit iväg. Jag har inte riktigt någon hemlängtan utan mer att jag saknar lite saker och ett flertal människor. Min kropp har slitits ut lite, min rygg är jätte stel och göra lite ont. Tror det har med att säng är obekväm/trasig och att jag bär runt på ungar hela dagarna. Sen så jag ständigt förkyld hela tiden och min halsont kom tillbaka nu i veckan. Men det stoppar inte mig från att fortsätta, jag är inte precis sängliggande!

Eftersom Caroline åkte hem i söndags, så förflyttades jag lite automatiskt i måndags till att börja hjälpa till hos tjejerna med Linnéa istället för hos pojkarna. Gentiana och Anna, de nya volontärerna, är hos pojkarna nu istället. Jag kände mig väldigt energilös när jag vakande i måndags morse, eftersom jag hade sovit dåligt i helgen. Tog till och med vätskeersättning och sov en timme mellan frukost och lunch. Annars rullade måndagen på som vanligt, likaså gjorde tisdagen. Efter tisdagsfrukosten åkte jag in till Senya och köpte mer internet till mobilen så jag blev kontaktbar igen. Hann med alla dagliga sysslor och på eftermiddagen satt vi med en hel hög kläder som behövdes lagas på alla olika sätt. Eftersom man handtvättar så sliter det en del på kläderna, men sen så sliter barnen ut kläderna rätt rejält också. Man kan hitta lite håll överallt på kläderna, ofta är det sömmar som har lossnat. Sen som jag berätta tidigare i veckan så hade vi ett samtal med barnen om respekt, komiskt nog under stormen som jag berätta om också tidigare i veckan. Förhoppningsvis fick det att barnen börja tänka efter lite...

Men lyckligtvis gjorde det hos de som jobbar på stället. För i onsdagseftermiddag hände en incident, en pojke slog en annan med en stor sten vilket en av socialarbetarna såg. Istället för att straff genom att slå barnet, fick han som straff att städa alla klassrummen, framförallt för att han inte sa förlåt. När jag fick höra detta blev jag faktiskt glad, vårt tal gjorde faktiskt någon skillnad. Socialarbetaren som gav straffet, kom till mig och bad om hjälp om att komma på straff som dem kan använda i framtiden. Bara det är framsteg! Förhoppningsvis kommer jag se mer av det under mina resterande fyra veckor. Eftersom vi hade så mycket kläder som behövdes sy, så fick vi fortsätta med det på onsdagen också. På kvällen hjälpte jag till med lite läxhjälp och läste bok för en femton ungar innan jag sa godnatt. Jag brukar gå upp och sätta mig på en balkong innan läggdags och surfa lite. Just i onsdags blev det lite senare att jag kom i sängen, pratade i telefon med mamma i en timme och sen kollade jag igenom en hel del som jag hade missat därhemma på sociala medier. När jag väl skulle gå tillbaka till volontärshuset mötes jag av en liten skorpion i entrén och hjärtat började pumpa ganska rejält. Jag såg för första gången en vilt farligt djur här! Den var inte stor men oj vilken respekt jag fick och sprang in i huset. När jag väl kom innanför dörren stod Mercy där, hon som tar hand om oss, och kollar frågade på mig. Jag förklarade vad jag såg och hon ville att jag skulle visa. När jag väl visa vart den var, tog hon upp en flip-flop som låg vid entré och slog ihjäl skorpionen bara så där, hur bad ass är inte det? Haha, sen så sa hon att jag skulle gå och lägga mig.

Dagen därpå vaknade jag av ett förfärligt ljud som lät utanför fönstret. Det var någon av katterna som lät och Gud vet vad som hände, det var iallafall obehagligt. Klarvaken kl 05 steg jag upp och tog en dusch, en kall dusch som det alltid blir på morgonen, och gjorde mig redo för dagen. Morgonen flöt på med de dagliga sysslorna fram till lunch och efter det hoppad jag och Linnéa in i Alberts bil på väg mot Accra med olika syften. Det var dags för Linnéa att åka hem tråkigt nog. Det var lite jobbigt att lämna henne på flygplatsen, just nu känner jag mig lite ensammare när två personer jag har kommit lite nära och träffat varje dag har lämnat mig. Förhoppningsvis kommer vi träffas igen där hemma i kalla Sverige! Efter att vi hade lämnat henne åkte jag och Albert till West hill mall och handla. Kom inte hem förrän runt sju tiden på kvällen. Alla barnen hade samlat sig i matsalen för det var fotboll på tv, Ghana-Kamerun. Älskar att dem är så passionerade för allt deras land gör och allt dem är lite fotbolls galna. Jag kollade såklart också, eftersom fotboll ligger varmt om hjärtat. Under matchens gång blev barnen allt tröttare eftersom den spelades lite senare på kvällen. Stubinen på barnen blir rätt kort om kvällarna, så man ska låta bli att retas med dem då. Varför jag berättar detta är för att det vad just det som hände, jag vet inte varför det utspelade sig som det gjorde men jag blev riktigt arg. En av de mindre pojkarna blev arg på en av de mindre tjejerna, jag vet inte varför och ingen av de andra barnen visste heller även fall de frågade pojken. Det som hände var att pojken började slog tjejen och jag sa sluta och till och med andra barn i närheten försökt stoppa honom och sa sluta. Men han lyckades få till en sån fullträff i ansikte på flickan att det sa smack. På tre sekunder hade jag jag rest mig upp och hade pojken under armen och gick ut ur matsalen och det var knäpp tyst förutom flickan som började gråta av smärtan. Väl utanför ställde jag ner pojken och gav han en sån jädra utskällning och förklara att han kunde slå ut tänderna på flickan samt att man inte ska slåss. Han var knäpp tyst och kolla ner i marken. Han skämdes. Och från köket intill matsalen kommer köksmamman ut och frågade vad som hände och därefter säger hon att jag måste slå honom för att bestraffa honom. Jag bara röt till "Nej, aldrig! Jag ska inte behöva slå någon för att dem ska förstå att dem har gjort fel. Då är jag ju lika dum!?". Efter utskällningen gick jag in och tröstade flickan och lämnade pojken där ute. Han kom efter ett tag och la sig på en bänk och grät. Förhoppningsvis förstod han att han hade gjort fel eller var det så att han tyckte det var jobbigt att jag var arg på honom. Jag ska tillägga att denna pojken är en av mina favoriter, supergod, mysig och sprallig som en liten pojke i hans ålder ska va. Men pojkar gör bus och kan gå över styr och inte kontrollera sina känslor, som i detta fallet och tyvärr väljer dem att agera med våld. Jag sa inte godnatt den kvällen till honom för att markera att jag inte tyckte om det han hade gjort.

