"Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarn´s trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,

du barfotabarn i livet."


Denna underbara dikt av Nils Ferlin, läste en väns mamma upp för mig någon gång i början av 90-talet och den har följt mig sedan dess. Blivit min på något vis.

Så som folk har en låt som är "deras" har jag en dikt som är min. I alla fall har jag alltid känt så. Den satte ord på och beskrev så träffsäkert hur vilsen och ensam jag kände mig. Hur förtvivlat omöjligt det tycktes, att ändra ett invant beteendemönster samtidigt som den fyllde mig med förtröstan då jag uppenbarligen inte var ensam. Herr Ferlin skrev ju till och med en dikt om det.

När jag var barn och tonåring mådde jag av olika anledningar väldigt dåligt. Det var inget som syntes utåt eftersom jag redan i tidig ålder lärde mig att hålla uppe en glättig och positiv fasad och frågar du de som gick i högstadiet med mig så märktes det nog inte alls hur illa det var. Jag hade många vänner och trivdes väldigt bra i skolan - även om jag mest var där för den sociala biten och inte lade ner särskilt mycket energi på studierna. Högstadiet var faktiskt en väldigt rolig tid i mitt liv och jag minns det med värme.

Men att jag lyckades gå ur nian med betyg som förvånande nog låg över medel var helt och hållet en kombination av social förmåga och löjligt bra minne. Läxor läste jag över huvud taget inte, jag hade hög frånvaro (det var roligare att hänga med kompisar i korridorerna än på t.ex kemin) och det totala ointresset för idrott - som för övrigt sitter i - gjorde att jag blev en mästare på att skriva lappar med dåliga ursäkter och förfalska min mammas namnteckning: "Petra har stukat foten". "Petra har mycket svår mensvärk". "Petra måste till tandläkaren" osv. Vår underbara gympalärare Barbro genomskådade mig ganska tidigt men lät mig av någon outgrundlig anledning hållas. Hon var dessutom väldigt rolig, så även om jag nio gånger av tio inte deltog i gymnastiken så hängde jag ofta kvar på lektionen och snick-snackade med henne medans mina klasskamrater svettades ymnigt bredvid oss.

Inför betygsättningen i nian var jag fullkomligt medveten om och inte det minsta upprörd över att jag skulle få ett "streck" som det hette då, i idrott. Jag visste att jag inte förtjänade något annat och det bekom mig inte nämnvärt eftersom alla mina andra betyg höll hög nivå över lag. (För er ungdomar som eventuellt läser detta kan jag berätta att "streck" är detsamma som inget betyg alls och på den tiden var det betygsskala 1-5 som gällde, där 5 var högsta betyg.) Hur som helst... En dag i nian, när högstadiet led mot sitt slut och vi möttes i skolkorridoren Barbro och jag, tog hon mig åt sidan och väste i mitt öra: "Bara så du vet så har jag satt slutbetyget nu fröken Skogh. Du SKA ju egentligen ha ett streck, men jag ställde det upp. Vassego´!" Och så hastade hon vidare innan jag hann svara. Jag kan fortfarande inte låta bli att dra på munnen när jag tänker tillbaka på det och jag kommer för alltid att vara henne tacksam för hennes förmåga att tänka utanför ramarna och bryta regler till förmån för att bygga upp ungdomar istället för att bryta ned dem. Hon fick mig att känna att jag, trots att jag inte var bra på just hennes område, hade andra kvalifikationer som inte gick obemärkt förbi. Världen behöver fler sådana lärare om du frågar mig.

Det jobbiga som jag nämnde tidigare, fanns på hemmaplan och det dolde jag för hela världen. Men det formade mig inte desto mindre till den person jag är idag. Det där vilsna barfotabarnet som aldrig riktigt blir vuxen, som alltid letar efter "något", vill behaga alla andra och få dem att må bättre - om så bara för en liten stund. Som tror hon kan rädda andra trasiga människor genom att älska och förlåta och som upprepar samma destruktiva misstag om och om igen, på bekostnad av sig själv och de som står henne närmast.

Jag har läst Nils Ferlins dikt otaliga gånger sedan tonåren. Hela tiden med samma känsla - oavsett ålder och livssituation. Nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg och har därmed förmodligen levt minst halva mitt liv, men jag är inte ett dugg klokare för det. Jag är precis lika vilsen idag och jag känner mig precis lika mycket som det där barfotabarnet på trappen. Dikten känns fortfarande som min.





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej hörni! Allt bra där ute i sajberspäjset?

