Idag fick detta skickat till mig, känslorna bara överflödade och tårarna bara rann ner för kinderna. Idag är det två veckor sen jag kom hem och barnen frågar fortfarande efter mig. Det är då man känner att man gjort någonting bra och varit delaktig i dessa barns liv. Förhoppningsvis gett intryck som dem kan ta med sig resten av livet, för det har dem verkligen gjort.

Lilla Ernestina, jag saknar dig med och jag kommer att komma tillbaks så snart jag kan!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

1. Ama 2. Stephen 3. George och Isaac 4. Kweku 5. Mirable

1. DaddyC, Kobby och Amos 2. Bright 3. Ernestina 4. Bright och Prince 5. Kelvin

1. Marthable 2. Edmund 3. Lawrencia 4. Priscilla 5. Shaibu och Yaw

1. Maafia 2. Nancy 3. Diana 4. Nana-yaw 5. Caleb

1. Joshua 2. Mary 3. Maa-liay 4. Amina 5. Gideon

1. Solomon 2. Ebenezer 3. Joe-Joe 4. Joshua 5. Faith

1. Aba 2. Kelvin 3. Yaw och Cephas 4. Debbie 5. Collins

1. Deborah 2. Kuukua 3. Ima 4. Freda 5. Abena

1. Nancy 2. Kuukua 3. Stefan 4. Sarah 5. Georgina

Likes

Comments

Jag är så nyfiken på världen och jag vill utforska så många delar jag bara kan, innan jag lämnar denna jord. Även om jag är tjugoett, så tycker jag ändå att jag har sett en del, men jag skulle inte kunna kalla mig erfaren resenär. Men den senaste resan jag gjorde så lärde jag mig en hel del, inte bara om hur saker och ting fungerar, utan om mig själv också. Därför tänkte jag dela med mig utav ett av mina reseminne, eftersom jag förmodligen bara har berätta små delar av hela resan till många av er. Det är inte lätt att få med allt som hänt på en sån lång tid, så tänkte att det var kanske dags att göra det nu, fast i skrift. Under en och en halv månad reste jag och mina kära vänner Linn, Liza och Amanda över hela USA i början av sommaren. Flyget gick måndagen den 6/6-16 från Kastrup mot Los Angeles ...

Det var första gången jag åkte flygplan så länge som vi gjorde när resan började. Vi åkte ett direktflyg med Norwegian, vilket jag verkligen rekommenderar. Dock kanske inte lite sådär halv bakis, Linn och jag gick nämligen balen dagen innan vi åkte, kanske inte var det bästa draget vi har gjort. Men vi klarade av det, Linn sov hela resan vilket är ganska sjukt men skönt för henne. Efter 13 timmar så landade vi i "city of angels" och fick ta in storstads livet, känna på att stå i det kända bilköerna som bildas lite här och var, trots dessa sjufiliga vägarna. Vår första vecka i gyllene staterna spenderades i en lägenhet på Venice beach, vi välkomnades med busvisslingar från ett sånt där typisk coolt killgäng och en härlig doft av gräs, "Välkomna till Venice". Jetlag och slitna, så käkade vi mat och gick och la oss för att hänga med klockan. Vi vaknade kl 6 på morgon dagen efter och gick ut på en promenad det första vi gjorde och utforska boardwalken som princip var öde, låg lite uteliggare här och var och sov, men annars var det inte många som var vakna då. Under hela denna veckan hann vi med en hel del, inte bara utforska Venice, utan också Santa Monica som ligger ett stenkast bort och hamnen Marina del ray. I början av LA-veckan åkte vi till Universal Studios, vilket var så kul och rekommenderar verkligen att åka dit, liten som stor. Vi begav oss för att se den klassiska Hollywood-stylen genom att hika, vilket vi insåg väldigt fort att vi inte hade ambitionerna till så fick avbryta och valde att göra en annan klassisk grej, att åka turistbuss! Vilket var värd varenda krona måste jag säga, fick se vart kändisarna bodde och hängde, Beverly Hills, Rodeo Drive, Sunset Belevad, Walk of fame och mycket mera. Tanken var att vi skulle ta del utav LA-nattliv, men eftersom Linn blev sjuk de sista dagarna så hoppade vi det och bara myste runt i Venice.

Den 13/6 var vi på LAX igen och hoppade på planet till Honolulu, Ohau Hawaii. Planen var egentligen inte att vi skulle åka dit, utan egentligen var det på tal om en kryssning i Karibien men funkade inte enligt vårt reseplan och det tror jag alla vi är glada för ändå. Efter fem och en halv timmes resa bemötes vi av ett regnigt Honolulu och kvav luft och exotisk värme. Sedan hoppade vi in i en taxi som tog oss till andra sidan ön Waimea Valley,North Shore, till ett litet hostel som låg princip på stranden i "byn" Pupukea. Det blev ett ganska stort miljöombyte när det gäller bostad, men anledning till detta var att vi spenderad inte så mycket på rummet utan på stranden. Så vi sparade pengar på sätt, eftersom det var ganska dyrt att leva där. Jag kan ärligt säga att jag älskade att vara där, miljö, vädret, människorna och kulturen. Men tror att det är sol dygnet runt där, men kan säga att det regnar minst en gång om dagen och det uppskattar man i den värmen. Havet var helt klart och svalkade inte ens kropp i värmen och jag tog del utav deras havsliv genom snorkling. Utöver allt strandhäng så utforska vi flera stränder, samt den mysiga hamnstadn/byn Haleiwa där vi åt de godaste burgarna ever på Teddy's(borde ersätta alla snabb matkedjor). Sedan hade vi turen att en av arbetarna på hostlet som tog med oss till Waikiki, Honolulu och lärde oss att surfa. Har aldrig varit så trött i min kropp som då, men det var värt det! Planen var att vi skulle upptäcka ön mer, men stranden var mer lockande och solen tog alldeles för mycket energi. Jag vill verkligen åka dit igen, men då backpacka och se alla öarna som tillhör Hawaii. Längtar redan efter att se de vackraste solnedgångarna igen..

Efter en vecka i paradiset hamnade vi på LAX igen och det var dags att påbörja 10 dagars roadtrip! Vi hyrde en bil på flygplatsen(förbokad) som skulle ta oss fram på vägarna. Roatripen började med att ta oss ut från LA och ut på Highway 101 längs USA:s västkust. Första stoppet för dagen blev Malibu och Paradise Cove, en liten strand som kostade en förmögenhet att ta sin in på och det var inte precis något fancy alls med den. Vi stannade inte där så länge och i slutet av visstlesen trampade jag på en geting, vilket är så typiskt mig. Hela min fot svullna upp och badvakten fick komma med is till mig för att dämpa smärtan. Väl tillbaka i bilen styrde vi på Santa Barbara, där vi skulle spendera vår första natt. Vi kom dit lite senare på eftermiddagen, så vi passade på att ta en promenad längs strandpromenaden och ut på pieren. När vi väl efter detta hade fått i oss lite kvällsmat så mådde jag inget vidare och blev sängliggandes. De andra tjejerna bestämde sig för att ta en drink och kolla runt. Det slutade med kanonfylla för vissa och ni kan lista ut hur natten och morgonen sluta...
Efter frukost var vi ute på vägarna igen, jag en chock för vad jag fick se. Ojojoj säger jag bara, jag var verkligen inte beredd på klimatet i Cali skulle vara så olika. Det är allt fram havsutsikt, höga berg, countryside, vingårdar, slätmark och skog. Vi åkte den gamla landsvägen längs havet för att slutlingen ta oss till Monterey och på vägen skulle vi se Big Sur. På något sätt lyckades vi missa det och körde två timmar för långt, så vi fick vända tillbaka. Vi ville verkligen inte missa det och det var verkligen värt det! Även om tiden rann iväg hann vi också stanna vid en välkända strand där sjöelefanter brukade ligga och sola på dagarna, samt att det kryllade av närgångna ekorrar också. EN upplevelse det också. Vi kom fram till Monterey senare på kvällen och jag skulle vilja säga att staden påminnde lite om min hemstad Varberg. Låg vid kusten, lite små hus och inte så höga byggnader.

