Header

Har loggat in här oräkneligt många gånger för att få ihop en sammanfattning av den senaste tiden, men det verkar vara omöjligt. Har så mycket att berätta men fasen så svårt det har blivit att få ner tankar till ord. Oftast brukar det behövas en emotionell känslostorm för att bokstäverna ska komma ut ur huvudet. Får jobba på det där.

Hur som. Vi försöker igen. Ett nytt år har passerat, tänka sig va? Jag kan inte påstå att jag är en av dom som anser att nyår representerar ett nytt kapitel, för det är alldeles för klyschigt, men visst fan är det fint ändå. Att ett årsskifte kan få människor att vilja förändras till det bättre. Vet att jag även skrev om detta förra året, men lite fascinerade är det allt hur en omstart i kalendern har en så pass stor påverkan på oss.


På nyår var vi bortbjuden på trerätters hos Agnes Olsson där ett härligt gäng tjejer var. Det serverades snittar, krustader och en god dipp till förrätt. Till varmrätt åt tjejerna kött medan jag fick en otroligt god röding & ärtpuré, och tillsist serverades det en god pannacotta med passionsfrukt, hallon och nutella. SÅ gott! Tjejerna hade gjort ett fantastiskt jobb. Hade en jättetrevlig kväll och vi fortsatte med lite prosecco, sällskapsspel, skratt och prat. Lagom till tolvslaget trippade jag och Felicia över till min lägenhet där det var full fart. Andre hade bjudit hem några på middag även där och därefter hade det bara rullat in folk. Vi sjöng in det nya året med hög musik och dans ute på gatan och tillsist lämnade jag festen med en ångestfylld själ för att gå till mamma. Det känns alltid lite bättre då.

Vi har även passerat den dag jag trodde skulle vara större. Det förväntansfulla pirret som vanligtvis alltid infinner sig på morgonen den 2:a januari var som bortblåst. Jag vet inte, men jag har haft en föreställning om att befinna mig i ett helt annat skede i livet vid denna tidpunkt. Istället kände jag en ofrivillig ångestklump i magen. Nästintill snudden på ensamhet. Vid 13 års ålder när jag satt där med en Walkman mobil i handen och ett aktivt konto på bilddagboken hade jag nog drömt om att fylla 20. Men nu var det inte lika roligt längre. Försökte att inte tänka så mycket, men helst av allt hade jag nog velat stanna i sängen hela dagen. Behövde min bästa vän mest av allt och det gjorde ont att tänka på att hon befann/befinner sig på andra sidan jordklotet.

Tog mig tillslut i kragen och bjöd hem familjen på mat och fika till lägenheten. Det var mysigt. Andre hjälpte mig och vi serverade en salig blandning plockmat. Det fanns alltifrån sushibitar, skagenfyllda krustader och snittar till Andrés oxfilésallad med ceasardressing och kantarellpasta. Vi miste den röda tråden lite, haha, men det fick bli precis allt vi gillar vilket ändå kändes fullkomligt rätt.

Till efterrätt inspirerades jag av Agnes goda pannacotta och bestämde mig för att göra dessa i miniatyrer som jag bjöd på tillsammans med min favoritkladdkaka, oreo pops och hallonsås. Leja och jag var nog nöjdast, haha.

Fick fina presenter av släkt och vänner och vinkade sedan hejdå till alla för att tillsist krypa ihop i soffan. Sen minns jag inte mycket mer. Har varit helt uttömd på energi de första veckorna av januari. Men vet ni? Jag mår bättre nu. Mer om det kommer en annan gång.

Likes

Comments

"Fredag och en ynka dag till julafton. Det är lite läskigt hur varje år ökar sitt tempo. Under vinterperioden ser jag det endast som en fördel, bort med det hemska och mörka. Jag blundar gärna. Låt det gå fort. Men det ger mig en liten klump i magen när jag tänker på hur lite jag åstadkommit i jämförelse med vad jag drömmer i mitt huvud. Om drygt en vecka fyller jag 20 år. Jag bryr mig varken om att handla ur bolagspåsar eller att åldern ger mer privilegier. Allt jag känner är bara hets helt ärligt. Skönast av allt skulle vara att åka bort för några månader. Se mig omkring. Andas in en annan luft. Det här samhället gör mig allt annat än gott. Men jag är inte där än. Den oroväckande rädslan inom mig sätter stopp för allt nytt och spännande. Jag vet att jag tjatat så mycket om min panikångest i denna blogg, men den är ju med mig vad jag än gör och vart jag än är. Ibland undrar jag vart jag hade varit utan den. Garanterat inte här.

