View tracker

Nu är hösten här. Doften av regn, doften av kylan, jag älskar det. Jag mår så bra under höst och vinter, hela jag fylls av sån värme och kärlek.

Det är mycket blandade känslor nu. Om bara ett par veckor åkte jag in till Halmstad förlossning och blev inlagd för att den 6 november bli förd till Lunds universitetssjukhus.

Det är så konstigt hur man kan minnas något med så mycket sorg och glädje på samma gång. Dofterna, kylan, ljuden, allt det där ger mig en så bra känsla i kroppen men samtidigt är jag ledsen.

Ledsen för att min son föddes död. För att han var så allvarligt sjuk. Ledsen och fortfarande sitter det i någon typ av rädsla för alla slangar, blod och maskiner.
Stolt och imponerad över honom, att en så liten kan ha så mycket kämparglöd, sån livsglädje och stå ut med så mycket smärta under så lång tid det första han gör i sitt liv.

Glad och fylld av kärlek för jag fick träffa dem, för att Collin föddes frisk, för att han gjorde allt det svåra så enkelt. Han lyste liksom upp i mörkret.

Saknad. Konstigt va? Jag saknar tiden i Lund och Halmstad sjukhus ibland. Personalen, ronald macdonald, myset, kärleken, värmen, tryggheten.

Jag känner mig på nåt sätt hemma på hstd sjukhus men skulle jag bli inlagd får jag panik och börjar gråta, vill inte vara där bland alla maskiner. Ändå kan jag sakna stället.

Jag är så tacksam för att min son lever. För att han är här idag och förgyller mina dagar. Hans energi, livsglädje, när han skrattar blir man varm inombords, han ler med hela kroppen och själen, han är så genuin. Han är min idol. Han får mig att se livet som något enkelt, han kämpade för sitt liv för att få leva. Allt svårt, de stunder man känner att saker å ting är för jävliga rent ut sagt, så räcker det att titta på honom så blir man påmind om hur små "problemen" är.

Jag får mycket ångest vid denna tiden och jag kan förstå det. När man är uppe i något sånt så tänker man inte på att man mår dåligt, man gråter inte, känner liksom inte av. Det kommer såhär i efterhand. Jag är inte ett stort fan av det alls.. Ångesten, den där obehagliga känslan i magen, explosionen, obehaget i bröstet som nästan blir till panikattack för man blir så jävla rädd att det är hjärtinfarkt. Tycker inte alls om det. Men jag är ju medveten om vad det är och beror på. Det måte ju liksom komma ut, bearbetas. Men jag längtar som fan tills det är över, det är så obehagligt, skrämmande och jobbigt. Faktiskt.

Nåväl, jag är så otroligt stolt över mina små loppor. De är alltid så glada och tillfreds :) det gör mig nöjd. Det gör mig glad och tillfreds. Tänk att så små kan görs så stort i ens liv. Obeskrivligt. Man vill så gärna ge dem allt å skydda dem från allt. Jag ska göra mitt allra bästa varje dag för att leda dem i rätt riktning i livet, lära dem ta motgångar, få dem att alltid känna att allt de känner är okej. Det är väl alla föräldrars önskan. Att se sina barn vara fullkomligt lyckliga och nöjda med sig själva och sitt liv.

Jag älskar er mer än allt annat mina prinsar. Ni är det viktigaste jag har, det bästa jag gjort och det mest betydelsefulla i mitt liv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 23 readers

Likes

Comments

View tracker

Som rubriken lyder (och ja, jag har inte skrivit på aplänge och behöver göra det nu så läs inte om det stör dig. Kärlek). Jag har tappat räkningen på hur ofta jag får höra det. NEJ DET ÄR INTE JOBBIGT ATT VARA SJÄLV MED TVÅ. Eller rättare sagt: Dem är inte jobbiga.