Ja, Monterey påminnde lite om hemma. Efter en natt på ett motell(med jävligt bra wi-fi så jag kunde kolla serier på kvällen på mobilen) så bestämde vi oss för att åka ner till havet och hamnen som är omtalad. Det var verkligen så mysigt och vi gick också i lite suvunir-butiker innan vi satte oss i bilen igen. Nästa stopp på resan blev Santa Cruz, möjligtvis var det en omväg för nästa destination var egentligen San Francisco...Men vi kände att vi ändå var ute på vägarna och hade tid över så bestämde vi oss ör att åka till just Santa Cruz. Väldigt mysig stad vid kusten också. Vi spenderade några timmar på deras boardwalk, där dem har ett tivoli eller det är vad jag skulle kalla det. Vi åkte lite attraktioner och käkade lunch i solen innan det var dags att dra vidare. På vägen till San Fransicso började vi lyssna på poddar, framför allt poddar som handla om brottsfall. Väldigt intressant att ta del av såna saker och tiden bara springer iväg. När vi väl kom fram till San Fransisco och där vi skulle bo, efter en hel del köande, så blev väldigt glada över vårt beslut att vi valde hostel före hotell för de två nätterna vi skulle spendera där. Hosteltet där vi bodde var ett gammalt sjukhus samt militär byggnad nära havet med utsikt över Alcatraz(som ni ser på en av bilderna ovanför), Golden Gate Brigde och de gamla delarna(byggnaderna) av San Francisco. Ni vet hur mycket det gör, när omgivningarna är fantastiska och utsikten är fin.

Efter vår första natt i SF så gick vi upp supertidigt för att ta oss till där man säljer biljetter till Alcatraz, eftersom vi var dumma nog att boka innan vi åkte. Dem släpper nämligen runt 100 stycken på morgonen och vi var där och köa i 2 timmar kl 05.30 på morgonen. Vi lyckades precis få ta i biljetter och innan lunch åkte vi med båten ut till ön. Jag kanske att det var verkligen en upplevelse och det är den typen av historia jag gillar att ta del av. Jag rekommendrar verkligen att åka dit om man befinner sig i staden! När vi kom tillbaka till fastlandet var planen att vi skulle åka och kolla runt i staden men eftersom vi var så trött och hade sovit dåligt, valde vi att åka tillbaka till hostelet för att vila eftersom vi hade lång körning framför oss dagen efter. När vi vaknade på morgonen och fått i oss frukost, satte vi oss i bilen igen för att åka till Golden Gate Bridge och ta lite kort. Vi hade inte riktigt värdet med oss, eftersom San Francisco precis som Sverige har lite flumigt väder. Det var dimma och man såg knappt bron(som ni också kan se på bilden ovanför), men som ni ser så lyckades få till något iallafall. Och när alla var nöjda, var vi ute på vägen igen mot nästa destination!

Likes

Comments

Egentligen var min tanke att inte uppdatera här förrän min vardag har blivit normal igen, men jag måste nå ut med viktig information om hur dagsläget ser ut på barnhemmet. Jag är i tårar just nu. Jag fick precis ta del av denna information av Love Life Facebooksida:

"AKUT MATBRIST.

Bilden är från 2013. Det är morgon och barnen kikar in i matsalen - med förhoppning om att det snart ska finnas något att äta till frukost. Det var en tid då barnen fortfarande gömde mat i fickorna - en tid som vi lämnat.

Efter nästan fem års verksamhet så borde vi inte hamna i ett läge där maten plötsligt är slut. Det skulle vara ett tecken på riktigt taskig planering och obefintlig framförhållning, och jag skulle skämmas för att be om hjälp i ett sådant läge. Det skulle ju betyda att jag inte har någon som helst koll på vad jag gör, eller på hur pengarna som skänkts till Love Life bäst används. Man kan ju inte bygga skolor och ta sig an nya barn när man inte kan ta hand om de 60 barn som redan finns på barnhemmet? Ändå står vi just nu i ett sådant läge - för det här händer i Ghana.

Som en bomb slog de senaste årens elräkning ned - 8000 cedi. Ca 20 000 svenska kronor. Det är oklart varför vi får den nu. Det är oklart varför vi inte fått den förut, och det är oklart för vilken period det gäller. Det är mycket som är oklart - helt klart. Om det inte var så att vi betalat relativt lite för elen tidigare år så hade jag tagit diskussionen, men nu är det bara att vackert betala och se glad ut. Vi behöver elektriciteten för vår självförsörjning och för barnens bästa (förra året hävdade de att vi kopplat på vår elledning olagligt och utan att betala för det - men tji fick dem för jag hade kvittot kvar).

Hur som haver så skapar det här en krater i barnhemmets ekonomi. Vi visste att det skulle bli kämpigt, men trodde nog ändå att vi skulle kunna hålla oss flytande. Vi är nu halvvägs in i mars och inser att maten håller på att ta slut - och inga pengar trillar in förrän till månadsskiftet.

Min önskan är att vi kan hjälpas åt att mätta dessa 60 små magar månaden ut. En säck ris på 50 kg räcker i fyra dagar och kostar 160 cedi (350 kr). Dvs 7 kr/kg.

Kan du tänka dig att bidra med några kg ris så skulle jag vara otroligt tacksam. <3 Swisha antal kg ris till 0703606042."

Så snälla snälla snälla hjälp till med det ni kan!!!!

Likes

Comments


I söndags lite innan lunch kom Priscillas och Princes mamma och syster till barnhemmet för att hälsa gratis till Prince som fyllde 8 år. Till en början tyckte jag att det var en väldigt fin gest men nu i efterhand så vet jag inte. Jag fick träffa både mamma och systern som var välklädda och såg faktiskt välvårdade ut. Du undrar man lite varför dessa två barn befinner sig här på ett barnhem? som ni redan vet så uttryckte jag mig om allt detta i föregående inlägg. Prince fick godis i present och men märkte att situationen var lite stel mellan barnen och mamma. Men det är inte alls konstigt när din mor står framför dig och hon finns inte i ditt liv som hon borde.

Senare på söndagseftermiddagen kom två gamla volontär till hit från Holland. Dem hade spenderat några veckor på ett annat barnhem först innan dem kom tillbaka hit för att hälsa på barnen i några dagar. Senare på eftermiddagen regnade det och då passade jag på att sy och lyssna på lite podcastar. På söndagar brukar barnen få kolla på tv och jag kände inte riktigt för att kolla på indisk film med twi-dubbning, utan istället gjorde jag något vettigt utav tiden. Anna och Gentiana kom tillbaka från Cape coast vid kvällsmaten, så var inte ensam svensk längre.

På måndagen vaknade och kände mig lite smått utmattad, tänkte inte så mycket på det och hade svårt att få i mig frukost. Utöver morgonsysslorna så bestämde jag mig för att måla klart köksväggen med frukterna. Kanske inte var mitt bästa beslut eftersom jag var utmattad och svimmade nästan. Så jag fick inte så mycket gjort med målning. Fick gå och vila och drack en resorb innan jag fick i mig mat på lunchen. Under lunchen kom samtalsämnet upp om att man inte känner sig uppskattad som volontär från arbetarna om man inte har med sig massa grejer och donerar en hel del pengar. Vi har blivit förfrågade om saker gång på gång och som jag sa i föregående inlägg, så gick vi och sa till hon som har stället. Även volontärerna som har varit här innan berätta att det bara har blivit värre med tiden. Eftersom vi inte nämnde några namn utom ett när vi prata med Felicia, så blev alla utsatta för en utskällning och vissa av just arbetarna tog illa upp. Egentligen vill man inte lägga skuld på dem som inte har gjort något, men om vi pekar ut folk så riskerar dem att förlora sina jobb. Tror ingen vill utsätta någon för det, speciellt när man vet hur deras livssituation ser ut. Jag blev lite smått konfronterad av en av arbetarna här och jag förklara det hela med att dem ber om pengar på fel sätt samt att vissa saker som dem ber om är orelevanta. Förklarad det hela med den ekonomiska situation, men dem har verkligen svårt att förstå. Så jag gav princip upp, inte lönt att prata med någon som inte vill förstå. Dagen slutade trots alla tråkigheter med en dansfest på kvällen, alla barn i alla åldrar var med och det var verkligen så kul att se.

På tisdagen hade jag fått tillbaka min energi igen och kunde utföra min dagliga sysslor samt målade nästan klart köksväggen. Jag kan säga att det inte är lätt att måla i 30 graders värme med 10 ungar runtomkring sig, som man ska hålla koll på så dem inte får färg på sig. På morgonkvisten fick jag besöka bageriet som äntligen dragit igång igen, efter att jag tog ut pengar från Love life och gav till Felicia. Jag fotograferad brödet och bagaren när har höll på och baka, för att sedan skicka dessa bilder till Jenni. Mest som bildvis skulle jag tro för att veta att pengarna går till rätt saker, vilket är förståligt eftersom man inte kan lite på någon angående pengar här. Efter lunch fick jag en timma i solen och sedan såg jag ut som en tomat. Solen är verkligen stark just nu och jag antar att jag ser extra röd ut när jag redan är lite brun i hyn efter alla dessa veckor. Efter att ha vilat en stund efter solning, hjälpte Gentiana mig att spela in en liten film där jag visade det pågående projektet som Love life har, bygga Junior high school. Idag har dem kommit så långt att två klassrum av fyra är byggda i basen, men inget mer. När pengarna inte finns står bygget still, så mening med videon var att visa hur långt dem har kommit och lite om bygget. Materialet skall Jenni använda för att visa sponsorer och förhoppningsvis få donationer. Känns lite skönt att få hjälpa till med något efter alla känslor som man känt det senaste dagarna om att inte känna sig uppskattad eller göra någon nytta där.