Morgonen därpå när jag gick över grusplanen kom han springandes mot mig, som han gör varje morgon, och kramar mina ben och kollade upp på mig med förlåtande ögon. Jag fråga om han förstod varför jag var arg på honom igår. Han nickade. Sen frågade jag om han hade sagt förlåt till flickan. Och då nickade han igen. Sen frågade jag om han hade lärt sig något. Och då svarade han ja. Jag vet inte om jag ska tro på det, han är bara 5 år men förhoppningsvis gör han inte om det när jag är i närheten. För då vet han följderna. Utöver detta så sov jag jätte dåligt natten till fredagen. Jag hade magras under natten och jag kände mig inte super kry när jag vakna. Jag tryckte i min några värktabletter, magtabletter och resorb och arbetade på som vanligt, eftersom jag var ensam volontär hela fredagen. De andra åkte till Cape Coast över helgen och jag bestämde mig för att stanna på barnhemmet över helgen, mest för att se vad dem hittar på då och för att spara pengar. Jag vet inte om det blir så mycket mer resande på helgerna för mig.
På eftermiddagen i fredags innan kvällsmat spelade jag fotboll med barnen. Det var så kul att få sparka lite boll, även om jag var livrädd att jag skulle skada barnen haha. Sen är det inte enkelt att spela i flip-flops...kan säga att jag var rejält smutsig och svettig efteråt. Barnen blev lite fundersamma över hur röd jag blev i ansiktet, eftersom jag blev andfådd av allt springande. "Ida, your face is red, what happend?" och efter jag hade berättat varför, eftersom jag alltid blir extremt rädd när jag tränar, blir arg, gråter, rodnar m.m, så började dem skratta. När det var dags för kvällsmat så bestämde jag mig för att äta den på balkongen i solnedgång. Förstår inte varför, men solen är så mycket vackrare här än hemma. Och med balkongen, som jag nämner så tillhör den en annan byggnad som ligger jämte volontärshuset. Har bra internet-koppling där, så det har blivit en plats man hänger samt att man kan kolla ut och se över hela barnhemmet. Efter att solen hade gått ner så gick strömmen. Barnen slutade inte leka för det, utan sprang runt i mörkret och sjöng. Jag satte på mig min pannlampa och gick ner till dem och lekte. Sen hamna jag i köket med de äldre tjejerna när dem diska och snackade om allt möjligt. Sen när klockan närmade sig åtta bestämde jag mig för att gå och sova.

Jag vaknade som vanligt runt kl 5 på morgonen på lördagen, men eftersom jag inte behöver jobba på helgerna så somna jag om. Gick upp och käka frukost halv åtta, sen hängde jag för mig själv och läste en bok som jag har fastnat i. "En dag" heter den, har sett filmen som kom ut för några år sen som jag älskade och tycker nästan boken är bättre hittills. Men så brukar det ju vara! Efter någon timmes läsande gick jag ner till barn och hängde med dem. På helgerna hjälper dem till med alla sysslorna, så som matlagning, tvätta och städa. Nu har dem inte fast tider att rätta sig efter och som afrikan så stressar man aldrig i onödan. Det var så kul att se hur barnen samarbeta med att hjälpas åt, teamwork for sure. Blev fascinerad vid matlagning att dem verkligen använder allt som går att laga mat på, dem letar efter rötter i det vilda och krossar soltorkade palmbär för att få ut kärnorna som dem sedan gör en kräm av. Palmbären gör dem också palmolja på som dem använder i matlagning. Självklart är en av köksmammorna och övervakar, idag var det lilla Imas mamma som var i köket själv för Ruth var hos läkaren. Så jag fick passa honom, genom att dem satte fast han på min rygg på afrikansk vis. Så han satt där medan jag gick runt och små hjälpte till(barn vill helst göra allt själv, men ibland låter dem en att hjälpa till). Så nu har jag fått känna på hur en afrikansk mamma sliter samtidigt som hon har sitt barn på ryggen. Det är ändå lite mysigt men om man ser till helheten, att ha det så varje dag, stackars lilla ryggen. Efter lunch läste jag lite mer och sen vila jag en stund innan jag gick och lekte med barnen igen. Fick hjälpa till att få små pojkarna att bli tvättade innan kvällsmat, annars tar det hundra år för dem. Och hör och häpnad, dem har börjat lyssna eller några få ialllafall! Bl.a. Pojken som fick utskällning av mig i onsdags lyssnade väldigt snabbt. Visst fick jag hota de andra med att jag kommer bli arg om dem inte lyssnar, möjligtvis så tänkte dem på hur arg jag just var i onsdags och därför valde dem kanske att lyssna för att slippa. Jag brukar försöka säga att desto fortare ni kommer in i duschen och gör er rena, desto snabbare tar det till att ni kan börja leka, men det verkar dem inte riktigt fatta. Efter att jag hade slängt i mig min kvällsmat tog jag med mig papper och pennor till barnen, så vi hade måla stund i ett av klassrummen. Man märkte verkligen att dem gillade att måla, så nu har jag ca 50 teckningar med mig hem. Ska nog göra en bok av det när jag kommer hem, som jag kan kolla i när jag saknar dem där hemma. Efter målarstunden ringde jag mina bästa vänner där hemma, som hade tjejmiddag, och prata lite. Oj vad jag saknar dem! Speciellt att få höra deras röster var så skönt. Fick hålla tillbaka några tårar, men det gick inte när jag tänkte efter hur mycket jag börjar sakna folk där hemma. Så i duschen innan läggdags brast det för mig, men jag är ju bara människa. Har inte haft så mycket hemlängtan förrän nu i fredags, kanske beror det lite på att jag är helt ensam i volontärhuset? Vad vet jag. Eller för att jag vet att halv tiden har gått? Men iallafall, jag kommer träffa alla som småningom så nu ska jag fokusera istället på barnen och varför jag är här.

