Den här första tiden efter en operation så är det lätt att bli nervös och orolig att saker och ting inte läker som det ska eller att det ska uppstå några problem.

Speciellt för mig, som är en riktig grubblare.
Jag har varit riktigt nervös över bland annat bröstbandet och att jag inte ska få till dem brösten jag vill ha med hjälp av det. Jag fick ha mitt bröstband dygnet runt i 3,5 vecka, vanligtvis har man det bara dygnet runt 1-2 veckor (gäller på min klinik), såklart gjorde det mig jättenervös att jag skulle ha det längre än "vanligt" och jag tänkte direkt att det var något fel på mig och att jag garanterat skulle få komplikationer. Jag kämpade på med bandet och tyckte mig aldrig se någon speciell skillnad och frustrationen bara växte.

Men så var det som att jag vaknade en morgonen och kollade mig i spegeln och allt hade förändrats, efter några dagar mailade jag sjuksköterskan nya bilder på brösten och hon bekräftade det jag kände och nu behöver jag bara ha det på natten i en vecka innan jag kan slänga det för gott. Kändes som en stor sten lättades från mina axlar och jag kände mig larvig som varit så orolig och stressat upp mig helt i onödan.

Så nu när jag bli nervös eller orolig över någonting så försöker jag att inte stressa upp mig själv utan istället tänker jag att vad det än är så kommer det med största sannolikhet att gå över. Om det mot all förmodan inte kommer gå över så kan jag alltid ringa kliniken och be om hjälp, det kommer ändå inte bli bättre av att du stressar upp dig och mår dåligt över det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej! Och förlåt!

Har varit så himla dålig på att uppdatera senaste tiden, har verkligen inte alls varit på humör. Det kan tydligen bli så efter en operation, att man blir lite deppig och asocial, vet inte om det beror på operationen, medicinerna eller något annat. Hur som helst så är det bättre nu!

Senaste inlägget pratade jag om att jag hoppades på att få mer morfin utskrivet. Efter 3-4 dagar hade jag fortfarande inte hört något från kliniken, tänkte att det var kört. Men när jag var på apoteket så kände jag, äsch jag frågar väll när jag ändå är här om jag har några recept som ligger inne, och där ser man, det hade jag! Klart jag blev glad att jag fått mina smärtstillande men jag tycker faktiskt att det var lite dåligt av kliniken att inte kontakta mig och meddela det. Men men. Jag antar att det blev någon miss i kommunikationen eller liknande.

Den 17 oktober var jag på återbesök på kliniken. Alltså 12 dagar efter operationen, jag fick träffa en jättetrevlig sjuksköterska som tyckte att allt såg jättefint ut. Hon fixade med ärren, tog bilder och så fick jag min sjukskrivning förlängd (ytterligare 2 veckor) eftersom att jag fortfarande hade svårt med vissa rörelser som skulle krävas av mig på jobbet.

På återbesöket fick jag också ett bröstband som ska hjälpa till att "trycka" ner implantaten i fickorna. Sjuksköterskan jag pratade med först sa att eftersom jag haft så ont så kunde jag ha bröstbandet bara på nätterna i 2 veckor och sedan någon gång på dagen också. Men när jag ringde kliniken efter återbesöket och skulle bekräfta det så var det en annan sjuksköterska som jag fick prata med och hon sa att man brukar ha bröstbandet dygnet runt första veckan och sedan på andra veckan skulle jag ha det bara på nätterna. Så då blev det de jag gjorde.
Efter första veckan hade gått så kände jag att brösten inte sjunkit tillräckligt, jag ville få upp bröstvårtorna mer och så ville jag få mer underpol. Jag mailade min kirurg och frågade hur jag skulle göra ihop med lite andra frågor men efter dagar utan svar (vilket var konstigt eftersom att han brukar vara snabb på att svara) så ringde jag kliniken. Dom sa att i såna här fall så brukar man skicka in bilder på brösten till kliniken så får en sköterska avgöra vad som behövs göras. Jag gjorde det och snabbt därefter fick jag svar av sköterskan jag haft på återbesöket. Hon ville se lite mer underpol på brösten så nu ska jag ha bröstbandet en vecka till dygnet runt. Så på torsdag nästa vecka ska jag maila henne igen med nya bilder så får vi se om jag slipper bandet då. Virrigt jag vet. Men nu är det ordning på det i alla fall. Så skönt.