Det verkar så av alla glättiga Facebook-statusar att döma i alla fall , och det är ju fint. Mycket vårsol, påskpyssel och vitsippor. Lovely! Sånt gillar vi.

Å andra sidan så säger inte en statusrad eller två ett jäkla skit om vad som egentligen pågår bakom kulisserna. Inte sant? Det är mer som omslaget på ett DVD-fodral. Ger möjligtvis en hint om vad filmen handlar om men är inte lika informativt som en trailer (de ska man för övrigt inte heller lita blint på har jag lärt mig) och folks kommentarer är lite som filmkritikernas recensions-citat på baksidan av fodralet. "Lysande skådespel", "Ett gripande drama som inte lämnar någon oberörd", bla bla bla... Helt enkelt olika människor som tycker olika (eller samma) saker. Du är fortfarande tvungen att kolla på skiten själv för att kunna bilda dig en egen uppfattning.

Nu har jag faktiskt ingen aning om vart jag ville komma med det utlägget. Det var bara något som snurrade i huvudet på mig. SÅ - moving on...!



Jag har haft en skitjobbig känsla i kroppen sedan en tid tillbaka. En gnagande molande frustrerande känsla av att stå och stampa på samma ställe. Eller att gå runt i cirklar och bara nöta djupare spår i marken. Jag kommer liksom inte längre framåt. Och jag vet inte vart jag ska riktigt eller vad jag vill helt säkert heller för den delen. Jag vet bara att jag inte är lycklig där jag är nu och att jag spenderar oerhört mycket tid på att fundera över om det är resesällskapet eller kanske packningen eller något helt annat som är problemet.


Likes

Comments

Det är fasiken inte lätt ska ni veta. Nu har jag legat sjuk här hemma sedan nyår med halsont, feberfrossa och snorpapper till förbannelse. Shottat hostmedicin med morfin i och sovit bort halva mitt liv känns det som. Jag avskyr det! Rastlösheten och känslan av att bara ödsla värdefull tid håller på att driva mig till vansinne. Jag är verkligen SÄMST på att vila och göra ingenting flera dagar i sträck. Jag måste GÖRA något! Vad som helst!

När jag haft tillräckligt med febernedsättande i kroppen för att orka kliva ur sängen har jag tvättat, bäddat rent i sängarna, sorterat och rensat kläder, färgkoordinerat lådorna med halsdukar/vantar/mössor i hallen, källsorterat (och det gör jag typ ALDRIG annars - jag är en hemsk människa), städat ungarnas rum, börjat plocka ner julpyntet och sedan stupat ner i sängen igen, med sprängande bihålor och ännu mer feberfrossa eftersom tabletterna slutat verka.

Men nu ikväll känner jag mig faktiskt aningens piggare än vad jag gjort på flera dagar. Förhoppningsvis har kulmen på den här jäkla influensan passerat nu för min del så att jag orkar ta mig ut genom ytterdörren imorgon. Har ett möte i Stenungsund som jag verkligen skulle behöva gå på och även lite andra ärenden som jag tänkte passa på och fixa när jag ändå är i "stan". Ni får förlåta citationstecknen men Stenungsund är ju ingen metropol direkt.

Jag längtar tillbaka till Göteborg.

Likes

Comments

Fyra dagar in på det nya året ligger jag här, klarvaken mitt i natten och funderar över de 52 veckor som var mitt 2016. Det blev inte mycket bloggat då, av olika anledningar. Främst för att jag inte mådde så bra. All energi var förbrukad, jag hade gått in i den berömda väggen och brottades dessutom med en hel del bekymmer kring barnen, relationer, ekonomin osv.

2016 var inte mitt år helt enkelt.

Men nu är det 2017 och nu banne mig vänder det. Det har jag bestämt.


Likes

Comments


Mycket med det jordiska på sistone så jag har slarvat en aning med uppdateringarna här. My bad. 😘



Kevin har flyttat tillbaka till Tjörn och in på Ungbo, där även Nellie bor. Så nu har jag dem båda "hos mig" igen vilket känns så himla bra - om än något nervöst. Det är mycket som ska komma igång och fungera och jag har slutat att ta ut segrar i förskott för länge sedan. En dag i taget är det som gäller för mig/oss numera.

