View tracker

..Not. Trodde om jag ska vara helt ärlig att jag skulle tycka det var skönt med ensamtid. Har ju alltid värderat min egentid så mycket. Men en tillfällig separation från Adam har faktiskt varit väldigt tungt. Även om han bara varit borta sedan torsdag och kommer hem på tisdag så har jag liksom vant mig vid att ha någon där. Ha honom där.

Så vad har jag gjort medan han har varit borta? Torsdag och fredag jobbade jag, som vanligt. Och lördag-söndag har jag städat lägenheten. Tvättat och fixat. För jag hade verkligen ingenting annat att göra och jag tycks ha glömt bort lite vad jag gjorde innan jag träffade Adam. Vad den där ensamtiden verkligen innebar. Och helt plötsligt vill jag inte ha den där ensamtiden. Kanske någon timme här och då, men inte flera dagar. Jag har saknat honom så enormt mycket och jag längtar verkligen efter tisdagen när jag bara får sätta mig ner och prata med honom igen och krama om honom.

Och vissa känslor är jag så ovan vid och då har jag väldigt svårt att hantera dem. Att sakna någon tillexempel är ju ingenting jag behövt göra tidigare, för jag har aldrig haft någon att sakna. De jag har älskat har inte rest runt så mycket.

Men det har inte bara varit negativt, har ju numera en hyfsat bra städad lägenhet. Även om allt inte riktigt är klart än.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har inte skrivit så mycket, jag vet. Men händer ganska mycket just nu. Vi har skaffat oss en ny lägenhet! En 54kvm stor 2a i grannbyn. Känns megaskönt med tanke på hur osäkert vi bor just nu. Så det är verkligen jätteskönt. Vi får tillträde den 12e nov. Flyttar in de två helgerna efter det.

På det har Adam börjat plugga och jobbet har kommit igång ordentligt så jag jobbar mycket mer igen. Vilket är på både gott och ont.

Bilder på nya lägenheten:

Likes

Comments

View tracker

Mitt mål i helgen var att röja undan bland våra sopor (sånt som ska till återvinningen och sorteras) samt dammsuga och tvätta.
Tvätten fixade vi med gemensamma krafter redan i fredags. Med undantag för lite vikning igår.
Idag har vi rensat undan och kört iväg sopberget, dammsugit, skurat, dammat av och dessutom hunnit med en middag och lite vedfix hemma hos mina föräldrar. Så varit riktigt produktiv känns det som.

Ännu en talang han besitter som jag verkligen är mindre duktig på.

// Ida

Likes

Comments

Överraskade min älskling mer en rejäl brunch idag! Så glad att Adam typ kan sova sig genom en tornade eftersom jag för tillfället inte kan sova längre än till 8 på morgonen och han stundtals har problem att sova på nätterna. Då kan jag pyssla utan att behöva oroa mig för att väcka honom.

Ivf blev det en brunch bestående av kaffe, våfflor, plättar, bacon och ägg.

// Ida

Likes

Comments

Gryta med nötbog, bulgur, paprika, chili och tomat. Skapad av min alldeles egna kock, min underbara sambo Adam❤️

Likes

Comments

Igår sa jag hejdå till ett kapitel och startar ett annat.. Saknar Oki redan och måste säga att allt känns lite som ett misslyckande. Att man gav upp. Men det ska vara roligt att hålla på med hästar och senaste åren har det inte varit det. Hur mkt jag än älskar dem så har det inte varit roligt. Och Oki förtjänar så mkt mer än att bara gå i hagen och inte göra något. Jag hoppas att med lite tid så kommer kärleken till hästarna tillbaka. Men efter allt skit som hänt så känns det som om jag behöver vila från det. Lära mig sakna och uppskatta dem igen och inte bara gå och vara negativ och vänta på när nästa otur ska komma, nästa veterinärfaktura.

För de som inte varit med från början så har resan varit lång. Jag började rida för 15 år sedan. För ca 11 år sedan började mina planer för att föda upp hästar ta form, då var jag 15. Efter allt skrapande och samlande så fick jag äntligen den drömmen att bli sann. Mitt sto Julia blev dräktig. Mitt första föl, Angelus Sparvöga, föddes 4 Juli 2007. Och det var första gången jag fick prova på det negativa med att vara uppfödare. Sparvöga föddes med missbildningen "wry nose" och fick avlivas ca 7 timmar gammal inne på djursjukhuset Ultuna i Uppsala. Följande åren såg ut såhär:

2007: Julia blev inte dräktig igen trots försök, var antagligen försent på året och hon kom inte riktigt igång igen efter fölningen.