Här får ni en bild på det omtalade bröstbandet, så ses vi snart igen.

Likes

Comments

Idag den 12 okt är mina tuttar exakt en vecka gamla, hurra!!

Som jag skrivit om tidigare så är smärtan på morgonen ganska illa. Hade dock mindre smärta än vanligt när jag vaknade imorse, vilket kändes jätteskönt såklart, då vet man att det går åt rätt håll liksom!

Idag har jag legat hemma och degat framför serier som vanligt. Jag har kommit fram till att Sex and the City är lika beroendeframkallande tredje gången du kollar på den som första.

Idag är också andra dagen utan några starkare smärtstillande också, det har gått bra ändå, smärtan är mer molande än intensiv nu så jag klarar mig, trots att jag nog hellre tagit morfin i några dagar till. Ringde ju kliniken igår och frågade om jag kunde få mer medicin utskrivet och då sa sköterskan att hon skulle kolla med Patrik och sen återkomma till mig vilket hon fortfarande inte gjort. Dåligt tycker jag..

Men T är nöjd iaf, han tyckte det var lite halvjobbigt att jag var hög på morfin mestadels av tiden..

Det var nog allt för idag, nu är det dags för mig att sussa kudden (på rygg fortfarande tyvärr) sov sött!

Likes

Comments

Dom två senaste nätterna (natt 5 & natt 6) har jag fått sova igenom hela natten utan att vakna en enda gång, hallelujah!

Dock så vaknar jag på morgonen och kan inte somna om pga smärtan. Vanligtvis så får jag väcka T så får han puffa på mig i ryggen så jag kommer upp, då går jag till vardagsummet, tar alla tabletter jag ska och dricker mitt morgonkaffe, sen brukar jag somna om en stund sittandes i soffan (morfin liksom).

Dock så avbröts min fina tradition abrupt imorse när jag insåg att mina morfintabletter var slut!
Vet inte om det är mening att man ska överleva utan dom nu?
Ringde kliniken och dom skulle ringa upp mig nu på eftermiddagen så vi får se vad dom säger.

Har också äntligen lyckats ta min första dusch idag, knöligt var det eftersom att ärren inte får bli blöta och T fick hjälpa mig men gud vad skönt det känns att vara nyduschad nu alltså! Det är en SÅ underskattad känsla!

P.S. Inatt i min dröm så var jag så JÄKLA FÖRBANNAD på något, haha alltså så galet arg, jag undrar om det kan ha haft någonting att göra med att min smärta var extra stark imorse, kan det varit så att jag kanske legat och spänt mig av drömmen kanske?

Alvedon (smärtstillande) 2 tabletter var åttonde timma
Oxycodone (smärtstillande) vid behov max 8/dygn
Targiniq 1 tablett morgon & 1 tablett kväll
Cefadroxil (antibiotika) 1 tablett morgon & 1 tablett kväll

