Header

Vilken lättnad!! Äntligen har jag varit & sökt om mitt visum på ambassaden och... DET GICK IGENOM! Så skönt. Det är så många Au-pair bloggar/inlägg i grupper jag läst där de är så nervösa över just visumprocessen och besöket på ambassaden, även hört så många skräckhistorier av någon anledning så självklart fanns det med i bakhuvudet. Men jag ser verkligen ingen anledning till att vara nervös! Så länge man kommer i tid och står i kön finns det ingen chans att inte bli insläppt oavsett om det skulle gå över din bokade tid. Det fungerar näst intill som en vanlig säkerhetskontroll på en flygplats, du blir insläppt, får visa upp alla dina dokument och papper, sen väntar på att ditt namn blir uppkallat & väl där får du endast svara på några enkla frågor på engelska. Sen måste man ju såklart vara noga med alla papper och att man verkligen har med sig allt, men det får man tydliga instruktioner om från sin organisation, vitt jag vet från CC. Simple as that. Plus de var hur trevliga som helst, inte alls så illa som jag fått uppfattning om.

Så nu är jag alltså ett steg närmare och i samma sekund som jag hörde "your visa is approved" och fick stämpeln på pappret kändes allt mer verkligt. Det blev liksom svart på vitt att jag SKA göra det här. Ena stunden kan jag tänka "vad fan håller jag på med", tänker att jag är naiv och dum som ens tror mig att jag kommer orka med, rädd på något vis att det kommer bli en alldeles för stor omställning, att jag tar ett alldeles för stor kliv för mitt eget bästa. Att jag borde vänta, bygga upp och jobba på mig själv här hemma ett bra tag innan. Samtidigt som jag känner att det här är det bästa för mig, man måste våga för att vinna, måste utmana sig själv, och som min fina fina vän sa, att även om det skiter sig så måste man ju "missa vägar för att hitta rätt". Och det är så sant. Jag ska inte vara rädd för att misslyckas, för man vet aldrig hur saker och ting kommer bli oavsett vilka vägar man väljer att gå. Trots allt så har det gett mig otroligt mycket bara av att komma såhär "långt" i processen att åka iväg, bara att jag tagit tag i något och verkligen lyssnar på vad jag vill innerst inne. Ska snart få ihop något inlägg med mina "mål" för 2018 men för att tjuvstarta så är faktiskt ett av dem att sluta tänka och oroa mig så himla mycket. Jag känner mig inte så orolig men det är så mycket i mitt huvud som spökar bara, tankar jag själv inte riktigt kommer överens med. Som att det sitter två filurer på varsin axel och bråkar med varandra, en negativ och en positiv sida. Vilket det jag ska jobba på är att lyssna på den lilla filuren som ser saker & ting positivt för jag VET ju att det är så jag vill resonera och det är precis så jag EGENTLIGEN resonerar. Den andra mörka lilla jäveln är "bara" att snärta bort.

Ska göra en liten kategori som heter "innan avresa" så jag enkelt kan gå tillbaka och kika sen i framtiden hur det var just där och då, hur det är här och nu. Det kommer bli bra det här!! Ser ju faktiskt fram emot detta och som jag sagt förut så vill jag göra något helt nytt och bara komma iväg. Det här är en bra början iallafall.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det var på TIDEN att mina deppiga, slappa dagar jag haft på senaste idag för en gångs skull vänt på klacken. Vaknade på rätt sida och har känt mig ovanligt pigg och produktiv, för att vara mig vill säga. Jobbat 06.15 - 13.30 och allt har bara gått så enkelt, älskar sådana dagar. Annars brukar jag endast gå och räkna ner minut efter minut, rulla ögonen åt allt och alla och vara allmänt TRÖTT på livet - eller ja, på jobbet rättare sagt. Helt otroligt hur negativt påverkad jag blir av det där stället och hur det verkligen drar åt sig all min energi. Men har som sagt inte många dagar kvar SÅ praise the lord hallelujah. Skämt å sido. Undrar om jag kanske har varit så pigg och glad idag för att jag drack KAFFE till ''frukost''? Dricker aldrig kaffe och man kan likna mig vid en mutter, vrång surtant som vägrar förstå sig på typ teknik BARA för att, and that's me när det gäller att dricka kaffe. Förstår bara inte grejen? Det är som att alla börjar dricka kaffe för att det är något man ''ska'' göra och för att det är ''socialt'', ''vuxet''. För ärligt talat vem tycker ens om sin första kopp kaffe? Nej just det, ingen. Folk tvingar ju i sig det och jag är bara en på miljonen som helt enkelt inte följer den strömmen. (Haha oj oj oj, cool). Plus att jag inte tycker om känslan av att vara beroende av något, så jag skippar hellre att för resten av livet behöva en kopp kaffe på morgonen för att bli en decent human being, vad de nu kallas för på svenska. Nu flummade jag verkligen iväg här och vad jag ville komma fram till vet jag inte riktigt, en klapp på axeln för att jag vanligtvis inte är en person som dricker kaffe? Kanske ska skriva det i min instabio ;) I alla fall, åter till saken - detta slutar ju nästan upp i lite dubbelmoral här för vad jag i början klurade på var ifall om jag fick en bra start & kick på dagen pga. att jag drack just kaffe. Maybe maybe not. Polletten trillade åtminstone ner för mig varför min pappa under hela mitt liv både druckit kaffe & apelsinjuice till frukost varje morgon, vilket jag tyckte var konstigt när jag var liten, men idag insåg att det är typ världens mest magiska kombination? För trots allt så tycker jag ju inte att KAFFE är värst äckligt, tänker bara inte bli någon kaffetant. End of min kaffe-story.

Efter jobbet lagade jag i alla fall mat, Quornfärssås & pasta, åkte in till stan och letade efter lite presenter till min värdfamilj, fick inget med mig hem förutom lite nya idéer plus ett set med nya hårprodukter. Schampo, balsam, hårspray och torrschampo, så nu kan jag åtminstone checka för en punkt på måste-göras-köpas-listan innan USA. Jag har diskat, tvättat, städat mitt rum, haft i hårinpackning, ansiktsmask, lyssnat på podcast och bara haft för mig något precis hela tiden. Småskitsaker för många andra men som för mig är en stor fet bra-jobbat-guldstjärna. Känns som att saker och ting går i rätt riktning när jag håller igång en hel dag istället för att somna det första jag gör efter en helt vanlig arbetsdag. Så det känns skönt. Imorgon har jag work-shop med Cultural Care, organisationen jag åker med, vilket är som ett online-möte med en person från CC plus med massa andra au pairer, där vi kommer få fullt med info om/inför training school bland annat, plus att vi kan ställa massvis med frågor. Onsdag om jag inte blir inkastad på mitt andra jobb, maxi, eller har massa annat att förbereda inför min visumansökan, kanske jag tar mig en tur till Örebro med Rebecka, och på torsdag bär det av till Stockholm för att äntligen besöka amerikanska ambassaden.