Och idag är det söndag. Vilket betyder att jag ska gå till kyrkan, vilket inte händer varje dag. Men som jag har berättat här, så är gudstjänster fyllda av sång och glädje! Vet inte om jag redan har berättat det, börjar bli lite rörigt att hålla koll på allt jag skriver, men man skulle kunna jämföra att gudstjänster och tro är lik den som den har i södra USA. Religionen är något väldigt viktigt och den lever efter den dagligen. För dem, är Gud det viktigaste och det är han som vägleder dem genom livet. Nu ropar Ruth, dags att gå! Hejdå, hörs nästa vecka



Likes

Comments


- Min säng(ligger i en obekväm enkelsäng som är nog en av anledningarna till mina ryggsmärtor för tillfället)
- En dusch (som får mig att känna mig riktigt ren)
- Grovt bröd
- Lax
- Kött(drömmer om grillat kött, äter typ kött bara en gång i veckan och då är det ett kycklingben)
- Riktig isbergssallad som inte är kokt
- Korvstroganoff
- Yoghurtkvarg
- Popcorn
- Potatismos
- Tacos
- Fräscht hår(Hade uppskattat riktiga hårprodukter till mitt som är en just nu risbuske, torrt utav solen och väldigt solblekt)
- Mina myskläder(tjocka mysiga)
- Fungerande bilar(alla bilar går typ sönder när man kör dem)
- Svenska kultur, lagar och reglar(allt är så oklart här, saknar lite ordning och reda)
- Familjen
- Vännerna
- Träning(konstigt nog, varför blir jag alltid det när jag inte har möjlighet till det?)
- Tv-serier
- Riktigt wi-fi(skräll?)
- Ica Kvantum(närmsta riktiga affär ligger en och halv timme bort beroende på trafiken och där kostar grejerna ganska mycket mer än hemma)
- Marabou

Kanske låter som en snorunge nu med tanke på vart jag befinner mig. Men detta är faktiskt saker jag saknar men jag överlever!

Likes

Comments


Jag vill först be om ursäkt för min sena uppdatering och att jag inte har varit kontaktbar sen i lördags. Mitt internet tog slut och Albert som skulle hjälpa mig i måndags glömde av det, vilket inte förvånar mig. Afrikaner har hundra bollar i luften och tar på sig saker som dem egentligen inte hinner med. Men iallafall, egentligen skulle jag få upp detta inlägget tisdagkväll, alltså igår, men det kom lite saker i vägen som att prata med barnen angående det andra inlägget jag skrev igår samt ett enormt oväder innan läggdags. Min vanliga surf-tid blev snabbt inställd kan jag säga, för under bönestunden som barnen har innan läggdags, så drog en stark stor vind igenom barnhemmet och sand började flyga och sen gick strömmen. Och snart efter det började regnet ösa ner och blixtrar och dunder kom från alla håll. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag bevittna min första ghanska storm. Så nu ligger jag här, utan ström och med ett blinkande ljus från blixtrarna i fönstret och och skriver det här.

Vecka 3 har varit lite mer annorlunda om man jämför med föregående veckor. Sysslorna har varit som vanligt, men man har börjat bli mer medveten om det som sker runt omkring i omgivningen. Det kan vara allt ifrån ljud, dofter, känsel och vad man ser. Som jag berätta i föregående inlägg om aga, så är det en av sakerna som man har blivit mer medveten om. Inte nog med att det har förekommit en del denna veckan, utan också för att vi har lagt märke till det med med hjälp av syn och hörsel. Det var varit väldigt jobbigt och knutit sig i magen. Det enda som har hjälpt är att fokusera på sin arbetsuppgift och komma in på andra tanker, vilket känns fel. När man egentligen bara vill eller ska agera och få ett stopp på det. Men vi måste respektera deras kultur och deras sätt att uppfostra sina barn. Och förhoppningsvis respekterar dem oss och våran kultur, vilket jag vet att de vuxna gör i viss mån.

I måndags(förra veckan) efter alla sysslor var gjorda bestämde sig jag, Caroline och Linnéa för att gå till Senya och köpa nya tvättlinnor samt ta ett dopp i havet för det var ganska varmt den dagen. Vi fick även under lunchen få testa en typisk ghansk maträtt, fofo(?), som en deg som princip inte smakar något tillsammans med en soppa som man häller över. I vårt fall fick vi en supergod kycklingsoppa. Meningen med rätten är att man äter med händerna, man tar en bit fofo och doppar den i soppan och sen sväljer man utan att tugga. Helt skumt, jag vet men det smaka inte illa utan var bara så konstigt. Antagligen är det väldigt mätande skulle jag tro, med tanke på storleken på "degen". Vi var tre personer som dela på en tallrik, vi åt inte ens upp allt.

Förra tisdagen hände inte mycket mer än dagliga sysslor och läxhjälp för några av de äldre barnen. Ibland undrar jag hur dem tänker med undervisningen här. Ibland är den så bra och ibland förstår jag mig inte på den alls. Deras lektioner kan handla om så orelevanta saker, när dem kan fokusera på saker som dem kan ha användning för i framtiden. Onsdagen förra veckan startades med som vanligt att bada de busiga små pojkarna. Efter det bjöds på fin frukost med chokladkräm(typ nutella) på mackan och varm choklad av de tre tjejerna från Australien, eftersom dem skulle resa hem på eftermiddagen. Efter det flöt dagen på som vanligt, bl.a. var det gudstjänst i matsalen med alla elever på skolan. Älskar deras gudstjänster här, dem sjunger och dansar och är glada. Sen efter lunch kom två nya volontär till oss från Sverige, Gentiana och Anna. Dem kommer vara här under resten av min tid på barnhemmet.

