View tracker


Mycket med det jordiska på sistone så jag har slarvat en aning med uppdateringarna här. My bad. 😘



Kevin har flyttat tillbaka till Tjörn och in på Ungbo, där även Nellie bor. Så nu har jag dem båda "hos mig" igen vilket känns så himla bra - om än något nervöst. Det är mycket som ska komma igång och fungera och jag har slutat att ta ut segrar i förskott för länge sedan. En dag i taget är det som gäller för mig/oss numera.

Det har varit inskrivningssamtal med behandlingspersonal, möten med arbetsförmedlare, socialtjänst och BUP och en massa pappersarbete och telefonsamtal. Och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till alla de duktiga, engagerade människor inom ovan nämnda områden som vi haft turen att få träffa sedan vi flyttade hit till Tjörns kommun. De är fantastiska! De har gett mig hopp när det kändes som tyngst och även barnen känner att de för första gången sedan de hamnade i "systemet" blir sedda, lyssnade på och får hjälp.

Göteborgs stad däremot kan ta sig i röven om ni ursäktar min franska. Deras socialtjänst, familje/indvid-omsorg, föräldrastöd och ungdomspsykiatri är ett enda stort skämt och det kommer dröja länge innan jag återfår förtroendet för dem igen. Någon gång ska jag utveckla det ämnet vidare, men inte nu.

Nu är jag bara glad att ha båda de stora barnen hos mig på Tjörn igen, och till helgen kommer de små älsklingarna också. 


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker


Idag har jag och Stefan varit till Göteborg en sväng. Läkarbesök på Sahlgrenska och fika hos mamma i Haga stod på agendan. Hon är hemma ifrån Spanien igen och hade med sig en del trevliga presenter ifrån resan. Men vad det var kan jag inte avslöja här eftersom barnen inte sett dem än.

Till lunch blev det Sushi från det där grymma stället på Berzeliigatan som jag aldrig kommer ihåg vad det heter. Sak samma - gott var det i alla fall.



De senaste timmarna har jag haft tvätt-tjänst och kört flera maskiner lakan och handdukar efter helgens nattgäster. Det är så himla skönt att ha både tvättmaskin och torktumlare i lägenheten och slippa gå till en gemensam tvättstuga i någon läskig källare. Med blinkande lysrör och betongdörrar, så som det ofta är i hyreshus. Har aldrig gillat det. Sett för mycket skräckfilm i mina dagar antagligen.



Jag drog förresten ut på en runda i slingan när vi kom tillbaka till Tjörn innan, och lyckades klara mig undan regnet denna gången. Försöker komma igång och röra på mig igen nu när det börjar bli lite mildare ute. Har varit alldeles för stillasittande och myst i soffan med massa godsaker den här vintern. Börjar bli sambo-fet utan att ens vara sambo och det gillar jag INTE. Nu är det skärpning som gäller. Vill ju inte behöva köpa en burkini till beach 2016 för helskotta... Nej, så lite tyg som möjligt ska det vara så att man får en fin bränna. 

Jag är en sån liten soldyrkare va´, hehe! Längtar något vansinnigt efter sommar, sol och värme nu! Gör inte ni det med? 😃


Bilder ifrån några av förra sommarens soliga dagar.


Likes

Comments

View tracker


Efter mycket om och men ska Kevin äntligen få flytta tillbaka till Tjörn. Boendet han varit på i Borås den senaste månaden har inte alls fungerat och jag har varit vansinnigt bekymrad över det. Ingen struktur, ingen ordentlig behandlingsplan, bara en massa löst snack och framför allt inget som kändes meningsfullt! Så jag har legat på socialtjänsten som en igel de senaste veckorna och nu äntligen får han flytta därifrån. Dock inte hem, utan till något som kallas Ungbo (eller Familjecentrum) här på Tjörn. Det är där som Nellie bor när hon inte är hemma också, så förutom fördelen att jag får ha båda mina barn nära mig igen så kommer de dessutom att ha stöd av varandra. Det känns oerhört bra både för mig och dem och vi är så glada just nu.