Detta skulle egentligen blivit ett inlägg om tankar, mål & ''löften'' för hela 2018, eftersom detta är året jag på ett vis börjar om på ny kula. Men nu har jag suttit i sängen allt för länge och hunnit bli alldeles för trött för att tänka, så det tar jag vid något annat tillfälle istället. Vet inte vad jag gjort men detta inlägg har av någon anledning tagit mig över en och en halvtimme? Och här har jag suttit och skrivit om hur produktiv jag har känt mig idag, haha. Hope you enjoyed mitt kaffeprat i alla fall, tusen frågetecken på det men det är alltid något, eller hur. Summan av kardemumman så har jag haft en bra dag och med det säger jag helt enkelt bara hej och hejdå här så hörs vi snart igen bloggisen. /// en person som egentligen inte heller använder ord med -is på slutet, som nu BLOGGIS? Bloggisen?? Måste helt enkelt acceptera och konstatera att jag är jordens tönt. Puss.


Likes

Comments

Som skrivet i mitt förra inlägg så har jag kvar en hel del här på bloggen som jag skrivit för mig själv och hållit privat, i min resa framåt, kvar och fortfarande publicerat. Vilket känns väldigt utgivande(?), sårbart och ja, helt enkelt öppet. Att i och med att jag nu ska hålla min blogg öppen så känns det som att jag öppnar upp hela mig själv. Det är självklart hur mycket som helst som jag inte kommer dela med mig av och annat som jag kanske till och med kommer att ta bort senare, som känns allt för privat. Men nu får det vara såhär så länge och jag vill helt ärligt bara kunna vara mig själv fullt ut. Det här är trots allt för mina närmsta och för mig själv, även om andra troligtvis också kommer kika in här tillslut emellan åt.

Det är lördagskväll. 6e december. Ett datum jag förövrigt hatar. 6e, 7e, 8e varje månad är alltid och kommer alltid vara svåra. Har faktiskt märkt av att även om jag inte ens haft en tanke under en hel dag på att det just är denna tid på månaden, så är jag verkligen ALLTID dessa datum omedvetet nere. Det liksom sitter i mig. Så kommer jag på mig själv när jag väl tänker på vilken dag det faktiskt är, att jaha, det är därför jag känner som jag känner idag. Det är som att hela min kropp blir låg under denna tidpunkt för att det satt sig så himla hårt inuti mig.

Nu i helgen har jag i alla fall inte haft för mig så värst mycket. Varit hemma hos Matilda & Filip, och varit lite med Simon. Idag har jag bara vart hemma och sovit verkligen hela dagen. Som att all energi bara sugits ur mig. Vaknat upp en stund, sen somnat om lika snabbt igen. Hela dagen som bortblåst, men visst får man ha sådana dagar. Otroligt tråkigt men what to do.

Det är två månader kvar tills jag bär mig av och tänk hur jag skrev i ett inlägg längre ner att jag verkligen behöver en nystart, att jag vill börja om på nytt och bara flytta till en helt annan stad. Well, look at me now. Trots att jag har så otroligt blandade känslor kring det här känns det så OTROLIGT skönt att jag faktiskt har tagit tag i mig själv. Att jag orkat gjort det här, det är ju just det jag längtat efter så himla länge att bara ha orken till att ta tag i allt och liksom göra en stor förändring. Tillslut får man bara nog. Att jag har sagt upp mig från jobbet där jag verkligen aldrig vill sätta min fot igen, endast 3 veckor kvar. High five på den. Kan liksom inte FÖRSTÅ att det är jag själv som är i mina egna skor just nu - jag ska DRA härifrån. Självklart flyttar jag inte över andra sidan atlanten för att glömma mina ''problem'' och allt som jag fortfarande kämpar med här hemma, men ser inte att jag kan ta mig någon vart genom att faktiskt vara kvar här och stå och trampa i samma fotspår. Det finns en hel värld där ute så varför vara kvar just här, när jag istället för att som nu äta glass här hemma i min säng i världens mest deppiga byhåla, kan sitta på en rooftop bar/restaurang i USA på typ 50e (idk) våningen och äta glass där??? samt blicka ut över alla andra skyskrapor som glittrar i stadens mörker. Från en lördagskväll till en annan vill säga. Haha nej men, ni förstår min poäng.

Tänk vad mycket jag har framför mig ändå. Som jag inte ens har en aning om just nu. Livet är bra för kort för att inte VÅGA och för att göra saker man verkligen drömmer om. Ta till er det för nu har jag babblat färdigt och tänkte leta upp någon ny serie att kolla så jag har något annat att sysselsätta mig med. God natt!

Likes

Comments

Äntligen säger jag bara. Jag ska flytta till USA. Jag ska lämna Sverige och mitt liv här bakom mig för ett litet tag. Självklart är jag glad och exalterad över detta men kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner kring allt det här just nu. För det är samtidigt ett sjukt stort steg för mig, efter allt vad jag gått igenom och fortfarande går igenom. Men något jag vet är att jag inte klarar av att gå i samma banor här hemma längre, det liksom kliar i kroppen på mig och jag behöver verkligen komma iväg från allt. Jag behöver något nytt och något annat att blicka framåt utöver. Ja, en nystart.

Det har varit en ganska lång process och jag har varit upp och ner gällande om jag verkligen ska göra detta eller inte. Men sen dök den här familjen upp som jag nu ska bo hos, och efter två Skype-samtal senare kändes det helt enkelt rätt. Eller ja, delvis. Det är inga som helst problem med familjen i sig och dom är helt underbara, (än så länge iallafall, förhoppningsvis!!) Men jag har mestadels inte varit redo att ta beslutet, trots att jag vill det här så mycket. Bestämde mig iallafall för att bara sluta tänka så himla mycket och bara GÖRA. Att det får bli som det blir och gå som det går. Jag kan återkomma om allt det där längre fram. För tanken just nu är att jag ska använda min blogg igen som dagbok för att kunna se tillbaka på. Om det här är 110% rätt för mig, om jag kommer trivas, om det ens kommer att bli bra där borta, det återstår helt enkelt att se. Men jag ger det åtminstone ett försök och jag känner bara, det är nu eller aldrig. Tvekar på att det kan bli något sämre än här i lilla swe, hehe.

Känns som att alla runt om mig nu skaffar hus/lägenhet, flyttar ihop med sina pojk och flickvänner, skaffar hund och katt, BARN, snygga bilar och helt enkelt stadgar sig. Jag själv är bara inte där i livet just nu, känns som att mitt liv endast gått bakåt under en lång period nu medan alla andras bara gått framåt, förstår att så inte är fallet och alla har vi väl det både bra och dåligt i perioder oavsett livssituation, iallafall så vill jag varken ha det där just nu eller är redo för det. Att "stadga mig" har jag hela livet på mig att göra och det är NU om någonsin jag ska passa på att resa & get out of my comfortzone. Behöver bara bygga på mig själv, sätta mig själv i fokus och börja gå framåt igen i min egna lilla takt. Så nu jävlar hörni. Datumet är SATT och den 5e mars smäller det, see you soon america🇺🇸🇺🇸

Och en sak till. Jag har under tiden sen R gick bort använt den här bloggen till att skriva av mig lite då och då. Jag har läst igenom alla inlägg, vissa är alldeles för privata för att fortfarande ha kvar som publicerade. Jag kan ha nämt namn eller bara nämt alldeles för mycket, då jag skrivit allt enbart för mig själv. Men samtidigt vill jag inte ta bort precis alla inlägg heller. Det gör ont att se tillbaka på och mitt hjärta brister för varje rad jag skrivit. För jag vet precis hur skör och uppriven jag har varit. Men det är mina känslor och en del av mig, vilket jag heller inte vill gömma undan.


