View tracker

Wow, jag kan inte fatta att julen är på ingång!!! Vintern är här, och med den en massa julpynt, varm choklad, fluffiga tumvantar, tända ljus, glögg, julklappar... Jag älskar verkligen julen :)

Men, inte ska vi prata om vad som komma skall här inte. Nej nej, för nu kommer den obligatoriska tillbakablicken på December förra året!

December började såklart med pepparkakshusbak tillsammans med pojkvännen :)

Jag hade precis börjat behandlingen på Capio och försökte finna mig en hobby, någonting att göra om dagarna för att få tiden att gå. Jag gav upp med smycken och armbandstillverkning rätt så jäklarns snabbt hehe :)

Även på Capio fick vi ha en pepparkaksdag. Det var helt fantastiskt vad gott det doftade på hela avdelningen!

Jag blev antagen till Sjuksköterskeprogrammet, men valde såklart att skjuta upp programstarten för att gå klart behandlingen först

Såhär såg kvällarna ut hemma hos pojkvännens föräldrar, massa tända ljus och bak :)

Hobbyletandet övergick till paketinslagning, det kändes som att jag startade en julklappsfabrik där borta haha :P

Åh lurviga, mysiga dunjacka <3

Julafton spenderades hos pojkvännens familj i Danderyd :) Min familj var uppe i Sälen och firade som vanligt, och det var väldigt tufft att inte vara hos dem faktiskt. Jag är en vanemänniska, och jag har firat alla jular där uppe. Förhoppningsvis kommer julen att firas där uppe i år, men med min familj kommer det definitivt att bli :)

Nyår firades tillsammans med pojkvännen, vi lagade god middag och skrev nyårslöften tillsammans. Jag kollade igenom mina nyårslöften nu, och jag insåg att jag kanske inte uppfyllt alla än men i vars fall några :)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

God morgon på er :)

Sitter just nu i sängen med min kaffekopp och förbereder mig för dagen. Jag ska till skolan vid 12 för att planera lite inför tackfesten till faddrarna och efter det har jag basgruppsträff till 16. Det är vår första träff inom anatomi och fysiologi så det ska bli spännande att se hur vi lägger upp träffen :)

Den senaste tiden har som sagt varit stressig. Förra veckan körde vi sista racet på IPL-momentet vilket avslutades med en hemexamination som skulle skickas in i fredags samt ett avslutande seminarium om vår hälsogrupp. Jag måste säga att det verkligen är skönt att det är över. Jag ser mer fram emot nästa IPL-moment, när vi lärt oss mer praktiska saker och kan agera mer utifrån våra blivande yrken :)

Äntligen har anatomi och fysiologikursen dragit igång på riktigt. Igår hade vi föreläsningar om matspjälkningssystemet och respiration, medan vi i basgruppen har arbetat med aktionspotentialen och muskelkontraktion. Det är extremt mycket att lära sig och det är svårt att veta var gränsen ska gå för vad man behöver kunna som blivande sjuksköterska. Speciellt när man läser enligt PBL!

Den här veckan bjuder på lite mer föreläsningar inom näringslära och huden. Arbetsveckan avslutas med lite introduktion av visualiseringsbordet (tror jag) och sedan tar jag helg :) Planen inför helgen är att ha en liten get together med några av mina klasskamrater för att fira till det med ett Thanksgiving-knytis samt att sambons vän kommer ner hit från Stockholm och vi ska gå på kravall tillsammans på lördag! Det är den första kravallen för alla oss tre, så det ska bli spännande. Jag har så mycket att fixa med min ovve innan dess, märken som ska sys på etc :D Sen får vi ju inte glömma att det är Stad i Ljus på lördag också, vilket innebär att all julbelysning kommer tändas i hela Linköping. På söndag är det första advent, så då står julpynt på schemat! Det ska bli kul att pynta lägenheten tillsammans med sambon, två idéer som ska få plats i en lägenhet ;)

Nästa vecka väntar min första VFU! Jag är så nervös... Jag ska spendera två arbetsdagar (16 timmar fördelat på måndag och tisdag) på ett äldreboende här i Linköping. Detta kommer bli underlaget för min tenta i omvårdnad sedan som ska skrivas måndagen och tisdagen veckan efter.

Så... Det var lite information om vad som hänt, händer och kommer att hända i mitt liv den närmsta tiden :) Jag hoppas att ni alla mår bra och kan njuta av denna fantastiska tid som väntar - julen!!!