Det har varit inskrivningssamtal med behandlingspersonal, möten med arbetsförmedlare, socialtjänst och BUP och en massa pappersarbete och telefonsamtal. Och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till alla de duktiga, engagerade människor inom ovan nämnda områden som vi haft turen att få träffa sedan vi flyttade hit till Tjörns kommun. De är fantastiska! De har gett mig hopp när det kändes som tyngst och även barnen känner att de för första gången sedan de hamnade i "systemet" blir sedda, lyssnade på och får hjälp.

Göteborgs stad däremot kan ta sig i röven om ni ursäktar min franska. Deras socialtjänst, familje/indvid-omsorg, föräldrastöd och ungdomspsykiatri är ett enda stort skämt och det kommer dröja länge innan jag återfår förtroendet för dem igen. Någon gång ska jag utveckla det ämnet vidare, men inte nu.

Nu är jag bara glad att ha båda de stora barnen hos mig på Tjörn igen, och till helgen kommer de små älsklingarna också. 


Likes

Comments


Idag har jag och Stefan varit till Göteborg en sväng. Läkarbesök på Sahlgrenska och fika hos mamma i Haga stod på agendan. Hon är hemma ifrån Spanien igen och hade med sig en del trevliga presenter ifrån resan. Men vad det var kan jag inte avslöja här eftersom barnen inte sett dem än.

Till lunch blev det Sushi från det där grymma stället på Berzeliigatan som jag aldrig kommer ihåg vad det heter. Sak samma - gott var det i alla fall.



De senaste timmarna har jag haft tvätt-tjänst och kört flera maskiner lakan och handdukar efter helgens nattgäster. Det är så himla skönt att ha både tvättmaskin och torktumlare i lägenheten och slippa gå till en gemensam tvättstuga i någon läskig källare. Med blinkande lysrör och betongdörrar, så som det ofta är i hyreshus. Har aldrig gillat det. Sett för mycket skräckfilm i mina dagar antagligen.



Jag drog förresten ut på en runda i slingan när vi kom tillbaka till Tjörn innan, och lyckades klara mig undan regnet denna gången. Försöker komma igång och röra på mig igen nu när det börjar bli lite mildare ute. Har varit alldeles för stillasittande och myst i soffan med massa godsaker den här vintern. Börjar bli sambo-fet utan att ens vara sambo och det gillar jag INTE. Nu är det skärpning som gäller. Vill ju inte behöva köpa en burkini till beach 2016 för helskotta... Nej, så lite tyg som möjligt ska det vara så att man får en fin bränna. 

Jag är en sån liten soldyrkare va´, hehe! Längtar något vansinnigt efter sommar, sol och värme nu! Gör inte ni det med? 😃


Bilder ifrån några av förra sommarens soliga dagar.


Likes

Comments


Efter mycket om och men ska Kevin äntligen få flytta tillbaka till Tjörn. Boendet han varit på i Borås den senaste månaden har inte alls fungerat och jag har varit vansinnigt bekymrad över det. Ingen struktur, ingen ordentlig behandlingsplan, bara en massa löst snack och framför allt inget som kändes meningsfullt! Så jag har legat på socialtjänsten som en igel de senaste veckorna och nu äntligen får han flytta därifrån. Dock inte hem, utan till något som kallas Ungbo (eller Familjecentrum) här på Tjörn. Det är där som Nellie bor när hon inte är hemma också, så förutom fördelen att jag får ha båda mina barn nära mig igen så kommer de dessutom att ha stöd av varandra. Det känns oerhört bra både för mig och dem och vi är så glada just nu.

På Ungbo jobbar man tillsammans med föräldrarna, BUP och socialtjänsten så att det blir något som för oss närmare varandra istället för tvärtom, som det tyvärr blir många gånger när ungdomar placeras långt hemifrån. På Ungbo har barnen sina egna rum i en villa i Skärhamn som känns som vilket hem som helst. Mysigt och ombonat fast med den stora skillnaden att där finns utbildad personal att prata med dygnet runt.

Vi har enskilda samtal både jag och barnen likväl som gemensamma sessioner varje vecka. Regelbunden kontakt med läkare, sjuksköterska, psykolog och Mini-Mia som är en öppenvårdsmottagning som fokuserar på drog- och alkohol-problematik. Kevin kommer alltså att få fortsätta lämna drogtester varje vecka ett bra tag framöver samt praktisera på en tillförordnad arbetsplats måndag-fredag. Detta är ett krav för att han ska få lov att bo på Ungbo då han inte längre går i skolan men behöver en meningsfull sysselsättning på dagarna.