Likes

Comments


Våran Kärlek

Att försöka samla ihop ord och bygga meningar av en kärlek där så mycket var så rätt samt så fel, så självklart samt så osäkert, där ena delen av den kärlek som en gång var, inte längre finns kvar. Det sliter min bröstkorg itu. Mitt hjärta kvider. Mina ord räcker inte till och hur mycket mina tårar än svider längst kinderna, så gör jag det här för mig själv. För jag vill minnas. Jag vill hålla kvar i allt det som var. För att minnas dig, mig, oss.

Jag minns vår första kyss, en sen, kall, oktoberkväll. Det var 2014, det var klassfest, med blandade skratt och röster från andra sidan balkongdörren där vi stod. Inte visste vi då, att den vad vi trodde så o-betydelse(fulla) kyss, ett ''slå-vad'' mellan dig och en av dina grabbar skulle betyda och komma bli så mycket mer än så. Och efter det började allt, allt det som kom att betyda som allra mest för mig. Det gick veckor, månader, till och med över ett år. Innan vi var säkra på varandra och insåg att det var och skulle vara vi. Innan vi erkände våra känslor för oss själva, inför varann. Jag ser på vårt förhållande idag genom helt andra ögon. Vi var Bambi på hal is. Som om vi började träffa varandra som små osäkra barn, rädda för att öppna upp oss och rädda för att ge precis allt. Vilket jag idag förstår, jag var inte alls redo och hade aldrig tidigare upplevt riktig kärlek. Och han, helt enkelt rädd för att binda sig och jag tror inte någon av oss riktigt hade mod nog eller förstånd till att riktigt inse hur bra vi faktiskt var med varandra. Ingen gick in i det hela med förväntningarna att det skulle bli mer än vad det i början var. Det där med att det egentligen var så självklart, som om det vore ristat i sten redan sen dag ett. Men all denna oärlighet mot oss själva, mot varandra, gjorde att saker senare kom i vägen. Det var inte fullt ut, det var inte alltid bara varandra, det var till och från, hit och dit. I dag förstår jag att sådant handlar endast om att lära känna varandra, lära känna sig själv med någon annan. För självklart står inte alla alltid på samma ruta redan från start. Ovisshet skapar osäkerhet och olikheter skapar konflikter. Samtidigt som vi båda kände att vi hade träffats under helt fel tidpunkt och under helt fel omständigheter, så är jag så otroligt glad och tacksam över att vi ändå träffades där och då, att saker kom att ske som de gjorde och att vi gick igenom vad vi gick igenom. För samtidigt formade det till oss och utan det kanske vi aldrig hade insett att vi ville vara med varandra - att det skulle vara vi.

Intensivt. Om jag skulle beskriva våran kärlek med ett enda ord så skulle jag välja det. För intensivt var det, från början till slut. Vi ville alltid spendera varenda minut vi hade tillsammans endast för varandra. Vi beställde hellre hem mat för att äta hemma i sängen så att det bara kunde vara vi. Eller vara "sjuka" från jobbet en dag, bara för att. Vi liksom tröttnade inte på att endast och alltid vara vi två. Som om vi ständigt var nykära. Det var film efter film, serie efter serie. Det var vi. Konversationer som aldrig tog slut. Vi gav varandra dag och natt, vakna långt inpå de sena timmarna bara för att vara med varann så länge som möjligt. Det var långa utdragna sovmorgnar i varandras armar, isolerade för omvärlden som om vi var helt ensamma på jorden. Vi levde i vår lilla bubbla och gjorde oss inte mycket för att ändra på det som var annat än vårt egna sällskap. Vi drömde oss ut till en framtid tillsammans i att inreda vår alldeles egna lägenhet. Att bo ihop. Att vara varandras vardag från morgon och kväll. Att vi både skulle skaffa våra körkort så att vi kunde vara helt oberoende av någon annan. Men där var vi i vår bubbla av kärlek och hur mycket jag än önskar att våra framtidsplaner blev till sitt, så är det just de band vi då delade som betyder något nu i efterhand. Oavsett var vi befann oss, vad vi hade och inte hade. Så är det inget av det materiella som spelat någon roll, endast att det var vi två.

Man brukar prata om hur ens kärlek är precis som solen. Hur man värms upp inifrån och ut. Och det var precis så det var. Det var han som höll om mitt hjärta, så lätt så lätt och bara fanns där som den renaste form av kärlek. Jag är en sån emotionell person och jag minns hur jag ibland bara ville gråta i hans sällskap för att jag var så överväldigad i mina känslor för honom att de inte hade någon annanstans att ta vägen, än genom tårar. Mitt hjärta var som dubbelt så stort i all den kärlek jag bar. Så många gånger när vi låg och kollade på film då jag låg där mot hans bröst och istället kollade upp mot honom, bara försökte ta in varenda liten del av han, hans ögon, fransar, bryn, varenda litet ärr, varenda liten ''brist', och jag bara fylldes med kärlek. Speciellt de stunder då han också kollade ner på mig, log, kysste mig och den där värmen for genom hela kroppen. Finns det något mer svårslaget - än den där känslan då man bara vill krama sig runt honom så hårt så hårt och att bara vilja krypa sig under hans hud för att komma så nära som möjligt. Den där känslan, då man saknar och längtar efter personen även om den ligger precis där tätt intill. När närheten på ett sätt inte är tillräcklig motsvarande för dina känslor. Jag älskade att somna precis så, där i hans famn medans hans fingertoppar lätt snuddade fram och tillbaka mot min hud, endast för att på något sätt bevara just den där värmen och tryggheten i att vilja stanna kvar där för alltid.

Jag ser nu kontrasterna på hur han fick mig att skapa ord. Han var den som fick mig att vilja dela med mig, öppna upp mig. Att bara vilja säga allt. Saker som hur bra låt jag precis hörde, hur regnet förstörde mitt hår när ja var på väg till skolan, hur störande personen var som satt sig bredvid mig på bussen eller bara exakt hur jag mådde den dagen. Vi hade den effekten på varandra att konversationer kom och var så naturligt för oss. Alltid pratade vi om något. Dessa små ''onödiga'' saker som blev till något så fint och betydelsefullt genom att helt enkelt dela det med någon. Samtal, diskussioner och historier. En vän frågade en gång hur vi jämt kunde ha så mycket att prata om, eftersom det alltid plingade till i telefonen från honom. Och ja, det var bara så. Vårt sätt att vara och prata med varandra på var så simpelt och genuint. Vi blev ett sådant perfekt team i sättet vi förstod varandra, hur vi lärde oss varann in och utantill och hur vi visste exakt vad en blick kunde betyda. Vår humor gick hand i hand precis så som våra personligheter, trots hur olika vi ändå var. Han var min bästa vän och kärlek i en och samma person, och jag hans.

Jag var också, och är, så överväldigad, tagen och rörd över vår nakenhet. Inte ens idag kan jag förstå hur nära man kan komma en annan människa, att det på ett sätt känns som att man lever i varandra. Hur han som var så stängd utåt, skulle vara så kall och i början "spela ett spel", med en fasad så svår att ta sig igenom. Ett ''spel'' som så oväntat blev till något annat. Till att så skört och sakta öppna upp sig, att tillslut stå där så otroligt sårbar genom att ha gett hela sig till mig. Och jag hela mig till honom. Person till person. Så stort. Så vackert. Så modigt. Det här med att till slut våga, att ge och ta, ända tills man står där och bär på en annans hjärta. För enligt mig är det finaste och renaste man kan göra är att visa sig svag och att våga ge det till någon annan.

