Vi vet aldrig vad människor vi möter här i livet har gått igenom. Och vi vet inte vilka människor som tar ett nej och inte. Rör aldrig någon som inte är i medvetandet, det händer allt för ofta i våran värld. Den personen man anförtror sig till mest och den personen som aldrig skulle göra en illa (tror vi), det kan vara personen som ärrar dig för resten av livet.

För alla er som går igen eller gått igenom något liknande: sluta aldrig kämpa, sluta aldrig tro på det du minns om det så är det lilla, tappa inte dig själv, det är inte ditt fel men mest av allt: DU ÄR ALDRIG ENSAM.

Det finns så många som sitter i denna situation, man frågar sig själv om och om igen om man överdriver, om man minns fel, man skyddar alla andra förutom sig själv, man känner sig äcklig och nertryckt.

Men det DU minns, och det DU känner,
det är det som räknas alla dagar i veckan och ingen kan ändra på det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

Som rubriken lyder, vilken mardrömsnatt. Klockan är runt halv fyra på morgonen och jag ska upp om några timmar men lyckas inte somna om. Jag har mycket att tänka på nu och huvudet går på högvarv. För mycket som är oklart i livet samtidigt som jag försöker ta tag i mig själv lite. Jag får inte dippa till det djupaste nu igen oavsett hur svårt det är, jag måste äta fast jag inte känner hunger och jag måste gå upp oavsett om jag vill ligga och grina i sängen hela dagen.

Likes

Comments

Det rusar i hela mig. Paniken är för stor. Ensamheten dödar mig. Han är borta. Jag är en röra. Jag är livrädd för framtiden. Jag förstör. Ikväll hatar jag mig, ikväll hatar jag att vara jag.

Likes

Comments

Dag två med ett stabilt och "normalt" huvud, den känslan är fantastisk. Får hopp om livet igen och uppskattar allt på ett annat vis. Önska bara man kunde känna oftare att livet är okej, men det kommer. Tror inte ni? En high-five på att det är andra dagen jag äter och får behålla maten också! Tänk vad en människas närvaro kan förändra saker.

Vaknade men huvudvärk från helvetet idag vilket ledde till soffläge hela dagen, orkade mig ut med hundarna på en promenad i förmiddags men annars har jag verkligen bara legat här. Skönt med sånna dagar också, det behövs ibland. Nu ska jag fortsätta kolla på Jönssonligan och hoppas på att jag sover bort huvudvärken över natten. /B

Likes

Comments

Likes

Comments

Kände att fingrarna saknade tangentbordet och har ännu en gång bestämt mig för att börja blogga igen.

Ni har missat mycket i mitt liv under dom här månaderna, det är redan höst och mörkt ute igen. Men det är inte det enda som är mörk just nu tyvärr, även jag som många andra är sjukskriven på grund av pshykisk ohälsa. Allt jag hållit inne och skjutit åt sidan en längre tid svämmade över. Jag kunde inte längre ha ett fejkat leende på mina läppar, jag kunde inte längre låtsas som att jag mådde bra. Det brast helt enkelt och alla korten var tvungna att läggas på bordet för min familj innan jag gjorde mig själv illa. För att förstå sig på pskykisk ohälsa måste man gå igenom det själv, jag trodde aldrig att det var såhär.

Mina tankar är så djupa, mörka, ensamma och skrämmande men vissa dagar väldigt ljusa också. Livet är en bergodalbana, bara att man inte ser hur spåret framför går. Det visar sig, men för tillfället är jag under jorden och åker. Imorgon kanske bland molnen, det vet jag inte idag.

Jag har blivit vidare skickad till pshykiatrin från vårdcentralen nu och det känns ändå bra, för en gångs skull ser sjukvården mig. Men det jag och min "kurator" jobbar på nu till en början är att hitta rätt medicin och klara av panikångest attackerna utan att tro att döden knackar på axeln.

Och vi pratar även väldigt mycket om att mina dippar inte får bli så djupa som dom är nu. Det jag går igenom nu, är det svåraste jag gjort i hela mitt liv men ändå någonting som kommer stärka mig så fruktansvärt mycket om jag tar mig igenom det. Ibland kanske man får lära sig att leva med saker och ting. Jag säger ofta till min "kurator" att jag saknar den jag var förut, men efter det här kommer jag aldrig bli den jag var förut för jag har aldrig tidigare i livet gått igenom något sånt här och det förändrar en människa, stärker.

Ingenting kunde bryta ner mig förut, nu bryter allting ner mig. Stora som små saker. Men snart är jag på benen igen, försöker iallafall intala mig själv det samtidigt som jag försöker acceptera att jag är sjuk. För är det något som är svårt så är det att inse att jag är sjuk, att det kan ta väldigt lång tid men mest av allt, det syns på mig att jag inte är frisk längre. Känner mig så utsliten.

Men det är okej, okej att må dåligt också. Det är okej att bryta ihop bara man kommer igen sen. Frågan till livet från mig är: Hur mycket måste jag ta? För just är jag ute på svag is.

Likes

Comments

När tankarna kommer ifatt en och hjärtat inte orkar hålla inne längre. Jag saknar henne. Det finns så mycket minnen, när jag tänker tillbaka blöder mitt hjärta. Jag vet att jag aldrig kommer finna en människa som henne och hennes dotter. Någonstans vill jag bara tro att det hon sa bara slank ur henne och att hon inte menade ett ord av vad hon sa, men vad vet jag. Hon saknas i mitt liv och det är inget jag bara kan sticka under stolen med, även om jag kanske skulle vilja göra det när det gör som ondast. Det fanns ingenting jag inte berättade för henne, mitt hjärta och själ var öppet till 100%. Från att träffas varje dag till att inte sett det ansiktet som ändå gjorde allt bättre på flera flera månader är för mig en plåga, Jag vet att ingenting någonsin kommer kunna ersätta varken henne eller hennes fina dotters plats hos mig, det kommer vara ett tomrum i all evighet. Jag hatar henne för det hon gjorde men jag älskar det vi hade. Kommer det någonsin bli som det var eller kommer ett tomrum finnas hos mig resten av mitt liv? Ibland vet jag inte vart jag ska vända mig för att någon ska förstå mig, och nu är det värre än vad det någonsin varit. Alla bilder finns fortfarande kvar men det gör för ont för att kolla och jag vill bara springa till henne och krama om tills mitt hjärta är helt igen. Det fanns liksom ingen annan, bara hon, bara vi. Jag undrar om hon någonsin tänker som jag, eller om någon redan tagit min plats, är jag glömd? Jag vet inte längre vad jag ska göra, om jag ens ska göra något alls. Jag kommer aldrig glömma dom, minnen vi har och alla skratt. /B

Likes

Comments