På Ungbo jobbar man tillsammans med föräldrarna, BUP och socialtjänsten så att det blir något som för oss närmare varandra istället för tvärtom, som det tyvärr blir många gånger när ungdomar placeras långt hemifrån. På Ungbo har barnen sina egna rum i en villa i Skärhamn som känns som vilket hem som helst. Mysigt och ombonat fast med den stora skillnaden att där finns utbildad personal att prata med dygnet runt.

Vi har enskilda samtal både jag och barnen likväl som gemensamma sessioner varje vecka. Regelbunden kontakt med läkare, sjuksköterska, psykolog och Mini-Mia som är en öppenvårdsmottagning som fokuserar på drog- och alkohol-problematik. Kevin kommer alltså att få fortsätta lämna drogtester varje vecka ett bra tag framöver samt praktisera på en tillförordnad arbetsplats måndag-fredag. Detta är ett krav för att han ska få lov att bo på Ungbo då han inte längre går i skolan men behöver en meningsfull sysselsättning på dagarna.

Fast det är som sagt inte bara barnen som behöver jobba med sig själva och sina problem. Det är VÅRA problem som vi som familj får hjälp att lösa tillsammans och det är det som känns så unikt med det här stället. Jag som mamma till barn med både självskadebeteende, drogproblematik och NPF-diagnoser ovanpå det behöver massor av stöd i min föräldraroll! Barnen kan komma hem och sova hemma några nätter i veckan när det funkar bra, vi kan ses i stort sett varje dag och Ungbo känns mer som en professionell stödfamilj än något annat. Jag är jättetacksam för att båda mina barn nu fått möjligheten att vara där, så nu håller vi tummarna för att också Kevin förstår vilken tur han haft. På torsdag är det inskrivnings-samtal och jag är spänd av förväntan.




Tog en långpromenad ner till havet innan och hann NÄSTAN hem innan det började regna! Men bara nästan. Kändes lite uppfriskande ändå.


Likes

Comments


Min äldsta dotter har tjatat på mig i flera år om att få pierca sig. Och då menar jag inte de klassiska "hålen" i öronen som de flesta tjejer har numera utan andra kropps-piercingar.

Öronpiercing godkände jag redan när hon var sex eller sju. Har för mig att jag tog mina i den åldern också om jag inte minns fel. Tycker inte att det är någon stor grej, bara barnet och föräldern är överens. Har däremot aldrig förstått varför man låter pierca öronen på riktigt små barn, som garanterat inte har bett om det själva. Känns lite som ett övergrepp bara för att man själv tycker att det är gulligt eller något. Det gör ju för det första faktiskt ONT och dessutom finns alltid risken för allergiska reaktioner.

Men som sagt, när Nellie var runt 13 började hon tjata om navelpiercing. Jag var skeptisk och ville inte gå med på det. Jag har själv haft piercad navel i några år men jag var betydligt äldre när jag gjorde min och av någon konstig anledning så känns alla piercingar som inte är i öronen lite mer... provocerande, eller hur man nu ska uttrycka det.

Nu är Nellie snart 16 och jag har lyckats dra ut på debatten om navelpiercing i flera år. (Fråga mig inte hur för min dotter är extreeeeeemt envis när hon vill ha sin vilja igenom.)

Men efter ett tufft år med mycket omställningar för barnen kände jag att jag ville ge Nellie en liten "morot". Om hon skärpte till sig i skolan och fixade nationella proven som var nyligen så skulle hon få pierca sig lovade jag. Bara det att nu var det inte längre naveln som var aktuellt tydligen - utan tungan!! INTE vad jag hade räknat med.

Jag kan låta lite gammalmodig ibland, trots mina ganska liberala åsikter i allmänhet, jag vet det. Och tungpiercing är en sådan där grej som jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Folk som har det verkar ju ha svårt för att både prata ordentligt och för att låta bli att sitta och "leka" med staven i tungan i tid och otid. Känns sådär halvfräscht om jag ska vara ärlig.

Men men.. Ett löfte är ett löfte och när jag tänkt igenom det en gång till så kände jag att om Nellie ville ha en piercing i naveln eller tungan egentligen var sak samma. Skiten går ju faktiskt att ta ur om man ångrar sig. Alltså gick jag med på det tillslut.

