Jag kommer aldrig glömma när jag var 18år och hjärtekrossad för första gången. Jag satt ensam på mitt golv i mitt 16kvm väldigt stora hem med Melissa Horn på repeat och grät i takt till "vår sista dans". Då kom Malin över med mat och choklad, för att se till att jag överlevde hjärtesorgen. Sen gick vi tillsammans och slängde allting som påminde mig om honom.

Malin var min räddning många gånger i tonåren.

Igår satt hon och jag och fick se Melissa vika ut sitt hjärta inför ett fullsatt cirkus. Det är svårt att beskriva känslan av att slungas tillbaka nästan 10år i tiden och att för 1,5h vara 18år, golvad och hjärtekrossad på nytt.

Något som är ännu mer obeskrivlig är att efter detta få promenera genom Stockholm med sin bästa vän. Och att sedan få åka hem och somna i famnen på personen man vill dela livet med.

Jag är så tacksam över att få vara lycklig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er.

Aldrig har en vecka gått så fort som denna har gjort. Förmodligen för att det är min sista vecka på 3 efter (lustigt nog) ganska exakt 3 år och 3 månader. Är både pirrig och panikslagen över nytt jobb på måndag men det kommer gå bra.

Denna veckan har bestått av bland annat morgonträning, CL, AW på jobbet med Danny, möbelleverans, hemmajobb meeed mera. Lagade en pasta ikväll som enligt min kille var bättre än Vapianos. Känns väldigt tryggt eftersom vi imorgon skall ha middag och lite avtackning hemma hos min chef och jag tagit på mig att (HÖR OCH HÄPNA) LAGA MATEN. Inte värsta grejen tänker ni - men för två år sedan levde jag på yoghurt och färdiga soppor. ish. så. för mig är det värsta grejen.

När jag åkte hemifrån imorse var det en grad ute. En liten ynka grad.
Tänker bara för det bjuda på lite bilder från min sommar som var magisk.


Och hörni, glöm inte #metoo som är så otroligt viktigt att ta till sig och prata om.
Några av mina erfarenheter hittar ni på instagrambilden med text till vänster om ni läser via webben.
Ha en fin helg, puss

Likes

Comments

2001.
Första gången någon bad mig att rycka upp mig var jag 10 år gammal. Jag satt inne på ett socialkontor. Jag hade precis blivit placerad i jourfamilj eftersom min mamma var för sjuk för att ta hand om mig. En familj där jag blev psykiskt misshandlad. 10 åriga jag satt med darrande röst och försökte förklara att dom inte var snälla mot mig. För att göra saken tydligare har jag alltså så länge jag kan minnas tagit hand om min mamma med alkoholmissbruk. Försökt hålla henne vid liv genom att vid all min vakna tid kontrollera att hon är nykter, letat ölburkar, luktat i kaffekoppar och hällt ut all vätska som skulle kunna innehålla alkohol.
Detta var alltså piece of cake jämför med att bo hos den här familjen. Men när jag försökte få fram det i ord fick jag till svar att:

”Ingen har klagat tidigare.”, ”Det är nog inte så farligt.”, ”Ryck upp dig”.

Efter det här började mina panikångestattacker.
Under tidigt tvåtusental var det ingen som pratade om psykisk ohälsa. Ingen förklarade för mig varför jag inte kunde andas och bara låg och skakade. Där och då trodde jag att jag var döende i flera månader. Jag har i efterhand förstått att det var just panikångest det handlade om.


Vi snabbspolar till sommaren 2013 Jag är 21 år och har verkligen försökt hålla skenet uppe. Jobba och klara av vardagen, men nu kändes det som jag hade gått in i en vägg. Jag kunde inte andas längre. Min pappa har gått bort två månader tidigare. Min mamma gick bort för drygt 3 veckor sedan och här sitter jag i stolen framför husläkaren på vårdcentralen. Det är dagen innan min mammas begravning. En begravning jag själv behövt planera.

”Men det är ju två månader sen din pappa dog nu, och snart en månad sen din mamma dog. Du borde klara av att jobba. Till och med cancersjuka jobbar. Ryck upp dig.”


Jag trodde det var mig det var fel på, och föll handlöst ner i en djup depression.


Perioderna i mitt liv som beskrivs ovan präglar mig än idag. Vill bara förtydliga att jag inte tycker synd om mig själv. Jag söker inte på något sätt någons sympati. Jag vill bara förklara.
Jag har lärt mig kroppens signaler. Jag vet när jag är på bristningsgränsen. Allt jag gått igenom har gjort mig till en otroligt stark människa. För det är jag. Men i perioder är jag också så känslomässigt utmattad att jag kan golvas av vad andra uppfattar som ”ingenting”. Ibland kanske jag uppfattas som dramatisk men jag pratar hellre högt om hur jag mår, bromsar hellre i god tid, och jag låter ingen säga till mig vad jag borde känna och inte känna.

Jag förstår inte hur man kan be en person som lider av psykisk ohälsa att ”bara rycka upp sig”.

