Jag var i vecka 30 när jag skulle på ultraljud. Jag var så nöjd över att jag var en av de som klarat mig från de komplikationer som kan uppstå när man väntar tvillingar. Jag läste så otroligt mycket under graviditeten.
Jag var så nöjd, som slapp det. Jag hade trots allt redan en jävulsk graviditet. Det gjorde bara ont och jag mådde nåt så groteskt illa varje dag, hela dagarna. Jag var överlycklig de få gånger jag faktiskt fick kräka, trots att jag spydde så mycket att jag på riktigt trodde att jag skulle dö av det.

Jag var i vecka 30 när jag gick på mitt kontinuerliga rul som det heter, regelbundet ultraljud.
Allt var bra med barnen som vanligt sa han.
"men vänta lite.." Och där stod han och kollade noggrant.
Jag förstod att något kanske inte var som det skulle. Jag tänkte att någon kanske inte hade växt lika bra som den andra eller något.
"Det läcker vätska ut i ena lungsäcken på tv2" sa han.
Jag fattade fortfarande inte riktigt. Var det farligt? kommer han bli bra? kommer han dö? vad händer?
"jag har aldrig sett detta förr, jag måste visa bilderna till de jag arbetar med i varberg så får du komma dit på ett extra ultraljud om några dagar"
- okej.

Mitt i förvirringen kunde jag inte tänka på någon annan å ringa än till den som minst ville ha med detta å göra. Men han är pappa till mina barn.
Jag kände att det var det rätta att göra.


I varberg. Extrakoll igen.

"Det har läckt vätska ut i båda lungsäckarna och fyllt på sig i båda, vi måste kolla med dem i göteborg så får du åka dit och göra ultraljud så de kan se vad det är, dem kan detta"
- okej.

I göteborg. Extrakoll igen.

"Det har fyllt på sig ännu mer vätska i båda lungsäckarna." - Jo, jag vet att det fyller på sig, men varför? vad är det?Läkarna kom med massa olika namn på vad det var tills de kom fram till att de inte har en aning om vad det är.Jag fick höra att ju längre han är kvar i magen desto bättre. För där dör han inte. Det var det enda
Läkarna fick ringa sjukhuset i huddinge och skicka bilderna för att få reda på vad det kunde vara, de visste inte.
Ingen visste.

Där satt jag, ensam och ovetandes. Avstängd. Allt löser sig. Pappa var alltid med, Jessica med. Hon var med på föräldragruppen.
Angelica, min äldsta och bästa vän var med i Göteborg. Angelica är gudmor till Kevin och bestämde även hans namn.
Jag var i vecka 32 när jag åkte in till halmstad sjukhus för mina värkar. De gav mig allt möjligt för att förhindra förlossning.
Jag låg då på Halmstad sjukhus. De sa till mig att de vågar inte förlösa mig här så de skickar mig till Lunds universitetssjukhus där experter, proffessionella får förlösa mig.

Mamma kom dagen innan vi skulle åka och sov på sjukhuset med mig och följde med mig till Lund. Väl på plats säger de att de ej har tillräckligt med rum så jag får sova ensam. Jag bröt ihop, grät som ett litet barn. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

När jag var på mvc på föräldragrupp så sa dem att man skulle måla upp sitt mardrömsscenario. Min mardröm var att bli snittad. Och det var det jag skulle bli. Som ett barn grät jag och sa: Snälla, jag vill inte göra detta ensam. I ren panik. Mamma blev vansinnig och sa att hon sover i hallen om det ska vara så, hon lämnar inte min sida.
Hon kan stå och sova sa hon.

Efter många om och men och vad jag kände och trodde just då var den värsta rädslan jag upplevt så ordnade de ett rum till mig och mamma. Vätskan hos tv2 hade nu läckt ner i buken, pungen och fyllts på ännu mer i lungsäckarna. Den ena läkaren sa att han måste ut för att det fylls på så snabbt, + att jag hade ökad fostervattenmängd på hans sida vilken gjorde otroligt ont på mig. Medan andra läkare sa att de skulle ligga kvar i magen till v34.
En läkare kom in till mig och sa: Vi försöker hålla de kvar till vecka 34.

Jag blev så arg, jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv. Så jag skrek på han. "FATTAR NI INTE ATT DET FYLLS PÅ I RAKETFART? DE MÅSTE UT NU, NU, NU!!!!"
Han sa till mig att han skulle hämta kirurgen. Jag var nu i vecka 32+4.

Kirurgen kom in, hon kände på min mage och sa: "De måste ut, NU! har du ätit? har du druckit?"

- Nej, men jag är törstig som fan

"Okej, ta en klunk vatten inte mer, vi plockar ut dem om 4 timmar".

Jag vågade inte dricka vatten.

De kom in och satte kateter på mig, nålar i armarna. Värst av allt var när den isländska barnläkaren kom in.
Hon satte sig på knä och tog mina händer och sa: "Det är min plikt som läkare att säga detta till dig. Kevin kommer kanske inte överleva när han kommer ut".

Jag fällde en tår. EN. Och sa för mig själv "nej". Och där dog jag. Allt stängdes av. För i helvete heller att mitt barn ska dö


FÖRLOSSNINGEN

De körde ner mig i sjukhussängen. Vi åkte hiss ner till operationssalen. För första gången i mitt liv var jag inte ens rädd. Jag kände ingenting.

Då är jag ändå extremt rädd för sprutor och all okänd skit som ska in i min kropp.

De gav mig en spruta i ryggen, för att bedöva. Rummet såg precis ut som i filmer och där var hur mycket människor som helst på plats. Kirurger, läkare, barnläkare,

barnmorskor, allt och alla var på plats.

Jag låg i sängen, de kopplade in massa skit i nålarna som satt i mina armar. Jag kände det mest obehagliga jag varit med om, det guppade i magen.

Och nyfikna jag frågade vad fan det var som guppade. "det är dem som arbetar" sa den ena som stod vid min ena sida.