2008: Julia blev dräktig. Fölet beräknat till mitten av april.

2009: Oki Doki föddes. Frisk och kry men inte mindre än 18 dygn över tiden, den 1 Maj närmare bestämt. En solig dag i hagen dök han upp, vid 15-tiden om jag inte minns fel. Vi stod och stängde hagar med 4-hjuling och stereon på hög volym när Julia bestämde sig för att det var dags. Oki Var den vackraste lilla killen i världen. Samma år lånade vi Julias dotter Julietta för att ta ett föl på henne. Hon blev dräktig och beräknades föla i slutet av maj/början av Juni.

2010: I mars fick Julietta livmoderomvridning. Det resulterade i att hon fick åka in till Ultuna och genomgå en operation för att vrida om livmodern, med fölet i. Operationen lyckades. Men då kom nästa problem. Julietta började matvägra, vilket var påväg att resultera i att organen började ge upp. Med väldigt mycket tur och väldigt mycket tid, tålamod och engagemang från alla inblandade (Juliettas ägare, mina familjemedlemar, veterinärer och skötare, började hon till slut äta efter några dagar. Julietta tillbringade totalt en vecka inne på kliniken. Vilket gav oss en saftig veterinärräkning på runt 100 000kr. Hon fick dropp för ungefär 20 000kr under den veckan! Och det var fortfarande svårt för alla att tro att fölet över huvud taget skulle överleva tiden ut i magen. Det var redan ett mirakel att han överlevt operationen.
Men två månader senare, efter att Julietta även drabbats av fång, tittade en lite mager och späd Sparven ut (Angelus Spinning Sparrow). Frisk och kry.Hans mirakelresa var till och med på förstasidan i tidningen Ridsport, avelsdelen!

2011: Angelus Hello O'Darlin föddes på exakt samma dag som Sparven, den 30 maj, men året efter. Mitt efterlängtade stoföl! Hon föddes med ett gnägg och blev snabbt en ögonsten.

2012: Den 4 Januari fick Darlin svår kolik. Hon opererades akut inne på Ultuna på morgonen den 5 Januari, men hon dog på operationsbordet.
Samma år, men ett halvår senare föddes Rookie. Hans mor födde honom stående och han landade i famnen på syrran. Navelsträngen gick av och allt blod som egentligen ska föras över till honom landade på mig. Jag lovar, det var som i en tecknad film.
Rookie föddes med veka kotor i bak så han hade svårigheter att stå ordentligt. På det hade han svårt att lära sig hur man diar.. så hela natten innan min födelsedag var vi upp och flaskmatade honom. Runt 4-tiden på morgonen tog han sin första egna slurk. Rookie var dessutom extremt liten, han kunde ge raklång under sin mamma när han föddes! Därav hans namn, Angelus Little Rookie. Rookie skulle komma att bli en stor personlighet och en extrem charmknutte. Och jag tror hans nuvarande ägare verkligen kommer få många roliga år med honom, antagligen med både mycket tårar och mycket skratt.

2013: Wille föddes. Hingstfölet som skulle bli min kommande avelshingst. Jag hade nämligen bestämt mig för att inga fler föl skulle få födes ¨på några år. Utan han skulle bli min nästa satsning.

2014: Wille får något som man tror är Slinger men man kan inte fastställa det helt. Hans nerver i nacken får inte tillräckligt med utrymme vilket resulterar i att han får svårigheter att gå och röra sig. Efter ett besök på Ultuna får han komma hem och vi blir tillsagda att avvakta. Så det gör vi och han blir bättre. Men så plötsligt en morgon så kommer han inte upp då han antagligen blivit förlamad i bakdelen. Han ligger ner i sin box och klarar inte av att stå upp. Wille blir akut avlivad i sin box bara 11 månader gammal.

2015: Sparven och Rookie får nya hem. Men en sensommardag får vi ett meddelande om att Sparven gått bort hos sina nya ägare. Han hittades död i hagen, utan tecken på att han kämpat. Obduktionen visar att han med största sannolikhet fick en artärblödning i en luftsäck, antagligen orsakad av en tumör.