Och till er som känner igen er;
Ni har alla rätt att må och känna som ni gör.
För mig har det ofta varit större situationer eller händelser som utlöst min panik, depression och utmattning - men för många kommer det som en blixt från klar himmel och det är precis lika tungt. Självklart skall man alltid sträva efter att må bra och prioritera sitt välmående - men det är otroligt viktigt att man låter det ta den tid det tar.
Låt ingen ifrågasätta hur du inte kan vara pigg och redo för jobbet när du legat och sovit 4 veckor i sträck.
Sov 10 eller 50 veckor i sträck om det är vad som krävs för att du ska komma på benen igen.
Omge dig av människor som ger dig positiv energi.
Människor som har förståelse att du kanske inte orkar ses på flera veckor, eller ens svara i telefonen. Låt ingen annan bestämma när det är dags för dig att rycka upp dig, för tro mig - det kommer kännas i både kropp och själ när du är redo.
Och du kommer att bli redo. Du kommer må bra igen och det är det viktigaste av allt att komma ihåg<3

Likes

Comments

Jösses hörni. Här har det varit dött ett tag.

Att hösten betyder nystart är sedan gammalt för mig.
Jag har alltid älskat hösten för att det på något sätt alltid kändes som att man
fick en chans att börja om när man kom tillbaka från sommarlovet.

Under sensommaren bestämde jag mig för att börja om.
Vi har flyttat till en ny helt fantastisk lägenhet. Det var egentligen inget direkt fel på den gamla men jag hade extremt svårt att känna mig hemma när jag flyttade till ett hem som redan var någon annans.
Nu har vi bott här i 2v och börjat komma i ordning riktigt bra i denna lägenheten som bara är våran <3
Den är större, fräschare och bättre på alla sätt. Så himla nöjd över detta.

Sedan hade jag absolut en 26års-kris som fick mig att söka nytt jobb.
Jag kände att det var dags att byta bransch. Sagt och gjort - Om några veckor börjar jag om på ny kula.
Så stolt över mig själv som tog tag i det. Att jag hittade något som jag verkligen ser en framtid inom.

Som om inte detta vore nog har jag även köpt årskort på nytt gym och tränat fler gånger denna veckan än jag gjort senaste månaderna. Ni hör ju; hösten är ju rena rama nyår för mig.

Lovar att bli bättre på att skriva här. Mest för min egen skull!
Puss&Kram

Likes

Comments

Har inte skrivit något här sedan attentatet i Stockholm och det finns en anledning till det.

Jag var inte en av dom som blev påkörd och bokstavligt talat delades på mitten, men ändå känns det så.
Det känns som jag gick mitt i tu den 7e april i år.

Jag har så mycket ångest att jag har svårt att förstå det själv.

När saker varit tungt i livet har jag hela tiden levt på hoppet om att det kommer bli bättre.
Jag har vetat att det som gör så ont så det känns som jag ska dö, det kommer att gå över.
Men nu då?

Jag har stängt av notiserna från Aftonbladet för jag orkar inte se mer.
Jag orkar inte se hur världen rasar samman.

Jag är så rädd. Hela tiden. Bara att ta sig till och från jobbet varje dag är en kamp, för jag är hela tiden sitter på helspänn.

Jag försöker med allt. Jag går och pratar med någon - får professionell hjälp.
Men ändå gör det så ont.

Senast idag hoppade jag över en aw med kollegorna efter jobbet,
för jag vet inte hur jag ska kunna sitta på tunnelbanan i 30minuter ensam.

Livet har låst sig och det är så helvetes jävla tungt.

Egentligen vill jag bara skriva om min semester och hur fantastiskt jag har haft det senaste veckorna - för det har jag verkligen. Så fort jag kom bort från stan försvann ångesten på en millisekund. Men jag kom tillbaka till verkligheten och insåg hur ensam jag känner mig. För ingen pratar om det här längre, och alla andra verkar ha klarat av det som man ”skulle”. Att inte bli rädd.

Men alla var inte där. Alla sprang inte för sina liv. Alla drömmer inte om det på nätterna. Jag vill bara gråta. och gråta och gråta och gråta varje gång bilderna av människor som skriker och springer för sina liv spelas upp i mitt huvud.

Känslan efter att fått mammas dödsbesked 2 månader efter pappas jagar mig.
Jag kan inte slappna av efter att något hänt då jag tror att det kommer komma en andra våg...

Sen känner jag mig själv också. Jag vet att jag tar mig igenom det som är tungt. Men just nu mår jag inte så bra.

Likes

Comments

Igår morse åkte jag till jobbet för första gången på 3 veckor. Jag hade nästan fjärilar i magen för solen sken och jag var så lycklig över att få träffa mina kollegor igen. Precis innan jag ska gå från jobbet plingar mailen till, där Åhléns påminner mig om att "mina personliga erbjudanden gäller endast till söndag." och jag tänker att det blir perfekt att stanna till i stan och köpa ny parfym lite snabbt på vägen hem.

