Hur förklarar man något man själv inte förstår?
Det är okej att ni inte såg min fasad och det är okej att ni ser mig så som jag va. Jag begär inte att någon ska förstå. Jag vill bara att ni accepterar att jag tycker att livet är skitjobbigt!

År1,
samhällsprogrammet - beteendevetenskap.
Damn you, samhälle?? Du kan ju förfan inte ens sitta still i 5minuter? Men det är bara att försöka.
LÅT OSS HOPPA FRAM ETT ÅR.

År2 på gymnasiet.
Jag ville inte ha det såhär längre, jag orkade inte med mig själv. Jag sover inte,jag åker till skolan, jag somnar där. Samtidigt är jag överallt hela tiden? Vad kan det vara? Smack, så satt den där som en stämpel i pannan ADHD. Det var en lättnad, jag trodde att jag äntligen hade fått en förklaring på varför jag var som jag var.
Jag började medicinera med concerta. Dosen stannade på 54mg 1gång/dagen. Jag tog den, jag kunde nu hålla mig vaken på lektionerna, till och med hänga med och göra uppgifterna. Detta var ju roligt!?
Men ett problem kvarstod ju, mina tankar, dom jag inte kunde sätta ord på, mina vakna nätter utan sömn. Och tårarna, vart kom tårarna ifrån? Jag som alltid varit den starka personen, att gråta är pinsamt!

En kort period efter blev en av mina vänner diagnoserad med depression. Hon var ledsen,hon var glad, hon sov, hon va vaken. Jag gav henne råd utan att tänka, men plötsligt kom jag att tänka på det. Jag gjorde ju så i perioder? Det var äntligen dags för SOMMARLOV sen var det bara 1år kvar ETT ÅR KVAR!!

Sommaren gick och ingenting blev bättre, "gör någonting du mår bra av" jag försökte, allt jag kunde komma på. Men vad skulle jag göra med ångesten? Vad skulle jag göra när jag för ett tag från ingenstans försvann från verkligheten genom att skaka,hyperventilera och ett hjärta som slog för snabbt. I Augusti, precis innan skolan började var det dags för mitt möte på psyk. En rutinkontroll efter att fick ADHD. Någon vecka innan så insåg jag att jag måste berätta för någon, jag orkar inte längre. Första tiden jag fick den sommaren orkade jag inte upp, jag kände att "det är ingen mening med någonting ändå " men nu var det dags. Jag förklarade om sömnen,om ångesten, om att jag är LEDSEN. Sa jag det? Ja jag sa det. Läkaren gav mig vadå? PILLER. Och ett återbesök efter tre månader.

Det var dags för skolan igen, ingen match! Jag klarar det, jag har ju tagit mig genom två år. Bara ett år kvar.
Men det gick inte, från sommaren fram till julen var jag inte i skolan en hel vecka. Bara strö dagar, jag sket inte i skolan jag orkade inte. Efter tre månader var det dags för psyk igen. Jag går dit, med hjärtat i halsgropen. "Snälla hjälp mig".

Jag är liten, men går jag dit och ber om hjälp, så snälla. Försök. Men när jag sa att jag inte längre tog mig upp till skolan, att jag inte kände någon mening med att kliva upp på morgonen när jag säger att jag inte kan sova på natten. Så skrattade han och sa "ja det är inte många som vill till skolan i din ålder"
STOPP, vänta, PAUSE!! Är det allt du har att säga?
Naturligtvis inte, lite mer piller för sömnen och en sjukskrivning i två veckor.

Jag är arton år, efter sjukskrivningen, tror du att allt är bra då eller? En "mini semester", hade jag velat det hade jag kunnat skolka. Jag ville ju ha HJÄLP!? Efter jul var det dags igen skolan.. Jag tog mig dit, jag tog mig hem.
Sen sa min kropp ifrån, tårar, ångest, mamma, pappa,piller, skolan. Jag vill ha hjälp!

Men vem skulle hjälpa mig? Behöver jag hjälp? Eller är jag "bara en tonåring"? Jag behövde svar, och det var snabbt. Innan allt gick längre.
Ska jag prata med någon? Då måste jag ju börja gräva, och jag vill inte gräva. Men inte heller må såhär.

Just i skrivande stund är klockan tre på natten.
Det är söndag..han sover här bredvid mig.
Om några timmar ska han på jobbet,
Hans lillasyster på dagis,hans bror på skolan,
Hans mamma på jobbet. Och jag?
Jag kommer ligga kvar här.

Jag har inte varit i skolan på 2veckor..
Jag behöver inte någon som förklarar för mig,
Att det blir svårt att jobba ikapp skolan sen.
För jag vet det, men jag har inte valt.
Även fast ni tror det.
Jag kämpar dagligen för att möta min egen spegelbild.
För allt jag ser där är
misslyckande.

Likes

Comments