Utöver våra stunder på fluffiga moln av bara värme, glädje och kärlek så stod ju inte allt heller helt rätt till. Mycket låg och skavde under den bas vi så länge byggt upp och försökt hålla stadig. Men den var långt ifrån stabil och det tyngde på hela våran relation. En olycklig kärlek i en lycklig kärlek, skulle man kunna säga. Just den tiden är idag kanske den som är som mest smärtsam att hantera för mig, helt ensam bland allt osagt som nu hänger kvar i luften. Egentligen vill jag bara skrika ut allt vad jag kan för att få ur all denna smärta jag har inom mig över det här. Men det känns för personligt och det kommer ta lång tid för mig innan jag ens är kapabel till att få en tillräckligt klar bild över detta på egen hand. Om ens någonsin. För den enda som bär på det här utöver mig och som har några svar än dom jag får ge till mig själv, är Robin.

Hur mycket vi än ville vara med varandra, så fungerade det helt enkelt inte på slutet. Inte med allt som då var. Vi båda var psykiskt förstörda inom oss och jag antar att vi behövde lämna den trygghet vi hade hos varandra för att kunna bli tillräckligt starka och bygga upp oss själva på egen hand. Men allt vad han inom sig bar på, sin psykiska ohälsa, den tog över och den vann. Och här är jag idag kvar på denna jord och bär helt ensam på allt det som vi tillsammans gick igenom. På allt det som vi en gång var.

Det finns ingen ideal bild eller mall av hur en kärlek ska se ut, det finns ingen stereotypisk kärlek i verkligheten. Alla är vi olika, känner olika och vill olika. Min och Robins kärlek var inte perfekt. Ingens förhållande är ständigt perfekt. Och trots att vårat förhållande är det näst svåraste jag gått igenom, så är det också det finaste jag någonsin delat och haft. Jag kommer aldrig få veta om allt det som vi gick igenom och brottades med kunde ha lett till något ännu starkare, gett oss en framtid senare i livet. Förlåtit har jag nu gjort och oavsett vad som hade blivit om saker sett annorlunda ut, så finns det inget annat jag hellre vill än att se honom leva kvar här på jorden med oss. Det gör så ont att veta att personen jag delat den första riktiga kärlek med inte längre finns kvar. Och att det kommer vara så för all framtid. Men så som jag har växt som person, funnit en så stor del av mig själv, insett mitt egna värde, lärt mig stått på mina egna ben - det hade jag aldrig nått redan nu om han aldrig funnits i mitt liv. Även om det har skett på gott och ont så har han gett mig så mycket och det för mig betyder allt.

Så som jag har känt för Robin, så starkt har jag aldrig tidigare känt och det är så jävla fint. Det är så fint att jag har fått uppleva det, att just han fick mig att uppleva det. Med det säger jag inte att jag aldrig kommer att kunna uppleva kärlek igen på samma sätt, för det vet jag att jag kan och det vet jag att jag vill. Inte nu, men när jag känner mig redo. För det kommer göra ont, det kommer vara tufft att bära på känslan av att jag ersätter honom. Även om jag vet innerst inne att det inte är så det är. För om något så har han lärt mig hur fin kärleken kan vara och det är jag så otroligt glad och tacksam över. Han har lärt mig hur fint det är att se på världen genom någon annans ögon, i helt nya färger och nyanser. Han är den som fått mig att tro på riktig kärlek. Utan att blint tro att kärleken alltid övervinner allt, den går inte alltid att vinna hur mycket båda än vill. Men kärleken kan upplevas på nytt, den kan betyda olika mycket, den kan byta skepnad, den kan finnas i andra människor och den kan delas på nytt, hur många gånger man än känt den innan och på vilket sätt man än känt den innan, vilket det är så fint. Därför kommer Robin alltid ha en särskild plats i mitt hjärta som visat mig vad kärlek betyder för just mig.

Tack Robin, tack för allt. Tack för allt vad du mig lärt och givit. Jag älskar dig, du finns för evigt i mitt hjärta.


Likes

Comments

It's me. Är för tillfället på jobbet och just nu vill jag bara skriva av mig. Något som verkligen bothers me är att jag tror mig vara så himla kall gentemot ALLT och att jag bara går runt och är så himla apatisk, tar inte in några känslor och tar där med inte heller ut några. Känner liksom ingenting för något. Och ja, så är det väl med. Men vad det egentligen beror på så är det ju att jag helt enkelt bara är ett känslomässigt jäkla vrak. Känner inte riktigt att jag har någon att vända mig till eller öppna upp mig för, well visst har jag det OM JAG VILL. Men det faller sig inte riktigt naturligt, och jag saknar att ha en sådan relation. Vill liksom kunna känna att det är okej att bara ringa upp någon mitt i natten och bara gråta ut. Vet såklart att jag skulle kunna, men det känns helt enkelt inte bekvämt. Liksom det finns inga ord, finns inget att säga, vill bara ha någon där.

Jag hatar att jag varenda kväll går och lägger mig med känslan av att inte ha någon. Att jag känner mig så misslyckad, ensam, besviken, ledsen och arg på mig själv att det är såhär. Jag bara påverkas så mycket av hur alla andra har det och självklart missunnar jag inte någon annans liv och vardag. Men det är bara det att det blir en sån markant och tydlig kontrast över hur mitt liv ser ut i skillnad från andras. Försöker verkligen jobba på det men jag har så svårt att sluta jämföra. Det handlar inte om svartsjuka, utan jag mer är ledsen över vad som inte är och vad som hade kunnat varit.

Att jag inte har den där "ideal-bilden" av familj jag ser framför mig och alltid växt upp med att längta efter. Att vara sådär nära en förälder och verkligen ha det där bandet emellan. Det känns bara som att jag är så himla långt ifrån min familj i helhet och det är något som varit jobbigt och känts i mig i flera års tid. Plus det här med att bara vara i en relation. Något jag absolut inte vill ha just nu, men det där med att jämt ha något där. Någon att dela sin vardag med, någon att längta hem till, vakna med, somna med. Att känna att man hör ihop med någon och känna sig älskad av någon annan. Det där med att dela DET där. Att se en framtid ihop med någon. Att se allt genom den andras ögon och att i två vara som en. Allt blir så himla fint och betydelsefullt på ett annat plan genom att dela livet med någon annan. Jag skulle nog inte klara av att gå in i något sånt ÄN men jag saknar det. Det blir liksom extra tydligt och påtagligt i och med att jag upplevt det förut och att personen jag upplevt det med inte längre lever kvar. Vilket också gör mig så himla rädd över om jag någonsin kommer våga eller tillåta mig själv att öppna upp mig helt för någon annan igen. Bara tanken gör ont i mig för har alltid sett min framtid ihop med någon annan - och just det som egentligen ska vara så självklart, enkelt och naturligt känns bara svårt.