Okej, så här ligger jag och känner hur de flyttar undan mina organ...

Några sekunder efter hör jag ett "WOOO". Där gick mitt vatten. "inte konstigt du hade så ont med den stora mängden vatten". De hade aldrig

varit med om det. Jag hade så ont så jag kände inte ens mina värkar som jag såg på ctgn. Med tanke på hur mammor beskriver värkar,

så hade jag jävligt ont om jag inte kände värkarna innan.

Sen fick jag uppleva det mest magiska jag någonsin upplevt, det är obeskrivligt och det väckte mina känslor, mitt liv, allt i mig.

Min ena pojk skrek. Första gången jag hörde hans röst. Det var magiskt.

Jag hade två. Men fick bara uppleva det med ett barn.

Jag låg där och förstod ingenting. Jag tittade på mamma när de tog ut kevin. "mår han bra" frågade jag. "ja" sa mamma, och satte sig ner.

Sen sydde de ihop mig, kom med Collin under tiden och han var det vackraste jag sett. Den känslan kan endast någon som upplevt den förstå.

Det går inte att beskriva med ord. Han var hos mig, mitt barn.

När de sytt färdigt mig så skulle jag upp till uppvaket. Då frågade jag läkaren "mår han bra". "ja" sa hon.

Sen hände det värsta jag varit med om. Hela min kropp la av, varenda led, muskel, mina tänder, hela jag började skaka och jag kunde inte hejda det.

Posttraumatisk chock sa dem. De la en värmefilt om mig och jag frågade mamma i ren skräck med skakande röst precis som om jag stod ute å frös i 45 minus grader "vad händer?".

Läkaren sa till mamma att gå in till barnen medan de alla samlades runt mig. Jag fick 41 grader feber. Och det tog mig 3 timmar innan jag slutade skaka.

Nu hade det gått 7 timmar sen jag sa att jag var as törstig. Jag kan säga att jag aldrig i hela mitt liv varit så törstig.

Det enda jag kunde tänka på var vatten. Märks att det är mycket känslor kring detta. Min rygg värker för under tiden jag skriver rycks mina axlar upp och hela kroppen spänner sig.

16.41 och 16.42 kom mina liv ut till världen.

19.40 fick jag åka ner till mitt rum. Och runt 20.30 fick jag träffa Kevin för första gången.

Nu vill jag sluta skriva. För det gör så ont.


TIDEN EFTER

Första gången jag såg han. Jag minns inte ens det. Det är en sorg som alltid kommer finnas i mig.

Mitt älskade barn, som orsakade så mycket smärta i mina revben med sin lilla rumpa som han så gärna tryckte så mycket han bara kunde mot revbenen.

Jag minns inte. Jag var bara rädd.

Där låg han i en "bur" (kuvös). Med respirator, dunkar på varsida där de "tappade" (tömde) han på vätska, nålar överallt, slangar överallt, blod överallt.

Jag fick inte ens hålla han. Jag fick sticka in min hand för å känna hans, så han kunde känna att mamma var där. Mitt barn.

Uppe på mitt rum var mamma apatisk. Jag frågade henne hur det var, jag skojade med henne, hon reagerade inte ens. Jag har aldrig sett min mamma sån.

Hon sa sanningen sen. Att Kevin var död när han föddes och hon såg det. Hon sa att han hängde som en grå lunchkorv. Det var därför hon inte tog några kort på han,

bara på collin.

Mamma var där, hos kevin när de återupplivade han. Hennes finger var det första han klämde åt.

Ständigt fick jag höra hur de pratade om att han var död när han föddes. Det var hemskt. Läkarna sa till mig: "du måste vara stark för Collin, träna på att amma och vara med han, han är frisk. Vi tar hand om Kevin".

Vi fick byta rum flera gånger innan vi äntligen fick ett rum på ronald macdonald, ett stort hus med flera rum för de som stannar en längre tid på

sjukhus, det var som ett hem. Helt vanligt. Med kök, vardagsrum, ett sovrum, en säng, utan massa slangar och maskiner som pep. Bara normalt. Där låg jag i sängen, helt apatisk. Kunde inte ens gråta för mitt barn. Död. Dåligt samvete för jag kan ej vara hos båda samtidigt. Även ifall mamma var hos Kevin så hatade jag han, deras pappa. För att det inte var han som var där och tog hand om vårat barn. Hatade, avskydde.

Jag pumpade ut så mycket mjölk jag kunde medan jag ammade Collin. Jag sov 2 timmar sen vaknade jag för å amma och pumpa, sen sov jag 2 och samma visa igen.

Det viktigaste för mig var att Kevin skulle få precis det Collin fick. Vi frös in massvis med mjölk till han.

Jag var helt slut. Helt färdig. Och så arg. Jag fick prata med sjukhuspsykologen där. Hon och mamma hjälpte mig med allt.

Hade inte mamma varit där hade jag inte orkat. Det kan jag lova. Ingen visste när Kevin skulle bli bra Ibland slutade vätskan komma och sen efter fylldes det på ännu mer. Congenital Chylothorax. Det var det. Medfödd chylothorax. Du kan söka på google, inte ens där står det något. De fick ringa och "forska" i USA bl.a. för att få reda på det och vad de skulle göra.

Att ovetandes och maktlös titta på är det värsta jag gått igenom. Jag var hela tiden inställd på att han kommer dö.

Därför kunde jag inte heller känna något för honom. Samtidigt som jag ändå visste att jag älskade han mer än allt.

Jag låg helt slut i sängen, fylld av agg, hat, frustration, sorg och alla de värsta känslorna du kan tänka dig för att jag inte kunde dela på mig och

vara hos båda två. Jag har aldrig hatat någon. Men där byggdes det upp. Jag hatade dig, mer än allt annat i hela världen för du skulle varit där.


Collin var magisk, han började amma redan när han var 1,5 vecka. Alla var så imponerade för att han skulle egentligen legat i magen då och han fixade det direkt.