Likes

Comments

View tracker

Oj vad mycket som har hänt den senaste tiden...

Vi har haft praktiskt seminarium i bäddning, hygien och matsituation, en hemexamination i IPL, min bror och hans fru var på besök förra helgen och anatomikursen har äntligen börjat. På detta har jag och sambon haft testvecka på Friskis här i Linkan. Jag har knappt haft tid för mig själv!

Jag har fått himla fin respons på mitt inlägg om panikångest, och det värmer att få så fina meddelanden från er <3

Jag måste tyvärr avsluta detta inlägget här och nu då jag har så mycket som måste göras, men jag kommer skriva lite längre inlägg i veckan om hur man kan hantera panikångestattacker och kanske lite mer information kring ätstörningar, eftersom jag har fått en hel drös nya läsare sedan jag flyttade ner till Linköping :)

Kram på er <3

Likes

Comments

Hej fina ni <3

Jag tänkte ta tillfället i akt att skriva av mig lite, för jo det var ju faktiskt därför jag startade den här bloggen. Att kunna skriva av sig samt göra det rätt så offentligt är ju skrämmande i sig, men jag vet att hålla allt inom sig inte hjälper någon. Som sagt, om det jag skriver och tänker kan ge någon en aha-känsla eller dylikt så är det ju underbart. För det här är verkligheten. Här, inte på något Instagramkonto eller i någon modetidning. Här är sanningen, och här är jag just idag.

Idag har varit tuff. Hittills har hela veckan varit tuff. Jag har i samband med kylan och snön tänkt mycket tillbaka på hur mitt liv var för ett år sedan. Det går liksom inte att undvika. Man står och njuter av den fallande snön och sen slår dåtiden en med en fruktansvärd kraft. Det gör ont. Så fruktansvärt ont.

För ett år sedan ville jag inte leva. Dels stod jag inte ut med mig själv, äcklades rent utsagt. Dels ville jag inte att min existens skulle plåga någon. Jag visste ju att jag inte förtjänade ett lyckligt liv och att jag aldrig skulle få uppleva ett sådant heller. Hopplösheten infann sig och höll sig kvar länge, länge. Vad hade jag att kämpa för? Ville jag ens bli frisk från anorexins vassa men ack så välkomnande klor? Vem var jag utan anorexin?

Just det där sista, vem är jag utan anorexin, var något som länge fick mig att bara låtsas. Jag ljög för min behandlare, ljög för alla i min närhet som brydde sig om mig. Jag ville inte bli frisk, för vem var jag utan anorexin?

Doften av kyla, nivet. Man kan verkligen stå utomhus med stängda ögon och bara dra ett andetag för att veta att det är snö ute. Den doften som jag älskat genom alla dessa år. Idag får doften av kyla, doften av snö, det att tjockna i halsen på mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vill inte minnas. Jag vill inte känna det jag kände för ett år sedan. Jag vill inte gå igenom allt en gång till i mitt huvud. Jag vill inte lyssna på samma musik, jag vill inte ha på mig samma kläder, äta samma mat eller kolla på gamla bilder. Ändå är det vad jag gör. Jag går där i snön, lyssnar på musiken, och tänker tillbaka.

För ett år sedan ville jag inte leva. Idag? Idag är jag tacksam att jag fått chansen att leva ett år till. Det här året har bjudit på sådana fruktansvärda händelser men också helt fantastiskt underbara. De jobbiga stunderna har fått mig att reflektera kring hur jag fungerar som person, vem jag är. Jag kommer inte ändra på mig och min identitet för någon, för jag är den jag är. Det har tagit mig 23 år, varav 12 har varit i en svår psykisk sjukdom, att finna vem jag är. Eller typ. Kommer man någonsin veta? Det enda jag vet är att jag är stolt över vad jag åstadkommit och jag kommer aldrig lägga mig.

Likes

Comments

I skolan arbetar vi mycket i så kallade basgrupper. En basgrupp består av ca 8 personer. Nu när vi även läser IPL (ni kan läsa mer om det här) så har jag två basgrupper: en ordinarie som jag läser med inom sjuksköterskeprogrammet samt en IPL-variant. I min ordinarie basgrupp är vi alltså 8 blivande sjuksköterskor som pluggar tillsammans och i IPL-basgruppen är vi blandat läkare, sjuksköterskor, logopeder, fysioterapeuter och biomedicinska analytiker.