För att få pierca tungan måste man ha fyllt 15 år och ha målsman med sig vid själva "ingreppet". Inget jag såg fram emot alls! Jag gillar varken nålar eller blod. Men förra veckan åkte jag med Nellie in till Barbarella i Göteborg och vi gjorde slag i saken. Vet inte vem som var mest nervös utav oss!



Killen på Barbarella var hur proffsig som helst och det hela gick väldigt mycket smidigare än vad jag hade väntat mig. Han lät till och med Nellie´s hela entourage av kompisar hänga med in i studion och titta på. De verkade också ganska pirriga. 😄


Detta var nog mitt favorit-moment av proceduren. När Nellie var tvungen att sitta tyst med en stor bomullstuss i munnen, haha! 😂 😘


Nu sitter plåtbiten där hur som helst och ungen är nöjd.


                    Hur ställer du dig till piercingar? Skulle du låta ditt barn skaffa det?

Likes

Comments


Äldsta tonåringarna kom hem strax efter det sista samtalet i lördags. De hade varsin kompis med sig också men det hindrade ändå inte mig från att läxa upp dem innan jag gick till sängs. De var visserligen i gott skick ungdomarna och bad om ursäkt för att de oroat mig sådär, men jag har ändå en känsla av att detta knappast var sista gången vi hade den diskussionen. Med deras historik så känns min oro extremt befogad och de tycks ändå inte inse allvaret. Det är DET som bekymrar mig mest.

Nästa förmiddag (igår då) kom min syster Lollo med man och barn på besök så här var fullt hus kan man säga. Åtta kids i olika åldrar som umgicks och lekte med varandra, massa liv och rörelse och den där känslan av gemenskap som jag saknar så det gör ont allt oftare nu för tiden. När vi bodde i radhuset i Torslanda var det alltid folk hemma - dygnet runt. Barnen, alla deras kompisar, grannar, släkt och vänner i en enda stor salig röra. Mi casa es su casa liksom.


Det är mycket jag saknar med radhuslivet på Runslingan - men som med allt annat så minns man ju helst de bra bitarna såhär i efterhand.

Hur som haver... Mitt i cirkusen här hemma i går så ringde det på dörren. Jag har fortfarande en massa prylar ute på köp&sälj-sajter och en man kom förbi för att köpa en jacka till sin son. Mycket trevlig karl och när vi står där i hallen och pratar så framkommer det att våra barn (hans son och min dotter Nellie) känner varandra och går på samma skola här på Tjörn. Så himla lustigt! 

Ännu lustigare blev det när mannen ifråga inboxade och komplimenterade mig på Facebook senare samma kväll samt undrade om jag var singel..! 😜 Alltid trevligt att få en liten bekräftelse-boost eller vad säger ni? Men jag upplyste honom självklart om att så inte var fallet.

Idag åkte mina yngsta barn tillbaka till sin pappa i Göteborg (de stora åkte redan igår eftermiddag) och huset kändes plötsligt ensligt och tomt igen. Men efter en fartfylld helg med mycket intryck känner jag hur trött jag fortfarande är mentalt och hur långt ifrån mitt gamla jag som jag faktiskt är. Jag blir påmind om varför jag är sjukskriven och hur lång väg jag har tillbaka - även om det tar emot att erkänna. Både för mig själv och för andra.

Mer om det en annan gång. Nu ska jag sova och ladda batterierna inför kommande veckas utmaningar som börjar med möten i Stenungsund redan imorgon. Det är mycket kring de två äldsta ännu och framför allt kring Kevin och hans nuvarande HVB-placering. Sedan har vi hela härvan med min killes bittra ex också men även det får vi ventilera en annan dag. För tro mig, ventilera det ska vi. Varenda smutsig detalj - nu har jag fått nog av lögnerna.



Likes

Comments


I morse när jag vaknade kändes det som om jag hade rest bakåt i tiden ett par år. Huset var fullt med ungar igen och jag ställde mig och gräddade våfflor till frukost i parti och minut. Högst medveten om att våffeldagen var igår, jodå. Men i vår familj följer vi sällan normen. 😘 Allt kändes oförskämt bra.



Senare på dagen åkte jag och de två yngsta bort till Tådås som också ligger här på Tjörn. De stora hade fått lov att träffa vänner i Stenungsund i några timmar och vi skulle mötas hemma hos mig igen vid nio.