Innan vi började film kom några nyfikna barn fram och frågade vad vi skulle göra. När dem fick reda på svaret så var dem inte speciellt förtjusa i idén att dra in pengar för att bygga skola. Dem berätta då om skolgången och om hur dem blir slagna. Det gör faktiskt ont i en när dem känner så och två av pojkarna som vi pratar med gillar verkligen skolan men inre hur dem använder våld. En av pojkarna berättad också hur han har det när han är hemma och hälsar på hos sin mamma. Han äter endast en gång om dagen när han är hemma, då kan få lite perspektiv på att det finns familjer(hoppas jag) som väljer att placera sina barn på barnhem för att få en bättre barndom och förhoppningsvis framtid.

Eftersom nationaldagen i Ghana närmar sig, så betyder det också att alla barnen ska klippa sig. Därför kom en frisör till barnhemmet som började klippa ett viss antal barn som han hann med under den tiden han var på plats. Så nu springer nästan alla barn runt utan hår på huvudet, liten som stor, pojke som flicka. Dem tycker det är rätt skönt att bli av med det, eftersom deras hår är väldigt tjock och varmt i vanliga fall. Något som var extremt gulligt är lilla Ben som nu ser ut som en kopia av Drake och jag har börjat kalla honom Little Drakie haha. Tisdagskvällen slutade med en hel del dans och mys med flera utav barnen. Nu det senaste har så många barn som inte brukar komma fram, tagit mer kontakt med mig. Eftersom jag inte har spenderar lika mycket tid med dessa gav jag dem lite extra kärlek och kramar. Man kan tyvärr inte ge tid till alla barnen och man försöker vara så tillräcklig som möjligt. Något som var väldigt jobbigt att hörs var att när jag sa god natt till barnen efter bönestunden, kom Diana och krama mig. Hon viska också i mitt öra att hon inte ville att jag skulle åka och att hon skulle sakna mig. Jag tror ni kan bara föreställa er hur jag kände mig då när jag gick tillbaka till volontärhuset...


På onsdagen blev jag äntligen klar med målning på köksväggen samt fick skrivit alla frukternas namn och djur som vi målade för någon vecka sen. Annars flöt resterade sysslor på under dagen och tiden bara sprang iväg. Efter lunchtid var det dags för Marly och hennes mamma(holländarna) att bege sig mot flygplatsen och hemåt. Bara något ynka timma senare kom Fly, också holländare hit som också varit volontär här förut en gång. Hon flyttade in hos mig och spenderad två nätter. Super härlig och som ni vet, gammal volontär som kom med fler berättelser från barnhemmet och vad hon har upplevt. Onsdagen bjöd också på mindre bra väder så det blev ingen soltimme och istället blev det en massa lek och mys med barnen.

På torsdagen kom frisören tillbaka fick nästan klippt alla barnen. Man så verkligen hur glada dem blev när dem väl fått sin nya frisyr. På morgonkvisten fick vi ta hand om lilla Maa-liay som hade blivit sjuk och börjat spy. Hon var helt utmattad och ingen visste riktigt vad som var fel på henne, förhoppningsvis var det bara något dåligt hon hade fått i sig. Dem äter nämligen allt dem får tag i här princip, även om det är smutsigt och ohygienisk. Men hon mådde mycket bättre på eftermiddagen efter lite vila, mat och medicinering. Solen tittade fram på eftermiddagen, så självklart passade vi på att sola ytterligare en timme. Tomatens återkomst säger jag bara. Och efter att ha vilat lite på eftermiddagen så gick jag över till barnhemmet igen för att hjälpa tjejerna med läxorna innan duschning. När jag väl kom i stora tjejernas rum låg Priscilla själv lite gömd på golvet och grät. Jag hatar att se barn gråta och jag visste att något hade hänt för Priscilla är en av de äldre flickorna och brukar inte gråta. Någon hade varit inne stora flickornas rum och tagit hennes sångbok/dagbok och dragit sönder den(vi bet fortfarande inte vem det är). Så för att få henne på andra tankar, gick jag och hämta min målarbok och pennor och lät henne måla i den. Jag vet att hon tycker om att måla och har suttit inne i flickornas rum och bara kollat på när deras fantasier har vandrat i väg över papperna. Hon uppskattade verkligen det och det hjälpte henne på andra tankar, men självklart blev en del av de andra flickorna avundsjuka för att hon fick måla. Efter middagen fick jag uppleva något mindre kul, direkt när jag kom in igenom grindarna hörde jag ett hysteriskt skrik och kunde direkt se vart det kom ifrån. Abena drog iväg sin lillebror Shaibu bort från folkmassan och slog hon brutalt med armar och ben. Jag skrek från andra sidan gårdsplanen att hon skulle sluta men hon gjorde det inte förrän jag väl var framme hos henne och kunde dra bort henne från honom. Anledningen till det hela var att hon hjälpte Shaibu med hans läxa men han lyssnade inte på henne. Jag hade inte brytt mig om hon hade slagit till honom en gång, men att dra iväg honom och sparka och slå honom med all kraft är att gå över gränsen. Jag skällde verkligen ut henne och förklara att hon borde vara med försiktigt och istället värna mer om sina familjemedlemmar. Jag drog upp flera scenarion för henne och jag tror hon förstod vart jag ville komma.

Senare på kvällen slutade det med att jag tillät flera av de äldre att måla i boken också. Mys-målar-stund fortsatte efter middagen och när det var dags för bönestund, fick jag samlat ihop alla min grejer igen. Under bönestunden fick Kweku hostattack som slutade med att han spydde. Han har en rejäl slemhosta, vilket flera andra barn också har. Jag vill bara ge han något mot det, men dem verkar inte ha något att ge dem mot hosta. Och väl efter att vi hade sagt god natt till barnen gick jag och Fly upp på balkongen och tjöta om allt mellan himmel och jord. Kom inte i säng förrän kl 22 vilket är så ovanligt!

Så jag vaknade rätt trött på fredagmorgon, eftersom vi går upp 05.30. Fredagen den tredje mars, min sista riktiga arbetsdag. Dem dagliga sysslorna gjordes som vanligt och dem gick snabbare ån vanligt eftersom Fly och Nathalie hjälpte till. Efter frukosten passade jag på att gå in till Senya, innan det blev allt för varmt, för att köpa lite mer data till telefonen. För kommer spendera några timmar flygplatsen och internet är mycket bättre inne i Accra, så köpte en 1GB extra tills dess. Under morgonpromenaden möte jag barn som var på väg till skolan och andra vuxna. Som vanligt hejar man på varann och ofta får man förfrågan om hur man mår. Det fick mig att tänka på att jag kommer se ut som en freak när jag kommer hem, för lär hälsa på alla och det är ju inte typiskt svenskt. Haha dem kommer la tro att jag är sjuk eller något. När jag kom tillbaka från promenaden passade jag på att packa, vilket gick förvånansvärt fort och smidigt. Men tror det beror på att min back-pack inte är lika fullpackad som på vägen hit, alla gåvorna har ju getts. Efter lunchen fick det bli en soltimma, jobbade på brännan in i det sista innan jag blev allt för röd. Som vanligt hade jag sällskap av Anna i solen och i skuggan satt Gentiana spelade musik(klarar inte av värmen, därför hon inte solar). Trötta som vi princip alltid är, så kan små saker vara extremt roliga tydligen så just igår hade vi en hel del skrattanfall. Kommer verkligen sakna dessa tjejerna!

När soltimman var över satte vi oss i skuggan och lyssnade på musik och jag passade på att laga Nancys skoluniform som hade gått sönder. Vi väntade ut timmarna tills barnen slutade skolan, så att vi kunde gå och leka med dem. Runt 14.20 kom taxin som skulle hämta upp Fly, Nathalie och Breckt och köra dem till Accra. Nathalie och Breckt skulle åka hem och Fly skulle spendera sina sista dagar i Accra innan hon åkte hem. Efter att vi hade sagt hejdå, gick vi in och vilade en stund innan vi gick över till barnen som hade fått leka med leksaker. Efter en stund var det daga för duschen och under denna stunden kom den kvinnliga socialarbetaren och ville diskutera homosexuella som hon hade diskuterat med Fly och Nathalie häromdagen. Homosexualitet är något som är fel här, eftersom Bibeln säger det. Ja, vi lever på 2000-talet och här är det fortfarande något som man föraktar. Jag försökte förklara hur vi i Sverige såg på det och hur jag själv accepterar det. Jag vet inte vad dem tycker om mig nu efteråt, men dem verkar inte riktigt förstå. Vi halkade också in på samtalsämnet sex och där fick jag också förklara att vi har olika kulturer och ser olika på ämnet. Här tror man inte att man kan tillfredsställa sig själv eller ja, man ska inte göra det. Det var mycket dom inte förstår sig på och dem förstod sig inte riktigt på varför homosexuella har sex på det sätt som dem har. Jag gav princip upp tillslut, deras religösa tro är för stark för att få dem att ta in andra perspektiv.