Vi var ett bra team och vi satt alltid hos kevin och tränade amning. Samtidigt matade vi Kevin med sond. Han fick 10 ml och man skulle få i han allt på 20 minuter.

Jag minns hur jag satt där och hela tiden tittade på klockan, sekunderna, i 20 minuter. Så att jag gjorde rätt.

Det värsta jag visste var hans jävla maskin, den där man ser hur han syresätter sig. När den sjönk och började pipa hela tiden. Den paniken går inte ens att beskriva. "nu dör han".

Den bästa dagen jag minns var när de sa att vi äntligen skulle få bli förflyttade till Halmstad. Jag hade väntat så länge och så länge hade sagt "i veckan" men så fylldes vätskan på och så blev det inte av.

Men nu, efter 4 veckor i Lund fick vi komma hem.


HALMSTAD

Min tanke var att ändå få det lite normalt, kunna gå ut och gå. Slippa alla jävla maskiner och stressen. Träffa vänner.

Men icke. Det skulle bara bli värre.

Tydligen hade någon på Kevins avdelning i Lund en allvarlig bakterie som är våldsamt smittsam, så vi fick bli isolerade. Vilket innebar att vi var fast på rummet HELA TIDEN. Nu kunde jag inte ens få gå ut. Inte ens göra min egen frukost.

Jag kände att detta var botten. Jag orkar inte mer nu. Jag kommer trilla ihop. Svimma. Tänk om jag dör. Om hjärtat stannar?

Nu är inte ens mamma här. Har ingen å prata med. Är helt ensam. Jag bröt ihop.

Bad efter 3-4 dagar på rummet att få gå ut bara jag, det var okej.

Så jag gick och köpte de svagaste cigaretterna som finns och satte mig utanför sjukhuset och rökte.

Det blev min grej där, min flykt, min återhämtning att orka. Det var att få gå ut och röka. Då hade jag varit rökfri i 9 månader.

Men vad jag behövde de 10 minuterna för mig själv, luften, att få gå ner snabbt till espresso och ta en macciato, lyssna musik, ta en cigg och bara se människor som inte var läkare, barnmorskor, att få se naturen, byggnader med färg som inte var vitt. Dofterna som inte luktade sprit, ljuden som inte var maskiner. Allt som inte var sjukhus. Det gjorde allt. Ingen är så tacksam som jag är för sköterskorna som passade barnen så jag kunde hämta mig lite energi. Guld värt.


I Halmstad stack de Kevin mycket och ofta. Satte nål i huvudet på han. Satte dränagen fel så de fick göra om det.

Jag fick ofta beröm för att jag ens kunde amma i all den stressen. Mycket beröm. De berättade om en tjej som de hade haft där en gång som också var ensamstående fast med ett barn, att hon hade gått in i väggen och fått läggas in.

De va mäkta imponerade att jag stod ut och gjorde de mesta själv med båda barnen där. För mig var det givet. De är ändå trots allt det bästa som hänt mig och det bästa jag någonsin gjort.

Det värsta minnet jag har var när jag ammade Collin i min säng och Kevin låg bredvid och sov. Jag tittade upp på hans maskin och värdena var bra.

Jag kollar snabbt ner och han är helt grålila hela han. "nu är han död". Jag bokstavligt talat slänger ner Collin och tar upp kevin, jag skakar om han, jag skriker,

jag ser larmknappen till på golvet vid dörren och kan ej lämna sängen med barnen i den så jag skriker allt jag har och busvisslar, jag skriker "hjälp" så högt jag bara kan. Hela hans kropp var som en överkokt spaghetti, han andades inte, han var grå i ansiktet, läpparna var blåa, kroppen var likblek, han bara hängde där i mina armar och var död.

Min älskade sköterska kom in och tog han. Efter en stund vaknade han till liv. Och jag bröt ihop för första gången sen de kom. På riktigt. Jag grät riktiga tårar och hon höll om mig. Hon sa att hon var stolt över mig och att jag var en fantastisk mamma och att det tamigfan inte var många som hade klarat av detta ensamma. De alla visste nog att jag nånstans inom mig trots att jag inte kände det eller visade det, att jag mådde nåt så otroligt dåligt.

Underbara människor som gav mig den tiden att få återhämta mig lite. Det var ej deras jobb att vara barnvakter, men de var det. Obeskrivlig tacksamhet.

Det andra värsta minnet jag har är sista gången(gångerna) de satte dränage i kevin. När de misslyckades.
Han var så trött mitt barn. Min lilla prematurgosse. Han tittade på mig med sina pyttesmå trötta ögon, de såg så ledsna och trötta ut.

Det var precis som att hans ögon sa till mig "snälla mamma, jag orkar inte en gång till". Jag har aldrig sett en så trött människa. Och han var bara 1,5 månad gammal. Det var sista gången de stack honom. 5 veckor bodde vi på halmstad sjukhus.

Detta fick även Jessica, min älskade syster gå igenom. När vi satt i isoleringen var hon där en hel vecka och gav Kevin mat på flaska. Hon gav han närheten och uppmärksamheten jag inte kunde när jag ammade Collin. Flertal gånger satt Kevin i Jessis famn och fick andningsuppehåll. Att hon fanns där och alltid gjort är det som gjorde att Kevin alltid tytt sig till henne. Han byggde upp en speciell anknytning till henne under den första tiden

i sitt liv. Hon har funnits för våra barn alla dagar i veckan sedan de föddes och gett de kärlek, närhet och tillome handlat kläder och bidragit ekonomiskt när jag ej hade eller kunde då vi bodde på sjukhuset. Hon har varit en ängel och varit barnens andra allt, tack vare att hon funnits vid vår sida har även gjort att jag fått mer energi till att vara den bästa mamman jag kan till barnen vilket i sin tur har lett till att barnen är så trygga som de är i sig själva idag. Den grundtryggheten byggde inte bara jag upp, utan även hon.
Trots att hon inte ens hade behövt eller någonsin haft några som helst skyldigheter till det. Hon är bara en ängel, världens bästa moster och syster.

