Har inte skrivit något här sedan attentatet i Stockholm och det finns en anledning till det.

Jag var inte en av dom som blev påkörd och bokstavligt talat delades på mitten, men ändå känns det så.
Det känns som jag gick mitt i tu den 7e april i år.

Jag har så mycket ångest att jag har svårt att förstå det själv.

När saker varit tungt i livet har jag hela tiden levt på hoppet om att det kommer bli bättre.
Jag har vetat att det som gör så ont så det känns som jag ska dö, det kommer att gå över.
Men nu då?

Jag har stängt av notiserna från Aftonbladet för jag orkar inte se mer.
Jag orkar inte se hur världen rasar samman.

Jag är så rädd. Hela tiden. Bara att ta sig till och från jobbet varje dag är en kamp, för jag är hela tiden sitter på helspänn.

Jag försöker med allt. Jag går och pratar med någon - får professionell hjälp.
Men ändå gör det så ont.

Senast idag hoppade jag över en aw med kollegorna efter jobbet,
för jag vet inte hur jag ska kunna sitta på tunnelbanan i 30minuter ensam.

Livet har låst sig och det är så helvetes jävla tungt.

Egentligen vill jag bara skriva om min semester och hur fantastiskt jag har haft det senaste veckorna - för det har jag verkligen. Så fort jag kom bort från stan försvann ångesten på en millisekund. Men jag kom tillbaka till verkligheten och insåg hur ensam jag känner mig. För ingen pratar om det här längre, och alla andra verkar ha klarat av det som man ”skulle”. Att inte bli rädd.

Men alla var inte där. Alla sprang inte för sina liv. Alla drömmer inte om det på nätterna. Jag vill bara gråta. och gråta och gråta och gråta varje gång bilderna av människor som skriker och springer för sina liv spelas upp i mitt huvud.

Känslan efter att fått mammas dödsbesked 2 månader efter pappas jagar mig.
Jag kan inte slappna av efter att något hänt då jag tror att det kommer komma en andra våg...

Sen känner jag mig själv också. Jag vet att jag tar mig igenom det som är tungt. Men just nu mår jag inte så bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Igår morse åkte jag till jobbet för första gången på 3 veckor. Jag hade nästan fjärilar i magen för solen sken och jag var så lycklig över att få träffa mina kollegor igen. Precis innan jag ska gå från jobbet plingar mailen till, där Åhléns påminner mig om att "mina personliga erbjudanden gäller endast till söndag." och jag tänker att det blir perfekt att stanna till i stan och köpa ny parfym lite snabbt på vägen hem.

Jag har knappt hunnit vara på Åhléns 5 minuter innan det smäller - och så springer alla. Det kommer som en våg av människor emot mig och skriker rakt ut. Jag springer också. Jag vet inte varför men jag springer för mitt liv. Jag springer och springer och vet inte vad som händer. Jag vet inte om någon kommer skjuta mig eller om jag kommer bli överkörd. Jag ringer min kille för jag tror att jag ska dö, och han svarar inte. Jag minns inte ens vilken väg jag sprang men jag kände inte mina ben och tillslut fick jag ingen luft. En dam stannar mig och frågar om jag kommer från Drottninggatan och säger att jag måste låta henne gå med mig en bit för hon ser att jag är i chock. Hon försöker ta in mig på en restaurang men jag vägrar för jag tror fortfarande att jag ska dö.

Jag har alltid undrar hur jag skall reagera i en krissituation. Om jag ska bli förlamad eller kunna agera.
Men nu vet jag.

Det värsta för mig var skräcken. Och jag skäms för det. Att han/dom lyckades sätta skräck i mig.
Men inte bara dom utan alla via sociala medier. Alla som skrev om skottlossningar runt om i hela stan.

Jag är så otroligt tacksam över att min sambos mamma som var utanför stan i trygghet tog sig in för att hämta mig. Och jag är så otroligt tacksam över alla som öppnade upp sina hem. Erbjöd sig att hämta och köra folk över hela Stockholm. Mitt i allt det hemska så värmer detta mitt hjärtat och jag är så glad över att bo i just den här staden. Jag är lycklig över att alla jag känner mår bra. Men jag är också så himla tom, sorgsen och chockad. Bilderna slutar aldrig spelas upp i mitt huvud. Och tankarna på att en bomb kunde sprängts... då hade jag och många fler inte varit hemma hos våra nära och kära idag.

Sedan tänker jag på alla anhöriga som inte får svar. På dom som inte kan markera att dom är i säkerhet.
Dom som miste sina liv och dom som fortfarande kämpar för sina.

Orden tar slut. Jag är skärrad men så tacksam över att just nu ligga i soffan med min sambo och bara få känna trygghet.

Likes

Comments

Insåg att det är över en månad sedan jag visade livstecken här.

Har drabbats av det fantastiska fenomenet Vestibularisneurit (virus på balansnerven),
och har därför spenderat 90% av mina dagar i soffan senaste veckorna.
Det är tack och lov helt ofarligt men däremot väldigt obehagligt och ansträngande för kroppen.

Hur som, april är här och jag har massor av saker som gör mig glad just nu.