Visst fan finns det mkt jobbigt med att vara själv, tror fan det gäller de flesta ensamstående. Man räcker liksom inte alltid till. Jag har inte fyra armar. Känslomässigt så ja, det är svin jobbigt.

Men annars tror jag fan det är enklare med två än med en. OCH tilläggas ska. Att jag vet ju fan inte hur det är att ha EN. Mina har ju ALLTID varandra. De är inte lika beroende av mig som en kanske skulle varit.

Och jag har aldrig sett föräldraskapet som något jobbigt. Jag valde mina barn. Jag valde detta och jag älskar det. Varje sekund, alla dagar i veckan. Att vara förälder. Sen innebär inte det att jag älskar allt bajsande, skrikande, slagsmålen (haha skämt å sido. Men slåss gör dem) VAR FAN LÄR DEM SIG DET NÅNSTANS? att slåss. Nä men låt oss slå på tvn, eller på brorsan. Nej! Inte okej.
Men det är la en fas de flesta ungar går igenom..

Slutsats iaf, jag älskar detta och jag älskar mina barn på en nivå som är oändlig och obeskrivlig. De är mina avkommor, mitt allt, de ÄR livet. Ni som väljer bort era egna barn, ni väljer bort allt vad livet handlar om. Ni väljer bort erat eget liv. Jag tycker så synd om er, för i mina ögon är ni alltid så små. Så små, rädda, fega och patetiska att allt vad livet innebär, väljer ni bort. Och krossar er själva. I slutändan. Faktiskt.

Jag är stolt. Jag är fan inte bra på allt hörrni, men jag är fan bra på att vara mamma!

Likes

Comments

View tracker

Vilken lättnad det är att släppa allt. Att acceptera allt. Hela jag, min kropp, min själ känns så lätt. Varje andetag jag tar känns lätta.

Det har hänt så mycket, så många trauman. 9 år senare och det är frid i mig, äntligen. Det är så mycket jag är tacksam för. Min familj, mina vänner, att jag har tak över huvudet och mat på bordet, min kropp, att jag kan gå, skriva, ta hand om mig själv, att jag kan se, känna, höra, lyssna, prata m.m. Och mina barn.
Mina älskade barn, ni räddade mitt liv. Jag är evigt tacksam för er två. Ni gör mig hel.

Tänk att både det bästa och värsta med livet är att det är så oförutsägbart.
Och att det faktiskt är DU som styr ditt eget liv.
Gör du bra saker gentmot dig själv, så blir du bra gentemot andra.
Tänker du bra om dig själv, ja, då blir du bra mot dig själv med.

Allt du känner är okej, det är dina känslor och det finns inga känslor som är fel. Låt aldrig någon ta det ifrån dig. Aldrig

Likes

Comments

Godmorgon! 

Det var längesen jag skrev här. Har ej mått så bra och varken haft ork, motivation eller energi till att skriva. Allt har snurrat och vart så förvirrat. Men idag är en ny dag, ett helt nytt kapitel i mitt liv. Idag känns det som en ny start. 

Jag har gjort förändringar i mitt liv, inga stora men jag har börjat träna regelbundet och promenerar mycket. Är mycket ute just för barnen, det är bra med frisk luft så även de dagar jag kanske ej haft ork har jag släpat mig ut så barnen får springa och leka av sig, vilket är underbart att bara få se dem, så små, oskyldiga och fyllda av glädje och skratt. Det värmer hela mig. 

För en vecka sen började jag regelbundet att göra avslappningsövningar, för fyra dagar sen började jag skriva känslodagbok. 

Under dessa dagar har jag vaknat varje dag och kommit ihåg mina drömmar detaljerat, vilket bara det är så häftigt då jag vet att hjärnan bearbetar så mycket från förr och nu när man sover. Men det absolut häftigaste hände när jag vaknade idag. 