Hon älskar barnen som om de vore hennes egna.

Trots att jag var ensam så träffade jag en tjej som bodde där med. Och vi kom varandra väldigt nära, vi gjorde det till hemma. Trots att vi egentligen inte fick, så tillät de oss ha filmkvällar. Vi köpte gott och samlade våra barn på mitt rum och bara mös, skrattade och gav varandra energi. Älskar henne föralltid för att hon fanns där.

Nån helg fick jag permission att åka hem över helgen med Collin. Då kunde Stefan passa han så jag kunde gå ut och träffa folk. Oerhört tacksamt det med.

Det var energi jag behövde. Dock varade inte kvällarna ute länge då folk kom fram till mig och påpekade vilken dålig mamma jag var. "gå hem till dina barn för fan". "Hade jag haft barn hade jag aldrig gått ut nu".

Så mina kvällar jag behövde för att få komma iväg lite från allt blev ett helvete det med.

Det var en hemsk tid.


Och under tiden vi var hemma så försökte jag allt, redan när de låg i magen. Att inkludera dig i allt. Jag hade inte behövt det. Men du är deras pappa. Och jag hade hopp, om att du en dag skulle vilja vara deras pappa. Så därför tog jag mig tiden och energin jag egentligen inte hade att låta dig veta. Inkludera dig.

Jag minns så väl hur stressad jag var inombords när vi fått komma hem. Hur jag i allt detta, visst folk kanske tycker att jag är dum i huvudet som kämpade så hårt för att göra mina barns pappa närvarande i deras liv. Men mitt i allt så la min kropp av, jag kunde gå om dagarna och bokstavligt talat skita ner mig. Från ingenstans, minns så väl hur orolig jag blev över det och jag fick förklarat för mig att det var inre stress.

Men det var värt, det får ni läsa om senare.


Det var hemskt för mig att känna en sådan stark ångest. Flera gånger satt jag och kände hur jag kommer svimma, jag kallsvettades, grät och fick sån panik

så jag trodde att jag skulle dö så ambulansen kom och hämtade mig. "Jag är ensam med mina två barn men jag svimmar nu, jag tror jag kommer dö".
Mamma kom strax efter ambulansen var på plats.

Panikångest. Dödsångest. Obearbetade känslor.

Jag har drömt mycket mardrömmar. Haft svårt för att somna. Gråtit mig själv till sömns. Jag var själv i ett helvete. Men aldrig ensam. För jag hade alltid min familj. Än idag har jag dem vid vår sida. Tacksamhet.

Många gånger för jag höra "hur orkar du", "usch, det måste vara otroligt jobbigt", "Jag förstår inte hur du orkat helt ensam". Men det är egentligen ganska enkelt. Om man tänker efter och gör kloka val.
Jag har alltid valt att se vilka som finns hos oss. Allting blev inte som jag önskade mig, långt ifrån.
Men all den kärlek och omtanke vi har fått av min familj är oslagbar. Den har tagit oss igenom allt det svåra.

Det faktum att jag ändå hade två, varav en faktiskt var frisk och spred sån kärlek och glädje redan från dag 1 gav mig en styrka jag aldrig ens själv kan förstå. Det var hans kärlek som räddade hans bror. Det var hans brors kämpeglöd och livsvilja som fick mig att orka kämpa.

För kan en så liten människa som aldrig ens sett världen kämpa så hårt för att få se den, så ska jag göra allt i min makt för att han ska få se den precis så vacker som den är. Och det är den. Om du väljer att den ska vara det. Ditt liv är din värld.

Och det är vackert. För vi var inte ensamma på vår resa. Jag skrev en blogg under tiden. Så flera följde med. Och än idag bryr de sig. När man minst anar det.

Många vet. Jag är sån som person, jag har alltid varit en författare. Jag skriver ut allt. Det är enklast så för mig. Det är så jag ventilerar mig.

Och det tror jag har gjort enormt mycket för mig att bara få skriva.

Jag bär på en sorg som bara de som upplevt detta kan förstå. En tomhet. En saknad. En ilska. Sorg.
När du dog älskling, dog jag med.


NÄR JAG ÖPPNADE MITT HJÄRTA FÖR VÄRLDEN

9 Mars 2016, 09:41

"det kommer dagar där jag bara bryter ihop, dagar då jag minns tillbaka.

Det är en stor sorg att bearbeta när man fött ett livlöst barn, ett barn som sedan varit så sjuk så man hela tiden varit inställd på att mitt barn kanske kommer dö.

jag hatar att han föddes sjuk, jag hatar den där jävla sjukdomen.

Jag hatar att sjukdomen tog så mycket ifrån oss.

Jag hatar när minnena tränger sig på och skammen stiger fram, skammen för att jag ej kunde hålla mitt barn, skammen för att jag ej kunde göra något,

känslan av maktlöshet och rädsla.

Han är den vackraste jag sett, han är genuin på alla sätt som finns. när han ler, ler han med hela kroppen.

Hans ögon lyser upp allt, men där finns också sorg och smärta.

Där bor en stor saknad i oss båda, saknaden från tiden som blev stulen från oss. Han är min stjärna, kämpe och idol.

Ingen är så stolt som jag är över att få vara mamma, mamma till just han.

vilken resa vi har gjort. Det är svårt att förstå det själv.

Och hans bror, min hjälte, han som ändå gjorde tiden till något vackert också, när allt var svårt och tungt så fanns han där, helt perfekt och så liten.

Han gav mig lycka i all sorg, kärlek, närhet och trygghet. Jag fick uppleva den där känslan, som alla mammor säger är så magisk. och det är den, det är ni två.

Ni är magiska."


Idag känner jag inget hat längre. Det känns som att det aldrig har hänt eller som att det var ett helt annat liv.

Idag är det bara tomt. När jag blickar tillbaka blir jag bara trött och apatisk. För att känna behöver jag lyssna på låten jag alltid spelade

på sjukhuset, som min syster visade mig julen 2014. "Depth over distance - Ben Howard".