Efter kvällsmaten gick jag in till dem stora tjejerna och lät dem få måls klart det dem på började dagen innan och lät andra få måla med. Väldigt mysigt att bara sitta där och lyssna på hur dem pratar och fokuserar på annat. Denna lilla mysstund resulterade också att jag hade fem barn i olika perioder som låg och sov på mig. Och detta var flickor i alla olika åldrar, Sara(13-14år), Kuukua(5år), Diana(10-11år), Nancy(10år) och Mathable(9-10år). Väldigt mysigt även om benen och rumpan somna. Jag kände att det var min sista kväll och jag ville bara dela med mig innan jag åkte, med lite värme och trygghet. Klockan tickade på rätt bra och jag lämnade tjejerna kl 21.15 och gick tillbaka till volontärhuset.

Nu ligger jag här och har varit vaken sen 04.40. Vaknade av det fantastiska ovädret, regnet bara öste ner och blixtrar och dunder slog vilt runt omkring. Så nu när jag ändå var vaken passade jag på att skriva sista veckans inlägg. Förmodligen kommer det komma ett känsloladdat inlägg imon med, efter att jag har sagt hejdå. Igår var jag rätt lugn och det kändes som vilken dag som helst och inte alls min sista kväll. Därför är jag rädd att jag kommer vara en känsloladdad bomb som kan explodera när som helst imon. Jag vill inte gråta inför barnen, men det är en 50/50 chans att det kommer få se det. Hur fan ska jag kunna vakna upp på måndag och sen vet att jag inte kommer se dessa ungarna? Hur ska jag klara mig utan Aba som kommer smygande fram under morgonduschen och frågar om hjälp? Hur ska jag klara mig utan lilla Kelvin som varje morgon kommer springandes över gårdsplanen och kastar sig i din famn? Hur ska jag klara mig utan Amos som kommer med en massa bus och luriga kommentarer? Hur ska jag klara mig utan Ben och hans blöta pussar? Hur ska jag klara mig utan att få krama Yaw och få honom att skratta när jag kittlar honom? Hur ska jag klara mig utan Maafia som så gärna vill vara i ens famn fast hon inte är en liten tjej längre och som flätar ditt hår så det nästan går av? Hur ska jag klara mig utan Freda och sina dagliga tonårsfasoner som alltid slutar med att vi båda skrattar? Hur ska jag klara mig utan att se Kwekus fantastiska leende? Hur ska jag klara av utan hjälpa Kobby med sina läxor? Hur ska jag klara av att bryta min vardag som jag har haft i två månaders tid. Älskade ungar, fan vad jag kommer sakna er!

Likes

Comments

Vad tänker ni på när ni hör ordet barnhem? Många tänker att det är föräldralösa barn som bor på barnhem. Jag säga att det finns så olika typer av barnhem. När jag kom till Mums Care, så var jag helt ovetande om själva situationen hos barnen och det är inte förrän nu jag har fått en mer klar bild över läget. Bara under det senaste dagarna har jag fått ta del av information från gamla volontärer som är nu igen. Barnhem är inte bara ett hem för föräldralösa barn, det är också ett hem för barn som inte har föräldrar eller släktingar som kan ta hand om dem samt har föräldrar men dem väljer bort dem i deras liv av olika anledningar. När man tänker på Afrika, så är fattigdom det första man tänker på. Jag har ingen aning om hur det är i andra länder, men Ghana verkar ha det väldigt bra ställt. Det känns som jag har fått ett backstage-pass och får ta del av det som sker bakom kulisserna. Till en början var Mums Care ett litet barnhem med mycket färre barn än idag. Sen två år tillbaka flyttade fler barn in från ett annat barnhem, eftersom det barnhemmet lades ner. Hälften av barnen som bodde där flyttades hit, resterade flyttad hem till släktingar och familjer. Det är nu jag kommer till det som jag tycker är lite konstigt, om inte sjukt. Mer en hälften av barnen på barnhemmet har familjer eller släktingar, men väljer hellre att ha barnen på barnhem. Självklart finns det barn som har familjer som inte har råd att ta hand om sin barn eller inte ens bör tar hand om sina barn(övergrepp & misshandel i hemmet). Men det finns alltså familjer som betalar barnhemmet för att ta hand om deras barn. Det gör mig arg, vem kan ens göra så mot sitt barn? Efter sju veckor kan jag säga att varje barn här hade haft det så mycket bättre hos en fosterfamilj för att bli sedd och få känna värme och kärlek av en far och mor. Många barn åker till sina släktingar under loven, då är det bara ett fåtal kvar på barnhemmet som inte har några släktingar ellr inte får träffa sina familjemedlemmar pga skydda barnet från dåligheter. Något som är väldigt sorgligt att många skilsmässobarn hamnar på barnhem. Vi har ett syskonpar som har mamma och pappa som skilde sig, mamma är idag gift med en annan man och fått nya barn. Det är väldigt vanligt att barn från det föregående äktenskapet inte betyder lika mycket längre och blir bortglömd princip. Hur fan kan man göra så mot sina egna barn?

Man får sjukt mycket perspektiv när man möter andra volontärer och tar del av vad dem har sett. Barnen här har det otroligt bra om man jämför med andra regioner i landet. Egentligen tror jag att man hade fått ut mer av resan om man hade befunnit sig i de norra delarna. Och man hade nog också känt att man gjorde mer nytta där. På den senaste tiden känns det som alla här som arbetar ber om pengar hela tiden till saker och ting, till viss del behövs månaga av sakerna men det är på sättet som dem frågar på, som stör en. Det är som om att du inte gör någon nytta här, om man inte kommer med tjugo resväskor med kläder, skor, mat och leksaker. Om man säger att man inte har pengarna, blir det som att dem kollar på en och tänker "vad gör du här då?". Dem förstår inte vårt tankesätt, många av oss är här för att hjälpa till och ge värme och kärlek som dem skulle få av sin familj. Det är som att man måste göra något stort för att bli ihågkommen, ja självklart kommer det många volontärer som kommer och går och aldrig kommer tillbaka, men det finns dem som kommer tillbaka. Det är lite tråkigt att man inte får tacksamhet över det man ger, sig själv och sin tid. Jag försöker bara tänka på att jag är här för barnen, nu när jag får dem känslorna. Sen som ni redan vet så är kulturen annorlunda här och när det väl blir förstora krockar kan man inte låta bli att uttrycka sig. Idag sa vi faktiskt till att det är inte är kul att gå runt och inte känna att ens tid här gör någon nytta för dem. Det förstör hela upplevelsen och vistelsen. För dem är vita människor rika, svar ja. Jag är rik i Ghana men inte i Sverige. Jag är tjej i början av tjugo års åldern som har lägenhet och försörjer mig själv medhjälp av två jobb. Det kostar att bo i Sverige och dem förstår inte att vi förlora pengar på att åka hit istället för att vara på våra arbeten. Krock på krock.

Kanske lite tråkigt att tänka på saker som dessa i slutet av resan, men meningen med denna resan är väl att göra skillnad? Den bästa möjliga skillnaden man kan skapa. Därför har vi pratat lite och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om det blir mycket skillnad när man väl lämnar. Vi har också fått reda på, att förmodligen organisationen som vi har åkt med har lurat oss lite. Dem sa att en del av summan som vi betalt skulle gå till projektet(barnhemmet) vi åker till. Vi fråga Felicia som har hand om barnhemmet på plats, om hur mycket hon får och då sa hon att hon inte får pengar till själva barnhemmet, utan bara pengar som ska täcka kostnader för vårt boende och mat. Man blir lite bitter att man får höra detta nu. Jag skulle säga att man inte kan lita på någon här angående pengar. Det bästa är att köpa saker och ting själv och ge ut det, annars har man ingen aning om vart pengarna går. Vi vet inte om det är så att pengar är kvar i den svenska eller i ghanska organisationen som placerad oss på Mums Care. Jag är iallafall irriterad när man utlovar saker och sen är det bara lögner. Lurade är vad vi är. Förhoppningsvis får vi lite mer svar på våra frågor i veckan. Nu i efterhand skulle jag säga att självklart är det tryckt att åka med organisation, men man blir rånad på pengar. Nästa gång jag åker hit kommer jag ta direkt kontakt med Felicia, det vill säga, lösa allt på egen hand. Men nu har jag varit här och har mer koll på läget.