I skrivande stund sitter jag och försöker knåpa ihop den sista inlämningsuppgiften för min nuvarande kurs. Det är svårt att få ihop något på ett papper som jag inte kunde bry mig mindre om. Jag har otroligt svårt att sätta mig in i saker jag inte finner intresse för, trots att jag är medveten om vikten i arbetet. Nästa vecka är slutprovet och jag hoppar på min nästa kurs redan veckan därpå. Jag ska även hinna med att jobba lite, färga håret och fira nyår. På tal om att jobba så har jag börjat hoppa in lite då och då igen. Hittills har det gått förvånansvärt bra, pepparpeppar. Det är skönt att ha något att göra om dagarna. Jag vet ändå att jag inte sätter mig vid plugget samma kväll som deadline. Sån är jag.

Ikväll ska vi samlas hos pappa för att öppna lite paket, äta pepparkakor med ädelost och spela Bingolotto. Det blir mysigt. Uppesittarkväll är ju något av det extra, trots att den inte alltför sällan ger ett stycken ångest inför den kommande dagen. Julafton som till synes är så familjär och mysig, kan vara den absolut värsta dagen på året för andra själar. För min del innefattar den ofta skuldkänslor och separationsångest och det är klart det är tråkigt. Men samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam över att jag har en så fin familj och släkt, som alltid finns där, är glada, omtänksamma, kärleksfulla och framförallt nyktra. Det är inte alla som har den turen. Tack för det, livet."

Likes

Comments

Ingen kan väl ha missat Åhlens luciakampanj med ett foto på en leende mörkhyad pojke i luciaklädsel. En bild som utlöste en stor provokation hos rasisterna i vårt samhälle. Bilden spreds som en löpeld och efter att ha suttit och läst kommentarer, artiklar, sett bilder och till och med svarat på idiotiska uttalanden så känner jag att jag måste få utlopp för mina känslor kring detta.

Hela jag bara kokar och jag känner mig bara så jävla ledsen. Hur är detta möjligt? Jag kan inte för min fullaste makt förstå hur man kan sakna så mycket medmänsklighet. Att man kan vara fylld med så mycket hat mot människor på grund av att dess hudfärg inte stämmer överens med ens egen. Att vissa väljer att se färg och ursprung som en definition av en persons värde. Och det gör mig så jävla äcklad att vi befinner oss bland människor som lever i tron om att mänskligheten delas in i grupper där dom vita är av mer betydelse.

Något som gör mig ännu mer förvånad och arg i detta fall är hur de rasistiska och hatiska kommentarerna mot luciakampanjen till största del består av fullvuxna människor. Någons pappa, någons mamma. Någons- mor eller farföräldrar. Främlingsfientliga, vuxna människor som egentligen borde veta bättre. Och där sitter dom, så fylld med hat och är så ofattbart provocerade över att denna lilla unga kille med utländskt ursprung har en ljuskrona på huvudet. Nej men gud, vad förfärligt. Någon som inte kan kategoriseras inom den vita, västerländska kulturen. Detta strider mot den svenska traditionen. Oj, oj, oj. Nej lucian ska minsann vara svensk. En tjej också. Vit och blond ska hon vara. Vidrigt att göra narr av våra nordiska traditioner så där. Varför ska vi inte få behålla dom? Bevara Sverige svensk.

Fullvuxna människor sitter där och löper eld på tangentbordet och använder sig av ett litet barn som ett slagfält för deras rasistiska kommentarer och hat. Vart tog hänsynen till barns rättigheter vägen? Den rättighet man har till att vara och uttrycka sig precis som man vill, oavsett kön, hudfärg eller bakgrund. Denna bild fick tillslut så mycket hat att Åhlens var tvungen att ta bort kampanjen till hänsyn för pojken och hans familj.