Jag har en lista på spotify jag gjorde när vi bodde på sjukhuset "sjukan" heter den. Ibland sätter jag igång den listan och bara känner.

När jag känner mig stark nog. Och sörjer. Gråter i min ensamhet och bara går igenom allt som hände. Snart är ni tre år och jag har svårt att än idag förstå allt som har hänt. Att det ens har hänt.

Läser igenom min blogg och jag har tagit bort alla starka inlägg jag skrev när jag bodde på sjukhuset. Uppenbarligen gjorde det för ont att läsa. 7

Ville väl inte bli påmind. Tråkigt. Jag stängde mitt hjärta igen.

Undra varför. Skam? För att alltid vara den evigt perfekta människan som gör allting rätt för sin familj och allting fel utanför?

Jag vet inte.


Men jag har lärt mig idag. När jag läser tillbaka.

Jag är inte perfekt. Och det kan jag stolt säga, jag vet att ingen är perfekt och ju mer jag försöker vara perfekt desto mer misslyckas jag för jag glömmer mig själv.

Är det något jag lärt mig i mitt liv så är det att är jag inte bra mot mig själv så skadar jag andra. Då kan jag inte vara bra mot andra.

Jag är stolt över mig själv idag. Jag tillåter mig må dåligt, jag har fan rätt att må dåligt och inte vara perfekt. Må det ta sin tid, det får det göra.

Jag födde ett dött barn. Jag dog på insidan själv. Det är en stor sorg. Som kanske aldrig går över? Men en dag lär jag mig leva med det.

Och en dag kanske jag vågar släppa in någon i vår lilla familj. Det är väl min största skräck idag.
Att släppa in någon annan. Men det är också min största önskan. Att fullända min lilla familj.


Imorgon börjar jag arbeta på avdelningen vi bodde på. Jag ska in i våra två rum och arbeta där. Se alla maskiner. Höra alla ljud. Känna doften. Bli påmind.

På riktigt. Klockan är nu 22.00, jag ska upp klockan 05.00. Men jag kan inte finna ro till att somna. Det är precis som att jag bara vill fördröja tiden samtidigt som jag längtar efter att få träffa personalen.


Jag tog detta arbetet enbart för att KBT:a mig själv. För att kunna sluta cirkeln och släppa det helt. Acceptera. Känna på det.

Det gör ont bara jag tänker på det. Har brytit ihop många gånger på jobbet redan för jag hört maskinerna och då har jag inte ens varit på den avdelningen.

Jag är verkligen jätte nervös för att gå in i rummen vi bodde på. För att idag sitta och äta med personalen där jag en gång satt och grät och bara längtade hem.


Men jag tror på det. Utveckling. Att våga se det som skrämmer dig inombords. Men jag kan inte somna.
Det ska bli skönt när det är över. När allt har lagt sig.


MEN!!!

IDAG.

Hur ser vårat liv ut idag då?

Även ifall jag sitter och är totalt trasig och dödstrött inombords så är livet precis så som jag ville för mina barn. Allt jag kämpat för och hur dåligt jag än mått under tiden så har allt lönat sig. Precis som jag visste inom mig så är han här idag. Den de förtjänar mer än allt att ha vid sin sida. Sin pappa.

Och han är en bra sådan. Han är mån om dem. Han kämpar för dem, han älskar dem. Precis som en pappa ska göra. Han finns hos dem.

Ingen är så lycklig som jag är för att han finns i deras liv. Vi var trots allt två människor som ville två olika saker.

Det gör inte han sämre för det. Inte mig heller. Men idag är vi tacksamma för våra älskad, alldeles magiska pojkar. För dem är det bästa och finaste vi gjort.

De förtjänar allt bra livet har att ge.


Tänk så lustigt livet är. Det gäller bara att hålla fast vid det du tror på och att alltid försöka hitta det lilla ljusa i det stora mörka.

Det är så livet blir vackert och enklare. Oavsett vad.

När man dör på insidan så blir världen ännu vackrare när du vaknar till liv igen. Sakta men säkert.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Mina älskade barn.
Varje dag med er är en gåva. Idag gick vi till en ny lekplats, jag vet inte om ni eller jag tyckte det var mest roligt men så kul vi hade. Det var en jättestor lekplats, den gick liksom i en cirkel så vi hittade nytt hela tiden. Vi var även på stranden och bara mös, tittade på båtar, flygplan och spelade fotboll.

Det är en konstig känsla. jag tänker varje dag hur tacksam jag är för att jag har er men blir bara mer och mer tacksam för varje dag som går. Ni gör hela livet så mycket mer vackert än jag någonsin trodde det kunde bli.
Min plats i världen är här, det var meningen hela tiden, allt jag gått igenom, fått uppleva och se, var för att jag en dag skulle vara redo för min roll som er mamma. Aldrig har jag känt mig så stark, stolt, nöjd, tacksam, lycklig och så fylld av kärlek som jag gör nu. Och det är endast tack vare er. Mina konungar.

Ni är i en ålder nu där ni är så medvetna om allt. Ni testar mig verkligen till max. Ibland går ni mig på mina nerver. Det är inte alltid lätt att vara förälder, det ska gudarna veta. Vissa stunder vill man bara lägga sig ner och gråta och bli ett barn igen själv. Men varje sekund, alla dagar i veckan är det så värt. För allt det där som känns så jobbigt försvinner så fort ni ler. Så fort ni säger "äska dig mamma", varje gång ni skrattar, varje gång ni håller om mig hårdare än någon annan nånsin gjort, varje gång ni lär er nya ord, varje gång ni upptäcker nya saker, varje gång ni pratar med mig, varje gång ni gör era miner. Allt ni gör, gör mig hel. Ni har räddat hela mig och visat mig precis hur vacker världen faktiskt är. Ni har gett mitt liv en mening ingen någonsin kommer att förstå. Jag önskar att ni kunde förstå hur mycket jag älskar er, ingenting kan beskriva det, jag älskar er oändligt och ännu mer än så.