Så även om torsdagen förra veckan hade alla vanliga sysslorna, så tog det lite mer tid eftersom vi fick lära de nya volontärerna hur allt fungerade. Det är lite dåligt faktiskt, för man får inte så mycket hjälp i början hur man ska bete sig och vad man kan hjälpa till med. Så vi försökte få med dem in i rutinerna och berätta om vem som är vem och vem som gör vad. Det tar typ en arbetsvecka för att komma igång och känna sig mer säker på vad man gör skulle jag säga. Utöver dagens sysslor hann jag med att öva att gå med lilla Ima, en av köksmammornas son. Kan nog vara en av de gladaste bebisarna jag har kommit i kontakt med. Han är supermysig och det är så kul att se hans utveckling. Jag tänker tillbaks på när Nova var liten och i samma stadie, den fasen som Ima är i nu är så roliga att bevittna.

Sen så har vi förra fredagen, en väldigt jobbig dag där aga utspelades i varenda hörn på barnhemmet kändes det som. Jag orkar inte gå in på detaljer, men jag antar att ni förstår att jag är upprörd och chockad och framförallt ledsen. Eftersom morgonen var rätt så jobbig, så bestämde vi oss att åka till West hills mall på eftermiddagen för att äta, handla godsaker och kolla på bio för att komma på andra tankar. Det ligger i utkanten av Accra. Vi såg filmen Arrival, käkade popcorn i en svinkall biosalong helt ensamma. Vi hade en jättemysig eftermiddag och kväll.

I lördags gick vi upp tidigt för att gå och kolla på fotboll, vilket var en rolig upplevelse. Helt plötsligt kunde en taxi köra över grusplanen eller att människor eller getter gick över grusplanen. Afrika säger jag bara...Som ni redan vet om, ni som har läst föregående inlägg, så bet en av barnen Linnéa i låret när vi kom hem från matchen, vilket resulterade till att vi ville agera för att få skapa någon sorts respekt gentemot oss volontärer. Efter lunch i åkte vi till Sunflowerbeach, för att rymma lite från verkligheten. Vi spenderad princip 24 timmar på stranden, det vill säga att vi sov under bar himmel den natten. Det var så mysigt men ändå så läskigt. Jag sov jättedåligt men det var en upplevelse. Det var längesen jag kände mig så lugn som jag var där ändå. Vi meditera faktiskt, vilket jag aldrig har förstått mig på det. Men att sitta och blunda och känna vinden i håret och höra vågorna samt känna hettan mot kroppen, så fann jag ett lugn och kunde njuta av att vara där jag befann mig. Ska nog försöka börja med yoga och meditation, för det fick mig att andas och ta det lugnt. Det kanske bara är en inbillning men jag kände mig bättre efteråt, så det är kanske värt ett försök?

När vi vaknade upp på morgonen till vågorna och soluppgången, så väntade ännu en dag på stranden. Det kanske låter att jag är på någon lyxsemester på helgerna, men jag kan meddela att man inte behöver göra mycket för att unna sig här. Det finns ett paradise bakom varje hörn princip, utan att man ens vet om det. Och det kostar princip 30-100kr att ta sig dit. Det som är skönt är att turismen har ännu inte skadat de ghanska stränderna, utan istället allt skräp som dem slänger runt omkring sig. Vardagarna är rätt krävande, så det är väldigt skönt att åka iväg på helgerna och sysselsätta sig med något. Nästa helg har jag bestämt mig för att spendera på barnhemmet, ta del utav vad dem har för sig på helgerna.

När vi kom hem från sunflower beach hade Caroline, norsken som jag kom med, åkte till flygplatsen för att åka hem för sina studier. Lite tråkigt, saknar min roomie redan faktiskt. Som jag sagt förut, det är mäktigt hur fort man kan komma nära människor man har känt i typ tre minuter...
Kvällens aktivitet var tv-serie som visades med dålig twi-dubning i matsalen. Barnen kollade på tvn slaviskt haha. Samtidigt som vi kolla agerade några av flickorna frisör på mig, vilket dem älskar. Medan dem höll på kom flera olika barn, som jag inte har kommit så nära förut fram till mig och myste. Det är en av de sakerna som är kluriga här, att räcka till, till alla barnen. Så det var lite extra mysigt eftersom jag inte har kommit nära inpå dessa barn innan. När klockan började närma sig åtta på kvällen, orkade knappt mina ögonlock att hålla sig uppe längre och jag gick till sängs.

Kan meddela att denna veckan känns redan bättre och förhoppningsvis fortsätter den, men det får ni vet på söndag kanske. Ta hand om er!

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja men förra veckan har varit ganska jobbig. Min helg har däremot varit superbra, men det beror nog förmodligen på att vi har unnat oss för att klara av resten av veckan.

Denna veckan fick jag, samt resten av volontärerna, ta del av det som gör så jävla ont att se. Aga. Denna veckan skedde det inte bara en gång, utan flera gånger av olika anledningar. Det har varit anledningar som att komma försent till skolan eller inte gjort sin läxa eller inte gjort någon av sina dagliga sysslor. Så detta har varit en samtalsämne under princip varje kväll denna veckan. Vad är grunden till att land som Ghana använder aga i uppfostran? Eller egentligen varför använder alla afrikanska länder aga i sin uppfostran? Varför bestraffa med våld när det finns så många andra lösningar?
Man blir lite förvånad eftersom Ghana, som många andra afrikanska länder, har varit en europeisk koloni där slavhandel förekom och en hel del våld genomfördes varesig det gäller för bestraffning eller att skaffa sig respekt. Är det så att gamla vanor som ännu finns kvar när det gäller att få disciplin och respekt genom att ta till våld? Svar ja. Det verkar inte spela någon roll att människan som slår dig nu, istället har samma hudfärg och kan vara din mamma eller lärare. Rädsla är grunden till att få respekt i detta land och det är tragiskt. Vi kan se det i barnens ögon, när dem hotar varann att hämta en vuxen när man har gjort något fel och följden blir då aga. Något som är jobbigt också är att vi som volontärer inte får någon respekt pga vi inte slår barnen. Det är självklart att barn ska vara barn, hitta på bus eller att dem har svårt att lyssna eller inte gör saker som dem blir tillsagda att göra. Under min tid här har jag försökt markera och använda mig utav den uppfostran som förekommer hemma i kyliga Sverige. Men det funkar inte här, man måste hota för att barnen att göra saker, i många fall att hämta husmamman som inte backar en sekund att ta till våld för att sätta fart på barnen. Barnen har ingen respekt för oss för dem vet att vi inte skulle slå dem. Dem har svårt att förstå ett nej, att man inte alltid vill ha åtta ungar hängandes på ryggen och när man markerar så skrattar dem bara. Det enda som funkar är princip silent-treatment, men det ska inte behöva vara så. Det känns ganska hopplöst hela situationen. Jag har försökt höja rösten när jag vill markera men jag brukar nästan aldrig få en reaktion och att barnet slutar upp med det som sker.