Förr, när jag mådde som värst och var väldigt självdestruktiv, olycklig och fylld av panik/dödsångest så fanns det en låt jag alltid lyssnade på, då lyssnade jag bara på den för att må ännu sämre, trycka ner mig själv ännu mer och bara hata mig själv. Jag älskar den låten, har SÅ länge försökt minnas vad den heter helst när jag mått dåligt så jag kan slå igång den och bara gråta. 

Jag vaknade av att jag hade den i huvudet idag!! Var nervös för att lyssna på den, smått rädd för att jag kanske skulle få den olidliga smärtan i magen (klumpen) och bryta ihop i tårar. Men vet ni? Jag log. Det spreds en sån varm känsla i hela min kropp. Samtidigt uppmärksammade jag hur jag spände upp mina axlar (ångest) och fick svårare att andas. Det häftiga är att jag uppmärksammade det direkt så jag kunde slappna av igen.  HUR häftigt är det inte att hjärnan säger till när du är redo för något? Redo att släppa taget om det förflutna. Att en låt som fått dig att må så dåligt, som väcker så många minnen och känslor kan ge dig en helt annan känsla idag?! Förr spreds självhat i hela mig när jag lyssnade på den. Idag är jag bara tacksam. Det känns som att jag äntligen kommit till en acceptans. För första gången på många år känner jag mig som en egen person igen, jag är jag och det kan ingen någonsin ta ifrån mig igen. 

Jag är nöjd och så stolt över mig själv att jag gett/ger mig själv den lilla tiden varje dag att meditiera och ta hand om mig själv. Jag är lycklig. Jag är tacksam för mitt liv och över det jag har i mitt liv. Det här är en ny start, ett nytt kapitel i mitt liv. Och jag har aldrig känt mig så redo för idag och framtiden som jag är nu. 

Så tacksam.

Likes

Comments

det kommer dagar där jag bara bryter ihop, dagar då jag minns tillbaka. det är en stor sorg att bearbeta när man fött ett livlöst barn, ett barn som sedan varit så sjuk så man hela tiden varit inställd på att mitt barn kanske kommer dö.

jag hatar att han föddes sjuk, jag hatar den där jävla sjukdomen. Jag hatar att sjukdomen tog så mycket ifrån oss. Jag hatar när minnena tränger sig på och skammen stiger fram, skammen för att jag ej kunde hålla mitt barn, skammen för att jag ej kunde göra något, känslan av maktlöshet och rädsla.

Han är den vackraste jag sett, han är genuin på alla sätt som finns. när han ler, ler han med hela kroppen. Hans ögon lyser upp allt, men där finns också sorg och smärta.

Där bor en stor saknad i oss båda, saknaden från tiden som blev stulen från oss. Han är min stjärna, kämpe och idol. ingen är så stolt som jag är över att få vara mamma, mamma till just han.

vilken resa vi har gjort. Det är svårt att förstå det själv. Och hans bror, min hjälte, han som ändå gjorde tiden till något vackert också, när allt var svårt och tungt så fanns han där, helt perfekt och så liten. han gav mig lycka i all sorg, kärlek, närhet och trygghet. Jag fick uppleva den där känslan, som alla mammor säger är så magisk. och det är den, det är ni två.
Ni är magiska.

Likes

Comments

Jag är så fascinerad utav hjärnan, hur stor kontroll den har över oss.
Ångest exempelvis, hade jag fått bestämma så hade jag inte haft den skiten. jag hatar ångest. Den där molande obehagliga känslan i magen, känslan av oro, maktlöshet och förtvivlan. Värmen som sprider sig igenom kroppen, känslan av att något fruktansvärt kommer hända. jag hatar fan det.

men mest av allt hatar jag när jag kommer in i den här skiten, när jag hela dagarna gäspar för att försöka få in luft hela vägen. när det blir svårt å andas. fyfan.

Tänk att allt det här är verkligen hjärnans sätt att bearbeta. Så många glömda känslor, minnen (som man inte ens själv minns).