Topp 3 kommer nedan.

1. Allsvenskan har börjat.
2. Det är ljust ute till kl 20.
3. Nästa månad åker jag till Azorerna.

Det var allt för nu. Ville mest svänga in och säga hej o bjussa på en somrig bild.! Puss

Likes

Comments

I eftermiddags åkte vi mot söder för att fota lite. Jag har ju bestämt mig för att förstå mig på min systemkamera såhär 3år efter att jag fick den. Dock hann vi inte ens kliva ur bilen innan vi insåg att det var alldeles för kyligt för att vara kreativa. Istället flydde vi in på närmsta fik för att värma oss med varsin kaffe i väntan på A's pappa som vi sedan mötte upp för tapas och lite rödpang. Så trevligt! <3

Jag minns inte senast jag hade en sån här lugn helg. Och samtidigt som det kryper i kroppen av rastlöshet ser jag verkligen fram emot att vara laddad med energi inför kommande veckan. Skall hålla i utbildningar, träna och rensa ut vinterkläder för att göra plats för vår och sommargarderoben. Vägrar acceptera att det fortfarande är minusgrader...

Hoppas ni haft en fantastisk helg. Puss

Likes

Comments

Det känns som att allt jag bloggar om är mat. Men maaaat. Jag älskar mat.
Jag har aldrig ätit på Supper innan, bara druckit drinkar (som också är helt fantastiska) - men gud. HERREGUD vad gott.
Jag borde bli sponsrad för att recensera restauranger.
🍸🍴✨


Jag föredrar fina middagar mitt i veckan före helgmiddagar. Helgerna är ju magiska oavsett, men vardagen behöver oftast livas upp lite. I veckan träffades jag, Johanna, Amanda (med bebis) och Sofie redan klockan 17 för middag. Vi satt och åt i två timmar, så när vi var klara hade vi all tid i världen att gå vidare och fika resten av kvällen. Det var så mysigt och behövligt. Vi fyra lärde känna varandra för 4år sedan när vi alla körde bootcamp 06.30 tre dagar i veckan. Så där låg vi och svettades för våra liv och blev väldigt nära vänner på kort tid. Dom höll ihop mig när mina föräldrar dog, och blev mina storasystrar. Det är så fint. Nu har Amanda en bebis som är 4 månader gammal, och aldrig har mitt hjärta värmt så mycket som när hon kom. Lilla Minou kommer få växa upp i världens mest kärleksfulla hem, med dom bästa av föräldrar. Inget gör mig lyckligare än det.

Det var min lilla lördagshistoria.
Puss & Kram.



Likes

Comments

Morgonkaffet i sängen med honom, är det bästa jag vet.

Likes

Comments

1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? Joelle, om jag fick bestämma.

2. Vad har du för ögonfärg? Blå

3. Har du bra självförtroende? Det varierar. För det mesta ja, men i perioder inte alls.

4. Nämn tre saker på din att-göra-lista? Lära mig min systemkamera, bli mer pedagogisk, och förändra världen.

5. Beskriv ditt drömutseende. Solbränd och vältränad året om.

6. Vilka smeknamn har du haft genom åren? Idisen & Gillis. Svårt med smeknamn när man heter Ida. Kallades även tequila en period när jag bodde på Cypern. Det var befogat!

7. Är du morgon eller kvällsmänniska? På vardagarna kan jag aldrig somna, och på morgnarna kommer jag aldrig upp.
På helgerna är jag trött klockan 22 och vaknar kl 08. Det är inte rättvist?! Men för det mesta - kväll.
Skulle Alex dumpa mig för något skulle det garanterat vara för mina snoozningar.

8. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? Minns verkligen inte vad jag har för bild.

9. Vad väljer du, godis eller chips? Chips, alla dagar i veckan.

10. Hur går du helst klädd? Tighta svarta byxor, stor mysig tröja, skinnjacka & ett par grymma klackar.

11. Vad har du gjort idag? Jobbat, varit på hemmakväll, köpt sushi och hämtat paket. Nu är klockan strax efter 22 och jag ligger i sängen - ni ser.

12. Din absolut sämsta egenskap? Jag har alldeles för lätt till gråt. Positivt som negativt.

13. Din bästa egenskap? Jag är självgående och klarar mig alltid.
(Frågade A som sa: "Du är så härlig, mysig och omtänksam." Det tyckte jag var fint. Lite varmare än mitt eget svar.)

14. Kan man vara vän med sitt ex? Jag hade kunnat vara vän med mitt ex, men han kunde inte vara vän med mig. Sedan har jag många vänner som har jättebra relationer till sina ex, så det beror nog helt på vart man är i relationen när den tar slut.

15. Hur många kuddar har du i sängen? 8st.... Kuddar är tydligen livet.

16. Hade du kunnat ha distansförhållande? Jag har haft distansförhållande men skulle aldrig ha det igen.

17. Hur lång är du? 163 cm, utan klackar.

18. Vilken är din absoluta favoritserie? Just nu är det How to get away with murder. Älskar även Blacklist.

19. Ett låttips? Future/The Weeknd - Coming out strong.

20. Bäst just nu? Att vi inte behöver ställa klockan imorgon, och att jag kan äta godis till frukost.

Likes

Comments

”Men du är ju inte sjuk?”