Linnéa, en av volontärerna här, har fått förfrågan av lärarna hur vi hemma i Sverige får disciplin på våra barn? Ja, vad gör vi för att disciplinera våra barn? Hur ser vår uppfostran ut? Visst använder vi hot och använder oss av bestraffningar, men vi går inte såpass långt att ta till våld eftersom det är ett brott. Självklart förekommer våld bakom stängda dörrar, vet själv av egna erfarenheter tyvärr, men hur många bestraffas egentligen när man ser på helheten? Det ät ganska vidrigt när man tänker på att aga sker än vad man tror hemma också. Men nu är ju skillnaden att i Ghana är det tillåtet. Men man får inte mörda, så vad händer när agan går över styr? Vad är gränsen mellan misshandel och aga? Finns det ens en gräns? Eftersom dessa barn nu är uppfostrade med våld, tar det själva till våld i situationer när dem vill ha respekt, som i konflikter men också i lek väldigt ofta. Dem använder allt ifrån stenar, pinnar, knytnävsslag och andra tillhyggen. De fattar inte riktigt att dem kan göra illa varann på riktigt. Vi har försökt förklara att ett knytnävsslag mot huvudet på ett litet barn kan ge fruktansvärda följder. Men dem verkar inte riktigt förstå, de äldre flickorna har däremot slutat slåss runt omkring oss, men pojkarna verkar vara hörselskadade. Alla barnen på barnhemmet är en familj och likaså vänner, men dem förstår inte att dem kan förlora varann när leken går över styr.

I lördags samtalade jag och Linnéa med en av socialarbetarna här, som är ghanian, som chockerat nog inte gillar att sitt folk tar till våld i sin uppfostran men erkänner att det är enda sätta att få ett barns respekt tyvärr. Vi diskuterade med honom om vad vi hade känt det senaste dagarna och vad vi hade sett. Han bad om ursäkt princip om allt utan att han nog visste om det själv. Han berättade, att när han började jobba här på Mums Care för något år sen var det mycket värre när det gäller våldet och att det är bättre idag. Att vi stod och prata om just allt detta var från början inte en slump. Allt börja med att vi skulle säga hejdå till barnen, för att vi skulle åka iväg över natten. En av pojkarna som är i 12 års åldern gick över gränsen när han "skojade" med Linnéa, vilket resulterade till att han bet henne i låret(idag är det ett blåmärke där han bet) och Linnéa höjde rösten och markera att det inte är okej men han fortsatte med sitt skojande och lyckades få tag i en av hennes flip-flops och sprang iväg och gömde den. Jag såg inte händelsen men Linnéa kom till mig och berätta vad som hände. Jag fråga om vi skulle hämta en vuxen, eftersom att vi på senare tid har märkt att vissa barn hat blivit mer fysiska mot oss vilket inte är okej. Hon svarade, ja det vill jag faktiskt att du ska göra för detta är inte okej. Jag gick och hämta Ruth som kom och hon blev arg så klart men ingen såg vart pojken som bet Linnéa var. Sen kom en av de mindre pojkarna med Linnéas flip-flop och precis när han skulle ge den till henne kom pojken som hade bitit henne och slog pojken som var snäll och skulle ge tillbaka Linnéas flip-flop. Det var droppen för Linnéa och röt till rejält så att alla barnen som var i närheten stannade upp och blev tysta. Hon sa princip "Varför gjorde du så? Han har väl inte gjort dig något? Nu får det räcka. Ni har ingen respekt för fem öre och den enda respekten ni vet är rädsla. Ni har ingen respekt för oss för att vi inte slår er!" Och jag la till allt där efter, "tror ni det är kul att umgås med människor som inte ger tillbaka den respekt som man ger? Ni har ingen aning om vad det kostar för oss att komma hit och vara med er och sen bli bemöta på det här sättet? Hur tror ni att det känns?". Sen gick vi därifrån och hamna då hos socialarbetaren och berättade om allt.

Så det som är själva problemet här är respekten, den är baserad på rädsla och om jag ska vara ärlig så tror jag inte den kommer förändras förrän något juridisk kan förhindra agan. Vi har bett om att få prata med barn om allt detta, mest för att försöka få barnen att respektera oss volontärer. Det skulle underlätta kommunikationen samt få oss att enklare att utföra vårt arbete. Det är en av de sakerna som vi kan jobba på här, samt att barnen inte använder det hårda våldet mot varann. För eller senare kommer olyckan vara framme, tyvärr. Så ikväll innan läggdags kommer vi få öppna upp oss och förhoppningsvis få lite empati...

Likes

Comments

Då har jag varit i Ghana i två veckor, kroppen har vant sig mer efter klimatet och man har fått in rutinerna. Jag vaknar numera automatiskt kl 05.00 på morgonen och är alltid såpass trött att jag behöver gå och lägga mig mellan kl 20-21 på kvällen. Vardagarna ser princip ut som dem brukar, se till att barnen borstar tänderna, duschar och klär på sig sina skoluniformer. Sedan är det frukostservering, sen går vi volontärer på frukost innan vi går tillbaka och hjälper till med disken. Efter disken väntar tvätten och sen om man har tur kan man hinna att vara med i skolan innan lunch. Sedan brukar vi slappa på eftermiddagen tills barnen har slutat skolan och har vilat i en timme, för då är det dags för duscha barnen igen innan kvällsmat. Sen blir det kvällsmat för oss och sen är det princip läggdags.