Påverkas också så mycket av att jag dragit mig undan i så mycket att jag mist så många "möjligheter". Att jag känner mig så misslyckad i att jag inte tagit vara på vänskapsrelationer, att jag inte riktigt orkat göra något för att bygga upp någon vänkrets - om man kan säga så. Har liksom varit så tillbakadragen så länge jag kan minnas känns det som, vilket inte hör ihop alls med min egen självbild, vill liksom orka höra av mig, ses, ta tag i min egen vardag, bygga på relationer, skaffa nya vänner och att också hålla kvar i dem. Känner att det är en sån tråkig egenskap och det känns faktiskt otroligt jobbigt. Har inga att höra av mig till för att ha ''vinkväll med tjejerna'' utgång, myskväll etc, whatever. Ni förstår. Allt det där jag ser på alla mina sociala medier en lördagskväll när jag ligger hemma i min ensamhet och bara inte orkar, men vill så mycket. Det suger helt ärligt. Kanske låter så obetydligt och ytligt men någon gång önskar jag bara att jag hade det - vilket jag inte har. Lägger så mycket skuld på mig själv över det precis som så mycket annat, för att jag skulle kunna ha haft det, men känner mig så misslyckad i att jag omedvetet, eller kanske till och med medvetet, vet inte, dragit mig undan. Jag har bara inte tagit mig an allt vad livet gett mig och gjort någonting av det. Allt hade kunnat sett så annorlunda ut men jag har helt enkelt valt hel vägar att gå. Hatar känslan av den typ av ensamhet och att på något vis känna sig oönskad, trots att det egentligen bara ligger hos mig själv..

Jag vet ju innerst inne att det egentligen bara är för mig att höra av mig, känner mig liksom inte bekväm med att ''öppna upp mig'', inte riktigt just nu i alla fall, är så instängd i mig själv redan att det blir så mycket enklare att istället ta ett steg bakåt och backa undan. Hatar det hos mig själv. Vill inte framstå som en människa som inte bryr sig och aldrig gör något själv för att ses, som om att det alltid måste hänga på någon annan för att saker och ting ska bli av. Tycker verkligen att sånt är ett sånt fult beteende och jag bara hoppas att ingen ser mig så. Men alltså tyvärr, så är det så det ser ut för mig just nu. Vill bara ha en nystart, nytt liv, ny stad, ny identitet. Börja om på nytt. När ska allt vända och när ska jag få mitt? När ska jag få känna mig hel igen, komplett. NÄR ska min tid komma.

Har sån längtan efter det att känna en helhet och mening med vardagen. Har inte haft eller känt det på så himla länge. Är så himla känslig men jag ser verkligen bara min ungdom och tonår rinna förbi och jag har bara gått miste i så mycket som hade kunnat varit. Jag har hela livet framför mig men dessa år är något man sen liten önskat sig fram till. För mig blev det inte riktigt ''så'' och det känns som att min lycka, närhet och kärlek som ska vara NU bara gått förbi mig.

Känner mig så oduglig, otillräcklig för mig själv och jag ser helt enkelt inte mig själv platsa in i mitt eget liv. Vill inte ha det såhär, vill inte må såhär. Jag är egentligen ingen instängd människa som vill vara ensam. Jag önskar bara kunde uppskatta allt ändå och se de positiva i minsta lilla, missförstå mig rätt, jag är inte OTACKSAM för det jag har. Verkligen så är jag så himla tacksam för allt runt om mig också. Menar heller inte på att jag INTE har någon alls, förstås har jag det. Men det är så svårt att vara stark och känna lycka i det lilla när jag ständigt går och bär på det mesta på egen hand. Kan inte riktigt förklara det på ett rättvist sätt. Ensamheten tar över. Har svårt att acceptera och komma överens med den helt enkelt.




Likes

Comments

Okej. Varför jag aldrig, eller sällan, väldigt sällan, flikar in här och skriver av mig är för att jag VET hur mycket känslor, känslor av oro, ovisshet, ångest, ilska, ledsamhet, ensamhet och allt det här med att känna mig fängslad i mig själv, att allt det där kommer komma upp på ytan igen och jag har så fruktansvärt svårt för att sedan kunna lägga det åt sidan, iallafall på ett sätt jag känner mig lugn med. Det går inte för mig. För att dra upp alla känslor och att skriva av mig krävs så himla mycket, det krävs så himla mycket tankekraft och energi av mig att jag har så svårt för att klara av det. Bara ett litet inlägg kan till och med ta dagar för mig att få ihop till något som känns "okej" och sammanhållet för mig. Jag liksom måste skriva ner allt så välgjort och tydligt som möjligt för att det ska kännas rättvist mot mig själv. Även om ingen riktigt nu läser.

Jag går så djupt in i mig själv att det känns som att jag river mig fruktansvärt hårt inifrån och ut, hur jag bara vill skrika ur mig allt i ren och skär smärta men att inget ljud kommer ut. Jag liksom fastnar där och sen har så svårt att ta mig upp igen. Does it makes sense? Jag är ju så himla oviss i allt jag känner även om det snart näst intill gått ett år. Ett år? Hur den här bubblan jag lever i fortfarande för mig är en sådan overklighet. Jag vet ingenting. Ingenting om nånting och ingenting om mig själv. Det är bara så svårt att förstå sig på nånting och att sedan försöka skriva ner det och sätta ord på saker och ting jag inte ens har klart för mig i huvudet, det blir många gånger som ett självskadebeteende mot mig själv att ens försöka sätta mig i en sådan situation. Även om det faktiskt också många gånger känns som en lättnad och är skönt efteråt, så är det en sån jävla process. Känner mig alltid så rörig och flamsig när jag skriver och vill ursäkta mig själv för att det kanske inte alls låter förståndigt men jag försöker iallafall. Så det är ju hit jag ville komma, bara att få ur mig anledningen till varför jag inte klarar av skriva av mig så ofta som jag egentligen skulle vilja att jag gjorde.

För igår satt jag och läste igenom lite av det jag har satt ord på hittills här i lilla bloggen, och ser på mig själv nu med helt andra ögon och jag blir, jag vet inte, stolt, rörd, ledsen över vad jag faktiskt tagit mig igenom. Och det var väl mitt syfte med allt det här från första början, att det här skulle vara en hjälp för mig själv och för att jag längre fram ska kunna kolla tillbaka och se hur långt jag kommit. Och det har jag. Trots hur mycket skuld jag kan känna i det. Kommer länge bära på det där att ju längre tiden går, så tror jag att jag kommer ännu längre ifrån R. Vilket jag klankar ner mig själv otroligt mycket över, som om jag också borde ha avslutat mitt eget liv för länge sen, för att då kanske jag skulle ha fortsatt det någon annanstans med honom. Ja, jag hör själv hur det låter, och jag jobbar på det. Men det lägger sig bara automatiskt så som en skuld hos mig.

