Krönikor
En liten text jag skrev för ett tag sedan. Ni ska veta att allt känns mycket bättre nu! Livet är gött.

Varje dag omringas vi av historier om brustna hjärtan. Det är på film, i tidningar, min kompis, bloggar. Överallt dyker sorgsna historier om olycklig kärlek upp. Jag har alltid känt medlidande till de personer som behövt utstå konsekvenserna av olycklig kärlek. Men det var inte först förrän ett par dagar sedan som jag själv fick utstå konsekvenserna av olycklig kärlek och ett brustet hjärta för första gången i mitt liv.

Jag har haft turen att i tidigare kärleksrelationer varit parten med valet att kunna avsluta relationen p.g.a. att mina känslor för den andre personen inte varit tillräckliga. Men i detta fall som jag genomgår idag finns det stora skillnader från mina tidigare relationer. Till exempel har jag och personen inte nämnt vilken form av relationsstatus vi har samt att vi inte har träffats under en särskilt lång period. Det som dock fick mig att uppleva smärtan var när vi båda erkände att vi hade känslor för varandra, men att vi inte skulle följa det våra känslor ville utan istället försöka ”dämpa” dem. Att veta att en annan person tycker om en själv lika mycket som man själv tycker om den personen, men sedan ändå inte kunna vara tillsammans, det gör ont.

Jag har aldrig riktigt förstått den ångesten som hänger runt denna typ av situation med tanke på att jag aldrig tidigare upplevt den. De destruktiva frågorna såsom ”Vad gjorde jag för fel? borde jag verkligen skrivit det där sista? Varför förstår hen mig inte?” och Har jag sällan tidigare behövt fråga mig själv. Men nu är det som att någon hamrar fast frågorna i tinningen på mig med permanenta spikar. Och samtidigt som jag är fylld med sorg så är frustrationen och ilskan något jag inte kan släppa. Fuck, jag är fan riktigt jävla arg just nu. Arg och ledsen och frustrerad och sen arg igen. Förvirrande.

Trots att det mesta suger just nu så förstår jag vikten i att uppleva sådant här. Kroppen får utstå så mycket psykisk smärta men herre min gud vad stark man kommer vara när man trampat sig ur denna sumpmark till tid. Just nu så suger det, men jag vet att det snart kommer att bli bättre på ett sätt eller ett annat. Vare sig jag vill det eller inte.

Om jag får höra historier om hjärtesorg nu så känner jag inte bara medlidande gentemot de som drabbats. Jag kan efter det jag nu själv upplevt även känna med de drabbade personerna och förstå vilken skitig period de går igenom. Och att ha förmågan att verkligen veta vad en annan människa går igenom, det är alltid en positiv egenskap.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Krönikor

Svartklubb, rave/rejv, stamp, drogfest, skogsfest. Kärt bar har många namn sägs det. Men stämmer verkligen detta uttryck när det kommer till dessa fester?

Jag personligen tycker inte om att gå ut på ”vanliga klubbar” på helgerna. Det har jag många anledningar till, bl.a. så gillar jag inte musiken särskilt mycket, jag tycker att människorna på många klubbar är uppriktigt äckliga samt att det inte känns speciellt genuint. De flesta hänger där för att få knulla och supa. Detta skippar jag gärna och drar mig hellre till de lite mer anonyma klubbarna, även kallat svartklubbar. Jag tycker helt enkelt att de så kallade ”rejvfesterna” är både roligare och säkrare. Men detta är det inte alla som håller med mig om.

När jag berättar för människor att jag hellre går på rave än på en klubb på Avenyn i Göteborg så är det ofta jag handskas med oförstående och dömande människor som tror sig ha bra koll, men som egentligen inte har det. det första som kommer på tal är droger. ”På rave tar alla droger”. Jag vill börja med att slå ner på det ryktet med en gång. Nej, alla tar inte droger på rave. Vissa tar droger, men helt klart inte alla. I verkliga fall så finns det folk som tar droger på alla slags fester, det kommer man ej komma undan. Dock kan jag hålla med om att det är en öppnare diskussion kring droger på rave. Men vad som är viktigt att förstå är att de som verkligen älskar rave och går dit för sitt genuina intresse för musiken, miljön, dansen och kulturen, de personerna vill inte ha dit några E:ade machotyper som endast är där för att ta droger. Dem som älskar rave vill att resterande delen av besökarna också ska ha ett genuint intresse för det. Det är detta som jag tycker är så underbart med rave. Att det finns en djupare anledning till varför man går på festerna än att man vill supa och knulla. Alla är som en familj på dessa fester och alla tillsammans ser till att alla har det så bra som möjligt under festandes gång. Just den härliga känslan att alla har kommit till ravet på grund av ett gemensamt intresse är något jag saknar på vanliga klubbar (nej supa och knulla räknas inte som intressen i detta fall). Rave är som att gå på en hemmafest utan att vara hemma hos någon. Man vet vilka man kommer träffa och man vet att kvällen kommer att bli toppen. Eftersom att målet hos de stadigt återkommande ravearna är att alla ska ha en toppenkväll.