Man kanske är lite missplacerad och hade behövs på andra platser. Det är bara en känsla. Men ändå känns det som man är på rätt plats. Dessa barn som jag har lärt känns under dessa veckorna behöver väl också kärlek? Men kanske inte pengarna? Men kanske ska försöka se skillnaderna på dessa begrepp. Man kan inte rädda hela världen och man bör fokusera mer på här och nu. Jag har fått lära känna fantastiska ungar och sett deras vardag. Dem är en familj även om dem inte förstår det själva. Även om det finns många syskonpar, så tar alla hand om varann. Jag vill komma tillbaka för dem. Och det lär jag göra också om jag känner mig rätt.

Dessa barn tillhör barnhemmet:
Syskonpar
1. Deborah Amah
2. Joe-joe
3. Maa-liay(Lizbeth)

1. Mirable
2. Marthable
3. Ben

1. Freda
2. Estella
3. Essel(Kingsley)

1. Solomon
2. Edmund
3. Maafia

1. Amina
2. Alahmen

1. Prince
2. Ernestina

1. Diana
2. Kelvin Asanti

1. Ebenezer
2. George
3. Georgina
4. Stefan

1. DaddyC(Bright)
2. Mary

1. Priscilla Onyame
2. Prince Onyame

1. Abena
2. Kweku
3. Shaibu

1. Philip
2. Canilove

1. Bright(Junior)
2. Amos

1. Jerry
2. Collins

1. Gloria*
2. Kwame
3. Gideon
4. Nana-yaw

1. Eva*
2. Akotey*
3. Tetteh*

1. Clement
2. Ishmael

Ensambarn
1. Kuukua(Mariah)(Rebeckahs barnbarn)
2. Nancy
3. Priscilla
4. Caleb
5. Sarah
6. Sandra
7. Aba
8. Deborah Aba
9. Ama
10. Lawrencia
11. Kuukua(Ritas dotter)
12. Rita*
13. Charles
14. Joshua
15. Richard
16. Kelvin Mensah(Lilla Kelvin)
17. Kobby
18. Kweku Mustapha
19. Stephen
20. Yaw
21. Cephas
22. Elijah*
23. Emmannuel*
24. Ishmeal*
25. Ima(köksmammans son)

*barn som inte längre bor på barnhemmet, men i närheten. Vissa barn går på senior high school som inte finns på barnhemmets skola. Några barn bor hos släktingar i byn men får ekonomiskstöd

Likes

Comments

Vart tog veckan vägen? Seriöst, tog dessa sju dagarna vägen? Jag har hemlängtan, men jag är inte riktigt redo att lämna för är inte förberedd. Det går lite för fort nu. Nästa vecka kommer nog bli intressant, har ingen aning om jag kommer var känslomässig eller som vanligt. Men jag fruktar lite dagen då jag sitter på planet hem och lämnar detta land som varit mitt hem i två månader. Lämna alla dessa människor som har givit mig intryck och visat mig så mycket kärlek. Hur ska jag klara av att gå tillbaka? Verkligheten kommer ikapp en och egentligen så leverjag bara i en bubbla. Jag har bara pausa mim vardag för att åka och göra något mer vettigt som jag kommer ha med mig livet ut. Jag har gjort något jag har drömt om att göra sen jag var liten. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle göra detta. Man har drömmar som man vet bara kommer vara drömmar. Nu kan jag snart bocka denna dröm på min lista. Fan vad glad jag är att jag gjorde detta. Men nu tillbaka till vad som har hänt i veckan mina vänner:

I måndags kom Nathalie och hennes pojkvän. Dem kommer från Belgien och Nathalie har varit här fyra gånger innan, så hon är en rutinerad volontär. Kan säga att jag har överöst henne med frågor hela veckan, för hon har sett utvecklingen av barnhemmet det senaste två åren. Hon och hennes familje har bidragit med väldigt mycket pengar till barnhemmet, så hon betyder väldigt mycket för dem här. Därför behandlas hon lite som en drottning om ni förstår vad jag menar, fast hon själv avskyr det och vill bli behandla som alla andra. Men som sagt, det är så kul att få träffa fler människor som har varit här och höra deras minnen och erfarenheter. Jag skulle väl säga att ankomsten av Nathalie är väl det roligaste händelsen som skedde i måndags, annars rullade allt på som vanligt.

Tisdags bestämd jag mig för att börja på mitt nya lilla projekt, att dekorera utsidan på köket och matsalens väggar med frukt och grönsaker. Bara för att få det lite livligare och härligare miljö för barnen. Jag började med skisserna efter frukosten och började sedan skissa på väggarna med nyfikna ögon från alla håll och kantar. Barnen älskar när det händer något nytt. Eftersom dem är så nyfikna, så kunde jag inte börja måla förrän barnen hade lektion igen. Jag ville inte att dem skulle få färg på sina skoluniformer, ni vet hur barn är, dem tänker inte alltid på vart dem ställer fötterna. När det var väl dags hjälpte Gentiana mig och vi blev klara med hälften av frukterna innan lunch. Eftersom det är så varmt just nu, valde vi att vila från målning på eftermiddagen. Jag tog en soltimma för att bättre på brännan ändå, man får ju passa på! Under kvällsbadet fick jag förtroende av Rebeckah att tvätta och pudra barnen. Jag fick till och med beröm, förstår inte riktigt varför, hur svårt kan det va? Haha. Senare på kvällen efter kvällsmat myste jag lite med barnen innan läggdags. Jag hade tillslut en sovandes Collins i min famn och en sovande Aba på knät. Min rumpa och högra ben sov, men ville inte väcka dem små liven. Det är ju så mysigt med närhet och man vet hur mycket dem behöver det. Tryggheten i någons famn.

På onsdagen var det fruktansvärt varmt så vi avstod från målandet för att slippa dö av värmeutslag och bränna oss röda som kräftor. Istället hjälpte vi till med de dagliga sysslorna och lekte med barnen. På kvällen fick jag äran att hänga med dem äldre flickorna i deras rum. Först gjorde vi läxorna och målade lite innan det övergick till frågestund om allt mellan himmel och jord. Så härligt att man har börjat kunna prata med dem utan att det tisslas och tasslas, nu använder dem sig utan engelskan för att jag ska förstå vad dem pratar om. Sandra, en av de äldre tjejerna som inte säger så mycket bad mig att läsa en bok för dem. Man kan inte riktigt säga nej även om man är kass på högläsning och speciellt på engelska, till en person som första gången frågar en om något. Så jag läste boken för alltihop och efter det blev jag glad, för det gick så bra och jag kände mig självsäker. När man har läs- och skrivsvårigheter som mig så känns det som man ständigt är under press. Men det gick iallafall bra och tjejerna uppskattade högläsningen. Boken handlade om Gud, det gör alltid böckerna här. Den gav budskapet om att man ska vara snäll och skötsam för att komma långt i livet princip. Budskapet blir alltid lite finare om Gud också sätts i fokus. Bara några minuter efter att jag hade läst klar var det dags för bönestund innan läggdags. Jag var med och "bad" och lyssnade på när dem pratade högt olika ramsor och psalmer. Dem är verkligen passionerad i vad dem tror på, spelar ingen roll vilken ålder eller kön barnet har, alla är med.


Eftersom jag har fått ett sånt stort förtroende av Rebeckah, så har jag princip blivit ansvarig för barnens hygien. Eller ah, se till att fem barn är rena och att resten sköter sig och får på sig sina uniformer i tid på morgonen. Ben, våran minsting och gullegris på fyra år har kommit i det stadiet att han måste börja lära sig saker själv. Det senaste veckorna har vi tränat med att ta på sig sandalerna, som tydligen är jättejobbigt för honom. Han är en liten gulliga bortskämd latmask. Denna veckan har jag försökt få honom att lyssna mer på mig och testa honom lite. Mer att jag har sagt att han får göra fler saker själv. Eftersom man bara vill krama ihjäl pojken så har han inte riktigt haft det strävigt med oss volontärer. Han tar inte saker riktigt på allvar när man säger till honom och han skrattar bara åt en när man blir arg på honom. Därför har jag varit lite hårdhänt med honom vilket han inte har uppskattat. Det kan vara att jag får tjata på honom och tillslut tar jag tag i honom i armen lite hårdare. Detta tycker han är så jobbigt för jag(vi volontärer) brukar annars vara så mysiga och lekfulla med honom. Så Ben har stått och fake-gråtit varje dag sen i onsdags när vi har duschat och klätt på oss. Rebeckah bara skrattar och säger att han måste lära sig att lyssna. Jag lär väl få ta han om den lilla pojken hela nästa vecka också, haha.