Ni förtjänar allt bra livet har att ge och jag ska göra mitt allra bästa för att leda er på den rätta vägen i livet, det kommer inte vara enkelt. Det ÄR inte enkelt. För att leda er på rätt väg innebär också att jag kommer behöva göra er besvikna och ledsna och det finns inget som gör så ont i mig som det. Men jag vet också att det en dag kommer att ge er styrka och att ni kommer tacka mig för det. Det är väl ändå det som är grejen med att vara förälder? För vi lever i ett tufft samhälle, det är min uppgift att se till att ni fixar det sen. Att det blir enkelt för er i den mån det går. Livet är nämligen inte alltid enkelt. Och jag ska göra min absolut bästa för att se till att ni alltid känner er dugliga, värdiga, stolta, nöjda över er själva, precis så som ni är.

Jag hoppas att ni alltid kommer känna och veta hur extremt många människor det är runt om er som älskar skiten ur er. Eran moster har funnits vid er sida varje sekund, alla dagar i veckan sen ni låg i magen. Hade det inte varit för henne hade jag inte varit en såpass bra mamma som jag är idag. Hon har gjort ett så stort intryck i mitt och erat liv, vilket ingen nånsin kommer förstå heller. Jag tror inte ens att hon själv förstår det. Hon är vår familj. Det har alltid varit vi fyra. Hon älskar er nästintill lika mycket som jag gör. (hon vet inte för hon är inte mamma själv) hihi.

Ni har en helt underbar pappa, han är bra för er. En vacker dag kommer ni se upp till han, som en hjälte. Och det är han. Ni har en fantastisk bonusmamma, hon är guldvärd även hon. Hon älskar er. Pappa älskar er.

Er morfar älskar er över allt annat i hela världen. Mer än mig. Skojar inte ens. Ni är det bästa som har hänt han med. Han hyser så mycket kärlek till er så ni anar inte. Han kommer skämma bort er mer än jag tillåter. Men det är väl så det ska vara med morföräldrar Likadant med er mormor. Hon är helt galen i er. Ni är hennes guld, hennes morot i livet.

Farmor, farfar, faster, morbror, farbror, ja jävlar, listan kan göras lång. Ni har så många. Glöm aldrig det!

Och det syns på er. Hur mycket kärlek ni får. Ert sociala nätverk. Ni pratar så ofta om alla ovannämnda, även mackan. Ni är helt tokiga i mackan, maja, elsa och moffa..

Jag hoppas ni alltid kommer vara som ni är nu. Så glada i livet, människor, ni är sånna kämpar med så mycket kärlek och glädje i er. Ni är mina idoler. Jag finns för er, alltid. Tack för att ni finns. Ni är det bästa jag gjort och det enda jag någonsin varit bra på.



Fompa - flygplan
Kokoll - helikopter (collin)
Äst - häst
måt - mat
bann - spade
akto - traktor
ma-bil - lastbil
nacka - jacka (kevin)












Likes

Comments

"When no one else's around, its just you and me. Feeling young, wild and free.
Feels like home now you're holding me

I could stay here forever, we should never say never. Cuz deep inside I know, its in your arms I belong.

No one can ever make me feel the way you do, you fill my whole body with love and joy. Im safe now, Im not afraid anymore.
Here I wanna stay, don't let me go.

No one ever looked at me the way you do, only you can give me that smile on my lips when you say "I love you to".

Its a feeling no words can describe, a feeling so scary, magical and wonderful no one wanna let go. No one can let it go.

It's that feeling, when you feel like home no matter where you are as long as he hold you in his arms"

  • 70 Readers

Likes

Comments

Nu är hösten här. Doften av regn, doften av kylan, jag älskar det. Jag mår så bra under höst och vinter, hela jag fylls av sån värme och kärlek.

Det är mycket blandade känslor nu. Om bara ett par veckor åkte jag in till Halmstad förlossning och blev inlagd för att den 6 november bli förd till Lunds universitetssjukhus.

Det är så konstigt hur man kan minnas något med så mycket sorg och glädje på samma gång. Dofterna, kylan, ljuden, allt det där ger mig en så bra känsla i kroppen men samtidigt är jag ledsen.

Ledsen för att min son föddes död. För att han var så allvarligt sjuk. Ledsen och fortfarande sitter det i någon typ av rädsla för alla slangar, blod och maskiner.
Stolt och imponerad över honom, att en så liten kan ha så mycket kämparglöd, sån livsglädje och stå ut med så mycket smärta under så lång tid det första han gör i sitt liv.

Glad och fylld av kärlek för jag fick träffa dem, för att Collin föddes frisk, för att han gjorde allt det svåra så enkelt. Han lyste liksom upp i mörkret.

Saknad. Konstigt va? Jag saknar tiden i Lund och Halmstad sjukhus ibland. Personalen, ronald macdonald, myset, kärleken, värmen, tryggheten.

Jag känner mig på nåt sätt hemma på hstd sjukhus men skulle jag bli inlagd får jag panik och börjar gråta, vill inte vara där bland alla maskiner. Ändå kan jag sakna stället.

Jag är så tacksam för att min son lever. För att han är här idag och förgyller mina dagar. Hans energi, livsglädje, när han skrattar blir man varm inombords, han ler med hela kroppen och själen, han är så genuin. Han är min idol. Han får mig att se livet som något enkelt, han kämpade för sitt liv för att få leva. Allt svårt, de stunder man känner att saker å ting är för jävliga rent ut sagt, så räcker det att titta på honom så blir man påmind om hur små "problemen" är.

Jag får mycket ångest vid denna tiden och jag kan förstå det. När man är uppe i något sånt så tänker man inte på att man mår dåligt, man gråter inte, känner liksom inte av. Det kommer såhär i efterhand. Jag är inte ett stort fan av det alls.. Ångesten, den där obehagliga känslan i magen, explosionen, obehaget i bröstet som nästan blir till panikattack för man blir så jävla rädd att det är hjärtinfarkt. Tycker inte alls om det. Men jag är ju medveten om vad det är och beror på. Det måte ju liksom komma ut, bearbetas. Men jag längtar som fan tills det är över, det är så obehagligt, skrämmande och jobbigt. Faktiskt.