Tänkte att nu ska jag bara klicka upp en sida här jag kan skriva på, snabbt och utan att gå in allt för mycket i mina känslor, and well det gick inte så bra. Det är just det här jag menar, hur ska jag någonsin gå in i allt det här utan att det ska svämma över? Finns liksom ingen knapp att bara trycka av, även om jag skulle önska att jag hade den kontrollen. Men men - så vad gör jag nu för tiden då? När skrev jag här sist? Har iallafall haft 2 veckors semester och 1 av dem har jag varit i Grekland med en fin vän. Och nu består en veckas semester till. Ungefär. Vill inte ens tänka på jobbet, det stället drar ner på mig något så otroligt mycket och frågar mig själv jämt och ständigt hur jag ens kan vara kvar. Vet att jag måste ta tag i det, har gjort flera försök men självklart är det inte så lätt som det låter. Går inte bara att plocka ett nytt jobb som om de växer på träd. I wish. Vill bara stanna här hemma och aldrig gå ur min säng. Precis här jag spenderat varenda varenda dag, har näst intill ingen ork till något annat och jag tycker det är så synd. Vill göra så mycket men vad kan jag göra, har liksom ingenting längre att vända mig till. Är så van med mitt eget sällskap nu och även om ångesten jag får av det äter upp mig inifrån så, vad kan jag göra åt det liksom. Det är så det är nu och så mitt liv ser ut. En dag, en vacker dag, vänder det förhoppningsvis. Längtar efter energin till att faktiskt vilja göra något på riktigt och att ta tag i allt, starta om på ny kula och att känna att jag verkligen VILL och orkar göra mitt eget liv till det bättre. Men just nu vet jag inte vad som krävs för att jag ska orka ta mig dit.

Så SÅ ser det ut, så ser mitt liv ut, min vardag. Skrev ovan att jag kan känna mig ''stolt'' över att jag tagit mig ''så långt'', stolt är inte precis rätt ord, men ja, ena delen av mig känner så samtidigt som min andra halva känner att jag inte tagit mig någonstans över huvud taget. Skulle verkligen vilja ha Robin här nu och bara få höra hans ord på hur han tycker att jag hanterar allt, vad jag skulle kunna göra bättre och vad han vill att jag skulle göra. Bara få ett annat perspektiv. Är så svårt att göra och se allt på egen hand.


Likes

Comments

Blogga varje dag, var det ja - oavsett humör. Och idag är det en sån dag då jag bara velat lagt saker och ting åt sidan, att skita i allt helt enkelt. Vilket jag näst intill också har gjort. För att jag orkar bara inte med nånting idag. Min första tanke när klockan ringde imorse var "jag vill hem" och jag hade liksom inte ens gått upp ur sängen än då. Att gå till jobbet vissa dagar är som en ren mardröm. Men iväg gick jag så eloge till mig. Och som alltid när jag väl är där så går det väl helt okej, trots hur mitt huvud skriker efter sängen där hemma. Så efter mina 8 timmar gjorda med mitt "glada fejs" uppe var jag helt slut. Av med sminket och mina jobb-stinkande kläder och direkt ner under täcket. Är inne i en liten svacka nu där jobbet verkligen slukar all energi jag har så finns ingen ork till att ens försöka hålla mig vaken när jag kommer hem. Vilket absolut inte är bra eftersom jag oftast då sover 2 eller 3 timmar på eftermiddagen, ibland mer, som försvårar det ännu mer för mig att sen kunna somna senare på kvällen. Ond cirkel. Men, det är så det får vara just nu.
Skulle ha städat mitt rum. Tvättat mina kläder. Tänkte jag skulle umgås med någon idag. Men nej, allt sånt känns bara jobbigt. Att ens dricka ett glas vatten är svårt för mig? Något jag förövrigt måste göra för jag är sjukt dålig på att få i mig just vatten. Men det är det som är grejen att det blir till något jag "måste" göra och därför blir det automatiskt jobbigt. Så sådana grejer, att också laga mat, duscha håret och helt enkelt simpla ting, har jag struntat i. Finns ingen ork. Och jag hatar att jag fungerar så. Att mitt mående påverkar mig såhär. Kan inget annat än att bara försöka och ta en sak i taget, vilket jag faktiskt gör nu. Jag skriver här på bloggen - något jag ser som ett ''måste'' men för mitt eget bästa. Tänk att såna här små skitsaker som egentligen är hur enkla som helst, egentligen är en piece of cake om man bara TAR TAG I DET. Det är endast mitt huvud och tanken på alla dessa måsten som gör det svårt.

Var dock faktiskt ute på en promenad förut i två timmar ungefär, för att skingra tankarna lite. Och det var så skönt. Lyssnade på Post Malone hela promenaden och det har inte slagit mig förens nu hur mycket jag faktiskt tycker om hans musik. Det är precis sån typ av musik jag gillar att lyssna på så just där och då kom jag lite ifrån den här dagen som inte känts något annat än som ett rejält bakslag.. Är tillbaka i min kära säng nu och satte på en film för en liten stund sen som jag sneglar lite halvt på, blir förmodligen läggdags tidigt ikväll. Hoppas på att jag sover bort trycket över bröstet i natt och att jag vaknar på en bättre sida imorgon. Behöver fler såna dagar, fler bra dagar. Det gör verkligen så himla mycket att känna att saker och ting trots allt ändå kan vara BRA ibland. Att få tillbaka de glimtarna av att faktiskt uppskatta saker igen, tror det är otroligt viktigt för mig i min "resa" framåt.

Det är ju trots allt dit jag innerst inne vill komma. 

Likes

Comments

Sitter nu på ett helt dött jobbpass och rullar mina tummar, precis hällt i mig två stycken redbull inom loppet av kanske tio minuter i hopp om att vakna till liv efter en sömlös natt. Vilket såklart resulterade i att mitt huvud och kropp går på högvarv just nu, så fick jag tanken att VARFÖR bloggar jag endast när jag är nere och känner för att skriva av mig? Borde det inte ge mig MER energi av att också skriva när jag är på bra humör tro, att uppskatta de dagar när jag mår bra. Eller iallafall helt okej. För så är det just nu, det är helt okej. Men att bara gå tillbaka och kolla på de dagar när jag mått dåligt kanske gör att jag hamnar som i en ond cirkel att jag då återupptar de jobbiga tankarna och påverkas av dem. Är väl lika bra att även kunna bli påmind av att jag faktiskt kan ha bra dagar också. Att bli påmind om att det är okej för mig att ha såna dagar, i all skuld ge mig tillåtelse att jag FÅR må bra. För jag vill må bra. Kanske är det ett steg i rätt riktning för mig om jag har detta som en vardaglig grej att skriva av mig trots vilket mående jag är i, så att jag på något sätt kommer vidare med mig själv. Det låter lite rörigt men jag förstår iallafall vad jag menar. Jag ska ge det ett försök. Jag vet ju att rutiner får saker och ting att rulla på om man nu följer dem. Vad det än är, som i det här fallet att skriva cirka ett blogginlägg om dagen. Så detta kan mycket möjligt vara nyttigt. Vill också tillägga för mig själv att de inlägg som är mer åt det deppiga hållet inte heller bara är en dålig sak, det är också otroligt viktigt att kunna blicka tillbaka på det med som en klapp på axel för att se hur långt jag kommit från när allt varit som värst. Ellerhur Ida, ellerhur.