Utöver att Ben har blivit lite sur på mig under bad-processen sen i onsdags, så hängde jag, Anna och Gentiana med Felicia, hennes man och den manliga socialarbetaren till ett barnhem norr om Accra efter frukosten på torsdagen. Barnhemmet låg princip i samma läge som Mums Care och var som Mums Care när Jenni kom hit. Det vill säga, väldigt dåliga förhållande gentemot idag. Vi mötes av värdfamiljen som har hand om Sweet and Honey Organisation och blev visade runt på området. Anledningen till detta besöket var för att ge gåvor och kolla hur läget såg ut, förmodligen kommer Felicia möjligen hjälpa till med det ekonomiska stödet i framtiden och jag vet att Jenni kommer senare i mars för att kolla också. Området ligger nära växtligheten, det vill säga djungel/skog. Det finns en byggnad men den användes tydligen inte till boning, utan alla sover ut under ett liknande tak om nätterna. Ja ni kanske reda förstår där hur läget ligger till. Det som glädje mig var att dem har tillgång till rent vatten, men dock ingen elektricitet. Organisation hjälper till och tar hand om 168 barn mellan åldrarna 4-17 år, varav 30 utav barnen bor på barnhemmet. Resterande barn bor i fosterfamiljer men organisationen hjälper till med finansieringen av föda och skolgång. Det var väldigt intressant och lärorikt att få ta del av verkligheten. Barnen som jag är med på Mums Care har det verkligen så bra, men ändå gör det ont i hjärtat när man tänker på deras liv. Men hjärta hade en stor jävla köttkniv i sig när vi lämnade Otoaste, som byn hette där barnhemmet låg. Jag börjar uppskatta mitt liv mer och mer för varje dag sen jag kom hit.

Bilresan till barnhemmet tog lång tid pga trafiken och lika så på hemvägen. Det vill säga att vi gick på tog mage mellan frukost och kvällsmat i 32 graders värme. Energin bara dör på tre röda typ, men sen jag kom hit och är hungrig eller har någon motgång, så har lärt mig att stänga av allt. Jag blir helt borta, tänker på allt annat än mig hunger, min ilska eller hur obekvämt det är att sitta fyra pers i rad, i en bil på 6 timmar. Haha sen resan till norr har jag blivit expert på att stänga av när det har blivit jobbigt, sparar så mycket energi haha. Men när väl vi kom hem och fått äta lite(maten var inte så tilltalande) mat så var det klädutdelning på kvällskvisten. Att få uppleva lyckan i barnens ögon när dem får något nytt är obeskrivlig. Jaw som är autistisk(ska berätta mer om honom i ett annat inlägg snart) var helt överlycklig och uttryckte så mycket känslor.

Natten mellan torsdag till fredag bjöds på regnoväder. Det öset så där som det bara kan göra här under regnperioden. Och eftersom vi har plåttak här, så lät det som om det utspelade ett krig utanför. Jag vaknade 01.15 och kunde inte somna om på ett bra tag. Ni kan nog gissa vem som vaknade trött dagen där på. Men jag var inte ens om det, alla hade blivit påverkad och flera barn gick och gäspa hela dagen haha. Dagen rullade på annars som vanligt, jag var ensam volontär på området för resterande hade rest till Cape coast över helgen. Bråkade med Ben i duschen och sen pussade jag honom på kinden tio minuter senare, då hade han redan glömt det. På eftermiddagen passade jag på att ta en soltimma. Men märker tydligt att det bara blir varmare och varmare. På en timma brände jag mig och blev så där rosa och söt. Jag spenderade sedan söndagkväll i köket med barnen, vi diskade och lagade mat. Och självklart blev det en hel del bus också.

Igår, lördag, vaknade jag som vanligt tidigt på morgon. Tur var nog det för jag behövde komma iväg så fort som möjligt. Planen var att tvätta mina kläder på morgonen, men det lockade inte alls. Jag åt frukost och fixade mig och sen var jag på väg in till Senya för att ta en tro-tro mot Accra och West hills. Anledningen var för att ta ut pengar från Love life och ge dem till Felicia. Pengarna skulle gå till bageriet som har stått stilla i några veckor. Jag hade inget annat för mig och besöket på West hills resulterar till god mat och bra internetuppkoppling. Men för en sån paranoid person som mig, så fick jag samla lite extra mod för att våga ta mig dit på egen hand. Jag tror jag aldrig hade vågat ta mig dit själv om jag inte hade åkt dit innan med dem andra volontärerna. Men paranoid menar jag att jag tror det värsta hela tiden och att faror lurar bakom varje hörn, som rånare och våldtäksmän. Vilken sjuk värld vi ändå lever i som får mig att ha såna tankar?

Men iallafall, där satt jag i fullproppad tro-tro på väg mot första stoppet: Kasoa. Ni vet när man är ensam i sitt sällskap så kan man inte hjälpa att ta in omgivningen. Jag studerade i smyg främlingarna runt omkring mig i det varma och svettiga fordonet. På min högra sida satt ett gäng damer i sina äldre dar, i svart/röd klädsel vilket betyder att dem skulle på begravning. Hon som satt jämte mig var så liten och somna några gånger på mig. Framför mig satt affärsman i fina kläder och jämte honom en lite gubbe med gubbkeps i krokodilskinn. På min vänstra sida satt ett uppklädda tjej i min ålder med peruk och bakom mig satt ett par med sin dotter på några månader. Och där i mitten satt jag, en rosig svettig viting. Kan ni tänka er att så olika människor kan mötas på så olika sätt. Bytet i Kasoa var smidigt och efter dryga tjugo minuterna befann jag mig på West hills område. Jag valde att ta pengarna och sedan gick jag och handla lite innan jag satte mig på ett café. Klockan hade ännu inte hunnit bli lunchtid, så istället för att bara gå runt och vänta på att tiden skulle gå valde jag att köpa en smoothie och äppelpajsbit att gotta mig med. Jag passade också på att ringa pappa och prata lite, en hel timme bara försvann så där. Sedan kollade jag runt bland sociala medier tills jag tröttnade och gick till tro-tro "stationen" aka vägkanten utanför West hills. Kom på en tro-tro väldigt snabbt mot Kasoa och väl i Kasoa fanns en tro-tro mot Senya som väntad, väldigt smidigt. Bara det att jag satt med 4000ced i väskan, vilket är ca 8000kr hehe. Nerverna släppte när vi väl var på väg hemåt. Vill ni veta vad det kostar för mig att åka till West hills? Det kostar typ 8kr och sen 8kr tillbaka...kan ni fatta att en resa på 1,5-2 timmar kostar 8kr här. En taxiresa till West hills kostar ca 120kr och det är ingenting heller...På vägen hem gick jag förbi "Apoteket" och köpte hudkräm till Stephen som har såna stora utslag på kroppen. En tub kostar ungerfär 10kr, det känns också bara sjukt när vi hemma betalar en förmögenhet på läkemedel. Jag köpte med mig två tuber iaf och sedan en Fanyogy(glass på påse) för att kyla ner mig lite i hettan på mig tjugo minuters promenad hem. Resterande av dagen spenderades med barnen. Att bara sitta och kolla på dem när dem leker är så mysigt. Att se hur dem använder sin fantasi att skapa saker och ting av det som redan finns.

Idag är det söndag, vid denna tiden nästa vecka sitter jag på flyget någonstans mellan Amsterdam och Göteborg. Jag vaknade upp med ögoninflammation i mitt vänstra öga, inte så trevligt skulle jag säga. Förhoppningsvis blir det bättre imon så jag slipper gå till doktorn, litar inte riktigt på dem här. Nu ska jag försöka ta tag i min tvätt och sen gå och leka med barnen. Det ser ut som det ska regna, men det gör mig inget. Det skulle bara svalka gott.


Likes

Comments

Eftersom jag har levt i Ghana nu i en och halv månad så har jag fått tagit del så mycket ny kultur samt miljö och människor. Det är inte alls som hemma och vissa grejer uppskattar man mer än andra. Ghana är ett av dem afrikanska länderna, som klassas som ett land som är på väg uppåt och att deras status är bättre än många andra afrikanska länder. Med det menar jag att den håller på att få bättre ekonomi, dem är ett demokratisk land, dem har goda förhållanden till världen när det gäller export av råvaror på marknaden och mycket mer. Men ändå om man ser till världen så räknar Ghana som ett fattigt land, vilket jag har sett med egna ögon. Det skrämmer mig att ens tänka tanken hur det är i andra länder där utvecklings kurvan står still eller går neråt...När man tänker på Afrika, så tänker man ofta på svarta människor, fattigdom, exotiska djur, främmande natur och sjukdomar. Allt stämmer in och mycket mer. Ghana som alla andra länder lider av fattigdom och den finns överallt. Hälften av de fattiga bor i norra Ghana och eftersom jag reste upp dit så kunde jag se tydliga skillnader gentemot södra. Slummen existerar som i alla fattig länder, hydda, koja, skjul eller vad man nu ska säga att boningarna förställer, hittar man i varje stad, stor som liten. Man har sett det på tv hemma, alla dessa reportage och välgörenhetsgalor som får dig att vrida dig i soffan och känna ånger och medlidande. Att komma hit blir som en käftsmäll och se det på riktigt, att se helheten och det är mer vanligt att bo i ett skjul än i ett hus. Det är bara tragiskt. Städerna är överbefolkade och det syns tydligt på många andra sett med.