I basgrupperna ses vi ca en gång i veckan, och det är under våra basgruppstillfällen. Till dessa ska vi ha skrivit en IBU (läs mer här) och under dessa basgruppstillfällen diskuterar vi vad vi har hittat för information utifrån våra IBUer.

Vi har även andra moment inom basgrupperna, såsom praktiska färdighetsövningar och seminarier. Ibland har vi seminarier i storgrupp, vilket är när vi är 3 basgrupper tillsammans. Detta kan dock skilja sig åt, då vi ibland är fler basgrupper tillsammans och ibland färre.

Likes

Comments

November förra året var extremt turbulent. Mitt liv vändes helt upp och ner, jag levde mycket i förnekelse och hatade nog allt och alla. Därför har jag inte alls många bilder från den månaden... Tack vare förra november så lever jag idag ett väldigt bra liv, måste jag ändå säga!

Den här bilden togs under en promenad i Danderyd precis efter att mina föräldrar kommit och hämtat upp mig från Linköping. Den var väl lite såhär jag kände, en oändlig stig med ljus i det becksvarta mörkret utan någon vetskap om vad som finns i slutet av stigen.

​I mitten av november började startdatumet för min behandling på Capio att närma sig. Jag hade fortfarande alla mina saker kvar i London eftersom jag trodde att jag skulle komma tillbaka dit. Pojkvännen och jag fick alltså ta en helg och åka ner dit, sightseeinga lite och packa ihop mitt liv innan det bar iväg tillbaka till verkligheten.

Ja, det var egentligen allt jag kan bjuda på från november hehe... Helst av allt är det en tid i mitt liv som jag vill glömma.

Likes

Comments

Jag tänkte bjuda på ett litet fint recept såhär mitt i hösten :) Jag har nämligen börjat med Citygross vegetariska matkasse och oj vad nöjd jag är! Jag har börjat prenumerera på 5 middagar för 4 personer och tro mig, ibland blir det till och med 5 portioner av recepten! Matlådor i mängder = lycklig Carro :)

Just detta recept var extra gott, så jag tänkte dela med mig av det :)

Ingredienser (4 port.):
Rotsaker:
700g potatis
400g rödbetor i klyftor
2 msk rapsolja
1 tsk flingsalt

Broccoliplättar:
500g broccoli
75g riven ost (pizzaost går bra)
2 dl vetemjöl
1 dl röd mjölk
2 ägg
1 tsk salt
2 krm vitpeppar
steksmör

Sås:
2 dl matyoghurt
3 msk sweet chili sås

Sallad:
1 avocado
300g valnötter
0,5 påse ruccola

Tillvägagångssätt:

1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Skär potatisen i klyftor och lägg i en ugnsfast form tillsammans med rödbetor. Ringla över olja och krydda med salt.
3. Dela och koka broccolin och stammen tills de blir mjuka.
4.
Låt broccolin rinna av och lägg i en skål. Mixa med en stavmixer och rör i resten av ingredienserna.
5. Klicka ut plättar i stekpannan och stek i smör.
6. Rör ihop matyoghurt och sweet chili sås.
7. Tärna avocado och blanda med valnötter och ruccola.

Likes

Comments

Härom dagen fick jag ett meddelande från en vän till mig. Jag blev så himla rörd av det hon skrev, och jag har fått tillåtelse att lägga upp några av hennes frågor och tankar här för att försöka besvara dem så gott det går!

Till att börja med vill jag berätta om min historik med ångest och panikattacker. Vad jag minns fick jag min första panikattack när jag var väldigt ung. Jag sov över hos farmor för att mina föräldrar var bortresta, jag var kanske runt 14 år gammal. Jag var i den åldern där man låtsades att man sov, men egentligen låg man och smsade eller var inne på datorn nivet. Jag minns att jag till slut släckte ner allt elektroniskt för att gå och lägga mig, och började känna att jag fick allt svårare att andas. Jag var tvungen att tänka på varje andetag för att klara av att få syre i kroppen. Jag var så rädd. Till slut tänkte jag att ja, jag kommer nog dö inatt. Jag somnade och vaknade upp morgonen därpå med tanken att jag hade överlevt och med en rädsla för ovissheten om vad det var som hade orsakat detta.

Just detta händelseförlopp upprepades flera gånger, och det händer än idag. Tack och lov har jag hållit kvar i mina minnen från den allra första gången och vet att om jag bara lyckas somna så kommer det bli bättre. Det minskar dock inte obehaget.