SÅ, tre positiva saker med denna dag då? Trots en natt med dålig sömn vaknade jag upp pigg idag. Haft någon kvarsittande irritation med mig men nu har det vänt och jag känner mig glad, hur härligt är inte det. Och, min hy när jag vaknade var så mycket bättre än vad den var igår. (Har en väldig problemhy) . Det i sig är ett STORT lyckorus. Tredje då, hm.. Nu när jag känner mig så pigg och alert har det lett till att jag har tagit alla bitterfi**or till kunder och deras förjävliga beteende med en pungspark, höll jag på att säga? Eller skriva? VAD SÄGER MAN? Med en nypa salt? Herregud jag vet inte. Till skillnad från igår när jag hade en mindre bra dag så tog jag allt personligt och ville bara hem och tjuta. För ingenting liksom, så känns skönt att jag idag inte bryr mig ett skit. Bara sjukt tråkigt för alla dessa surtanter. gubbar och FOLK i sig som klagar för minsta lilla att ha sån inställning till livet med behovet av att spotta ut sina meningslösa åsikter på ett stackars litet butiksbiträde som mig. Skämt o sido. Förfärligt allt måste vara för dem. Okej nu låter det som värsta grejen att det alltid är såhär. Självklart inte. Men seriöst vad vi i ''serviceyrket'' får ta skit? Man blir verkligen så himla smutskastad. Jag hade då aldrig fått för mig att ställa mig och klaga och vara bitter på någon anställd i butik för att en banan varit rutten, typ. Det är liksom bara att då byta banan eller välja något annat. Inte för att just detta hänt, haha men det är på den nivån. Man vet aldrig vad någon går igenom eller hur någon annan mår, hur någon tar åt sig av just sådana saker. Som mig igår då jag bara inte orkade och tog allt personligt. Vilket jag vet att jag inte har någon anledning till, men ibland orkar man bara inte. För först och främst, varför lägga skit och skuld på någon som inte har något med det att göra. Jag är bara anställd. Well, kanske ska skriva en insändare om detta och skicka in till Aftonbladet eller vad håller jag på med? Seriöst så borde alla bara sluta vara så skitnödiga och få sig ett ligg eller nåt. Sluta va så jävla sura på livet. Ger inga bra effekter på varken sig själv eller någon annan.

Jag tänker iallafall ha en positiv inställning idag, så gott jag kan. Ska åka med Matilda sen och förhoppningsvis skaffa oss ett varsitt gymkort. Vet inte hur länge jag lagt det åt sidan nu. Så ska jag även träffa Emelie sen för att gå på en långpromenix, träffar henne så himla sällan nu så DET behövs. Att bara få babbla ur sig. Saknat henne. Tror ni jag kommer hålla igång detta nu? Uppdatera varje dag? Okej skriver endast för mig själv för tillfället, SÅ JA IDA håll igång detta nu. För din egen skull.

Kramis

Likes

Comments

Jag är ensam. Så otroligt jävla ensam. Inte själv, för jag har folk omkring mig. Men ensam. Jag har familj. Men inte en familj som är mig nära. Inte så nära som R var mig. Jag har vänner. Men de har sitt. De har sina pojkvänner, flickvänner, sina jobb, sitt egna hem. De har närhet av kärlek som inte jag har. De har kärlek som jag hade med honom. Jag är ensam i mitt hem. Jag är ensam bland mina vänner. Inte själv. Men ensam. Och det gör så otroligt ont. Allt gör så jävla ont.

Jag är speciellt tacksam över mina närmsta vänner, de få jag har. Att de mitt i sitt ger sig sin tid till mig. Att jag har dom. Att de finns vid min sida. Det tvivlar jag aldrig på. Men att vara med, att få ta del av deras lycka, får mig också att se så himla tydligare vad jag inte har. Det får mig att se och bli påmind om vad han och jag hade. Och att han, han jag delade allt det med inte finns kvar.

Samtidigt är jag både ensam och själv i mitt hem. Där jag har min "familj". Som jag vet jag har stöd från om jag vill. Men det är ett så stort avstånd mellan oss att jag inte vill, eller nog orkar, ta det steget att komma nära igen. Det gör mig så ledsen hur jag inte ser min familj som min familj på samma sätt längre. Och det gör också ont att jag ens säger det. Men vi är inte så nära som vi en gång var. Så min familj ser ut nu, är inte den bilden jag har utav en riktig sådan. Långt ifrån, faktiskt. Och det gör mig ännu mer ensam, att vara själv bland min familj i mitt eget hem.

Han var min familj. Ju längre ifrån jag kom min egen ju närmare blev han min. Robin var allt för mig. Och då menar jag allt. Jag har sagt det förut men så nära jag var honom har jag aldrig vart någon annan tidigare. Han var min bästa vän, min familj och min kärlek i en och samma person. Trots vad vi gick igenom var det alltid han. Trots hur mycket vi på slutet drogs ner av vår relation kom han alltid att betyda detsamma för mig. Och kommer alltid att göra. Trots vad som hände den där kvällen sist vi sågs tappade jag aldrig hoppet om honom och vem han var som person längst där inne. För jag kände honom. Innan och utan. Jag har sett den riktiga Robin, med det finaste hjärtat av guld. Trots allt skulle inget ändra det vi haft och vad vi delat. Och aldrig kommer det heller att göra. Om det hade sett annorlunda ut nu, om han fortfarande var vid liv, om det skulle ha tagit slut mellan oss helt och hållet, hade han ändå haft samma plats i mitt hjärta. För allt som vi var. För allt vi gick igenom. Alla upp och nedgångar. Alla lärdomar. All smärta. All lycka. Så hade han ändå varit den för mig. Och kommer alltid att vara. Därför gör det ont att ha förlorat den person som lagt sig så tätt intill mitt hjärta. För oavsett vad, skulle jag inte önska något annat än att få se honon lära ännu mer av livet, älska på nytt, att bara vara kvar här på jorden och åldras i takt med alla oss andra.

Det var inte meningen för dig R att det skulle ta slut där. Inte meningen för någon av oss att se ditt liv stanna alldeles för tidigt. Vi hade hjälpt dig, om du bara hade räckt ut din hand för oss alla att se. Gett oss alla som stod dig som närmst en chans till att göra allt vad vi kunnat för att ha fått dig se ljuset igen. Vi hade aldrig släppt taget och aldrig låtit ditt ljus slockna. Önskar du hade sett då hur många som skulle ha gjort allt för dig, och hoppas att du nu ser alla oss som skulle göra allt för att få dig tillbaka.