På Tådås bor min kille och denna helgen även hans tre barn som är på besök. Det blev en mysig påskmiddag i solskenet på deras altan, kidsen lekte och hade roligt och efter det körde vi sällskapsspel - som mitt lag givetvis vann! 😜

Vid åtta kom skjutsen som skulle köra oss (mig och mina två små) hem och jag såg fram emot en fortsatt trevlig och avkopplande kväll med alla barnen.

Riktigt så blev det inte...

Nu är klockan midnatt och tonåringarna har inte dykt upp ännu. Fyra gånger har vi pratat på telefon de senaste tre timmarna och de har försäkrat mig om att de är på väg och snaaaaaaaart hemma. Först skulle de bara ta en något senare buss och jag okejade detta eftersom allt lät så bra (mitt naiva satans pucko), sedan skulle de helt plötsligt ta en ännu senare buss! Och nu sista gången vi pratade hade de av olika anledningar inte kommit med bussen hem alls! 😡😠😡 Jävla ungar!!!! När fasiken ska de börja ta saker och ting på allvar?!? Första gången sonen får lov att lämna hemmet under en permission och det blir såhär!

I samma sekund som jag skriver detta ringer sonen och säger att de är hemma vilken sekund som helst nu. De är på väg upp för backen från byn tydligen. Det hoppas jag verkligen! För DERAS skull. Grrrrrrr!!!


Glad jävla påsk förresten. 





Likes

Comments


Idag lämnade vi kyrkogården på baksidan huset därhän och fokuserade på påskfirande light istället. Alla mina barn är hemma över helgen och huset vibrerar av liv och rörelse igen.


Jag fick en helt GRYM påskpresent av älsklingen igår förresten... Ledtråd nedanför. 😘



Gissa vilka som ska på SRF 8-11 juni?!? 😜😍


Likes

Comments


När man tror att det inte kan hända mer konstigheter va. När man tänker att oddsen för att man ska råka ut för ännu mer udda grejer i alla fall borde vara jävligt låga.

Tror ni inte man snubblar över en GRAV i sin egen trädgård då?

På riktigt. Jag skojar inte. Och när jag skriver snubblar så menar jag det nästan bokstavligt.



Igår när jag och min kille satt på baksidan huset och gottade oss i solen så pratade vi om altanen som snart ska börja byggas. Efter en stund reste jag mig ur min solstol och började strosa runt lite på gräsmattan. Sparkade lätt med spetsen av min sko på en och annan mossbevuxen torva och försökte föreställa mig hur det skulle komma att se ut där om några veckor när allt förhoppningsvis ska vara klart.

Då ser jag att det inte bara är gräs jag sparkar på. Det är något hårt och vitt. Först tänker jag att det är stenar som sticker upp ur marken men när jag lutar mig närmare hajar jag till.

- "Stefan, du måste kolla här. Det ser fan ut som tänder alltså!" säger jag med skräckblandad förtjusning.

Stefan reser sig och kommer med ett skeptiskt leende fram och tittar ner på marken han med. På en sekund förändras hans ansiktsuttryck och han böjer sig entusiastiskt fram för att börja gräva bort jord och gräs med händerna. Själv nöjer jag mig med att fortsätta sparka med spetsen av gympaskon. Jag är nämligen inte lika van vid lik och döingar som Mr Ambulansförare och därför aningens mer äckelmagad.

På någon minut har vi lyckats karva fram något som tycks vara delar av en djur-käke, med tänder och allt! Ena delen var riktigt lång. Längre än min sko t.o.m.


Kolla längst fram på käkbenet - det sitter tänder längst ut med. Och någon har INTE använt tandtråd det är ett som är säkert. Förmodligen aldrig träffat någon flourtant heller av skicket på gaddarna att döma.

Till min stora lättnad var det uppenbarligen ingen människa som grävts ner på min tomt i alla fall och vi spekulerade hela eftermiddagen kring vad för slags djur det kunde tänkas vara. En häst kanske? Eller en kossa? Det är mycket hagar med båda delar här omkring. Men vad för en sjuk jävel gräver ner ett kadaver på tomten?? DET undrade jag faktiskt mest om jag ska vara ärlig. Tjörnborna är ett spännande folkslag - det är ett som är säkert.