Man kan starta upp en skola eller kyrka lite vart som och ta in medlemmar om du har resurserna. Människor driver sina "företag" på gatan, det kan vara försäljning av all möjliga saker som påfyllning av kontantkort, dryck, mat, solglasögon, tyger, toapapper m.m. Detta förekommer också, som jag har berätta innan, i trafiken. Dem riskerar sina liv varje dag för att få ihop en slant för att kunna leva. När jag mer med att riskera, som menar jag att det är inte precis tryckt att röra sig på de afrikanska vägarna då människor kör som idioter. För dem som har lite pengar, har skjul som dem driver sin försäljning i och är ofta mer nischade i sitt utbud. Dessa människor har ofta ingen utbildning och blir för dem sitt enda val. Tyvärr förekommer prostitution ofta och ofta i unga åldrar som under tjugo år. Livet är väldigt orättvist här skulle jag vilja säga. Man kommer inte långt i livet utan pengar. I Ghana och troligtvis som i andra afrikansk länder är det svårt att ta sig högre upp i folkklasserna om man inte har pengar. Om du föds fattig, lär du förmodligen leva så resten av ditt liv. Det är då jag tänker hur vi i Sverige ska vara lyckligt lottad att princip alla föds med samma möjligheter(till 90%), till att bli vem man vill. Den möjligheten finns inte riktigt här och i många delar av vår värld. Man bör uppskatta livet mer.

Om man ska se till uppfostran så är vi hemma i Sverige löjligt bortskämda. Till en början är våra levnadsförhållanden mycket bättre. Vi har tak över huvudet, diskmaskin, tvättmaskin, ofta städar ens föräldrar efter en och ser till att det finns mat på bordet för en. Här funkar det inte så. Barnen växer upp extremt mycket fortare, speciellt de barn som inte går i skolan. Först och främst finns det få människor här som har tvättmaskin, diskmaskin eller spis. Ni kan dra slutsatserna rätt snabbt tror jag, man diskar och tvättar för hand samt lagar mat över öppen eld. Barnen lär sig detta i tidig ålder(8-10år) eftersom dem ofta har syskon som deras moder måste ta hand om och då måste man hjälpa till. Om man ser till hur det är på barnhemmet här, så har dem husmödrar som jag har pratat om innan, som sköter sysslorna under veckodagarna för att barnen ska fokusera på sin skolgång. De sysslor dem har endast har under vardagarna är att se till att barnhemsområdet är krattat och ser välkomnade ut, att dem har en ren uniform till skolan(dem har två, så att man lägger den smutsiga efter dagens slut i tvätthögen), se till husmödrarna har vatten till tvätten, göra läxor och att disken är gjord på kvällen. Annars städar husmödrarna barnens rum, tvättar kläder och lakan, lagar deras mat. Och nu snackar vi om att göra detta för ca 60 ungar, det tar sin lilla tid och värmen tar på ens krafter. Och dem är barn, vilket vill säga lortgrisar haha. Men det jag vill komma till att de äldre barnen får sköta sin egen tvätt på helgerna och städningen samt disken. För oss där hemma kanske det är helt orelevant, men det beror på att vi är bortskämda. Här blir man tvungen att växa upp fortare för det är vad samhället kräver skulle jag påstå. Och framförallt här på barnhemmet, en vacker dag ska varje barn här gå ut i vuxen livet. Det är inte konstigt att vi svennebananer stannar längre i boet innan vi blir vuxna nog och tar tag i livet. Jag är glad att min mamma krävde mer utav mig än vad många andra mammor till mina kompisar gjorde. För idag kan jag ta hand om mig själv eller iallafall någorlunda bra. Det är ganska sjukt att det är såna skillnader. Och självklart tycker barnen här att det är skitjobbigt att ha sysslor, men det tycker väl vilket barn som helt. Man vill ju bara leka och ha det kul! Den stora skillnaden är väl att om du inte sköter dig här, så blir du slagen och det blir du inte om du är ett svennebanan barn(inte offentligt iallafall). Jag ska inte gå in på aga-området ännu gång, men det är nog en av det största skillnaderna gentemot Sverige. Precis som hemma hos oss kostar utbildning pengar och i ett land som inte pengar finns mycket av kan man dra snabba slutsatser att alla barn inte har möjlighet att gå i skolan eller läsa vidare till andra studier när dem blir äldre. Det är också det som ger brister på de olika arbetarna här. Samt allt kunskaperna hos barnen är så olika, för skolorna har olika läroplaner och nivå på lärarna.

Om man ska se till miljö och naturen här så är den fantastisk! Växtligheten skriker Afrika och den torra rödbruna sanden är som en prick över i:t. I Ghana kan man ta del utan kusten, regnskogen och savannen. Turismen har inte förstört(ännu) de vackra stränderna eller sevädrigheterna. Men om inte turismen gör det, så lär miljöutsläppen och allt skräp som människor släppet runt omkring sig. Plast kan du hitta överallt, längs vägarna, i buskarna, på stränderna och i havet. Dem tar tyvärr inte riktigt hand om det fina dem har och att sätta ut fler soptunnor verkar inte locka utan nöjer sig med stora skräphögar överallt. Det finns dock också en liten positiv störning i miljö. Vattenpumpar och elledningarna är väl några ting som moderniserar naturen lite här och var, men det för bara positivt för mänskligheten och levnadsförhållandena.

Dem har en del att jobba på här och inte bara när det gäller miljön, utan också när det gäller den offentlig sektorn. Det vill säga resturang branschen samt transport(taxi). Jag har redan berätta om hur dåligt bemött man blir vid restaurangbesök och får vänta länge på beställa och likaså att få maten och ändå betala fullpris fast maten har dålig kvalité när man får den. Kanske har det med att turismen inte är så stor här eller att dem lever i sin "afrikanska tidszon". Med den "afrikanska tidszon" menar jag att här är det inte bråttom med någonting och att passa tider spelar inte så stor roll. För dem är det inte ohyfsat alls. Men afrikaner är speciella och framför allt när dem stöter på vita människor. Utöver att dem mestadels behandlar en som om man är ett djur på zoo och tar en massa bilder på en, så har dem svårt att ta ett nej. Respekten når inte riktigt fram, vilken ålder det än gäller. Dem vet inte riktigt hur dem ska kommunicera med oss. Men egentligen är dem lika nyfikna på oss som vi är på dem. Vita anses som rika, det betyder möjligheter. Jag vet inte hur många kärleksförklaringar jag har fått sen jag kom hit. Första mötet och dem säger att dem älskar en, vill gifta sig med en och åka med hem till Sverige, träffa familjen och jobba där. Ja, det är männen som är mer framåt på den sociala biten. Men i övrigt är människorna här väldigt glada människor och många vill bara vara vänliga. Men ja, ibland blir det kanske lite för mycket. Men det kanske inte är så konstigt att man reagerar så som jag gör, jag är ju en stel svensk, det är ju min natur eller hur? Tragiskt det också.

Visst låter lite som om jag bara drar fram det negativa sakerna nu? Lite typiskt kanske när man ska analysera en helt ny kultur. Kanske har med att jag jämför mot ett lite mer tråkigt och ofärgat Sverige och vår kultur. Allt är väldigt annorlunda här. Men här kommer lite mer fördelar som jag skulle vilja ha mer där hemma eller som jag uppskattar. Jag har redan sagt det innan, jag förundras över deras passion för sin tro. Jag hade också så gärna velat ha sån passion och på sätt levt för det. Men man kan ju inte tvinga fram det? Jag gillar hur dem använder Bibeln som vägledning och hur det skapar en sån fin gemenskap mellan människorna. Och att dem alltid är så glad under deras gudstjänster. Om gudstjänsten där hemma i kyrkan var den samma, skulle jag inte haft problem att gå dit några gånger om året bara för att ta del av glädjen och energin. Det är mer som en klubbmöte. Man ber innan maten och lika så innan man går och lägger sig. Jag tycker det är fin gest och på något sätt vackert. Det är väldigt roligt hur barnen försöker övertyga oss att Gud är allt och har har givit oss liv. Vet inte hur många diskussioner jag har haft om det. Jag vet knappt vad jag tror på, jag har fått veta för mycket under uppväxten. Vetenskapen, historien och tron kan vilseleda en rejält.

Något som kanske är lite olikt oss, så firar man inte ens födelsedag här och man vet knappt när man är född. Många barn på barnhemmet har knappt koll på hur gamla dem är. Men man har koll på vilken veckodag man är föd på. Man döps nämligen först efter den veckodag, det vill säga att varje veckodag har ett pojknamn och ett flicknamn. Sedan när ens förälder vet vad barnet ska heta så lägger man till det. Jag heter tex Ama, för jag är föd på en lördag. Man har faktiskt inte så stor koll på hur många som lever i Ghana idag, bara på ett ungefär eftersom man inte har dokumenterat när barn har föds. Man började göra det 1997. Istället för att fira födelsedagar så firar man livet, det vill säga att när någons liv tar slut ska det hyllas och firas. Därför är begravningar väldigt storslagna här, men en tre dagars fest för att fira den dödes liv. Inte alls så där sorglig och jobbig som våra begravningar, kanske bara lite jobbig dagen efter med bakfylla för de vuxna.