När jag var 16 följde min pappa med mig till läkaren. Jag hade på senare tid börjat få huggande smärtor i bröstet när jag försökte andas. De gjorde alla möjliga kontroller på mig och kunde inte hitta något fel alls. "Det kan vara stress" sa de till mig. Sedan dess har jag nog varit inne på akuten 4 gånger på grund av dessa smärtor i bröstet, utan att det visats någonting på proverna. Alla gånger förklarar läkarna det som ångestrelaterad stress.

För lite mer än ett år sedan ringde min nuvarande pojkvän upp mig och ställde mig en del frågor, nästintill identiska till vad min vän frågade mig härom dagen. Han hade pratat med en av sina vänner som lider av panikångest och attacker. Jag kunde bocka i varje punkt som han tog upp. Det var där vändningen kom för mig. Som hypokondriker har jag alltid trott att det varit något fysiskt fel på mig och mina andningssvårigheter, men att få höra att det finns andra som har exakt samma sak, och då menar jag verkligen exakt, var vändningen. Nu kunde jag koppla bort oron för om det var någon fysisk sjukdom och börja fokusera på det psykiska istället.

Sedan det där samtalet har jag varit väldigt öppen om min ångest och mina panikattacker, just för att det först och främst inte är någonting att skämmas över och även för att informera andra. Om någon kan läsa detta eller höra min prata om det och förstå vad alla symtomen beror på, så kan det bidra till en liknande uppenbarelse som jag var med om.

Men nu, åter till konversationen mellan mig och min vän.

Hon har varit med om extremt mycket påfrestningar den senaste tiden. Dessa inkluderar att ha flyttat, överarbetat, varit med om fruktansvärda händelser på jobbet och problem med kärleken. Hon skrev även att det kändes som att hon var helt utmattad.

En flytt kan vara påfrestande för väldigt många, om inte alla. Att ta sitt pick och pack och flytta till någonting helt nytt kan vara himla spännande i början. Man planerar, letar boende, börjar inreda i huvudet, söker upp bra cykelvägar... Man hinner liksom inte reflektera kring att man faktiskt ska iväg, utan man fokuserar på allt som ska göras inför det istället. När man sen kommer fram till det nya stället kan man känna en sorts tomhet. Typ som ett: "vad ska jag göra nu då?". Allt är främmande, allt man planerat blev bara kaputt när man kom fram och insåg att man fokuserat på helt fel saker, samtidigt ska man förväntas leva enligt samhällets regler och gå i skolan eller jobba. Aldrig får man riktigt hämta andan, utan det gäller att bara kämpa på som att ingenting har hänt.

Jag har tidigare skrivit om livsvärderingscirkeln (här). Om man väljer att fylla sitt liv och hur man värderar det endast med exempelvis jobb eller förhållanden, kan livet gå i kras om just denna faktor inte riktigt rullar på som det ska. Det lustiga med detta är att hjärnan vet det. Säg att man lägger extremt stor vikt vid sitt arbete. Omedvetet kommer hjärnan fokusera på att undvika att det går dåligt på jobbet, just eftersom att om man lägger all sin värdering i sitt arbete så kommer man gå in i väggen den dagen det inte går som man vill.

Hon berättade även om att det nu känns som att hon börjat komma tillbaka till sig själv igen, men har börjat uppleva andra symtom på ångest. Hon undrade om psykiska påfrestningar kan komma såhär i efterhand. Absolut. Det är en av kroppens fantastiska överlevnadsmekanismer som kickar in. När tuffa saker händer på jobbet, saker som fastnar på näthinnan för evigt nivet, så vet inte kroppen hur den ska hantera det. Det är inte sällan man hör om personer som drabbats av depressioner eller andra psykiska sjukdomar, som ätstörningar, en lång tid efter att en viss händelse skett. Jag vet exempelvis en annan av mina vänner som var med om en bilolycka när hon var väldigt ung och som drabbades av ätstörningar i sena tonåren just eftersom att det var då kroppen var redo att ta till en strategi för att försöka hantera det som hänt.

När min vän skrev till mig tog hon upp typiska symtom på panikattacker: yrsel, sus i öronen och hjärtklappning. Det finns självklart andra symtom, och det lättaste sättet att känna igen vilka symtom som just en individ kan känna är att jämföra med att gå upp och hålla ett tal inför 1000 personer som man dessutom ska bli betygsatt efter. Vissa kanske känner att pulsen ökar, andra börjar svettas eller skaka. Vissa känner sig svimfärdiga eller illamående. Detta är kroppens fight or flight-symtom. Det är exakt samma symtom som man känner vid en panikattack, bara det att det är en falsk fara som hjärnan ställer in sig på är en faktisk fara.