I söndags vaknade vi ju upp i Cape coast. Vi gick upp och käkade frukost sen tog vi en liten shoppingtur. Fick med mig en liten mindre väska med multimönster, väldigt typiskt afrikansk. Jag hade nämligen bara med mig min backpack och ryggsäck hit, så behövde något mindre. Efter shoppingrundan blev det lite solning, även om det va molnigt! man svettas man ändå, eftersom det är ca 30 grader varje dag...och självklart badade vi i havet. Vågorna är inte precis som hemma kan jag säga och innan man fick kläm på hur man skulle bete sig, så svalde man ett x liter saltvatten. Eftersom bussen som vi åkte med till Cape coast gick sönder ett x antal gånger innan vi kom fram, så hyrde vi en annan buss för att kunna ta oss hem snabbt på eftermiddagen. När vi kom hem på eftermiddagen var det nästan kväll, så vi gick till barnen för att säga god natt och mysa lite. Det slutade med att jag hade en sovande Mafia i famnen och då kan jag meddela att hon är inte bland dem minsta barnen men hon var tydligen väldigt trött. Innan barnen får gå och lägga sig här, samt innan dem äter sin mat, så måste dem be. Det kan ta allt från 5-20min beroende på vem som leder "bönestunden". Så i söndags var jag med och såg på när dem bad. Men får då en klarar uppfattning om hur mycket Gud betyder för dem, samt vilka som är mer religösa. De äldre flickorna är dem som är mest religösa och frågar ofta oss volontärer om vår tro och princip predikar för oss.


Som jag sa innan så är vardagarna ganska lika varann, i måndags rullade det på som vanligt. Dock hade jag magont, maten här inte det bästa för mage eller någon volontärs mage kan jag säga. Antingen kommer det ut något uppåt eller neråt, om ni förstår vad jag menar...Men jag arbetade på som vanligt och tvättade med husmamman för flickorna, Rebeckah, för första gången och man märker tydligt att hon inte har samma mönster som den andra husmamman, Rita. Men nu har jag iallafall fått lära mig mer tekniken hur man tvättar och fick till och med hjälpa till med grov tvätten. Sedan på eftermiddagen satt vi alla volontärer och lagade kläder och snacka lite skit, det är så komiskt att man redan har kommit så nära varann på sån kort tid. Sen när vi var klara började jag med mitt lilla egna hittepå, jag har bestämt mig för att lära mig alla barnens namn. Jag har börjat ta kort på dem och sen använt mig av en app för att lägga till deras namn på bilden. Det har verkligen hjälpt och har lärt mig så många namn redan, men har fortfarande inte tagit bild på alla. Eftersom vi hade varit borta under helgen, så bestämde jag mig för att spendera extra mycket tid med barnen. Jag hjälpte till med någras läxor samtidigt som dem lekte med mitt hår. Haha dem hanterar hår på ett helt annat sätt här, det är mycket möjligt att jag är tunnhårig när jag kommer hem.

I tisdags hängde jag med Jenni och Anna in till Senya för att göra lite ärenden och lära mig att hitta lite mer. Det tar ungefär 10-15 min att gå dit och det var rejält varmt just i tisdags. Denna lilla promenad och besöket i "stan" resulterade till två stora vattenblåsor under fötterna, inte det smartaste att vandra i flip-flops kanske...Eftersom det var varmt och solen var framme, så passade vi på att sola på eftermiddagen när alla sysslor var klara. En och en halv timme räckte för mig att bli så där härligt röd och go(kan meddela att det har lagt sig nu och jag börjar faktiskt bli lite brun!!). På kvällen kollade vi på fotboll, om jag har förstått det rätt som på går afrikanska mästerskapen eller något liknande. Ghana möte iallafall Uganda, så alla fotbolls intresserade satt bänkade framför tvn som hade tagits fram i matsalen. Ghana vann som tur var och speciellt pojkarna blev på jättebra humör och började leka runt.

I onsdags vaknade jag upp med magont, det gjorde verkligen jätteont så jag bestämde mig för att ligga kvar på morgonen och gick inte upp förrän vid frukost(kl 8). Fick ta magtabletter och tabletter för smärtan, vilket gjorde så att jag kunde jobba på en del. På eftermiddagen tog vi med alla barnen till stranden och Anna bjöd alla på glass. Men så verkligen hur kul alla hade och vi lekte med dem på stranden och i vattnet. När vi väl kom hem var det inte lika roligt, trötta och stökiga pojkar var inte det roligaste att hjälpa på kvällskvisten.

I torsdags gjorde jag dem vanliga sysslorna men bestämde mig för att spendera lite mer tid i skolan. En av lärarinnorna har en 6 månaders bebis som jag hjälpte till att ta hand om, så hon kunde lägga fokus på att lära ut. Det slutade med en sovande bebis i min famn tillslut och jag hade helt glömt av hur mysigt det kan vara. På fredagen gjorde jag likadant. På fredagar slutar barnen tidigare som jag redan har berättat och eftersom det var Jennies och Annas sista kväll så hade vi en hejdå-fest tillsammans med alla barnen på Afriba, ett hotell som ligger nära barnhemmet. Och nu med jag inte "hotell", hotell utan mer som en hostel. Standarden är inte så hög här i Ghana. Men iallafall, vi åt allihopa tillsammans och sen dansade vi i två timmar princip innan det blev läggdags för barnen. Det var så kul att se barnen dansa, dem är galet duktiga och är helt inne i dansen. Vi dansade med dem och kan säga att afrikansk dans är ansträngande.

I lördags bestämde vi oss för att åka till Kokrobite och sova där i en natt på ett ställe som ligger vi havet som heter Big Millys. Kokrobite ligger ungefär 40-60 min bort från Senya, beroende på hur trafiken och vägarna ser ut. Just på lördagar är det reagge-kväll på Big Millys, så vi åt god mat först, drack några cider och öl och mingla runt. Vi var egentligen inte taggade på att dansa, men det slutade med att jag och Linnéa dansade någon typ av svensk-reagge dans. Har ingen aning hur vi såg ut men vi hade så kul och va inte i säng förrän kl 02.30 typ.