Jag tror faktiskt vem som helst skulle kunna leva det livet jag gör. För att vara Afrika och Ghana, så lever jag med bra levnadsförhållanden. Jag tror allt handlar om inställning. Visst var jag skiträdd för att åka och saker och ting kändes oklara. Jag förstår att jag valde att åka med en organisation första gången, det är en trygghet. Idag känner jag mig lurad på pengar och skulle lösa allt själv, men det är för jag vet hur det funkar nu. Man måste fokusera på varför man är här och vara öppen för nya intryck. Jag har lärt mig så mycket och snart sitter jag på planet hem till kallare tider med ett sånt stort bagage med erfarenheter och ett hjärta fyllt med ca sextio ungar. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte även om hemlängtan kryper fram då och då. Allt handlar om att finna sig själv och fokusera på vad man vill. Jag vill vara här för barnen, detta är deras hem och jag måste ta in och acceptera den som den är. Peace out

Likes

Comments

Ännu en vecka har gått, vart tar tiden vägen? Jag skulle väl inledningsvis säga att denna veckan har inte varit så händelserik egentligen men väldigt tankspridd och framtidstänkande.

Som jag berättade tidigare i veckan, så mådde jag inget vidare när jag vakande upp på tisdagmorgonen. Vet inte om allt resande förra veckan var bidragande till hur jag mådde, men jag var så utmattad. Fick i mig mat på lunchen jag kunde hjälpa de andra volontärerna med ett lite projekt på eftermiddagen. En av väggarna på skolgården skulle fiffas till, det är ganska färgglatt här med röda väggar och lilla detaljer men det behövs med liv. Så vi målade afrikansk djur som lejon, elefant, zebra m.m för att få det lite mer barnvänligt. Det uppskattades väldigt mycket märkte vi från barnen och även dem som arbetar på barnhemmet. Egentligen var det kanske inte jätte smart utav mig att hjälpa till att stå och måla i solen när man var utmattad. Men jag älskar att måla så jag kunde inte låta bli helt enkelt!

På onsdagen vaknade jag upp helt återställd men hade sovit dåligt. Kände mig dock inte utmattad utan bara trött. Jag gjorde mina dagliga sysslor som att tvätta barnen och få på dem skoluniformerna, diska och tvätta. På eftermiddagen målade jag klart dem sista djuren innan jag la mig i solen och tog en timma för att bättra på brännan. Det är väldigt kvavt och varmt här nu, så man svettas rejält! Lite senare på dagen gick vi in till Senya för att gå på jakt efter mango och data till mobilen. Jag hade ett intressant samtal senare på kvällen med den kvinnliga socialarbetaren på barnhemmet. Jag skulle väl säga att jag fick lära känna henne mer och hon öppnade upp sig. Hon berättade om sitt jobb, vilka studier hon hade gått och hennes värderingar i livet. Jag förstår mig på henne så mycket bättre nu och är på sätt och viss glad att hon är här. Hon är hård, bestämd men ändå omtänksam och rättvis, det behövs någon här som är sån så det inte är en ändå står lekplats om ni förstår vad jag menar. Den manliga socialarbetaren här är med tillbakadragen, tillmötesgående, snäll och omtänksam men ändå ärlig och är inte rädd för att uttrycka sig när det väl gäller. Det känns skönt att få en mer klar bild över vad dem sysslar med och vad dem har för bakgrund. Jag har valt att inte nämna deras namn, eftersom jag vet att den manliga socialarbetaren har undvikit att vara med på bilder och tar det som att han helt vill vara lite anonym. Vi diskuterad också oss svenskar, att vi är osociala och "stela" som människor, vilket på sätt och viss är sant. Självklart hade den kvinnliga socialarbetaren åsikter om oss och sa hon inte gillade oss. Jag började skratta och bad lite om ursäkt för "vårt" beteende och hoppades att hon inte tyckte allt för illa om mig. Hon sa då att hon inte tyckte jag var allt för illa, jag kom ändå och prata och sen skratta hon. Det är väl något positivt antar jag.

Efter äntligen en god natts sömn kunde jag gå till barnen pigg och glad på torsdags morgonen. Jag har nu fått tillåtelse att tvätta de två små barnen som behöver hjälp hos flickorna för "husmamman", Rebeckah. Innan har hon alltid velat göra det själv, men efter några veckor tillsammans har hon antagligen börjat lita på mig. Hon är nämligen, som jag sagt innan, väldigt noga med rutiner och struktur vilket egentligen är väldigt oafrikanskt haha. Hon är nog lite av en perfektionist, men jag gillar henne skarpt. Hon öppnar upp sig mer och mer för varje dag som går. Och hon håller koll på tiden, hon vet att det inte är långt kvar och säger redan nu att hon kommer sakna mig. Vilket värmer i hjärtat, att man också har gjort intryck hos någon annan än barnen. Efter lunchen tog vi oss hem till rektorn på skolan, där Veerle bor för att sedan ta en tro-tro mot Accra och köpcentret West hills ännu en gång. Denna gång för att äta mat och handla saker till barnen. För min del handlade jag deorant och tandkräm för 600kr, där mina kära vänner från hemifrån var med och bidrog. Väldigt uppskattande, tack finisar! Vi kom inte hem förrän sent på kvällen och jag tror jag slocknade på tre sekunder när jag hade lagt mig i sängen.

På fredagsmorgon vaknade jag av en hemsk magsmärta och magras. Jag hann precis på toa, men smärtan släppte inte. Jag valde att försöka sova bort smärtan och hoppade morgonsysslorna. Jag fick i mig lite frukost men kände redan då att det inte var som det skulle i magen och gick la mig i sängen igen. Vid 10 tiden gick jag och hjälpte till med tvätten iallafall, lite bättre i magen men jag kände mig utmattad och uttorkad. Jag var hungrig vilket var ett bra tecken, men när vi väl fick vår mat vända allt. Jag kände stoppet i magen och hur illamåendet kom. Jag vågade inte ens få i mig något, jag hatar att må illa och spy är bland det värsta som finns. Jag valde att hoppa maten och gå och lägga mig i hopp om att kunna få i mig något senare. När jag väl kom till volontärhuset igen, hann jag precis till toan för att spy. Jag vet inte om det var pizzan det var fel på från gårdagen eller om jag hade en glutenchock eller om min kropp bara stängde av. Väl efter jag hade fått ur mig de illa jag hade i mig, så kände jag hur hela kroppen började värka och det enda jag kunde göra va att ta en Ipren och sova. Anna väckte mig senare när det var dags för mat och jag mådde en aning bättre. Jag behövde verkligen mat och jag fick i mig lite grann, vågade inte äta allt för mycket. Jag gick sen till barnen för att dela ut det jag hade köpt och sen fick det bli sängen igen. Jag hade så ont i hela kroppen och energin fanns inte för att vara med när de andra volontärerna delade ut godis till barnen.

När jag vaknade igårmorse(lördag) hade jag inte ont i kroppen eller magen men var fortfarande utmattad. Planen för dagen var egentligen att Sunflower beach, men jag hoppade det och stannade kvar på barnhemmet. Kände att det inte var optimalt att vara i solen när man är utmattad och har problem med att få i sig mat. Dagen ägnades därför åt att planera nästa veckas projekt, mer målning, samt mina egna framtidsplaner när jag kommer hem. Ringde mig lillebror för att få prata av mig lite, speciellt när jag kände mig så ynklig haha. Fick också lagat klart lite kläder åt barnen som vi hade glömt av samt bockade av några poddavsnitt under tiden. Självklart var jag nere och myste med barnen tills energin tog slut. Jag fick i mig en hel del vatten under dagen och maten fick jag behålla också vilket var positivt. Kroppen gjorde fortfarande lite ont runt läggdags, men som sagt det kändes bättre.

Idag är det söndag och jag har spenderat dagen på West Hills igen. Under helgen har en annan volontär som hade introduktionen med Anna och Gentiana varit hos oss. Hon heter Ninka och är 17 år från Holland, super skön tjej och så cool tjej som gör samma sak som oss fast i så ung ålder. Hon hade aldrig varit på West Hills så vi tog med henne dit för att hitta på något under dagen, samt för att äta "vanlig" mat hehe. Jag hade turen att kunna äta som vanligt idag och min energi är nästan som vanligt. Nu är vi hemma igen och väntar på kvällsmat. Sen blir det nog bara att pussa på barnen innan läggdags. Nästa vecka börjar jag med mitt lilla projekt att fräscha upp barnhemmet. Kramis



Likes

Comments