Nåväl, jag är så otroligt stolt över mina små loppor. De är alltid så glada och tillfreds :) det gör mig nöjd. Det gör mig glad och tillfreds. Tänk att så små kan görs så stort i ens liv. Obeskrivligt. Man vill så gärna ge dem allt å skydda dem från allt. Jag ska göra mitt allra bästa varje dag för att leda dem i rätt riktning i livet, lära dem ta motgångar, få dem att alltid känna att allt de känner är okej. Det är väl alla föräldrars önskan. Att se sina barn vara fullkomligt lyckliga och nöjda med sig själva och sitt liv.

Jag älskar er mer än allt annat mina prinsar. Ni är det viktigaste jag har, det bästa jag gjort och det mest betydelsefulla i mitt liv.

  • 88 Readers

Likes

Comments

Som rubriken lyder (och ja, jag har inte skrivit på aplänge och behöver göra det nu så läs inte om det stör dig. Kärlek). Jag har tappat räkningen på hur ofta jag får höra det. NEJ DET ÄR INTE JOBBIGT ATT VARA SJÄLV MED TVÅ. Eller rättare sagt: Dem är inte jobbiga.

Visst fan finns det mkt jobbigt med att vara själv, tror fan det gäller de flesta ensamstående. Man räcker liksom inte alltid till. Jag har inte fyra armar. Känslomässigt så ja, det är svin jobbigt.

Men annars tror jag fan det är enklare med två än med en. OCH tilläggas ska. Att jag vet ju fan inte hur det är att ha EN. Mina har ju ALLTID varandra. De är inte lika beroende av mig som en kanske skulle varit.

Och jag har aldrig sett föräldraskapet som något jobbigt. Jag valde mina barn. Jag valde detta och jag älskar det. Varje sekund, alla dagar i veckan. Att vara förälder. Sen innebär inte det att jag älskar allt bajsande, skrikande, slagsmålen (haha skämt å sido. Men slåss gör dem) VAR FAN LÄR DEM SIG DET NÅNSTANS? att slåss. Nä men låt oss slå på tvn, eller på brorsan. Nej! Inte okej.
Men det är la en fas de flesta ungar går igenom..

Slutsats iaf, jag älskar detta och jag älskar mina barn på en nivå som är oändlig och obeskrivlig. De är mina avkommor, mitt allt, de ÄR livet. Ni som väljer bort era egna barn, ni väljer bort allt vad livet handlar om. Ni väljer bort erat eget liv. Jag tycker så synd om er, för i mina ögon är ni alltid så små. Så små, rädda, fega och patetiska att allt vad livet innebär, väljer ni bort. Och krossar er själva. I slutändan. Faktiskt.

Jag är stolt. Jag är fan inte bra på allt hörrni, men jag är fan bra på att vara mamma!

Likes

Comments

Vilken lättnad det är att släppa allt. Att acceptera allt. Hela jag, min kropp, min själ känns så lätt. Varje andetag jag tar känns lätta.

Det har hänt så mycket, så många trauman. 9 år senare och det är frid i mig, äntligen. Det är så mycket jag är tacksam för. Min familj, mina vänner, att jag har tak över huvudet och mat på bordet, min kropp, att jag kan gå, skriva, ta hand om mig själv, att jag kan se, känna, höra, lyssna, prata m.m. Och mina barn.
Mina älskade barn, ni räddade mitt liv. Jag är evigt tacksam för er två. Ni gör mig hel.

Tänk att både det bästa och värsta med livet är att det är så oförutsägbart.
Och att det faktiskt är DU som styr ditt eget liv.
Gör du bra saker gentmot dig själv, så blir du bra gentemot andra.
Tänker du bra om dig själv, ja, då blir du bra mot dig själv med.

Allt du känner är okej, det är dina känslor och det finns inga känslor som är fel. Låt aldrig någon ta det ifrån dig. Aldrig

Likes

Comments

Godmorgon! 

Det var längesen jag skrev här. Har ej mått så bra och varken haft ork, motivation eller energi till att skriva. Allt har snurrat och vart så förvirrat. Men idag är en ny dag, ett helt nytt kapitel i mitt liv. Idag känns det som en ny start. 

Jag har gjort förändringar i mitt liv, inga stora men jag har börjat träna regelbundet och promenerar mycket. Är mycket ute just för barnen, det är bra med frisk luft så även de dagar jag kanske ej haft ork har jag släpat mig ut så barnen får springa och leka av sig, vilket är underbart att bara få se dem, så små, oskyldiga och fyllda av glädje och skratt. Det värmer hela mig. 

För en vecka sen började jag regelbundet att göra avslappningsövningar, för fyra dagar sen började jag skriva känslodagbok. 

Under dessa dagar har jag vaknat varje dag och kommit ihåg mina drömmar detaljerat, vilket bara det är så häftigt då jag vet att hjärnan bearbetar så mycket från förr och nu när man sover. Men det absolut häftigaste hände när jag vaknade idag. 

Förr, när jag mådde som värst och var väldigt självdestruktiv, olycklig och fylld av panik/dödsångest så fanns det en låt jag alltid lyssnade på, då lyssnade jag bara på den för att må ännu sämre, trycka ner mig själv ännu mer och bara hata mig själv. Jag älskar den låten, har SÅ länge försökt minnas vad den heter helst när jag mått dåligt så jag kan slå igång den och bara gråta. 