Igår innan vi åkte hem hängde vi lite mer på stranden innan Albert kom och käkade med oss på ställe vi åt dagen innan på. Även om priserna är lite högre så var det värt det, maten är supergod där. Vi åkte hem vid sex tiden på kvällen när det hade börjat mörkna. När vi kom till Senya välkomnades vi av åska och blixtrar, eftersom det är dåligt med belysning i mörkret så kunde man verkligen se ovädret. Vi sprang princip direkt till barnen när vi kom hem, alla satt i matsalen och kollade på film, "ensam hemma 3" och vi fastna allihop med framför filmen. Sen eftersom man verkligen ser blixtrarna så tydligt pga mörkret, bestämde vi oss för att sitta och äta och kolla på busväder samtidigt. Haha vi satt i två timmar och försökte få det på bild eller video. Det va verkligen upplevelse och tjänstefolket tyckte vi var roliga som satt där ute i mörkret. Detta busväder är anledning till varför jag lägger upp vecka två blogginlägget idag istället för igår, söndag, som jag hade sagt att jag skulle göra.

Alla dagens sysslor är gjorde och nu ska vi in till stan och fixa lite saker som behövs, nya flip-flops, Aloe Vera i mängder mot alla mina myggbett som jag fick i lördags och lite andra saker.
Hörs nästa vecka!
PS förlåt att det inte kommer upp så många bilder, men mitt internet är för dåligt för det...

Likes

Comments

Hej allesammans!
Nu har jag varit i Ghana i ungefär en vecka och har ställt om mig till Ghana-tid och har lärt mig så sjukt mycket grejer på denna veckan. Och tyckte det var dags att dela med mig utav detta.

Min flygresa gick jättebra, med mellanlandning och allt. Jag landade i Accra runt kl 20, deras tid och stod i passkontrollen i ungefär en timma eftersom dem skulle kolla visum. Sedan plockad jag upp min backpack och blev upphämtad tillsammans med tre andra volontär av Francisca, William och Dennis som jobbar på Cultrual Experince(hjälper till att förberedda volontärer och placering) och åkte mot Kasoa och Tinas hus(Tina är den som driver Cultrual Experince) som ligger ungefär två timmar väster om Accra. Även om det var mörkt ute så mötes jag utav en sån kulturkrock. För det första, slummen finns över allt här och det är så smutsigt överallt. Folk försörjer sig på sin marknad, vilket kan innebära små stånd längs vägkanten eller att man bär någon slags vara på huvudet och går runt bland KÖRANDE FORDON. Utöver det så kan vi väl säga att värmen kom som en käftsmäll, så man svettas en del varesig det är morgon eller kväll. Regnskogsklimat som det heter och det är väl något som har stört min sömn, men jag har vaknat pigg varje morgon sen jag kom.

Hos Tina blev vi som sagt informerade om kultur, språk och andra saker man bör tänka på. Språket i det området jag befinner mig i, heter Twi och tänkte att jag ska försöka lära mig en del. Vi var uppe från kl 7.00 på måndagmorgon och tog del av allt detta, sen på eftermiddagen tog dem oss till Accra för att skaffa ghanska simkort med surf och sen åkte vi till stranden för att äta lunch, lära oss afrikansk dans och spela på trummor.
Sedan kom vi tillbaks på kvällen och myste med valpar som var åtta veckor gamla, så gulliga. På tisdagen gick vi också upp tidigt och hade språklektion innan vi åkte in till Accra för att ta del av deras makola market, det vill säga en väldigt väldigt stor marknad och det var så mycket folk. Efter det åkte vi hem och började packa och fixa till saker och ställde de sista frågorna om allt man nu ska tänka på.

Så i onsdags åkte jag till Senya Beraku och Mums Care. Sov ganska dåligt natten innan men det var för fjärilarna i magen och värmen. Jag kom inte själv till Mums Care i onsdags, utan en norska som heter Caroline kom tillsammans med mig som jag lärde känna hos Tina. Så just nu förtillfället är hon men rumskompis, men ska bara stanna i tre veckor. När vi kom fram så var redan Jenni(från Love Life som jag har pratat om) där tillsammans med en till projektledare från Turkiet och två svenska volontär, Linnea och Anna. Så dem tillsammans med alla annan personal har hjälpt oss att komma på plats. Vi fick träffa barnen för första gången när dom slutade skolan, det va en sån underbar känsla och alla är så fina på olika sätt. Vår riktiga arbetsdag började i torsdags och jag tänkte berätta hur en arbetsdag ser ut ungefär, för dem är ganska lika från måndag till fredag har Anna och Linnea berättat.

Man går typ upp på morgonen vid halv 6, duschar och klär på sig. Sen börjar dagen med att hjälpa till att tvätta barnen, klä på dem och borsta tänderna. Då kan klockan ungefär var runt 6. Jag och Caroline har fått ansvaret för att hjälpa till med pojkarna, medan Anna och Linnea hjälper till med flickorna. Barnen brukar sköta sig bra själva, men vissa är för små och andra har svårigheter. Det finns 4 av ca 35 pojkar som behöver hjälp eftersom dem är "sjuka", dem har svårigheter samt att två ses som utvecklingsstörda samt autistiska. Dem barnen är ungefär mellan 4-7 år, även om dem har svårigheter så går det att kommunicera med dem på deras sätt, vilket jag tycker är så fint. Efter att man är klar med de uppgifterna, så hjälper vi till med frukosten och serva den till alla ca 65 barnen i en liten matsal...känns overkligt att alla får plats där inne faktiskt. Sen efter det så går vi och äter frukost och då är kl mellan halv 8-8, så det tar lite tid. När vi har ätit klart så hjälper vi till med disken efter barnens frukost, blir en hel del så att säga. Barnen går till skolan efter frukosten, som ligger i en byggnad på barnhemmets område. Sen börjar det slitsammaste på hela dagen, att tvätta alla dessa barns kläder. Pojkarna har en egen "husmor", Rita, som tar hand om dem, lika så har flickorna(Rebecka) så man hjälper princip dem. Sen så städar vi barnens rum om inte husmamman redan har gjort det. Efter det så är det lunch dags, så då hjälper vi till med den och då serverar vi ännu mer mat för det kommer barn från byn, som går i skolan och har betalat för att få mat med. Så när barnen har fått lunch, går vi på lunch och sen sätter vi oss med disken igen eller arbetar med något som behövs göras, som laga kläder, handla eller någon annan syssla eller så är man med i skolan. Men barnen brukar bli så upphetsade och okoncentrerad när vi är med, så vi brukar hoppa det och hjälper till med läxorna på kvällen istället. Barnen slutar skolan kl 15, efter det går dem och lägger sig i en timme efter dem har duschat och bytt om, så man har en fri timme där, innan man går ut och leker med barnen eller gör läxor med dem. Sen hjälper vi såklart till med kvällsmaten, innan vi går och äter och vanligtvis blir det att vi hjälper till att diska igen, fast då brukar barnen hjälpa till, framförallt de äldre tjejerna. Tror dem har det som en tilldelad syssla. Är så sjukt imponerad av hur vuxna många av barnen är och vet hur allt ska gå till. Vi brukar vara med barnen innan dem går och lägger sig och gjort deras kvällsbön. Sen så brukar vi duscha och gå och lägga oss runt åtta tiden för vi är så trötta. Så ser en dag ungefär ut för mig, det är ganska slitsamt men är värt varenda svett droppe.