Får det människor att må bättre? Jag undrar verkligen. Dör vi av att låta en människa med annan etnicitet, hudfärg och kön delta i de "svenska" traditionerna? (som för övrigt inte är svenskt, lucian uppkom från Italien så hon var troligtvis mörk). Dör vi av att se en pojke bryta den stereotypiska bilden av en ljusbärare som traditionellt sett innefattar en flicka med det blonda hårsvallet? Dör vi av att traditioner förändras i takt med att samhället också gör det? Och vem fan är du som avgör hur en lucia ska se ut för att vår tradition ska bevaras?

Och när vi ändå är inne på det spåret. Dör vi av att låta landet vara mångkulturellt? Dör vi av att någon bär en slöja på gatan i sin ensamhet? Dör vi av att några väljer att inte delta i kyrkan för att det inte stämmer överens med dennes religon? Dör vi av att det kommer in människor från andra delar av världen pga av att deras liv är i fara? Blir det överbefolkat? Hm, lustigt. I min by kan man befinna sig i flera timmar utan att man möter på en människa. Likaså i städer runtomkring. Det finns en massa plats. Du kan gå på din promenad utan att trängas. Du kan bo i skogen utan att ha en granne inom de närmsta milen. Sverige är och kommer inte att bli överbefolkat. Tar dom dina jobb? Ja, då har det nog att göra med att du sög och inte förtjänade din plats där.

Hela mitt liv har jag varit omringad av smygrasister. Människor som inte ordagrant har sagt att dom anser att mörkhyade är av mindre betydelse, men som stolt har viftat med Sverigeflaggan på hemmafester och höjt volymen och sjungit med till tonerna av Ultima Thule. Och människor som till och med förnekar att rasism och nationalism har djupa historiska rötter i vårt land, men som fortfarande använder sig av n-ordet i negativa sammanhang och som utlöser en irritation över att stöta på mörkhyade människor på gatan. Som direkt kopplar ett brott, stöld eller en våldäkt till att personen i fråga var mörkhyad som om det vore en självklarhet.

Jag är så jävla jävla trött på detta. Så trött på att befinna mig kring människor som stödjer en rasistisk politik, dvs Sverigedemokraterna, som delar upp oss i "vi" och "dom". Som om det skulle finnas två helt olika folkslag, och självklart räknar man med att vita är av mer betydelse. Och jag är så jävla jävla trött på att sägas vara ett samhälle som respekterar mänskliga rättigheter och allt som hör till, men som i praktiken har olika rättigheter och möjligheter för icke-vita.


Fantastiska Elaine Eksvärd bestämde sig tack och lov för att sluta upp bakom den lilla pojken, vars kampanj blivit indragen. Så jävla underbart. Hon bad alla människor stödja och posta en bild på sig själva, oavsett sitt kön, etnicitet eller hudfärg, med en luciakrona på huvudet. För att visa att olika visst kan vara lucior i Sverige. Heja dig Elaine!

Men även här ser jag rasistiska kommentarer i överflöd. Bland annat var det en man som påstod att hennes framtagande var rasistiskt mot vita (?!?) för att hon bara fokuserade på mörkhyade. Okej vänta här nu. För det FÖRSTA, så finns det inte någon omvänd rasism. Sedan hundratals år har mörkhyade (etc) varit utsatta och nu pratar vi långt bakåt i historien. Jag menar kolla bara på Förintelsen, Folkmorden i Rwanda och Bosnienkriget där det skedde en etnisk rensning.

Vi vita har aldrig befunnit oss i samma situation utan vi har alltid haft en högre maktposition. Du kanske har blivit kallad "vitlök" eller "svenne", men det är personliga angrepp och inte något som är inrotat i historian. Det har alltid legat en acceptans och "normalitet" över att vara vit. Så SJÄLVKLART fokuserar man inte på att inkludera dom vita i Elaines sammanhang, för vi har ALLTID funnits med i bilden. Hennes budskap var att visa att alla människor, dvs även icke-vita, ska ha rätten till att medverka i de svenska traditionerna. Alla, oavsett ursprung, ska få vara med.

Sätter punkt där.