Så ja, vad säger man.. är det konstigt att man förlorat glädjen till hästarna?

​// Ida

Likes

Comments

För att få mig på bättre humör efter att ha sagt hej då till Oki (som ska ut på foder) fick jag min 7-månaderspresent ikväll när jag kom hem. Tack, min älskade Adam!! ❤️❤️ världens bästa kille!!

Likes

Comments

Igår var en konstig dag. Förutom att jag antagligen förstörde hela min och min sambos 7-månadersdag genom att gråta bort den, vinkade jag av syrran på flygplatsen. Jag tror aldrig jag varit ifrån henne längre än någon vecka. Även om jag tror att det skulle varit tuffare för några månaders sedan, då vi mer eller mindre bodde under samma tak, var det ändå tufft. Nu har vi ju ivf fått "vänja oss av" vid varandra lite gran ivf, efter att jag flyttade hemifrån för några månader sedan.

Min lillasyrra har i hela mitt liv varit min bästa vän. Jag har valt att leva mitt liv skyddat och bara gå på rutin varja dag. Aldrig släppa in nya människor eller våga skaffa vänner. Jag mobbades som yngre. Och inte bara lite utan väldigt mycket. Det har gjort att jag satt upp en mur där jag mer eller mindre vägrat släppa in nya människor, med risk att bli sårad. Så istället har jag för det mesta varit tillsammans med min syster. Hon har fått vara min bästa vän. I vuxen ålder har vi till och med jobbat väldigt mycket tillsammans.

Så träffade jag Adam, min nuvarande sambo (den långa historien kan vi ta någon annan dag), och så småning om flyttade jag hemifrån och in tillsammans med Adam.

Och så igår var det syrrans tur att ge sig ut på sitt äventyr. Att flytta till England. London närmare bestämt. För att uppfylla sin dröm och plugga musik och sång. Till och börja med under 1 år men tanken är väl ivf att stanna 4 år och plugga.

Så igår var en tung dag. Kom hem till en sovande Adam och kröp ner hos honom i sängen och bara grät. Jag hade inte fällt en tår under resan till Arlanda, under tiden vi vinkade av syrran eller hela resan hem. Men där i hans trygga famn, hos min trygghet, den enda människa jag vågat vara mig själv med och som jag vågat uttrycka känslor för, grät jag och lät mig bli tröstad.

Jag är ju annars en utåt sätt stark person och jag skulle hellre dö än att visa sårbarhet bland andra människor och det spelar ingen roll vilken typ av sårbarhet eller känsla det är. Bara att skratta och le och visa sig lycklig är också svårt för mig. Och det har tagit mig sju månader att komma dit jag är idag, med Adam. Att våga ge honom så mycket av den personen jag är. Jag har fortfarande en hel del att jobba på när det kommer till att tala om hur jag känner eller varför jag reagerar som jag gör ibland, men han har tålamod med mig och försöker verkligen bygga upp ett förtroende som gör det enklare för mig för varje gång jag behöver lätta på trycket.

Efter att han tröstat mig kröp vi in under täcket och såg den första hobbit-filmen. Jag har ju inte sett dem och Adam älskar dem så vi har pratat om det länge. Och igår kändes som ett bra tillfälle då jag inte kände för att göra så mycket annat än att slötitta på teven. Medan jag åt lite av en Ben & Jerry, så klart.

Efter det ville Adam laga en 7-månadersmiddag till oss. Vi hade planerat att laga den tillsammans men eftersom jag var så ledsen ville han göra något snällt och erbjöd sig därför att laga middagen. Blev oxfile, potatis i ugn, rödvinssås och broccoli. Jag vet att Adam tyckte det blev väldigt misslyckat. När han lagar mat, vilket är för det mesta, vill han att allt ska bli så perfekt som möjligt.

Men jag njöt av vår middag. Och jag är så glad att han besitter en talang där jag så katastrofalt brister. Jag är så glad att han skrev till mig den där söndagen i november då jag var så nere. Jag är så glad att jag tog steget och vågade släppa in honom, träffa honom och visa MIG. Jag är så glad att jag hittade min bästa vän, min partner, själfrände och sambo, trots mitt enorma bagage i mitt förflutna. Som accepterar mig för den jag är och har sådant enormt tålamod med mig. Och vad som än händer, så har jag ivf min Adam.

​// Ida

Likes

Comments