Vi rotade runt i marken lite till men hittade inget mer just då. Vi skulle strax iväg och hade nu börjat få lite bråttom.

Idag däremot, när mina barn kom på besök, så ville Nova genast ge sig ut på skelett-jakt i trädgården. Jag hade berättat om gårdagens fynd och hon tyckte att det var galet spännande alltihopa.

Vi tog varsin pinne hon och jag och började åter peta runt i jorden bakom huset. Det tog inte lång stund innan vi gjorde nya upptäckter och jag började på riktigt fundera över hur mycket som gömmer sig under marken i den här trädgården. Kom osökt att tänka på Stephen King´s Jurtjyrkogården och fick kalla kårar.



När Nova började slita och dra för att få upp en svart sopsäck som låg nedgrävd en halv decimeter under gräsmattan satte jag stopp. Det kändes som att det fick räcka med obehagliga överraskningar för idag och jag hade ingen som helst lust att öppna och se vad som fanns i säcken faktiskt. Den ligger garanterat kvar där imorgon när Stefan är här och kan assistera som dödgrävare istället.

Eller vad tror ni? Kanske är allting spårlöst försvunnet när vi vaknar imorgon bitti och gräsmattan bara full med gapande hål. Ingenting på Tjörn förvånar mig längre. Det är rena twilight zone här. 😁


Likes

Comments

Det har varit lite för mycket med allt nu igen. Därav blogg-frånvaron.

Rättegångar, domslut, upplopp på sonens HVB-hem i Borås (som inte alls lever upp till förväntningarna utan tvärtom) och oron för en syster som på kort tid genomgått inte mindre än två operationer.

Inte meningen att låta miserabel på något vis, men jag behövde en paus.

Idag klev jag upp, drack en kopp rykande hett kaffe och bestämde mig sedan för att ta en långpromenad på egen hand (fot?).

Jag packade ryggan med filt, bok, banan och hörlurar. Så ångade jag iväg på grusvägen som leder ner till vattnet.



Nu sitter jag här och bara andas. Njuter av dagsljuset, doften av salt hav och tång. Sluter ögonen och blir nästan hypnotiserad av ljudet från de små små vågorna som sköljer in över strandkanten. Här kan jag låtsas en liten stund. Att allt är bra och att det inte finns ett bekymmer i världen som jag behöver ta tag i nu. Det är så skönt.


Jag tror förresten att det börjar bli vår på riktigt nu.

Likes

Comments


Idag blev barnaskaran här hemma ännu större. För första gången på flera månader har jag nämligen äntligen alla mina ungar hos mig samtidigt igen. En hel helg dessutom! 😃😍

Kevin har bara varit hemma på ett besök i några futtiga timmar förut. Men nu har han alltså fått hela två dygn beviljat! Och så även Nellie. Hon har förvisso varit hemma lite oftare och mer regelbundet då hon inte är omhändertagen enligt LVU - och dessutom bor hon inte så långt bort så vi ses flera gånger i veckan. Men Kevin har precis "firat" tre månader som drogfri och fick alltså komma hem över natt först nu.



Det känns nästan overkligt att ha dem alla här på en och samma gång. Overkligt, skrämmande, underbart roligt och alldeles jättenervöst.

Rädslan för bakslag eller missöden går inte att komma ifrån. Den spänner i bröstet och gör mig extra tjatig, förmanande, gråtmild och antagligen svinjobbig. Jag har varit ljusår ifrån den pepsodentleende pampersreklam-mamman jag skulle vilja vara idag och känslorna har verkligen åkt hiss i kroppen, hos både mig och barnen. Det är inte bara rosaskimrande och fluffiga hjärtanmoln i luften när alla syskonen äntligen är samlade igen. Men jäklar vad mycket kärlek de har till varandra oavsett vad som än händer! Det genomsyrar verkligen allt de gör och får mig att älska dem ännu mer, om det nu är möjligt!!


❤ SYSKONKÄRLEK ❤

❤ STORA OCH LILLA N ❤

❤ MIN HUGO ❤


Nu ska jag klämma mig ner i soffan med alla mina älskade skitungar och se om vi kan enas om en film alla fem innan snacksen är slut. (Antagligen inte, hehe..) Fredagsmys när det är som bäst!


Likes

Comments