Det finns så mycket mer att ta upp kring detta ämne. Många saker som är problematiska. Som t.ex. droger såklart. Men jag ser det som ett problematiskt område i alla fall och inte endast när det kommer till ravescenen. Sen har vi ett till problem som jag som jobbar inom restaurangbranschen såklart tänker på. Faktumet att svartklubbarna försvårar för de lagliga klubbarna som måste stå ut med att betala så många avgifter som svartklubbarna slipper undan. Men jag tror även att svartklubbarna gör något gott i och med att dem är ett bevis på att det svenska utelivet har sina brister.

Svartklubb, rave/rejv, stamp, drogfest, skogsfest. Kärt bar har många namn sägs det, vilket jag håller med om fullt ut. För mig kommer ravefester alltid ligga varmt om hjärtat.

Likes

Comments

Krönikor

Senast jag kysste en person för första gången, kysste en person som jag aldrig tidigare kysst var strax innan 03:00 en fredagsnatt på en svartklubb. Jag skulle jobba dagen efter och behövde ta min sista buss hem för att hinna sova i några timmar. Jag hade under kvällens festande börjat prata en hel del med en man jag aldrig tidigare träffat. Han och jag klickade bra och när jag skulle lämna festen så hände en kyss mellan oss. Vi båda hade alkohol i blodet. Näst senaste personen jag kysste för första gången var hemma hos min bästa kompis som hade fest. Under kvällens gång höjdes musiken och dansen blev mer intensiv. Efter ett tag även mer intim. Jag och en tjej dansade mycket och det hela slutade med att våra läppar möttes. Vi båda hade alkohol i blodet.

När jag tänker tillbaka på mina senaste tillfällen då jag kysst någon för första gången så har alkohol varit involverat varenda gång. Detta tror jag är något som är vanligt överallt och något som väldigt många människor kan känna igen sig i. Det jag inte kan sluta fundera på är - kommer det alltid vara så? I alla år, i alla åldrar, i alla länder? Har det någonsin varit annorlunda? Har det funnits en tid där det var möjligt att få en kyss av någon trots att man inte druckit alkohol eller när det handlar om en Tinderdejt? När jag tänker på det så tycker jag det är väldigt tråkigt att det är på detta viset. Men samtidigt kan jag helt klart förstå att alkohol är en vanlig part i denna typ av situationer. Det är mycket möjligt att det är just så endast för att i situationer där alkohol är inblandat är det även mer accepterat att göra saker du kanske inte annars skulle göra. Man får lov att vara mer ”wild and crazy”. Och för många kan att vara wild and crazy kan betyda att man ger en ny människa en kyss. Självklart är jag medveten om att det sker ”första kyssar” utan att alkohol är iblandat också. Men för många så är alkoholen en återkommande part av just den kyssen. Jag tycker det är lite synd just för att det kan få den där första kyssen med en ny människa att inte bli allt lika speciell som den annars hade blivit om det varit i en situation där faktiskt alkoholen inte tagit del. Jag känner iallafall själv, för min egen del att jag inte hela tiden vill se tillbaka på kyssar med människor, människor som trots allt senare kommit att ha en större roll i mitt liv än just den kvällen på fyllan. Det var kul i stunden, men jag vill kunna se tillbaka på den första speciella gången tillsammans som något mer speciellt en en kväll i mängden bland massa andra liknande kvällar. Det är mycket möjligt att detta är väldigt klyschiga tankar, men så må då vara.

För min egen skull så hoppas jag att min nästa första kyss med en ny människa kommer vara i ett tillfälle där inte alkohol är en faktor i situationen. Jag hoppas att jag kan bära med mig en klarare och mer äkta känsla av att just den kyssen var något speciellt. Samtidigt ska vi kanske vara tacksamma för vad alkoholen gör med oss. Tacksamma för att alkoholen får oss att våga möta våra läppar med någon annans. Det är trots allt många fina relationer som föds på det viset. Relationer som kanske annars inte hade existerat.