Likes

Comments

I torsdags plingade det till i mobilen som en hänvisning till att allt var klappat och klart. Flyttlasset styrde snabbt därpå till Lillbyvägen och därefter droppade en efter en in i lägenheten för att hjälpa till. Vi var nog runt 8 stycken tillslut som donade, fixade, skruvade, diskade och organiserade. Vill dock slå ett extra slag för all hjälp vi fått av min kära mormor och morfar. Gud så dom hjälpt till alltså! Har knappt lyft ett finger känns det som. Ska bjuda dom på massa middagar och fika framöver. ♥

Soffan däremot anlände inte förrän igår förmiddag, och trots att det var lite bökigt att få in hela soffgruppen i vårt smala vardagsrum så blev slutresultatet jättebra! Vi körde på en howardsoffa med tillhörande fåtölj och fotpall i en fin grå nyans. Vi kände båda att det var så värt pengarna och det passade superbra in till våran inredningsstil.

Nu saknas bara matta (som jag för övrigt beställde för typ två veckor sedan men som ej anlänt), en fin hylla, gardiner (linne eller sammet??) och lite annat smått. Vill få klart allt innan jag fotar.

Bilderna här nedan är önskedrömmar, men titta så fint.

Likes

Comments

Hej på er, ni få som fortfarande klamrar er kvar. How's life? Mitt rullar på och mycket har hänt sen sist. Känns som att jag alltid skriver så, men det har väl antagligen att göra med att jag så sällan skriver. Haha.

Mina arbetsmånader är snart slut och i måndags gick startskottet för studierna. Jag pluggar på distans och fick en fet inlämningsuppgift igår. Inte så bra timing kan jag dock tycka, i och med att flytten bär av på torsdag och samtidigt ska jag vara aktiv på jobbet, flyttstäda, rensa ur gamla kläder, gå på psykologsamtal, vara i kontakt med försäkringskassan osv osv. Har märkt hur otroligt lite jag tål stress. Blir det fler än en sak att hålla koll på, krackulerar min hjärna totalt och jag blir nästintill handlingsförlamad. Så jobbigt.

Men på tal om flytten, my god så jag längtar. Har dränkt mig i så mycket inredningshemsidor de senaste veckorna att jag fått skavsår i huvudet, haha. Särskilt efter att ha upptäckt fantastiska Pinterest (följ mig där!). Men fy bubblan så roligt det är! Hade verkligen velat jobba med något inom det i framtiden. Åtminstone ha några sido-projekt som typ inredare/homestagingkonsult. Nu är jag nästintill pank dock. Vi har beställt i princip allt nytt, men jag känner ändå att det verkligen är värt pengarna. Att känna sig som hemma och trivas är något jag värderar högt, så kosta vad det kosta vill. Nu saknas bara taklampa i vardagsrum/kök, sammetsgardiner, gångmatta, fina prydnadskuddar i sammet, pläd till stol samt lite annat dekor (men ej så viktigt). Wii, kommer publicera så mycket bilder framöver!

Här är några inspirationsbilder från min moodboard, svårt att se vilken stil jag gillar? Haha.

Detta marmorbord med mässingsunderrede från Ox Denmarq är bokstavligen värt att dö för. På riktigt though, ser ni hur vackert det är? Dock är priset lite väl saftigt, men en dag så. // Stringhylla. Behöver jag säga mer? Så coolt att trenderna kommer tillbaka.

Har kärat ner mig totalt i den indiska färgen kalklitir. Det ger en så otroligt vacker och nästan lite rå betongkänsla med struktur. Vill så gärna ha såhär i sovrummet. // Är även frälst i Sophora växten. Så fin inredningsdetalj.

Alltså detta bord. Vill ha ha ha. Hur fint är det inte att blanda gammalt och robust med modernt och simpelt?

Har fortfarande inte tröttnat på mässing, så en hel del i vår lägenhet kommer att prydas av den vackra färgen. // Kolla vilken fiffig lösning till klädförvaring! Ska göra något liknande i vårt kontor/garderob.

Här är även Ox Denmarq igen fast som matbord. Gillar även stolarna. // Förlåt men kakelugn? :( Och lampan från märket FLOS? Näe känner mest bara tack och adjö, jag ska spendera alla mina pengar på inredning.

Fantastiska Nadja Mini Helminen äger troligtvis mitt drömhem. Älskar verkligen den skandinaviska, minimalistiska inredningen. När designen skalas ner till sina väsentliga delar och varje objekt har ett syfte. Enkelheten. Snacka om att ordspråket "Less is more" verkligen får en innebörd här. Så fint!