Fast det är som sagt inte bara barnen som behöver jobba med sig själva och sina problem. Det är VÅRA problem som vi som familj får hjälp att lösa tillsammans och det är det som känns så unikt med det här stället. Jag som mamma till barn med både självskadebeteende, drogproblematik och NPF-diagnoser ovanpå det behöver massor av stöd i min föräldraroll! Barnen kan komma hem och sova hemma några nätter i veckan när det funkar bra, vi kan ses i stort sett varje dag och Ungbo känns mer som en professionell stödfamilj än något annat. Jag är jättetacksam för att båda mina barn nu fått möjligheten att vara där, så nu håller vi tummarna för att också Kevin förstår vilken tur han haft. På torsdag är det inskrivnings-samtal och jag är spänd av förväntan.




Tog en långpromenad ner till havet innan och hann NÄSTAN hem innan det började regna! Men bara nästan. Kändes lite uppfriskande ändå.


Likes

Comments


Min äldsta dotter har tjatat på mig i flera år om att få pierca sig. Och då menar jag inte de klassiska "hålen" i öronen som de flesta tjejer har numera utan andra kropps-piercingar.

Öronpiercing godkände jag redan när hon var sex eller sju. Har för mig att jag tog mina i den åldern också om jag inte minns fel. Tycker inte att det är någon stor grej, bara barnet och föräldern är överens. Har däremot aldrig förstått varför man låter pierca öronen på riktigt små barn, som garanterat inte har bett om det själva. Känns lite som ett övergrepp bara för att man själv tycker att det är gulligt eller något. Det gör ju för det första faktiskt ONT och dessutom finns alltid risken för allergiska reaktioner.

Men som sagt, när Nellie var runt 13 började hon tjata om navelpiercing. Jag var skeptisk och ville inte gå med på det. Jag har själv haft piercad navel i några år men jag var betydligt äldre när jag gjorde min och av någon konstig anledning så känns alla piercingar som inte är i öronen lite mer... provocerande, eller hur man nu ska uttrycka det.

Nu är Nellie snart 16 och jag har lyckats dra ut på debatten om navelpiercing i flera år. (Fråga mig inte hur för min dotter är extreeeeeemt envis när hon vill ha sin vilja igenom.)

Men efter ett tufft år med mycket omställningar för barnen kände jag att jag ville ge Nellie en liten "morot". Om hon skärpte till sig i skolan och fixade nationella proven som var nyligen så skulle hon få pierca sig lovade jag. Bara det att nu var det inte längre naveln som var aktuellt tydligen - utan tungan!! INTE vad jag hade räknat med.

Jag kan låta lite gammalmodig ibland, trots mina ganska liberala åsikter i allmänhet, jag vet det. Och tungpiercing är en sådan där grej som jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Folk som har det verkar ju ha svårt för att både prata ordentligt och för att låta bli att sitta och "leka" med staven i tungan i tid och otid. Känns sådär halvfräscht om jag ska vara ärlig.

Men men.. Ett löfte är ett löfte och när jag tänkt igenom det en gång till så kände jag att om Nellie ville ha en piercing i naveln eller tungan egentligen var sak samma. Skiten går ju faktiskt att ta ur om man ångrar sig. Alltså gick jag med på det tillslut.

För att få pierca tungan måste man ha fyllt 15 år och ha målsman med sig vid själva "ingreppet". Inget jag såg fram emot alls! Jag gillar varken nålar eller blod. Men förra veckan åkte jag med Nellie in till Barbarella i Göteborg och vi gjorde slag i saken. Vet inte vem som var mest nervös utav oss!



Killen på Barbarella var hur proffsig som helst och det hela gick väldigt mycket smidigare än vad jag hade väntat mig. Han lät till och med Nellie´s hela entourage av kompisar hänga med in i studion och titta på. De verkade också ganska pirriga. 😄


Detta var nog mitt favorit-moment av proceduren. När Nellie var tvungen att sitta tyst med en stor bomullstuss i munnen, haha! 😂 😘


Nu sitter plåtbiten där hur som helst och ungen är nöjd.


                    Hur ställer du dig till piercingar? Skulle du låta ditt barn skaffa det?

Likes

Comments


Äldsta tonåringarna kom hem strax efter det sista samtalet i lördags. De hade varsin kompis med sig också men det hindrade ändå inte mig från att läxa upp dem innan jag gick till sängs. De var visserligen i gott skick ungdomarna och bad om ursäkt för att de oroat mig sådär, men jag har ändå en känsla av att detta knappast var sista gången vi hade den diskussionen. Med deras historik så känns min oro extremt befogad och de tycks ändå inte inse allvaret. Det är DET som bekymrar mig mest.