Nu har jag ingen. I varje fall är det så det känns. Plattformen jag stod på är som bortblåst och jag har inte längre något att stödja mig mot. Vi hade tappat greppet om varandra efter den där kvällen vi såg varandra för allra sista gången. Den kvällen jag kom att tro skulle bli den värsta i mitt liv. Inte visste jag då att jag bara någon eller några veckor senare skulle jag förlora honom, den gången på riktigt. Har ingen tidsuppfattning alls från dessa veckor och månader. Jag har inga ord för vad som hände så sista gången vi såg varandra och vad som då hände och det gör alldeles för ont för mig att tänka tillbaka på det. Kanske är det det värsta ändå, att det var vårt sista ögonblick tillsammans och att det slutade så som det gjorde. I all den smärta oss emellan. Hur vi skiljdes åt med inget annat val än att släppa allt. Hur allt var osagt. Det var inget hejdå. Det var inget klart och tydligt avslut. Bara tystnad. I försök att vända mig helt bort från honom för att själv plåstra om mina sår och för att glömma det där allra sista, intalade jag mig saker som att han inte var nånting för mig längre. Till och med tänkte jag orden ''du är död för mig''. Allt i rent försvar till all den smärta jag hade inom mig. Det tar emot så att skriva ner det här till ord för det gör så ont. Ont att du faktiskt sen skulle försvinna, för all evighet. Det sista jag någonsin skulle önska. Om jag bara visste då. Om jag bara visste att det mörker han lämnade över på mig hade en djupare förklaring. Om jag visste att den skuld och skam jag fick över mig kom från något helt annat. Om jag visste hade jag aldrig vänt mig ryggen till, även om jag aldrig egentligen ville från första början. Jag vet att jag var tvungen, men idag känner jag skuld över det. För trots alla monster oss emellan hade jag aldrig lämnat honom ensam med allt vad han nu kämpade med. Jag visste mycket, jag visste att han inte var okej. Långt ifrån okej. Men jag visste inte tillräckligt. OM jag bara visste mer än vad jag gjorde. Jag vet iallafall att de man sårar som mest eller främst blir sårad av, det som tar som hårdast är från de personer man älskar som mest. Det har jag lärt mig. Och jag önskar jag kunde förstå det så mycket tidigare. Men trots allt, trots det som jag nämner som den sista gång vi sågs, så släppte jag inte taget om just honom. Det går inte bara lämna en människa bakom sig som haft en sådan stor betydelse och som man älskat som allra mest. Det är omöjligt. Oavsett vad som hänt eller inte. Han var mitt allt och aldrig skulle jag låta någon annan sida av honom ta över det. Speciellt inte en sida han själv inte hade kontroll över. Innerst inne, som jag har sagt, så vet jag att Robin jag älskade fanns där. Med det finaste och största hjärtat. Det gör ont att det skulle behöva gå så långt att hans "demoner"'och hjärnspöken tog över. För det är vad det är. Det som jävlas med psyket. Det gör så ont i mig att han inte hade orken till att längre stå ut. Det gör ont att jag inte fanns där i slutet för honom att kämpa emot. Inget av det hade behövt sluta såhär. Inte för dig, inte för mig, inte för någon. Den plattform jag stod på försvann med den trygghet och kärlek jag fortfarande hade för honom, och nu är jag bara här. Utan den enda riktiga närhet jag haft, vid liv. Jag har inget, inget stabilt under fötterna att nu stå mot.

Jag känner mig också ensam i den skuld jag automatiskt fått över mig med tanke på allt han och jag gick igenom. För det är självklart att det hade sin påverkan. Det är inget jag kan se förbi. Samtidigt som jag förstår att inget av det hade gått så långt eller tagit så hårt om det inte var någonting som var fel redan från början, långt innan vi träffades. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig kring det, mina tankar brottas med varandra och ingenting ger mig en klar bild. Det kommer det heller aldrig att göra. Jag kommer aldrig få svar. Ingen av oss. Därför kommer detta oavsett vad jaga mig föralltid. All denna skuld. All denna ovisshet.

Jag är ensam i att jag är oförstådd i precis allt. Ingen kan någonsin sätta sig in den situation jag befinner mig i. Att jag som hans kärlek, plus i det som vi var i, gått miste om honom i självmord. Att det var som det var mellan oss gör det hela tusen gånger värre. Som min psykolog beskrev det, att det finns sorg. Men detta för mig är en traumatisk sorg, som jag befinner mig i, fast med 1000 gånger lager till av trauma. Ingenting det egentligen finns ord för eller något någon någonsin skulle kunna förhålla sig till om de ej vart med om samma sak själva. Och med det här är jag helt ensam om. Kan inte ens försöka mig på att förklara så att någon skulle kunna förstå. Kanske om man verkligen har älskat en annan människa på riktigt, om man upplevt vad kärlek är på riktigt, så skulle man kanske kunna sätta sig in i det. Men aldrig förstå. Och ja, det gör mig ensam.

Något som också gör mig så himla arg och ledsen och som har gjort hela det här för mig, om det nu är möjligt, värre än vad det redan är. Är att sätta sig in i min situation, försöka sig på att ta "min" plats, och säga sig förstå. Det är att trampa på mig och hälla salt i mina redan allt för djupa sår, och verkligen att respektera mig och min situation till noll. Uttala sig i sociala medier som om det någonsin vart ''dem''. Att på något vis ens försöka och vilja tävla i en sådan här situation. Detta är något jag egentligen inte alls ska lägga min energi på över huvud taget för denna människa betyder ingenting i det här. Men det är så himla enkelt när allt annat inte ens går att hantera att lägga fokus och energi på helt fel saker - men helt ärligt är det inte ens konstigt att jag reagerar så - för vad denna människa haft mage till är helt obeskrivligt och något jag aldrig eller någon någonsin skulle acceptera eller TOLERERA. Att denna människa uttryckt sig så respektlöst, samt hens vänner, att blanda in helt fel saker och glorifiera, romantisera och KRYDDA upp en bild av dem som inte alls varit. Det är på riktigt helt sjukt. Det är att förminska mig och Robins relation fullt ut och jag har verkligen hamnat i chock av vad som sagt och skrivits. Han och jag har gått igenom så otroligt mycket och delat så himla mycket tillsammans och jag vet verkligen vad som varit och inte varit, hur saker och ting sett ut, hur han känt, och han själv hade aldrig beskrivit något liknande. Jag ser inte ner på någons sorg för fem öre, vi alla sörjer olika och vi alla har sin egen bild av relation till R, men när det går till överdrift och ska skyltas med i helt fel vyer, det gör så ont i mig och om inte främst respektlöst mot mig, så mot honom. Jag förstår mig bara inte på det och jag blir verkligen så himla ledsen. Det tär på mig något så otroligt. Att inte visa någon eftertanke eller respekt för fem öre. Förstår inte hur man vågar och ju mer ja tänker på det desto mer upprörd blir jag. Jag skulle aldrig motbevisa öppet ''vad de haft'' och inte men denna människa har gått långt över gränsen och då jag inte är ensam i att reagera som jag gör, i att i flertal försökt fått någon slags förståelse från hens håll ändå inte visat någon slags omtanke, förstånd eller hur jag nu ska sätta ord på det, gör det mig bara så besviken, less helt och hållet. Har ingen ork alls till att känna mig så nertrampad och jag accepterar det bara inte. Vad han och jag hade går inte jämföras med något annat och jag tänker bara inte ta något falskt i detta, inte i denna situation. Jag vill inte låta hård och jag har försökt att ta detta bra men att bara få saker och ting uppkastat i ansiktet gång på gång gör bara att jag tappar det, kommer inte kunna hålla masken längre till. Det brister tillslut.

Så vad jag ville komma fram till var att jag stöter på saker och ting, folk överallt, som är så jävla oförstående att jag känner mig så jävla ensam. Allt detta är redan för mycket att hantera så att någon annan då ska komma och trampa på mina tår klarar jag inte av. Minsta lilla blir bara för mycket för mig och jag kan inte hantera precis allt. Liksom bara när jag kom tillbaka till jobbet igen och fick frågan av min chef om vad som egentligen hade hänt, fick jag till svar att han inte förstår varför folk ''väljer'' att sa sina egna liv för att det finns folk som ''har det värre''. Jag orkar bara inte. Hur vågar man säga något sånt? Jag hatar hur det finns människor som ser ner på psykisk ohälsa och inte förstår den ALLS. Hur allvarligt det verkligen är. Det är som vilken jävla sjukdom som helst. Min psykolog för övrigt fokuserar också på helt fel saker och jag känner mig bara ännu sämre när jag går därifrån, det är så mycket just nu och jag orkar inte med en enda till människa som gör det hela ännu värre för mig än vad det redan är. Folk som bara inte förstår, som tror sig förstå på helt fel sätt, folk som kommer fram och säger otroligt opassande saker och folk som bara inte har någon respekt inom sig alls.


Likes

Comments