Likes

Comments

Ett vinterland har tagit plats utanför fönstret och även om detta alltid är den mest ångestfyllda årstiden för en emetofob så skulle jag ljuga om jag inte sa att det var vackert utomhus. Speciellt när solen lyser över den vita snön och frosten på träden utgör en fantastisk kontrast till den klarblåa himlen.

Helgen gick förbi i ett svep och en bra sådan har jag haft också. Vädret har varit på topp och jag har varit med bra vänner. Mådde väldigt dåligt i torsdag och fredags, men tack och lov försvann det efter lite vila. Åt en god fredagsmiddag med familjen och hade det mysigt.

På lördagen åkte jag in till Ljusdal för att luncha med Filippa och vi hann även med att kika lite i affärer. Har fått en grej för allt i sammet så när jag hittade en beige sammetskudde blev jag helt till mig. 199:- på Korvfabriken, hur bra som helst! Lite senare bar det iväg till pappa på middag där det serverades både öring och röding med potatis. Fruktansvärt gott och det trollade fram många barndomsminnen. Därefter övergick jag till stressens mamma då jag i sista minuten bestämde mig för att följa med Ellen på fotbollsgala. Vi tog ett glas vin tillsammans innan och efter en massa skratt och skoj trippade vi iväg till Revylokalen. Det blev en tidig kväll för min del, men det var så himla skönt.

När jag vaknade imorse möttes jag av ett sorgligt besked och ännu en gång påmindes jag om hur viktigt det är att ta vara på alla sina nära. Att aldrig ta någon för givet. Himla skönt kändes det senare när vi alla på mammas sida samlades för en mysig lunch på Bergskrogen. Där åt vi god mat och diskuterade alltifrån hundar till USA resa. Uppskattar dom alla så himla mycket. Nu har jag precis plockat ur en citronkladdkaka ur ugnen och tänkte ta den med mig till världens bästa och finaste pappa för att fira honom på Fars dag. Han förtjänar allt.

Likes

Comments

Jag önskar verkligen att jag hade samma skrivarglöd som för några år sedan. Den kommer och smyger sig på då och då, men inte alls lika ofta. Det är svårt att sammanfatta flera veckor, tankar och känslor i en enda text. Det lär nog bli flera.

Saker börjar faktiskt bli lite bättre nu. Känns det som iallafall. Jag har en plats att gå till 8-17 varje dag där jag får vara kreativ och där jag får vara precis som jag är. Inget prestationsbaserat, inga krav. Precis vad jag behöver just nu. Det ligger även en flytt i sikte. Om knappt en månad flyttar vi ur denna mörka och ångestfyllda lägenhet, till en större, fräschare och ljusare. Nu kan jag andas ut.

Jag har även kommit till insikt om många saker den senaste tiden. Även om dom varit svåra att inse. Många av tankarna för mig ofta tillbaka till när jag mådde som allra värst. När den psykiska ohälsan tog övergreppet om mig ännu en gång. Då, under den mest jobbigaste perioden i mitt tonårsliv, försvann de som jag behövde som allra mest. 

Plötsligt inser jag hur dum jag varit. Som trott att en sådan vänskap varit värdefull. Jag har varit så fast besluten om att vissa relationer aldrig kommer ta slut, när de i själva verket redan gjort det för länge sen. Jag har krampaktigt hållit mig fast vid gamla minnen, nostalgiska ögonblick och hopp om framtidsvisioner. Men sånt kommer aldrig ske. Jag vet det nu. Jag måste sluta tro att livet är statiskt, för det är det inte. Saker förändras, människor förändras. Växer ifrån varandra. Och det är ju så, att när en människa ger sig av, lämnar den plats åt någon annan.

Likes

Comments

Om ni bara visste hur mycket jag hunnit med idag!! Så kul verkligen. Trots ett fåtal timmars sömn så pallade jag med 6 timmars pappersarbete här hemma. Vi gick inom massa (läs; vuxna) saker som försäkringar, avtal, deklarationer, kvitton och gud vet vad. Det var faktiskt väldigt intressant, men att folk på RIKTIGT håller koll på alla dessa saker i vardagen?? Mitt huvud är som en enda stor pappersboll efter idag. Men man lär ju sig såklart tillslut.