För när det inte syns utanpå så är man inte sjuk.

Men om psykisk ohälsa ej räknas till sjukdomar, hur kommer det sig då att marginalen av alla som blir sjukskrivna i Sverige idag, inte blir det på grund av fysisk sjukdom. Och hur kommer det sig att så många måste äta mediciner för att hamna på samma nivå som en frisk människa? Jag har alltid förskönat hur jag mår, just för att det inte syns utåt.
Frågar någon så ler jag och säger "Bra tack".

Jag tänker tillbaka på hur jag mådde för snart tre år sedan.
Jag var i Spanien med några av mina bästa kompisar.
Min dåvarande pojkvän skulle precis komma hem efter 6 månaders utlandstjänst.
Jag hade precis fått ett nytt jobb jag ville ha, och ändå har jag aldrig mått så dåligt som jag gjorde då.
Jag var på den djupaste av bottnar, trots att jag där och då bara hade saker att vara glad över.
Jag skrek och grät i förtvivlan över hur ont det gjorde i varenda del av min kropp när jag kom hem efter den veckan.
Jag kände att jag gör precis vad som helst, bara jag slipper det här. Jag var konstant svimfärdig och spydde av ångest.

En kväll fick jag gå från jobbet och åka till akuten, för jag tänkte att nu dör jag. Där satt det en man mittemot mig, som mådde märkvärt sämre än vad jag gjorde. Han kollade på mig och frågade upprepade gånger vad jag gjorde där. ”Någon som du borde inte vara här”. Jag svarade aldrig, men jag kände precis samma sak.

Idag har jag absolut ingenting att må dåligt över. Jag har ett tryggt hem och en sambo som jag älskar över allt annat.
Jag har världens finaste vänner, och ett jobb jag verkligen trivs med. Ändå ligger jag nu för andra dagen i rad i min säng med tryck över bröstet och kan inte andas.

Men vet ni. Det är okej. För att det är bara så det är. Det har tagit så otroligt lång tid att komma dit jag är idag, men jag har äntligen lärt mig att acceptera det. Jag accepterar att jag behöver återhämta mig i två dagar. För några år sedan handlade det om två månader. Förstår ni skillnaden? Jag kanske aldrig kommer ifrån ångesten helt, men jag lär mig att leva med det och ta det för vad det är. Det är trots allt det enda jag kan göra. Jag väljer att njuta av dom bra dagarna tusen gånger om, som är betydligt fler än dom dåliga. Och jag väljer att prata högt om dom dåliga dagarna för att inte stänga in mig i det.

Jag vet att jag är långt ifrån den enda som mår såhär, och jag vill bara säga till er alla att
ni är så jävla bra som krigar på. Ni är dom starkaste jag vet
<3

Vet ni, imorgon är det Mars. Mars är en vårmånad. Nu går vi mot ljusare tider och det här kommer bli det bästa året någonsin.
För jag bestämmer mig för det nu, det är inte svårare än så. inställning är allt. Puss

Likes

Comments

Det här med täta uppdateringar är en utmaning för mig och den här veckan har varit lite tuff, så jag får be om ursäkt. Jag är stolt över mig själv, över hur jag lyckas hålla ihop mig själv. Sen kommer dagar, som tillexempel min mammas födelsedag - när jag mestadels är ett okontaktbart skal. Jag har dock lärt mig att det är okej att må dåligt ibland,
så jag tar det inte lika hårt längre. Nog om det.

I fredags hade vi hejdå - AW för en av mina kollegor som skall byta avdelning. Jag tycker om mina kollegor något otroligt. Vi är ett litet men tight team så det blir så ledsamt när någon skall vidare. Vi körde några omgångar maffia och drack vin innan vi åkte in och åt middag på Yuc (odenplan). Det är andra gången jag äter på Yuc och jag fullkomligt älskar det.
Jag följde med vidare på ett glas bubbel innan jag åkte hem och kraschlandade i sängen bredvid A.
Det finns inget bättre än att komma hem till någon. Har så svårt att förstå att jag någonsin njöt av singellivet.

Igår kom A's mamma hit med Loke som vi skulle ha i helgen. Loke är världens finaste och snällaste hund och det finns nog ingen som motverkat min ångest bättre än vad han gör. Världens bästa hund, kolla bara på honom!

Idag har vi varit hos min moster och morbror på lunch och fika. Så mysigt. Det är så skönt att träffa dom och få lätta lite tankar och funderingar kring mamma, som faktist ingen annan än dom kan förstå.

Är så tacksam och lyckligt lottad över min släkt. Och A's familj. Jag är omringad av så mycket varma och fina människor att det inte är klokt. För mig som aldrig riktigt haft en egen familj är det verkligen det finaste jag kan få ta del av.

Nu ska jag jobba vidare på chipspåsen nedan, och kika vidare på American Crime Story (TIPS! Finns på netflix.).

Må bäst, puss.

Likes

Comments