Bilder: Weheartit

Likes

Comments

Krönikor

För mig har det alltid varit enkelt. Vill jag bjuda en kompis på en öl på krogen så gör jag det. Inget snicksnack, inget tjafs. Jag köper den jävla ölen och ger den till vännen min. Säg nu att min vän vill bjuda mig på en öl någon gång, jo då låter jag denne göra detta och tar tacksamt emot den kalla, goda ölen. För mig ser jag inte varför bjudande ska vara en så stor sak. Ibland vill man visa lite mer uppskattning till någon, och att få bjuda en annan på något gott kan vara ett sätt att visa det. För det mesta så går det ändå jämt ut, alltså att båda parter bjuder lika mycket tillslut. Men trots att det för mig är en enkel grej som man inte behöver lägga särskilt mycket energi på så verkar det inte vara så för alla. Senast igår när jag gick ner för Avenyn på här i Göteborg råkar jag höra tre tanter diskutera högljutt och länge om vem som ska bjuda vem på en smoothie inne på Joe & the Juice. Varför är frågan om vem som ska bjuda vem så viktig för svenskarna?

Jag har efter denna händelse funderat lite på om det möjligen är så att vi människor ser olika på anledningen till varför man väljer att bjuda en annan på något. För mig är det rätt uppenbart varför. Jo för att man själv vill. Förmodligen vill man bjuda för att visa tacksamhet gentemot den andra personen. Tacksamhet som kan bero på olika anledningar. Kanske beror det på att den människan har gjort mig en tjänst av något slag, eller så är jag bara tacksam för att personer är så otroligt snäll mot mig. Ska personen sen komma och säga emot mig eller tacka nej till att jag vill bjuda den på något kan i vissa fal göra mig uppriktigt irriterad. Vad är anledningen till att du vägrar låta dig få något som jag verkligen vill ge dig? Självklart skulle jag förstå om någon tackade nej till att jag skulle köpa personen något riktigt dyrt, som en bil (vilket aldrig skulle ske med tanke på att jag är en fattig student) men att högt och bedjande neka till tanken på att jag skulle bjuda på någon så simpelt som en öl är för mig oförståeligt. De pengarna skulle jag lika gärna kunna spendera på en Mocha Latte med extra grädde på Espresso House som jag egentligen inte ens tycker är särskilt god. Vad är anledningen till att till sitt yttersta försöka få en annan att inte bjuda en på något? Ser vi svenskar det som något förnedrande att låta en annan människa ge en något. Har vi sån extremt mängd självrespekt att vi inte kan tillåta oss få en sak av en annan människa? Samtidigt känns det som att detta ”bråk” om vem som ska betala för vem gör att själva handlingen känns så mycket mer falsk och opersonlig. Den genuina viljan att få ge en sak till en annan människa försvinner när det blir en vana att man hela tiden ska kivas om det. Något som jag tycker är väldigt tråkigt.

Om 20 år kanske denna fråga för mig kommer vara som bortblåst och jag kommer vara en av de tre tanterna utanför Joe & The Juice som livligt diskuterar om varför den ena ska betala för den andra och inte tvärt om. Detta är kanske en typisk grej som ”kommer med åldern”, vad vet jag? Men mitt snart 19 åriga jag har ännu inte kommit på svaret på den frågan.

Likes

Comments

Allmänt

Vilken flopp.

Där satt jag och försökte bygga upp mina egna förhoppningar om att jag av någon anledning skulle börja blogga igen. Hmmm. Vill jag ens det? Det enda jag vet är att jag vill skriva! Jag älskar att skriva. Gärna krönikor om något fjantigt ilandsproblem. Det kanske är det jag borde göra här? Jag tar med mig min hybris och låtsas att människor ska göra. Gör dem inte det så vem fan bryr sig egentligen?

Likes

Comments

Allmänt

Hej!

Detta känns helt galet om jag ska vara ärlig. Men jag tänker börja blogga på nytt. Denna gången med 98% öppenhet om vad som händer i mitt liv, om mina tankar, åsikter och äventyr.

För er som inte känner mig så är jag en tjej från Göteborg som är 18 härliga år gammal och har mycket kvar att lära i livet. Jag går sista året på gymnasiet och läser samhällsvetenskap med inriktning Europa och världen. Utöver skolan så jobbar jag mycket. Jag jobbar på två olika restauranger som servitris. Sedan är jag väldigt musikintresserad och många timmar om dagen spenderar jag med mina hörlurar på. Jag gillar även att hänga med mina underbara vänner, och vi brukar gärna och ofta festa till det. Sedan har jag också en kärlek till att leta reda på olagliga fester ute i skogar och stampa hela natten lång.

Jag ska försöka vara så frispråkig som jag bara kan här och låta er ta del av roliga, tråkiga, konstiga och häftiga saker som händer i mitt liv. TJOHO nu kör vi.

Likes

Comments