Nästa förmiddag (igår då) kom min syster Lollo med man och barn på besök så här var fullt hus kan man säga. Åtta kids i olika åldrar som umgicks och lekte med varandra, massa liv och rörelse och den där känslan av gemenskap som jag saknar så det gör ont allt oftare nu för tiden. När vi bodde i radhuset i Torslanda var det alltid folk hemma - dygnet runt. Barnen, alla deras kompisar, grannar, släkt och vänner i en enda stor salig röra. Mi casa es su casa liksom.


Det är mycket jag saknar med radhuslivet på Runslingan - men som med allt annat så minns man ju helst de bra bitarna såhär i efterhand.

Hur som haver... Mitt i cirkusen här hemma i går så ringde det på dörren. Jag har fortfarande en massa prylar ute på köp&sälj-sajter och en man kom förbi för att köpa en jacka till sin son. Mycket trevlig karl och när vi står där i hallen och pratar så framkommer det att våra barn (hans son och min dotter Nellie) känner varandra och går på samma skola här på Tjörn. Så himla lustigt! 

Ännu lustigare blev det när mannen ifråga inboxade och komplimenterade mig på Facebook senare samma kväll samt undrade om jag var singel..! 😜 Alltid trevligt att få en liten bekräftelse-boost eller vad säger ni? Men jag upplyste honom självklart om att så inte var fallet.

Idag åkte mina yngsta barn tillbaka till sin pappa i Göteborg (de stora åkte redan igår eftermiddag) och huset kändes plötsligt ensligt och tomt igen. Men efter en fartfylld helg med mycket intryck känner jag hur trött jag fortfarande är mentalt och hur långt ifrån mitt gamla jag som jag faktiskt är. Jag blir påmind om varför jag är sjukskriven och hur lång väg jag har tillbaka - även om det tar emot att erkänna. Både för mig själv och för andra.

Mer om det en annan gång. Nu ska jag sova och ladda batterierna inför kommande veckas utmaningar som börjar med möten i Stenungsund redan imorgon. Det är mycket kring de två äldsta ännu och framför allt kring Kevin och hans nuvarande HVB-placering. Sedan har vi hela härvan med min killes bittra ex också men även det får vi ventilera en annan dag. För tro mig, ventilera det ska vi. Varenda smutsig detalj - nu har jag fått nog av lögnerna.



Likes

Comments


I morse när jag vaknade kändes det som om jag hade rest bakåt i tiden ett par år. Huset var fullt med ungar igen och jag ställde mig och gräddade våfflor till frukost i parti och minut. Högst medveten om att våffeldagen var igår, jodå. Men i vår familj följer vi sällan normen. 😘 Allt kändes oförskämt bra.



Senare på dagen åkte jag och de två yngsta bort till Tådås som också ligger här på Tjörn. De stora hade fått lov att träffa vänner i Stenungsund i några timmar och vi skulle mötas hemma hos mig igen vid nio.

På Tådås bor min kille och denna helgen även hans tre barn som är på besök. Det blev en mysig påskmiddag i solskenet på deras altan, kidsen lekte och hade roligt och efter det körde vi sällskapsspel - som mitt lag givetvis vann! 😜

Vid åtta kom skjutsen som skulle köra oss (mig och mina två små) hem och jag såg fram emot en fortsatt trevlig och avkopplande kväll med alla barnen.

Riktigt så blev det inte...

Nu är klockan midnatt och tonåringarna har inte dykt upp ännu. Fyra gånger har vi pratat på telefon de senaste tre timmarna och de har försäkrat mig om att de är på väg och snaaaaaaaart hemma. Först skulle de bara ta en något senare buss och jag okejade detta eftersom allt lät så bra (mitt naiva satans pucko), sedan skulle de helt plötsligt ta en ännu senare buss! Och nu sista gången vi pratade hade de av olika anledningar inte kommit med bussen hem alls! 😡😠😡 Jävla ungar!!!! När fasiken ska de börja ta saker och ting på allvar?!? Första gången sonen får lov att lämna hemmet under en permission och det blir såhär!

I samma sekund som jag skriver detta ringer sonen och säger att de är hemma vilken sekund som helst nu. De är på väg upp för backen från byn tydligen. Det hoppas jag verkligen! För DERAS skull. Grrrrrrr!!!


Glad jävla påsk förresten. 





Likes

Comments