Vid 13-tiden gjorde vi ett avbrott och det blev en tager-vad-man-havet lunch. Gillar sånt. Vi stekte upp lite champinjoner, vitkål, bladspenat och gullök och serverade det tillsammans med ruccola, fetaost, oliver och tomat sen en klick färsk pesto. Yummmmm

Likes

Comments

Hej hörrni. Nu börjar det hända saker i mitt liv. Tack för det. Idag har jag varit på två jobbrelaterade möten som förhoppningsvis kommer göra mig gott. Håller tummarna och försöker att intala mig själv att små steg är bra. Detta är vägen till något ännu större. Allt behöver inte gå i ultrarapid i ett endaste drag för att bli till något bra. Jag har stora tendenser till att ofta agera impulsivt i situationer. Jag vill att allt ska hända nu nu nu, och helst av allt innefatta så stora förändringar som möjligt. Förändringar som kanske inte alltid är det bästa.

Mellan mötena tog jag en grön smoothie till mellis. Ingefära är ju det godaste, måste göra mer av sånt.

Till middag blev det en glutenfri och vegansk pizza. Jag hade tomatsås, färsk pesto, veganost, champinjoner, oliver och ruccola på min bit. Vi delade den på tre och det blev så himla gott.

På tal om annat så har jag mått väldigt illa på senaste. Det tär på emetofoben inom mig, även om jag ibland förstår att det kan vara inbillning också. Jobbigt är det iallafall. Misstänker dock att det kan ha att göra framförallt med min binjureutmattning men även pga att jag har fel på sköldkörteln. Försöker fixa det så gott det går med bra mat, sömn och rutiner men det är jävligt svårt alltså. Är verkligen den mest flamsiga människan på jordklotet, haha. 

Denna dag har däremot känts lite lättare. Kanske för att jag har lyckats med en bra kosthållning och haft mycket att göra. Allt jag behöver nu är sömn. Massa sömn. Imorgon ska jag nämligen få hjälp att organisera upp lite viktiga papper, göra en budget (oh my) och se över närliggande framtidsplaner. 

Likes

Comments


Jag önskar jag kunde säga att mitt liv efter studenten har varit som en dans på rosor. Att jag skrattat så mycket att magmusklerna blivit till flera, att jag har upplevt saker jag kommer minnas för livet, att jag rest på så fantastiska platser och att jag har uppnått något av ett magiskt självförverkligande. Men det kan jag inte.

Det har knappt gått tre månader sen vi kröp ut ur våra trygga skal. Till ett liv fri att utforma på eget bevåg. Runtomkring sig ser man människor i samma ålder som flyttar andra sidan jordklotet, skaffar sig sin drömutbildning och levererar ett instagramfeed av högsta rang. Och hur man än försöker undvika det, så blir man så jävla jävla påverkad. Som om det man gör själv inte är tillräckligt nog. Som om man behöver uppnå alla dessa saker som alla andra gör, för att vara någon. För att vara bra. För att ha något att prata om på middagar med nytt bekantskap. Vid födelsedagsfikat med släkten. "Men vad gör du då? Jaha, har du inget jobb? Nähä okej.. Inget plugg heller? Nä, jag förstår... Ja men man behöver ju inte bestämma sig på en gång". Omgivningens uppmuntrande ord genomskådas av dolt förakt och en blick som säger något helt annat. Att det inte är särskilt nice att vara arbetslös egentligen. - Varför är hen så lat?

Ibland blir jag bara så trött. Så fruktansvärt trött på det idealiska imperiet som vår värld har byggt upp. Hur allt är så förklätt i det mest perfekta lilla skalet som ligger och skvalpar på ytan för att täcka det där djupa och sårbara. Om man inte passar in då? Vad gör man då? Vad gör man när hela omvärlden indirekt skriker till dig vad du ska göra för att du ska bli definierad som en fulländad människa? Vänder man på klacken och går mot strömmen? För det är så jävla lätt att låta sig själv bli lurad av alla dessa utopier som ett svar på sin egen värdighet. Hela vårt samhälle genomsyras av ideal och hur fan gör man för att övertala sig själv att det är ens egna verklighet som faktiskt betyder något. Att man gör det man själv klarar av och det är bra nog. För det vet inte jag.

Likes

Comments