Jag har knappt hunnit vara på Åhléns 5 minuter innan det smäller - och så springer alla. Det kommer som en våg av människor emot mig och skriker rakt ut. Jag springer också. Jag vet inte varför men jag springer för mitt liv. Jag springer och springer och vet inte vad som händer. Jag vet inte om någon kommer skjuta mig eller om jag kommer bli överkörd. Jag ringer min kille för jag tror att jag ska dö, och han svarar inte. Jag minns inte ens vilken väg jag sprang men jag kände inte mina ben och tillslut fick jag ingen luft. En dam stannar mig och frågar om jag kommer från Drottninggatan och säger att jag måste låta henne gå med mig en bit för hon ser att jag är i chock. Hon försöker ta in mig på en restaurang men jag vägrar för jag tror fortfarande att jag ska dö.

Jag har alltid undrar hur jag skall reagera i en krissituation. Om jag ska bli förlamad eller kunna agera.
Men nu vet jag.

Det värsta för mig var skräcken. Och jag skäms för det. Att han/dom lyckades sätta skräck i mig.
Men inte bara dom utan alla via sociala medier. Alla som skrev om skottlossningar runt om i hela stan.

Jag är så otroligt tacksam över att min sambos mamma som var utanför stan i trygghet tog sig in för att hämta mig. Och jag är så otroligt tacksam över alla som öppnade upp sina hem. Erbjöd sig att hämta och köra folk över hela Stockholm. Mitt i allt det hemska så värmer detta mitt hjärtat och jag är så glad över att bo i just den här staden. Jag är lycklig över att alla jag känner mår bra. Men jag är också så himla tom, sorgsen och chockad. Bilderna slutar aldrig spelas upp i mitt huvud. Och tankarna på att en bomb kunde sprängts... då hade jag och många fler inte varit hemma hos våra nära och kära idag.

Sedan tänker jag på alla anhöriga som inte får svar. På dom som inte kan markera att dom är i säkerhet.
Dom som miste sina liv och dom som fortfarande kämpar för sina.

Orden tar slut. Jag är skärrad men så tacksam över att just nu ligga i soffan med min sambo och bara få känna trygghet.

Likes

Comments

Insåg att det är över en månad sedan jag visade livstecken här.

Har drabbats av det fantastiska fenomenet Vestibularisneurit (virus på balansnerven),
och har därför spenderat 90% av mina dagar i soffan senaste veckorna.
Det är tack och lov helt ofarligt men däremot väldigt obehagligt och ansträngande för kroppen.

Hur som, april är här och jag har massor av saker som gör mig glad just nu.

Topp 3 kommer nedan.

1. Allsvenskan har börjat.
2. Det är ljust ute till kl 20.
3. Nästa månad åker jag till Azorerna.

Det var allt för nu. Ville mest svänga in och säga hej o bjussa på en somrig bild.! Puss

Likes

Comments

I eftermiddags åkte vi mot söder för att fota lite. Jag har ju bestämt mig för att förstå mig på min systemkamera såhär 3år efter att jag fick den. Dock hann vi inte ens kliva ur bilen innan vi insåg att det var alldeles för kyligt för att vara kreativa. Istället flydde vi in på närmsta fik för att värma oss med varsin kaffe i väntan på A's pappa som vi sedan mötte upp för tapas och lite rödpang. Så trevligt! <3

Jag minns inte senast jag hade en sån här lugn helg. Och samtidigt som det kryper i kroppen av rastlöshet ser jag verkligen fram emot att vara laddad med energi inför kommande veckan. Skall hålla i utbildningar, träna och rensa ut vinterkläder för att göra plats för vår och sommargarderoben. Vägrar acceptera att det fortfarande är minusgrader...

Hoppas ni haft en fantastisk helg. Puss

Likes

Comments

Det känns som att allt jag bloggar om är mat. Men maaaat. Jag älskar mat.
Jag har aldrig ätit på Supper innan, bara druckit drinkar (som också är helt fantastiska) - men gud. HERREGUD vad gott.
Jag borde bli sponsrad för att recensera restauranger.
🍸🍴✨


Jag föredrar fina middagar mitt i veckan före helgmiddagar. Helgerna är ju magiska oavsett, men vardagen behöver oftast livas upp lite. I veckan träffades jag, Johanna, Amanda (med bebis) och Sofie redan klockan 17 för middag. Vi satt och åt i två timmar, så när vi var klara hade vi all tid i världen att gå vidare och fika resten av kvällen. Det var så mysigt och behövligt. Vi fyra lärde känna varandra för 4år sedan när vi alla körde bootcamp 06.30 tre dagar i veckan. Så där låg vi och svettades för våra liv och blev väldigt nära vänner på kort tid. Dom höll ihop mig när mina föräldrar dog, och blev mina storasystrar. Det är så fint. Nu har Amanda en bebis som är 4 månader gammal, och aldrig har mitt hjärta värmt så mycket som när hon kom. Lilla Minou kommer få växa upp i världens mest kärleksfulla hem, med dom bästa av föräldrar. Inget gör mig lyckligare än det.

Det var min lilla lördagshistoria.
Puss & Kram.



Likes

Comments