När jag är uppe i detta så känns det som det bara är jag i hela världen som sitter såhär, men det är så jävla vanligt. Helt sjukt!

tänk så lite vi egentligen vet om oss själva.

Det var längesen jag skrev. jag har alltid skrivit, enda sen jag var barn. Det hjälper alla gånger vad det än gäller, bara skriva.

å där försvann ångesten. Ha! fint ska de vau.

Likes

Comments

Jag ser min familj dö, jag ser mina barn dö, jag ser mig själv bli torterad men jag dör aldrig, jag är ensam. Det är bara jag kvar och de som slår mig.
På bara någon minut, sekunder, blir detta så verkligt, det skrämmer mig så mycket att jag för en stund börjar planera varthän vi ska fly för att skydda oss ifrån all ondska. All smärta.

Jag gråter, mitt hjärta slår tusen gånger hårdare och snabbare, jag måste prata med någon, jag måste skriva så lite utav det kan försvinna. Annars kommer det, Panikångesten - illamående, kallsvettas, skakar och då hjärtat slår så fort så du inte hinner med att andas, du kvävs, allting bara snurrar och du tror på riktigt att du kommer dö.

Jag tänker, jag undrar.
Är det bara jag som är sån här? eller fler?
Jag vill vara normal. Vad fan är normal? Jag vill helt enkelt inte vara rädd för att leva längre, göra sånt jag vill göra, kolla på en filmjävel bara utan att bli rädd för att det ska hända?! Tänk vad lite man egentligen vet om andra. Tänk vad många det faktiskt kanske är som är lika rädda som jag?
Som lever med ångest. Dödsångest, panikångest, ja, all jävla ångest.
VARFÖR PRATAR VI INTE OM DET?!

Jag tänker ofta på det när jag träffar nya människor som alltid är svin glada och positiva och allt är så bra.. Är det verkligen det? Jag tror fan inte det.

Vi alla brottas med något, men allt som har med det psykiska att göra eller det som en gång hänt är så skambelagt.
"det som har hänt har hänt, glöm det" - nej, glöm inte det!!! Bearbeta det och låt det förbli ett minne blott istället för att tvinga bort det som smärtar dig, det blir bara värre då! KÄNN för fan på den känslan du bär på, tryck inte undan den!

Nåväl. Jag VILL inte vara rädd mer. Jag VILL kunna VÅGA göra saker. Jag VILL LEVA! Ångesten - FUCK YOU

Och till alla som läser bara för att. Glöm aldrig att påminna er själva att det är OKEJ ATT KÄNNA och att ALLT du känner är DINA KÄNSLOR och det finns INGA FEL KÄNSLOR! Du är helt jävla fantastisk. Låt aldrig någon säga till dig vad du får och inte får känna. Vi är fan alla olika individer, vi upplever och känner allt helt olika.
Den som känner är stark!

Godnatt

  • 550 readers

Likes

Comments

Okej, jag bröt helt seriöst precis ihop. Jag satt med Kevin i famnen och kollade på hans hand och såg nålen och slangen han haft där, hans huvud, hans armar. Hela han var fylld av slangar och nålar. Från ingenstans kom det: Tänk om du inte hade vart här.

Jag tror inte att någon förstår hur nära det faktiskt var att han inte hade funnits här, inte ens jag förstår hur jävla allvarligt sjuk han var.
Jag har aldrig riktigt gråtit helt för att min son föddes sjuk. När vi var på sjukhuset var jag så uppe i det så det var bara helt "naturligt", det fanns ingen tid att känna eller ens förstår vad som egentligen hade hänt.
När vi kom hem kändes det så overkligt och så långt borta så då kunde jag inte känna heller.