Jag vaknade av att jag hade den i huvudet idag!! Var nervös för att lyssna på den, smått rädd för att jag kanske skulle få den olidliga smärtan i magen (klumpen) och bryta ihop i tårar. Men vet ni? Jag log. Det spreds en sån varm känsla i hela min kropp. Samtidigt uppmärksammade jag hur jag spände upp mina axlar (ångest) och fick svårare att andas. Det häftiga är att jag uppmärksammade det direkt så jag kunde slappna av igen.  HUR häftigt är det inte att hjärnan säger till när du är redo för något? Redo att släppa taget om det förflutna. Att en låt som fått dig att må så dåligt, som väcker så många minnen och känslor kan ge dig en helt annan känsla idag?! Förr spreds självhat i hela mig när jag lyssnade på den. Idag är jag bara tacksam. Det känns som att jag äntligen kommit till en acceptans. För första gången på många år känner jag mig som en egen person igen, jag är jag och det kan ingen någonsin ta ifrån mig igen. 

Jag är nöjd och så stolt över mig själv att jag gett/ger mig själv den lilla tiden varje dag att meditiera och ta hand om mig själv. Jag är lycklig. Jag är tacksam för mitt liv och över det jag har i mitt liv. Det här är en ny start, ett nytt kapitel i mitt liv. Och jag har aldrig känt mig så redo för idag och framtiden som jag är nu. 

Så tacksam.

Likes

Comments

det kommer dagar där jag bara bryter ihop, dagar då jag minns tillbaka. det är en stor sorg att bearbeta när man fött ett livlöst barn, ett barn som sedan varit så sjuk så man hela tiden varit inställd på att mitt barn kanske kommer dö.

jag hatar att han föddes sjuk, jag hatar den där jävla sjukdomen. Jag hatar att sjukdomen tog så mycket ifrån oss. Jag hatar när minnena tränger sig på och skammen stiger fram, skammen för att jag ej kunde hålla mitt barn, skammen för att jag ej kunde göra något, känslan av maktlöshet och rädsla.

Han är den vackraste jag sett, han är genuin på alla sätt som finns. när han ler, ler han med hela kroppen. Hans ögon lyser upp allt, men där finns också sorg och smärta.

Där bor en stor saknad i oss båda, saknaden från tiden som blev stulen från oss. Han är min stjärna, kämpe och idol. ingen är så stolt som jag är över att få vara mamma, mamma till just han.

vilken resa vi har gjort. Det är svårt att förstå det själv. Och hans bror, min hjälte, han som ändå gjorde tiden till något vackert också, när allt var svårt och tungt så fanns han där, helt perfekt och så liten. han gav mig lycka i all sorg, kärlek, närhet och trygghet. Jag fick uppleva den där känslan, som alla mammor säger är så magisk. och det är den, det är ni två.
Ni är magiska.

Likes

Comments

Jag är så fascinerad utav hjärnan, hur stor kontroll den har över oss.
Ångest exempelvis, hade jag fått bestämma så hade jag inte haft den skiten. jag hatar ångest. Den där molande obehagliga känslan i magen, känslan av oro, maktlöshet och förtvivlan. Värmen som sprider sig igenom kroppen, känslan av att något fruktansvärt kommer hända. jag hatar fan det.

men mest av allt hatar jag när jag kommer in i den här skiten, när jag hela dagarna gäspar för att försöka få in luft hela vägen. när det blir svårt å andas. fyfan.

Tänk att allt det här är verkligen hjärnans sätt att bearbeta. Så många glömda känslor, minnen (som man inte ens själv minns).

När jag är uppe i detta så känns det som det bara är jag i hela världen som sitter såhär, men det är så jävla vanligt. Helt sjukt!

tänk så lite vi egentligen vet om oss själva.

Det var längesen jag skrev. jag har alltid skrivit, enda sen jag var barn. Det hjälper alla gånger vad det än gäller, bara skriva.

å där försvann ångesten. Ha! fint ska de vau.

Likes

Comments

Jag ser min familj dö, jag ser mina barn dö, jag ser mig själv bli torterad men jag dör aldrig, jag är ensam. Det är bara jag kvar och de som slår mig.
På bara någon minut, sekunder, blir detta så verkligt, det skrämmer mig så mycket att jag för en stund börjar planera varthän vi ska fly för att skydda oss ifrån all ondska. All smärta.

Jag gråter, mitt hjärta slår tusen gånger hårdare och snabbare, jag måste prata med någon, jag måste skriva så lite utav det kan försvinna. Annars kommer det, Panikångesten - illamående, kallsvettas, skakar och då hjärtat slår så fort så du inte hinner med att andas, du kvävs, allting bara snurrar och du tror på riktigt att du kommer dö.

Jag tänker, jag undrar.
Är det bara jag som är sån här? eller fler?
Jag vill vara normal. Vad fan är normal? Jag vill helt enkelt inte vara rädd för att leva längre, göra sånt jag vill göra, kolla på en filmjävel bara utan att bli rädd för att det ska hända?! Tänk vad lite man egentligen vet om andra. Tänk vad många det faktiskt kanske är som är lika rädda som jag?
Som lever med ångest. Dödsångest, panikångest, ja, all jävla ångest.
VARFÖR PRATAR VI INTE OM DET?!

Jag tänker ofta på det när jag träffar nya människor som alltid är svin glada och positiva och allt är så bra.. Är det verkligen det? Jag tror fan inte det.

Vi alla brottas med något, men allt som har med det psykiska att göra eller det som en gång hänt är så skambelagt.
"det som har hänt har hänt, glöm det" - nej, glöm inte det!!! Bearbeta det och låt det förbli ett minne blott istället för att tvinga bort det som smärtar dig, det blir bara värre då! KÄNN för fan på den känslan du bär på, tryck inte undan den!

Nåväl. Jag VILL inte vara rädd mer. Jag VILL kunna VÅGA göra saker. Jag VILL LEVA! Ångesten - FUCK YOU

Och till alla som läser bara för att. Glöm aldrig att påminna er själva att det är OKEJ ATT KÄNNA och att ALLT du känner är DINA KÄNSLOR och det finns INGA FEL KÄNSLOR! Du är helt jävla fantastisk. Låt aldrig någon säga till dig vad du får och inte får känna. Vi är fan alla olika individer, vi upplever och känner allt helt olika.
Den som känner är stark!

Godnatt

  • 616 Readers

Likes

Comments