För övrigt är maten helt okej och jag dricker minst tre liter vatten om den. Vi duschar i kallvatten eftersom det inte finns varmvatten, men i denna värmen så är bara det skönt. Sängen som jag har är lite obekväm och jag vaknar fortfarande utav värmen två gånger per natt, men är lika pigg ändå när jag vaknar. Annars har vi försökt ta in så mycket som möjligt. Kulturkrockar som att aga förekommer här, vilket jag ännu inte har sett, men lär får se. Vet inte hur jag kommer reagera, men har fått tips att jag ska ifrågasätta när något sånt sker varför dem väljer att agera då som dem gör, ex aga.

Igår, fredag, fick jag också vara med om en obehaglig upplevelse. En olycka inträffade när en av barnen fick en gungande fyrsittsgunga(som nu ser på en av bilderna) i huvudet som är gjord av järn. Kan meddela att jag tycker inte lekplatsen är så barnvänlig och funderar på om jag ska försöka starta upp något som kan förbättra den för att slippa sådana olyckor som hände igår. Olyckan resulterade till ett jack i pannan och en hjärnskakning...jacket var djupt och blödde väldigt mycket. När allt hände, lät det som om någon hällde ut en vatten flaska, så mycket blid forsades den första stunden. Jag fick panik men lyckades hålla mig lugn och vi fick rent såret och tejpade jacket. Vi får se imorgon hur det läker, det såg helt okej ut igår med tanke på förhållandena. Så där har vi anledning till varför något måste göras, ska bara komma på vad och lite idéer har jag.

För övrigt så hade vi en liten aw på stranden igår i Senya Beraku och ett dopp i havet fick det bli med. Kan säga att vågorna är ganska rejäla! På helgerna är vi lediga så vi kan passa på att resa och se oss omkring. Så just nu befinner jag mig i staden Cape Coast tillsammans med alla volontärerna. Vi har idag besökt det kända slavfortet här, något som man bör se när man far till Ghana. Väldigt intressant och lärorikt var det och lite små jobbigt att få reda på dessa grymheter som hade skett där. Sedan efter lunch åkte vi till Kakums naturreservat som ligger 1,5 timme bort, för att besöka dess regnskog. Vilken upplevelse!! som ni ser på den nedersta bilderna, så sker själva rundturen uppe bland träden på som högst 40m. Det var också lärorikt. Ghana är mer känd för sin gröna natur än djurliv, men vi fick faktiskt reda på att det fanns bl.a. Elefanter, leoparder, krokodiler och apor där. Det finns runt omkring i hela Ghana men mer vanligt där det är tät djungel, så det är svårt att hitta dem. Men bra att veta att dessa djur finns omkring är ganska häftigt. Haha de djur som man ser mest utav här som springer runt på gatorna är hundar, katter, getter, får, höns och kossor men också grisar men dem förekommer mest nära stränderna haha.

Imorgon väntar en dag på stranden innan vi beger oss tillbaka till barnhemmet. Jag bara väntar på att bli sjuk, något som alla volontärer blir. Idag har tex Linnea varit jättedålig och har spytt mer än vad man brukar göra, så vi måste nog till sjukhuset med henne om hon mår dåligt imorgon. Även Caroline har spytt idag, medan jag har haft en orolig mage. Jag vill verkligen inte må dåligt, hoppas det kommer isåfall när vi kommer hem imon så jag inte behöver må dåligt under bussfärden hem till Senya. För övrigt mår jag bra och blir mer förälskad för varje dag som går i barnen, jag saknar dem redan vilket är ganska sjukt eftersom jag träffa dem första gången i onsdags. Dem har redan lämnat såna intryck på mig och älskar att alla har olika karaktärer. Ska bara försöka lära mig allas namn, haha inte lätt men jag har sju veckor på mig. Nu ska jag försöka sova, har inte varit uppe så här länge sen jag befann mig i Sverige. Godnatt och hörs nästa vecka och glöm inte att följa alla dessa arbeten som sker på barnhemmet via Lovelifesweden.se eller på Facebook. Och va gärna med och stöta i projekten, så lite gör så mycket och jag har sett det själv med egna ögon nu!

  • Ghana

Likes

Comments

Ja, då var det dags att lämna kalla grå Sverige och bege mig sönder ut. Kan inte riktigt fatta att idag ska jag åka och lämna mitt hem i två månader, min säkra punkt, på egen hand. Jag är galet pirrig nu, tur att nervositeten inte är så stor...men det lär komma när jag står på flygplatsen i Amsterdam och den lär verkligen komma när jag har landat i Accra!! Men iallafall, jag har nu vinkat av min familj, checkat in och fått i mig lite frukost. Så sitter och väntar på att få gå planet som ska gå om en halvtimme. Resan ner till Amsterdam kommer ta ca 1,5 timme och sen har två timmer där innan jag går på sista planer mot Accra, Ghana.

Har som sagt ingen aning om hur jag kommer kunna uppdatera när jag är på plats, men ska försöka få upp ett inlägg i veckan. Det enda jag vet just nu är att jag kommer ha informationsträffar nu de första dagarna och kommer sedan åka till barnhemmet i slutet av veckan skulle jag tro. Jag bara längtar tills jag ska få ta del av alla dessa barn och få vara delaktig i deras vardag.

Men tills vi hörs här näst, ha det så bra i minus grader och slask! Ta hand om varann!

Likes

Comments