En annan sak som hon nämnde var att dessa "attacker" oftast dyker upp när hon är med personer som hon inte känner sig helt trygg med eller när hon är ensam. Att det känns som att ångesten beror på förväntan och att tankarna går i "tänk om"-banor. Det är detta som är himla farligt med panikångest. Genom att bli rädd för att få panikattacker eller börja tänka i "tänk om"-banor så kan det trigga igång ångesten, speciellt kopplat till vissa situationer. Man kan ha fått en panikattack när man var på tunnelbanan och börjar då associera tunnelbanor till panikattacker, vilket leder till att man börjar undvika. När man börjar undvika så isolerar man sig själv. Panikångesten är inte kopplad till vissa situationer eller platser eller människor. Den kommer dyka upp lite närsom, oftast utan att man vet varför. Att undvika vissa saker är inte lösningen, snarare fundera ut varför man känner som man gör.

Det blev en himla lång text här, men jag känner att detta är någonting som jag verkligen brinner för då det fortfarande är fruktansvärt tabubelagt att tala om panik och ångest. Lite avslutande tips från coachen: Nästa gång du får en panikattack, acceptera för dig själv att det är panik du känner och att du inte kommer dö även fast det verkligen verkligen känns som det ibland. Fokusera på andningen. Därefter, försök tänka ut varför panikångesten inträffade just där. Var det en tanke som susade igenom ditt huvud? Var det något du såg eller hörde som väckte gamla minnen?

Sen vill jag också trycka lite på vikten av att prata med någon för att bearbeta tuffa saker som hänt i livet. Bearbetning är det viktigaste! Alla rädslor och all ångest kommer någonstans ifrån. Jag har exempelvis fobi för spindlar på grund av att en spindel ramlade ner i mitt huvud när jag var liten. Jag vet det, eftersom jag har tänkt på det mycket och försökt bearbeta min spindelfobi. Idag kan jag se spindlar utan att börja gråta och hyperventliera. Jag kanske inte går fram och klappar dem, men ni förstår vad jag menar. Allt sker av en anledning, och genom att veta anledningen kan man komma långt på vägen!

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=7-iNOFD27G4

Likes

Comments

Oj oj oj vilken mysdag jag har haft idag!

Egentligen skulle jag hem till en klasskamrat på morgonen för att äta lite gófrulle, men jag vaknade upp och kände mig inte alls kry i kroppen så det fick bli en sovmorgon för mig. Dagen kickade igång vid 10 och då blev det en himla massa plugg om proteinsyntesen och påbörjade även min IBU om konsensusbegreppet och sjuksköterskans journalföring :) Äntligen har anatomikursen kickat igång, men det kommer bli väldigt mycket nu framöver känner jag...

Efter plugg och en del planering inför den kommande fadderfesten som jag och några andra i min klass styr så blev det lite middagsprepp från CityGross matkasse. Jag måste verkligen ge ett stort tummenupp till dem, hur goda måltider som helst och jag har snart klarat mig i två veckor på en matkasse! Kvällens middag blev pizza med vegmefärs, det har jag aldrig testat förut och vet inte riktigt vad det är men det var väl helt okej. Pizzan var supergod, men färsen stack inte ut riktigt :) Misstänker att CG och vegme har ett samarbete för vegme finns med vaaaaarje vecka i deras vegetariska matkasse ;)

Efter att ha plaskat i badet med VeckoRevyn ligger jag nu i sängen, extremt frustrerad över att vår sprillans nya vattenkokare pajat. Jag var så himla sugen på te men nu är jag så sur på Ö&B att jag inte ens orkar ställa mig och koka upp vatten i kastrull. Bojkott på gång!

Morgondagen kommer bestå av plugg på förmiddagen, sen möta upp min IPL-basgrupp för att plugga lite mer och därefter basgruppstillfälle med handledare :) Jag funderar även på att skriva ihop ett inlägg om panikångest. Sambon ska skriva tenta imorgon förmiddag, och vi funderar på att gå på bio och se Ouija 2 på kvällen... Någon som sett den?

Kram på er, och ha en fortsatt underbar kväll <3

Likes

Comments