Jag har märkt nu de senaste dagarna hur det börjar komma ikapp mig nu. Jag får upp bilder i huvudet på Kevin när han ligger i kuvösen och ser helt nerdrogad ut. Bilder på när de sticker han igen för att sätta in dränage och han skriker. Bilden jag aldrig kommer glömma när han tittade på mig efter de hade fått sticka om honom igen för de misslyckade första gången att sätta i dränaget, han tittade på mig med de tröttaste och ledsnaste ögonen jag någonsin sett,, det var som att ögonen sa till mig "Mamma, snälla jag orkar inte mer nu".
Det skär i mitt hjärta varje gång jag får upp den bilden, det minnet.

Kevin var mer död än levande när han föddes. När vi bodde på sjukhuset snurrade alla meningar runt som de hade sagt på sjukhuset. "Kevin kanske inte kommer överleva när han kommer ut", "Han var helt grå", "Han var mer död än levande"...

Det är märkligt hur vi människor hanterar allt runt omkring oss. För när du är mitt uppe i ett sådant trauma så klarar du dig, du stängs liksom av på så många olika sätt. Jag minns att den ända gången jag kände det var när den där jävla maskinen Kevin var kopplad till började pipa (syresättning, så när han slutade andas så pep den), jag fick frispel, jag ville döda den jävla maskinen.

Nåväl, nu blev det mer historia här än vad jag egentligen skulle komma till. Vilket är att jag är så jävla tacksam för att min son lever, för att han är här.

Han är så vacker. När han ler, ler han med hela ansiktet, det bara lyser om honom, min kämpe.
Jag är så stolt över honom och Collin. De båda är mina guldklimpar, det är verkligen ett privilegium att få vara deras mamma. Mina tappra gossar.

Jag är även så galet tacksam över Collin, han gav mig styrka och glädje mitt uppe i helvetet vi var i,
Jag är världens stoltaste mamma. De gör mig hel.

Det är häftigt, hur kärleken till ens barn bara växer och blir starkare.
Den är obeskrivlig.















Första gången jag fick träffa Collin. 

De tömde han på 1 liter vätska när han föddes.
Min kämpe, min hjälte.

Bort med respiratorn och fick istället CPAP som andningshjälp :)

Collin, SÅ LITEN!

Första gången grabbarna fick träffa varandra sen de låg i magen, som de njöt!! 2-3 veckor gamla.

Äntligen utan andningshjälp!!

Första gången jag fick ha båda två hos mig

Hemma med hemsjukvård, grabbarna 2,5 månader cirka, 2 veckor efter blev Kevin av med dränaget!

Likes

Comments

La mig jämte Collin igår kväll å gosade in han i min famn, efter cirka 30 minuter av lite snack och skrik så somnade han äntligen. Han var såååå övertrött!!!

Vaknade utvilad med träningsvärk, jag älskar träningsvärk! förutom i magen..

Så, jag gick in på fejjan för att glo lite nu på morgonkvisten, hur långt jag än rullar ner så är det Måns Zelmerlöv överallt.

Stort grattis till han, kollar aldrig eurovision men av det jag såg måste jag ändå säg att Måns var värd å vinna.

Vi har faktiskt jävligt många bra musiker i Sverige. Jag önskar dock fortfarande att jag hade fått uppleva 60,70 och 80talet.
Oslagbara årtal när det gäller musik.

Det är konstigt, hur mycket musik det än skrivs idag så kommer det aldrig låta så bra som förr, inte ens av de äldre artister själva, skumt!!


  • 466 readers

Likes

Comments

Jävlar, det är kaos här hemma. Läggningen går helt åt helvete. Collin vägrar sova, han ba skriker, aldrig hänt innan å Kevin matvägrar i stort sett.
Vet inte om jag ska gråta eller ba dunka huvudet i väggen (skämt åsido) men lite så känns det.

Jag har verkligen, bokstavligt talat blivit bortskämd utav mina barn. Å när sånt här uppstår så känner jag mig som världens absoluta sämsta mamma någonsin. Mitt hjärta krossas.

Man blir helt slut i huvudet.
  • 480 readers

Likes

Comments