Likes

Comments

Då hade den stora dagen äntligen kommit och jag fick skjuts in till kliniken av min kära sambo.
10.43 var jag där så jag var lite tidig och dom låg lite efter i schemat så jag fick vänta lite, men det var ingen fara, man vill ju hellre att dom tar sin tid än stressar igenom operationerna. Efter att ha suttit i lobbyn ett tag så fick jag gå in i omklädningsrummet och byta om och vänta på min läkare Dr.Patrik Höijer. Ett tag senare stack Patrik in huvudet och sa att han skulle komma alldeles strax och hämta mig. Då började det verkligen bubbla i magen. Efter ytterligare ett tag kom en sjuksköterska in gav mig lite tabletter och ställde lite frågor, strax efter det kom Patrik och hämtade mig och vi gick till hans rum och så började han rita på mig.
12.00 Vi började prata om storlek och implantat eftersom att jag varit osäker på det. Det låg mellan 440 cc eller 475 cc, och eftersom han sa att båda kommer se "naturliga" ut på min kropp så valde jag 475 cc (valde att gå på magkänslan trots allt). Sen kom det till implantaten Round eller Ergonomix, jag hade så svårt att bestämma mig så Patrik fick avgöra vad som skulle passa mig bäst. Han sa att det inte är jättestor skillnad på implantaten men att round håller formen lite bättre med tiden så då blev det round. När det var klart så gick Patrik och narkosläkaren kom in. Det var första gången på hela dagen som jag kunde slappna av och till och med skratta lite! Det kändes jätteskönt, han var en väldigt varm och förtroendeingivande människa. Han ställde lite frågor bland annat om rökningen och jag var ärlig och sa att jag slutade 3 veckor tidigare på konsultationen med att jag hade fått några återfall sen dess. Han verkade inte jätteoroad över det utan ville snarare påpeka alla hälsofördelar med att hålla sig rökfri. Vi gick igenom resten av procedurerna och han frågade om jag skulle ta ut mina piercingar och jag sa att jag hade fått godkännande från Patrik att ha dom kvar. Då sa han "jaha, okej dåså, det är bara att den finns en liten risk att få brännskador runt området där piercingarna sitter då man använder el för att bränna av nervändar och stoppa blödning och så under operationen, men har Patrik godkänt det så ska det ju inte vara några problem." Det gjorde mig såklart nervös trots att han sa att det var okej och jag började fundera på att ta ut dom ändå. Dock hann jag inte göra mer än just fundera för rätt var det är så har vi pratat klart och är på väg in i operationssalen.
12.30 Jag fick lägga mig på bordet med morgonrocken som ett täcke över mig, medans han höll på med nålar och blodtryck och allt var det var så låg jag och nynnade med låten "Can't stop the feeling" som spelades på radion. Jag hälsade på någon till sköterska och läkare som skulle vara med under operationen. Lagom till att jag ska sövas kommer låten "wake me up before u go go" på radion och jag drog något dåligt skämt om att det var en passande låt, dom skrattade lite (mest för att vara trevliga tror jag).
När jag fick på mig den där masken man ska andas in i så fick jag lite panikångest, som tur var såg narkosläkaren det, han klappade mig försiktigt på axeln och frågade om det gick bra, jag nickade och så bad han mig ta ett djup andetag, sen var jag borta.
14.00? Rätt var det är så vaknar jag upp i ett ljust rum och direkt så kände jag en sån otrolig smärta! Usch och fy vad ont jag hade, jag försökte vrida och vända mig bäst jag kunde för att lätta på smärtan men det var i princip omöjligt. Jag frågade någon sköterska om jag fick hjälp att lägga mig på sidan men det var absolut förbjudet tydligen. Efter ett tag kom det in en sköterska och presenterade sig och frågade hur jag mådde, jag sa att jag hade väldigt ont, han kollade på mina papper och såg att jag inte fått något på uppvaket så det var okej att ge mig smärtlindring. Efter det blev jag som en ny person jag satte mig upp i sängen och började äta min frukost och pratade lite med tjejen som låg mitt emot mig som precis vaknat och fortfarande var lite vimsig (jättegullig tjej som jag också pratat med på ett annat forum tidigare). Jag kände mig så oförskämt pigg, den otroliga smärtan hade gått över till ett tryck över brösten och spänningar i huden och jag började känna lyckan som nu bubblade inom mig.
15.30 Kollade igenom telefonen och smsade nära och kära och sa att jag mådde bra, och ringde sambon såklart och sa att han kunde komma och hämta mig nu.
16.00 Vi satt tydligen fast 2 timmar i bilköer hela vägen hem, men jag sussade sött så det var inget jag märkte av..


 Bild från uppvaket - så galet svullen!

Likes

Comments